Orka ha vänner

Jag vill så gärna vara den som får mina nära vänner att orka, en hjälp, ett stöd, en av många anledningar.
I stället är jag den som de inte orkar med, den första de släpper taget om så fort svärtan kommer. Alltid först ut.
Och de säger "Det är inte bara du, jag gör så mot alla!" men jag trodde jag var förmer än "alla". Och jag ser ju hur ni hellre umgås med andra och undviker mig. Tror ni inte jag märker det? Och nej, du som säkert läser det här och känner dig träffad, det är inte bara du. Jag är van. Det är ett mönster som följs av fler.

Jag måste sluta benämna folk som "nära" när jag egentligen bara vill att de skall stå mig nära. De är inte nära, de är långt, långt borta och det är bara i mitt dumma jävla huvud som de är nära vänner till mig.
Många av mina närmaste vänner är och har alltid varit hjärnspöken, oavsett om de finns på riktigt eller inte.

För många av mina närmaste vänner tycker inte om mig i verkligheten.

Och jag är så trött på att vara ensam, men jag måste vänja mig till sist. Finna på hjärnspöken som inte finns i verkligheten och inte kan göra mig ledsen och besviken. Jag gjorde det förr, så jag kan nog göra det igen.

Jag måste bara lära mig att sålla agnarna från vetet.