Försmak: Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör

"Jag lovar och svär att jag skjuter dig innan du dör."
De hade svurit den eden högtidligt och låtit en kyss besegla den. Bättre än att blanda blod. Monstren kunde lukta sig till levande blod. Som hajar. Skadade man sig bara det allra minsta så ökade risken för ett möte med ungefär tvåhundra procent. Det var i alla fall vad Sam hade räknat ut, själv var hon inte så förtjust i siffror. Hon visste bara att det var dåligt att blöda, det visste de båda. Som kvinnor visste de det alltför väl. Det var hur som helst två månader sedan. Två oändligt långa månader, under vilka de till mesta delen varit på flykt.

Nu hade de till sist gett sig ut från staden, kommit bort från den spruckna asfalten och bilköerna fyllda med illaluktande överraskningar. De hade funnit ett hus med rejäla väggar och "barrikaderat skiten ur det" som Sam poetiskt uttryckt sig. Fönstren på nedervåningen var förspikade. Trappan var sönderslagen och ersatt med repstege. De bodde på övervåningen och gick bara ned när det var absolut nödvändigt. Ut gick de bara om de verkligen inte kunde undvika det. Visserligen var det inte lika många odöda här på landet, men de fanns lik förbannat och dök alltid upp när man minst anade det.

Just nu var de dock på väg ut. Jonna hade just snört på sig kängorna och Sam stod nonchalant lutad mot dörrposten med jaktgeväret över axeln.

"Ser du några?" frågade Jonna och kastade en blick upp mot Sam. Hon i sin tur kastade en blick ut genom fönstret, tog några steg fram till det, spanade nedåt och skakade sedan på huvudet.
"Det var ett tag sedan nu. Kanske håller de på att försvinna?"
Det var samma sak som de alltid sa. Kanske höll de på att försvinna. Kanske höll de på att dö ut. Kanske skulle de en vacker dag lägga sig ned och ruttna klart? Konstigare saker hade hänt. Ungefär allt som hänt under det senaste året var konstigare.

Jonna reste sig upp och nickade mot repstegen.
"Okej, då sticker vi."
Och med en repstegsvana endast jämförbar med tioåriga barn som har en trädkoja tog de sig vigt ned och lät kängorna landa tungt på golvet, för att i nästa stund utbyta en orolig blick. Var det för mycket ljud? När Jonna landat stod de tysta och lyssnade spänt i några ögonblick, men ingenting hördes utöver fåglarna utanför. Fåglarna. Något så normalt och hemtrevligt kändes alltid märkligt att lägga märke till nuförtiden. De log lättade mot varandra och låste upp ytterdörren. Där ute var allt lugnt. För lugnt? Det skulle tiden utvisa.