- Jag kanske måste stanna här ett tag, sa han beklagande och sparkade av sig sina leriga, fula skor på mitt rena (nåja) golv. Våra blickar möttes och han fortsatte:
- Jag tycker inte mer om det än du, så se för fan inte på mig sådär!
Mina axlar ryckte på sig, nästan helt automatiskt och jag insåg att han var för stor och tung för att knuffa genom dörren och nedför trappan, så jag stod där jag stod och tittade på medans han började infektera mitt hem.
Snart kunde jag finna spår efter hans leriga fötter överallt. Smutsiga saker låg överallt och dammet spred sig som om han vore dess pesthärd. En unken lukt av något ruttet och instängt började hänga i varje rum... och det fanns ingenting jag kunde göra. Verkligheten hade flyttat in till synes för gott.
Nu länkar jag till din blogg.
SvaraRaderaJag gillar att bli länkad. Jag skulle gilla det ännu mer om jag visste varifrån den blev det... och av vem.
SvaraRaderaGubben i Tornet är den som länkar.
SvaraRadera