Alv presenterar HÅL

Jag är en ganska raljerande person som ofta tycker att konst är mer konstigt än faktisk konst. Jag bestämde mig för att göra en kommentar på detta med en installation. Håll till godo.

Skrivandet lossnar långsamt

Skrivandet lossnar långsamt och jag börjar kunna treva mig fram i berättelsen igen. Det är dock mycket mer plåga än nöje fortfarande, osäkerheten som bitit sig fast och hela tiden får mig att tvivla om varenda formulering. Kanske är min novellidé dum? Ickeoriginell och urvattnad. Inte tillräckligt utbroderad. Jag vet inte. Det är en novell, så det måste inte vara utbroderat och förklarat. Det måste bara förmedla en känsla och ett förlopp, inte mer än så. Ändå tvekar jag.

Jag vet inte varifrån min latenta stress kommer, men jag vet bara att jag alltid känner mig stressad. Jag har inte längre ekonomiska problem, jag har ett jobb som jag trivs med, en familj som jag älskar. Jag har min mamma i närheten, goda vänner, mjuka katter och en gnagande känsla av konstant tvivel och rädsla. Vad är jag rädd för? Vad tror jag skall hända? Jag vet inte, men jag lever i en konstant skräcknovell på egen hand, helt utan egentliga skräckelement utanför min egen hjärna. Väldigt gotisk skräck, intet sant? Man vet inte om det finns en yttre påverkan, eller om man bara helt enkelt är galen i en spöklik miljö, inte ens en uppenbar galenskap, utan ett krypande vanvett som är svårt att sätta fingret på.

På något sätt känns det som att jag har fått en tydligare deadline på allt. Som att jag är medveten om min egen dödlighet. Är det så här en fyrtioårskris känns? Tyvärr så gör det inte att jag skaffar en motorcykel och ger mig ut och tågluffar, utan i stället blir jag som handlingsförlamad. Stirrar som den berömda kaninen rakt in i verklighetens framrusande lyktor och kan inte röra mig. Folk brukar påstå att det inte alls är så, att jag gör saker hela tiden. Jag skriver, åker på lajv, tecknar, spelar rollspel, jobbar, tar hand om familjelivet, umgås med folk, pysslar med prylar. Visst, men det känns ändå inte som att jag någonsin får någonting gjort. Det känns inte som att jag kommer en tum framåt, utan bara står här, jag trampar inte ens på samma ställe, jag bara står här som ett dumt mähä.

Så jag känner mig stillastående när jag rör på mig och ensam trots att jag umgås med folk. Med andra ord ligger problemet verkligen hos mig, vilket är extra irriterande eftersom jag inte har en aning om vad jag då kan göra åt saken. Bara fortsätta, antar jag. Hoppas på att det går över. Hoppas på att jag lossnar.

Andra drömmer om att flyga

Andra drömmer om att flyga, har jag hört. Jag har egentligen bara två återkommande teman i mina drömmar, och inget av dem har med flygande att göra. Det ena är stora fiskar i vatten. Jag har alltid älskat att betrakta fiskar i vatten och det avspeglar sig i mina drömmar där jag får betrakta fantastiska och märkliga fiskar i alla möjliga och omöjliga sorters vattendrag. Den andra är att jag kör bil. Från att jag var kanske tio, tolv så har jag drömt att jag kör bil. Ibland bara vardagliga turer, ibland på flykt från något, ibland på en läskigt slingrande bergsväg med stup på ena sidan och klippvägg på den andra. Några gånger har jag till och med kört en osynlig bil. Men, jag har kört bil.

Idag var jag hos optikern och gjorde syntest inför körkortstillstånd. Det är stort för mig. På något sätt så spelar det ingen roll att jag är gift sedan snart tio (!) år tillbaka, att jag har ett barn i skolåldern eller att jag närmar mig 40-strecket med stormsteg. Vuxen känns det inte som att jag blir förrän jag har körkort och bil.

Jag har kikat på en del bilar nu, för att se litet vad som finns, men jag gillar inte de runda bubbliga linjerna som är så inne nu. Jag föredrar till exempel den här skönheten:

Tyvärr har jag bara råd med en sådan om jag köper en rostig och ärrad krigare "utan hjul och utan däck och motorn den..." är kanske inte väck, men har förmodligen sprungit läck i alla fall. Så den går bort. Andra bilar jag verkligen gillar är inte bara dyra utan dricker också bensin som om de vore A-lagare efter socialbidragets ankomst.

Så till sist lär jag väl skaffa en volvo i alla fall. Om jag köper en gammal så slipper jag ju de mjuka linjerna som får den att likna ett gosedjur, men samtidigt så vill jag ju ha något som rullar bra. Den skönaste bil jag åkt i minns jag inte modellen på, men den kändes större än den var. Den kändes tung på vägen. "Som att åka med en sammetselefant", minns jag att jag sa. Synd att jag inte vet mer än så.

Det vita papprets förbannelse

Jag måste börja skriva igen. Jag har noveller jag vill skriva, jag har tankar jag vill formulera. En bok har puttrat i huvudet i snart ett år, men jag kommer liksom inte längre. Jag som förut skrev lika obehindrat som jag andades kan i nuläget inte riktigt få orden att komma. Kan inte få ro till det. Goblinen tjatar om saker. Katten skriker. Det kliar på ryggen. En lövblås körs ute på gården. Den andra katten skriker. TV:n är igång. Jag borde nog diska. Ingen ro.
Tecknandet har jag lyckats finna litet mer plats för i vardagen. När jag ändå spelar rollspel så sitter jag ju stilla och kan teckna under tiden, men det fungerar ju inte riktigt så med skrivandet.

Och när jag väl skriver så tycker jag inte om vad jag gör. Jag fastnar i formuleringar och går vilse bland karaktärer. Jag skriver en början jag tycker om, men kommer inte vidare. Jag har en historia, men den kommer aldrig på pränt som den skall. Det är som Harry Dresden berättar om att magi bara fungerar om man inte tvivlar på sig själv, annars tappar man förmågan. Att skriva har alltid varit min magi och jag tvivlar på mig själv något infernaliskt nuförtiden.

Vad händer annars? Nyår närmar sig med stormsteg och egentligen skulle jag vilja rensa ur min garderob, men kommer aldrig till skott. Det är en sådan där syssla som egentligen är roligast att göra tillsammans med någon, men jag har inte riktigt sådana vänner till hands häromkring. Känns dumt.
Jag vill så gärna bara slänga alla de kläder jag inte älskar. Ha en garderob där varenda plagg gör att jag blir glad, oavsett om jag känner mig ful eller snygg. Kläder som är vackra i sig och som går att kombinera till underbara kreationer. Jag har en bra grund, men den är dold bakom väldigt mycket skräp som jag nästan gillar, kanske tycker litet om, hoppas på att passa i någon gång, borde laga eller som eventuellt skulle kunna behövas till en lajvkaraktär i framtiden.

I morgon skall jag i alla fall göra syntest inför att börja övningsköra. Det känns stort. Det känns bra.

Getter är Satan och Satan är nice

Idag skall jag med moder och goblin till 4H-gården. Goblinen tyckte förr bäst om hönorna, men jag tror att kaninerna har sprungit om i popularitet. Själv älskar jag getterna. Det finns ingenting jag inte avgudar med getter, såpass att Baphomet blir ännu litet finare bara för att det är en entitet med gethuvud. Satanistisk estetik blir bara bättre av getter, även om den är snygg i grund och botten också.
Inatt fick jag sova utan något dumt nattlinne, för goblinen var bortrest över natten. Det kändes som att komma hem att slippa extra lager tyg mot huden. Jag har trots allt aldrig varit särskilt förtjust i nattlinnen. Det finns något så behagligt intimt med att sova naken, oavsett om man är ensam eller i sällskap.
Yetin jobbar jourpass till i morgon, vilket känns tomt och trist. Ibland är det skönt, men för det mesta är det bara långdraget när han är borta så länge. Jag har vant mig vid att ha en annan vuxen människa i närheten. Någon annan som goblinen också kan förlita sig på, så jag slipper känna hela ansvaret som en svettig hand över ett hjärta som slår för fort.

I dessa dagar har jag också ett otroligt närhetsbehov, men samtidigt vill jag inte tigga om det, inte känna mig klängig och jobbig. Och jobbig känner jag mig. Alltid. Som en katt bland hermeliner och den där smutsfläcken mitt på den välputsade fönsterrutan. Allt som inte är kritik tolkar jag ändå som kritik, för jag är ett konstant misslyckande som inte på några villkor kan göra någonting som är rätt. Jag skaver mot mitt eget liv.

Dimman mot huden

Helger är de värsta dagarna, för det är dagarna när jag måste vara en bra mamma hela tiden. Inga andhål, ingen frihet, ingen möjlighet att slappna av. Jag sitter konstant på helspänn och väntar på ett utbrott eller ett krav eller något som är fel och måste rättas till. Jag kan inte andas. Jag är världens sämsta förälder, för jag drömmer om att kunna gå ut och gå, bara gå och gå och gå och försvinna i dimmorna. Andas utan krav. Gråta utan att smyga med det. Sova naken mellan rena lakan.
Att vara förälder är litet som att alltid umgås med en vän som man alltid anstränger sig att verka cool inför. "Nejdå, jag är inte ledsen. Jag är inte arg. Jag är inte upprörd. Jag är inte irriterad." "Javisst är allt du säger helt galet intressant." "Men det är klart att vi skall göra vad du vill att vi skall göra, för alternativet är bråk och jag ORKAR INTE mer bråk än det som är konstant inuti mig."
Och jag älskar honom och vet att på många sätt så räddade föräldraskapet mig från mig själv, men jag har börjat sakna många aspekter med mig själv och drivs nu åt andra hållet i stället.
Fan. Jag hatar mina nattlinnen. Jag saknar att få bryta samman ett par dagar ibland bara för att hämta andan.

Jag tror jag skall börja blogga igen

Jag tror att jag skall börja blogga igen, men jag vet inte riktigt om vad eller hur djupt jag skall tillåta mig själv att gå. Det handlar väl mer om att lyckas skriva någonting varje dag, även om det kanske inte är skönlitterärt direkt. Bara få igång orden igen. Få dem ur systemet. Fast det kanske inte den här bloggen fungerar för heller. Förmodligen har den sjunkit ned i glömskans djup och läses inte alls längre, men jag kan nog inte riskera det ändå.

Så, hur som helst. Idag skulle jag se en usel rysare med Yetin och Skådespelaren. Självklart visade den sig innehålla onödig slakt av barn, varpå jag lämnade rummet. Jag kan inte hantera sådant längre, det är bara helt omöjligt. Magen knyter sig och jag börjar automatiskt må illa. Det är väl den största förändringen jag upplevt av mig personligen efter att ha blivit förälder egentligen.

Nåväl. Uppdatera litet då och då är tanken i alla fall. Vi får väl se vartåt det leder.

Välförtjänt gnäll

I flera månader hade vi ett väldigt högt oregelbundet ljud i vår lägenhet som tydligen kom sig av att kullager behövde bytas på takfläkten. Jag tror att det är fixat, men jag VET inte och det driver mig till vanvett. Jag sitter och lyssnar och lyssnar, men vet inte, kan inte lita på om ljudet är borta eller om jag vant mig så mycket vid det att det liksom bara blivit en konstant bild i min vardag, omöjligt att upptäcka.

Jag vandrar genom ett vaacum och ett helvete på samma gång. Jag försöker så förtvivlat att få ihop mina dagar, men det känns som att saker rinner mellan mina fingrar. Mitt minne läcker som ett såll. Oförmågan är på topp. Jag är så jävla trött på det här. Vill bara glömma, glömma, glömma.

Får inte glömma än på flera veckor.
Varje andetag är för helvete jobbigt.

The Scarecrow Princess

Arla i urtid när kommunikation ofta skedde över ICQ fanns det en funktion där det dök upp folk som var online helt slumpmässigt för att de ville snacka med någon. Jag ignorerade alltid de personerna, alltid, utom en gång. Den personen hette Federico. Det visade sig att vi hade mycket gemensamt, favoritförfattare, illustratörer, nördigheter, skräck, goth, serier och David Bowie.
Tio år efter att vi hade börjat prata så träffades vi IRL när jag åkte till Rom för att hälsa på. Nu, över tjugo år efter den där första chatten har vi fortfarande kontakt. Vi pratar, skrattar, diskuterar. Ibland allvarligt, ibland skämtsamt. Det finns liksom inga tabubelagda ämnen i vår vänskap.

Och redan från början tecknade Federico serier, men allt han gjorde var på italienska, och då jag inte kan italienska har jag inte heller kunnat läsa något av hans verk. Förrän nu. The Scarecrow Princess är den första av hans böcker som blivit översatt och han har både skrivit manus och ritat teckningarna.

Det är en historia med fängslande personligheter, en uråldrig ondska med starka Sandman-vibbar och en stark och annorlunda hjältinna. Helt klart läsvärd, och den finns att köpa via Adlibris.

Den mörkaste hösten

Den här hösten har varit för mycket. Den har innehållit fina saker och bra människor och en del rent magiska stunder, men den har ändå varit tyngre än andra höster.
I sviterna efter Händelsen har jag dragit mig tillbaka, mår konstigt, bär på en massa rädslor jag inte haft tidigare. Att mitt barndomshem nu är sålt har inte underlättat. Att älskade medlemmar av makens släkt gått bort har inte underlättat.
Det är helt enkelt inte många saker som underlättat, men många saker som bidragit till att tynga ned själen och få fötterna att släpa i spåren.

Och jag har skurit bort folk. En del som jag inte egentligen ogillar, men som jag helt enkelt inte har energi för. Folk som inte kan räknas som det populära uttrycket "energitjuvar", men som definitivt tar för mycket energi av mig.
Energi som jag inte har.

All min energi går åt till jobb och familj. Jag går på knäna, här. För det mesta är jag ganska glad, men jag är samtidigt slutkörd, ledsen och går på sparlåga. Det är nog det värsta, att jag som började återhämta mig föll så mycket djupare igen.

Jag vet inte ens hur jag skall uttrycka det längre. Lyckligtvis är det ju knappt någon som bloggar längre, så jag antar att jag kan skriva ifred. Alltid något?

I dag har jag mått illa hela kvällen utan att veta varför. Stress? Ångest? Begynnande sjukdom? Fan om jag vet.

Allt jag vet är att jag tar dag för dag, och att någon gång blir det väl bättre.
Men inte i dag.
Inte den här veckan.
Inte den här månaden.
Inte det här året.

Förmodligen inte nästa heller.

Tröttheten

Och just som jag tror att jag nästan är som normalt igen så inser jag att jag inte är det. Just som jag tar en promenad ute kan jag överfallas av kallsvettningar och illamående och en sådan ren och skär skräck att det isar i hjärnan.
Jag kan må bra hela dagen, ta det lugnt, hålla blodsockret på en bra nivå och så PANG kommer Den Enorma Tröttheten som en blixt från klar himmel.
Eller gråtanfallen.
Eller allat annat jävla skit.

Men det mesta kan jag hålla stånget. Jag vill inte tillåta mig själv att gråta, tillåta mig själv att må skit. Jag har inte tid. Det är inte värt det. Jag har redan slösat bort så jävla mycket tid i mitt liv genom att må dåligt.

Visstja, illamåendet glömde jag. Det som bara kommer och stannar i en timme eller fem. Det som pågår just nu. Det finns ingen grund för det. Det bara är så.

Och snart skall jag iväg och jobba tills på söndag, ett rätt ansträngande men väldigt roligt jobb. Jag kommer att sköta det. Jag kommer att trycka undan allt igen.
Förut tröstade jag mig med att det fanns några säkra punkter på plats, men jag tror att jag hade fel.

Jag får vara min egen säkra punkt.

Det näst värsta

Vad fan skall jag med en blogg till om jag inte vågar skriva av mig i den? Om jag är rädd för att det skall nå fel personer eller att folk som läser inte fattar bakgrunden? Eller om jag är rädd att såra de jag älskar genom att de får läsa exakt hur jävla ruttet jag mår just nu i detta ögonblick? Ingen jävla aning. Jag tänker bara skriva nu, vet inte var det leder, skriver bara.

Jag mår illa konstant. Det är som att det sitter en stor klump i min hals och trycker sig uppåt. Det känns litet som att det enda som skulle kunna underlätta vore att kräkas, men jag kan inte göra det heller. Det är svårt att andas. Jag har nu lämnat staden Apati för att inträda i landet Känslomässig Kakafoni. Jag är ledsen och gråtfärdig och arg och förbannad och sorgsen och trött och nervös och rädd och bara så jävla bitter att jag inte ens vet åt vilket håll jag skall vända mig. Jag vill prata med någon om vad som hänt, prata igenom alltihop så jävla detaljerat jag kan. Säga orden så många gånger att de blir verklighet och sedan inte lika hemska.
Men det finns ingen jag vill lägga den bördan på heller.
Så jag pratar med polisen. Jag pratar med vården. Jag pratar med mig själv. Jag pratar inuti mitt huvud. Samma haranger upprepar sig, samma händelseförlopp, illamåendet som växer. Det är väl så att det enda man kan göra när man befinner sig i helvetet är att fortsätta gå, och det ämnar jag göra också. Jag har inga planer på att ge upp bara för att jag mår skit, bara så ni vet. Bra, då har vi tydliggjort det.

Och jag har inga vackra ord, för det var inget vackert som hände. Jag har tårar och ilska och sorg och illamående, men inga formuleringar som duger någonting till. Och jag har deadlines på texter och illustrationer som närmar sig med stormsteg. Har fått veta att det inte är några problem om jag inte klarar av det, men jag vill ju klara av det. Jag vet bara inte hur. Hjärnan fungerar jävligt bristfälligt, om man säger så.

Jag är rörd över det stöd jag ändå får och fått från de omkring mig - fysiskt nära eller fjärran. Det värmer mitt lilla skrumpna hjärta.

Raderat

Jag försökte skriva, men blev ledsen och raderade allt igen.

Det enda jag har att tillägga är väl att livet fortsätter. På något vis.

Orka ha vänner

Jag vill så gärna vara den som får mina nära vänner att orka, en hjälp, ett stöd, en av många anledningar.
I stället är jag den som de inte orkar med, den första de släpper taget om så fort svärtan kommer. Alltid först ut.
Och de säger "Det är inte bara du, jag gör så mot alla!" men jag trodde jag var förmer än "alla". Och jag ser ju hur ni hellre umgås med andra och undviker mig. Tror ni inte jag märker det? Och nej, du som säkert läser det här och känner dig träffad, det är inte bara du. Jag är van. Det är ett mönster som följs av fler.

Jag måste sluta benämna folk som "nära" när jag egentligen bara vill att de skall stå mig nära. De är inte nära, de är långt, långt borta och det är bara i mitt dumma jävla huvud som de är nära vänner till mig.
Många av mina närmaste vänner är och har alltid varit hjärnspöken, oavsett om de finns på riktigt eller inte.

För många av mina närmaste vänner tycker inte om mig i verkligheten.

Och jag är så trött på att vara ensam, men jag måste vänja mig till sist. Finna på hjärnspöken som inte finns i verkligheten och inte kan göra mig ledsen och besviken. Jag gjorde det förr, så jag kan nog göra det igen.

Jag måste bara lära mig att sålla agnarna från vetet.

Försmak: Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör

"Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör."
De hade svurit den eden högtidligt och låtit en kyss besegla den. Bättre än att blanda blod. Monstren kunde lukta sig till levande blod. Som hajar. Skadade man sig bara det allra minsta så ökade risken för ett möte med ungefär tvåhundra procent. Det var i alla fall vad Sam hade räknat ut, själv var hon inte så förtjust i siffror. Hon visste bara att det var dåligt att blöda, det visste de båda. Som kvinnor visste de det alltför väl. Det var hur som helst två månader sedan. Två oändligt långa månader, under vilka de till mesta delen varit på flykt.

Nu hade de till sist gett sig ut från staden, kommit bort från den spruckna asfalten och bilköerna fyllda med illaluktande överraskningar. De hade funnit ett hus med rejäla väggar och "barrikaderat skiten ur det" som Sam poetiskt uttryckt sig. Fönstren på nedervåningen var förspikade. Trappan var sönderslagen och ersatt med repstege. De bodde på övervåningen och gick bara ned när det var absolut nödvändigt. Ut gick de bara om de verkligen inte kunde undvika det. Visserligen var det inte lika många odöda här på landet, men de fanns lik förbannat och dök alltid upp när man minst anade det.

Just nu var de dock på väg ut. Jonna hade just snört på sig kängorna och Sam stod nonchalant lutad mot dörrposten med jaktgeväret över axeln.

"Ser du några?" frågade Jonna och kastade en blick upp mot Sam. Hon i sin tur kastade en blick ut genom fönstret, tog några steg fram till det, spanade nedåt och skakade sedan på huvudet.
"Det var ett tag sedan nu. Kanske håller de på att försvinna?"
Det var samma sak som de alltid sa. Kanske höll de på att försvinna. Kanske höll de på att dö ut. Kanske skulle de en vacker dag lägga sig ned och ruttna klart? Konstigare saker hade hänt. Ungefär allt som hänt under det senaste året var konstigare.

Jonna reste sig upp och nickade mot repstegen.
"Okej, då sticker vi."
Och med en repstegsvana endast jämförbar med tioåriga barn som har en trädkoja tog de sig vigt ned och lät kängorna landa tungt på golvet, för att i nästa stund utbyta en orolig blick. Var det för mycket ljud? När Jonna landat stod de tysta och lyssnade spänt i några ögonblick, men ingenting hördes utöver fåglarna utanför. Fåglarna. Något så normalt och hemtrevligt kändes alltid märkligt att lägga märke till nuförtiden. De log lättade mot varandra och låste upp ytterdörren. Där ute var allt lugnt. För lugnt? Det skulle tiden utvisa.

#bowiecreativitychallenge

Let us create in his memory. Let us all be blackstars in january!

Året när jag förlorade min gud, hittade en massa jobb och det hände en massa annat

Så, det här skulle bli en sammanfattning av året, men precis som så många gånger tidigare under året sitter jag nu här med den vita skärmen och tänker på Bowie.

Och ja, jag kanske på något plan kan förstå att folk är ledsna över andra kända främlingar som dött, men jag kan inte förstå det. Ni kan inte förstå mig och jag kan inte förstå de flesta av er. För mig dog inte en främmande kändis jag tyckte om. För mig slocknade en bit av universum. Den där extra glimrande glöden i utkanten av synfältet flämtade till och dog. Det blev mörkt.

När jag tänker på det är det fortfarande mörkt.

Och det här året i övrigt har varit bra. Jag har arbetat mer än någonsin. Jag har kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har slutat ta någonting på allvar - för hallå - allt är förgängligt och passerar.

"Everyone you despise will die, so smile."

Men det betyder också att jag flyter litet mer på ytan än förr. De som engagerar sig djupt i sina olika strider tittar jag förbryllat på, men kan inte förlika mig med. Vet inte hur de orkar bry sig om annat än här och nu och jag och vi. För jag orkar inte. Visst, dumma saker är dumma, men det är folk också. Dumma saker försvinner och dumma människor dör. Saker löser sig med tiden. C'est la vie. Eller: C'est la morte. Vilket som.

Det är kanske det här som händer när man tappar sin gud. När ens gud dör. Det kanske var den sista lilla knuffen som fick bägaren att till sist falla över bordskanten och spilla ut vinet över hela parketten. Allvaret försvinner. Världen är på låtsas.

Är jag ledsen över det? Över att jag förlorat allvaret? Att djupet minskats? Att jag inte riktigt kan engagera mig djupt i annat än saker i min direkta närhet?
Nej.
Jag mår psykiskt bättre än någonsin förr.
För vem fan bryr sig? Inte jag.

December har bara ett att säga...

Dag 3: En historia som utspelar sig innan 1950

Elden sprakade i den småkyliga höstnatten och stjärnorna låg spridda som små hål från himmelrikets härlighet över den mörka skyn. Doften av brinnande virke och fuktig skog blandade sig med dimman som steg upp ur myrarna kring kolarkojan och Folke, mannen vid elden insåg snart att han satt och fånlog lyckligt med blicken mot lågorna. Det var inte så märkligt heller. Folke trivdes med livet nu.
Han hade försökt att göra annat. Bo i staden. Arbetat på fabriken som så många andra. Bott i en sliten barack och gått i slitna skor på sliten kullersten. Hostat i månader av den usla luften på fabriken. Avskytt varje ögonblick. Då hade han gått till sjöss i stället för att se världen, men inte hade han varit så imponerad av den heller. Efter några år mönstrade Folke av och arbetade en tid på ett järnverk, men sedan fick det vara nog. Då hade han rört sig kring mer än någon annan i hans släkt och då fick det fan räcka, tänkte Folke. Han flyttade hem. Hem till skogssuset och röklukten. Hem till myllan och kolkojan och fisket i sjöarna och älgjakten. Hem till Ensamheten som han hade saknat så. Och nu trivdes han. Fick han bara träffa folk sisådär några gånger om året så kände han sig inte ensam i Ensamheten. Han hade ju skogen och alla djuren. Han hade vinden och regnet och månen och stjärnorna. Han hade allt vad han behövde och önskade i den lilla kolarkojan på fyra gånger fyra meter, med en bädd och en spis och så var det bra med det.
Någonstans på avstånd hörde han hundar skälla. Ett drev förmodligen, men han oroade sig inte. De skulle inte ta sig hit. Det var för mycket sumpmark och för lite villebråd här omkring ändå, det var de väl medvetna om, de andra jägarna. Om någon månad skulle han sälla sig till ett jaktlag i ett par veckor, men det blev den första kontakten med människor sedan våren och förmodligen den sista innan vintern också.
Om han varit ett djur förmodade han att han skulle ha varit en björn. Björn. Det hade nog varit ett mer passande namn än Folke, men det kunde ju inte far och mor ha vetat när de valde namn heller. Han hade ju varit en ganska framåt parvel som sprungit omkring med de andra ungarna, som nu ungar gör mest. Det var mest nu som han kände att han fått nog. Att han trivdes bäst i sitt eget sällskap, så att säga.
Folke lade på en till pinne på elden och lutade sig makligt med ryggen mot en sten. Blicken sökte sig från elden och upp mot himlapällen, men rätt snart började ögonlocken att kännas tunga och han slumrade till en stund.
Därmed märkte aldrig Folke de ögon som betraktade honom från dunkla snår. De brandgula ögonspringorna tillhörande något som varken var djur eller människa. Ögon vars ägares existens han snart skulle bli varse. Snart, men inte än. Inte den här kvällen och inte heller nästa, men snart nog.

Dag 2: Skriv en "fanfic"

Jag visste inte vad jag skulle välja och bad om förslag samt lovade att ta det som postades först. Samtidigt skrevs "Harry Potter" och "The Belgariad" så här nedan följer en hopskrivning av de båda världarna! Mycket nöje!

Dumbledore, hädangången rektor över Hogwarts skola för häxkonster och trolldom var uttråkad. Han hade vandrat för evigt (eller i alla fall en hel hög med år) på Andra Sidan och fann det ärligt talat urtrist. Inga elever, inga fiender, inga äventyr. Han hade inte träffat på någon annan på månader och dessutom hade hans ena sko börjat glappa. Det var då han bestämde sig för att sluta. Lägga ned. Sluta vara död. Vad var poängen med att vara död om nu allt var så trist ändå? Frågan var bara var han skulle ta vägen. Han kunde ju enligt Universums Lagar inte återvända till den värld han kom ifrån, så han måste helt enkelt hitta en annan och finna en väg genom slöjan och ut på andra sidan. Det skulle vara svårt, det skulle ta tid och efteråt skulle folk tala om för honom att han gjort något omöjligt - alla tre sakerna något han uppskattade. Så han började leta efter vägen ut.

Vägen ut såg inte alls ut som Dumbledore trott att den skulle göra. Vägen ut såg mer ut som en trappa uppåt än någonting annat. Spännande. Så han började gå uppför trappan som vindlade sig runt runt, precis som om han höll på att stiga upp i ett torn. Ett trappsteg vickade under hans fot och han höll nästan på att snubbla och falla ned igen, men lyckades ta stöd mot väggen i rättan tid. Han drog sin trollstav för att vara redo utifall att något annat oförutsett skulle hända. Så fortsatte han uppåt tills han nådde en dörr och steg in. Där inne var en ofantlig röra. Det låg saker överallt. Papper, böcker, pergamentrullar, kartor och märkliga tingestar. Det var i alla fall långt ifrån tråkigt.
Och vid ett skrivbord satt en man lutad med pannan mot bordsskivan. Det var en gammal man med lika silvergrånat hår som Dumbledores eget och med handen greppande en ölsejdel. Inte honungsöl, tyvärr, utan bara bittert och mörkt öl, konstaterade besökaren något besviket då han sniffade i luften. Men så snubblade han till över en boktrave och väckte den sovande - eller stupfulle mannen som spratt till och plirade mot Dumbledore med nyfikna ögon. Ingen fientlighet, ingen förvåning över att se en främling som stod med trollstaven lyftad i hans torn. I stället räckte han fram sejdeln.
- Mitt namn är Belgarath och nu, min vän, skall vi dricka öl. Förmodligen brännvin också senare, men vi börjar med öl. Välkommen.