Det vita papprets förbannelse

Jag måste börja skriva igen. Jag har noveller jag vill skriva, jag har tankar jag vill formulera. En bok har puttrat i huvudet i snart ett år, men jag kommer liksom inte längre. Jag som förut skrev lika obehindrat som jag andades kan i nuläget inte riktigt få orden att komma. Kan inte få ro till det. Goblinen tjatar om saker. Katten skriker. Det kliar på ryggen. En lövblås körs ute på gården. Den andra katten skriker. TV:n är igång. Jag borde nog diska. Ingen ro.
Tecknandet har jag lyckats finna litet mer plats för i vardagen. När jag ändå spelar rollspel så sitter jag ju stilla och kan teckna under tiden, men det fungerar ju inte riktigt så med skrivandet.

Och när jag väl skriver så tycker jag inte om vad jag gör. Jag fastnar i formuleringar och går vilse bland karaktärer. Jag skriver en början jag tycker om, men kommer inte vidare. Jag har en historia, men den kommer aldrig på pränt som den skall. Det är som Harry Dresden berättar om att magi bara fungerar om man inte tvivlar på sig själv, annars tappar man förmågan. Att skriva har alltid varit min magi och jag tvivlar på mig själv något infernaliskt nuförtiden.

Vad händer annars? Nyår närmar sig med stormsteg och egentligen skulle jag vilja rensa ur min garderob, men kommer aldrig till skott. Det är en sådan där syssla som egentligen är roligast att göra tillsammans med någon, men jag har inte riktigt sådana vänner till hands häromkring. Känns dumt.
Jag vill så gärna bara slänga alla de kläder jag inte älskar. Ha en garderob där varenda plagg gör att jag blir glad, oavsett om jag känner mig ful eller snygg. Kläder som är vackra i sig och som går att kombinera till underbara kreationer. Jag har en bra grund, men den är dold bakom väldigt mycket skräp som jag nästan gillar, kanske tycker litet om, hoppas på att passa i någon gång, borde laga eller som eventuellt skulle kunna behövas till en lajvkaraktär i framtiden.

I morgon skall jag i alla fall göra syntest inför att börja övningsköra. Det känns stort. Det känns bra.