Brev

Hej pappa,

jag hoppas att du och Bamse har det bra och att ni tar långa vandringar i skogen och trivs med efterlivet. Jag har det fint här nere med min familj, även om vi alltid kommer att sakna dig. Silas är så stor nu, han kan stå upp i nästan en minut utan att hålla i sig. Min nya hund skulle du ha avskytt, men jag tycker om honom så det är ju bra att han är kvar hos mig, inte sant?
På tal om hundar har jag en tjänst att be dig om: Det har kommit en ny hund till de sälla jaktmarkerna. Det är en fantastisk hund, en snäll hund, en bra hund. Han heter Gordon. Jag tror att han och Bamse skulle ha det så trevligt tillsammans, så om du kunde låta honom kika förbi din stuga ibland tror jag det skulle vara bra. Du kommer också att gilla honom. Ta med dem båda ut på en vandring över mossarna och genom skogarna. Det kommer göra er alla tre gott.

Minns att ni är älskade.

Vi hörs,
din äldsta dotter

Det här är jag som inte orkar logga in på mailen

Och som hjälpt maken lägga till lite text på en bild. Så nu kan han hämta den här. Varsågod, Yeti. Här är din bild.

Hjärtesträngar

Jag har drabbats av en häftig förälskelse, helt olikt något jag tidigare känt för ett instrument.

Filtar överallt!

För över ett halvår sedan hade vi väldigt ont om filtar. Filtar är bra om man är rökare som röker på balkongen, om man är lajvare och dessutom om man älskar att gosa ned sig i soffan med en bra bok eller film. Filtar är också bra att bygga kojor av, ha på lajv, sova under, leka kålmask i, fånga katter med och eventuellt använda som segel på farofyllda hav.

Vi har inte ont om filtar längre, så jag tänkte tillägna detta inlägg åt våra filtar. Hurra! Ännu mer vettiga inlägg om bra saker till internet!

1. Den blå filten med armar fick jag av kära Johanna och den är superdupermysig.
2. Yetin har en egen filt som är zebrarandig och älskad av såväl honom som Voldie.
3. Två bruna och två grå, gosiga filtar från IKEA som bara är perfekta att mysa ihop sig i eller knöla ihop till huvudkuddar.
4. En bleklila lila fleecefilt som är ett ganska nytt tillskott.
5. En yllefilt i grått för kalla lajv.
6. En militärfilt i grått för detsamma.
7. Den ljusbruna filten som är fodrad med något som ser ut som korthårig fuskpäls är den näst nyaste in i familjen.
8. Den svartvitrutiga som vi fick i present efter en picknick.
9. Filten med UFO:n och stjärnor som jag fått av Alv.
10. En helsvart, tjock fleecefilt som Silas har.
11. Den fina blå filten med glada dödskallar som Yetin skaffade åt Silas innan den lilla plutten ens föddes.
12. Den tunna röda fleecefilten som jag har kvar sedan jag bodde i Örebro.
13. Och slutligen den gröna drakfilten från IKEA.

Många filtar blir det! Sexton stycken just nu allt som allt. Yetin börjar bli lite tveksam till om vi verkligen behöver fler... av någon anledning.

Recept på en god helg

Ta din äkta hälfts trettioårsfirande. Addera en Alv för smak och känsla. Skaka om ordentligt med silverrom. Tillsätt sedan i tur och ordning en Ols, en Rylander, en Niklas och en Tommy, varav det är en fördel om den sista har sina vanliga djävulshorn. Plocka sedan in en Linda och låt festen vara i timmarna många.
Lägg till cannelloni, cola, Kung Fu, en skattjakt utanför denna värld och fortsatt Alvsällskap. Rör ned mysiga TV-program och sånger om bacon.

Luta dig sedan tillbaka och le stort.

Grottkvinna slå med klubba! RAAAAAH!

Jag har ingen smart telefon. "Om en sådan telefon är så smart, hur kommer det sig då att jag inte har något körkort?" som man kan säga. Okej, förmodligen bara en handfull som fattar referensen, men det är okej. Du är okej ändå. Jag är bara en grottkvinna, vem är jag att döma?

Jag har en dum telefon. Den laddar ur väldigt ofta och sjunger på sista versen. Det börjar bli hög tid för att skaffa en ny. Jag bjuder på några intressanta objekt på Tradera och förfasar mig över att de har pekskärmar och ser ut som små datorer. Minns någon "palm pilot"? Handdatorn? Nej, jag antar att ni inte gör det. Jag hade en sådan en gång tusen år efter att den blivit omodern. Den sög. Jag är rädd att den här nya prylen också skall suga. Jag är rädd för att förvandlas till en zombie som i stället för att umgås med mina vänner sitter och stirrar på en skärm och tapp tapp tapp-pekar med fingret. Jag är rädd att jag skall kolla Facebook på bussen i stället för att läsa en bok.

Jag vet inte hur det här hände. Jag var online innan det var coolt. Medan det fortfarande bara var suspekta kufar och nattarbetande Ericsson-anställda som fanns på chattar och hade hemsidor. Sedan någonstans planterade jag klackarna i marken, började spjärna emot och skrika "JAG VILL INTE!"
Jag vet inte riktigt när det hände. Jag vet inte riktigt om jag vill sluta streta emot.

Men det finns ju trots allt mobilskal med Totoro på. Det är ju alltid något. Mobilskal. Hah! De fanns ju till dumtelefonerna också, innan man insåg hur opraktiskt det var med ett extra skal och slutade med sådana fånerier.

Men vi får se. Vinner jag en auktion så stiger jag väl lite närmare 2010-talet, även om den med min nuvarande kassa förmodligen är från 2000-talet i alla fall. Det känns lite tryggare så. Lite mindre skrämmande.
Det är något med mobiler som liksom är smarta nog för att transformeras till en dalek så fort man vänder ryggen till. Något... obehagligt.

Jag kommer tappa det när som helst

Just nu känner jag mig förvirrad. Jag mår ganska bra, men jag har en domedagskänsla över mig. The end of the world as we know it and I feel fine. Förmodligen är det för att jag tror att jag inte ligger i linje med mina studier, men jag har inte vågat kontrollera saken. I morgon. Jag lovar mig själv att jag skall göra det i morgon. I kväll är jag ensam, för Yetin jobbar natt. Det är okej. Jag är okej. Det känns bara som om det kryper i kroppen, hjärnan hotar att förvandlas till myriader av små kräliga insekter och ge sig av.

Det är inte lätt att plugga då.

The Next Day

I går fick jag äntligen hem den. Skivan med stort S. Inplastad. Doftande nytt, nytt, nytt. Färsk från andra sidan Atlanten. The Next Day. Jag lyssnade inte på den då. Jag sög ytterligare lite på karamellen. Inväntade rätt ögonblick. Det rätta ögonblicket i fråga infann sig i dag. Maken på jobbet. Bebisen sov. Skivan låg där framför mig. Jag lyssnade. Jag åt med öronen, nej, jag dinerade. Jag provsmakade, avnjöt, lät musiken rulla runt i gommen av hjärtat för att riktigt känna smaken.
Jag grät. Tårar fyllde ögonen utan att jag kunde göra någonting åt saken. Kunde inte. Ville inte. Gåshud över armarna. När jag lyssnade på You Feel So Lonely You Could Die för fjärde gången lade jag örat ömt mot högtalaren, som man smeker en älskades bröstkorg. Jag ville krypa in. Jag ville smeka. Jag ville älska. Jag ville äga musiken och jag ville att den skulle få äga mig.

Jag kan inte ens minnas senast jag kände något så här starkt för musik. Det här är skivan jag har väntat på. Det här är skivan jag längtat efter i tretton år. Den skivan jag var övertygad om aldrig någonsin skulle komma efter besvikelse (Reality) på besvikelse (Heathen) och sedan den långa tystnaden. Jag började frukta att Bowie skulle gå ur tiden, tyst och stilla, med bara pinsamt döda låtar som sista yttrande. Jag är så lycklig att jag hade fel.

Den här skivan har allt. Allt. Den har smärta och död, ångest och lust, desperation, megalomani och en viss gnutta humor. Gammalt möter äldre möter nytt möter igår och idag och det är fantastiskt.

Totoro

Jag tänkte skriva något, men orkar inte, så här är en bild på Totoro som jag har ritat i stället.

Att sjunga ut

Jag vågar inte sjunga. Jag är rädd för att sjunga. Jag älskar att sjunga. Om jag hör en låt jag tycker om kan jag inte låta bli. När jag diskar eller leker med bebisen eller städar sjunger jag. Men jag sjunger bara med den riktiga låten högt, högt i bakgrunden. Jag vågar inte sjunga. Jag tror det låter skit. Jag kan inte sjunga. Jag vill ingenting hellre.

Det är så svårt. Jag kan inte ens sjunga med folk jag känner väldigt väl och det är fortfarande svårt att sjunga i närheten av någon jag älskar. Jag sjunger inte ut. Jag vågar inte.

Jag har skrivit en låt. Jag är väldigt stolt över såväl text som melodi, men jag vågar inte sjunga den för någon, så den kommer aldrig att bli någonting mer än en låt i mitt eget huvud.

Det är så frustrerande. Jag får lust att gråta över hopplösheten i att inte våga sjunga. Jag har stått på scen och sjungit a cappella inför flera hundra personer, men nu klarar jag inte ens att sjunga en lajvvisa i grupp vid en lägereld längre.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Sångerna bränner i strupen. Jag vet inte hur man tar sig ur det här.

Svar på tal

I inlägget "Förhållandevis" skrev jag om något och många gissade exakt vad det kunde röra sig om. Nu kan jag avslöja att det handlar om dammsugare. =)

(Obbe är för övrigt en OBH Nordica som jag hittade i soporna)

Tillägg: "S-D" är så klart förkortning för "Snabeldraken"!

Gammal rostad kärlek

Den gamla kärleken rostade, men den här låten är som 5-56 på kärleken. Nu glänser den igen. Nu lever kärleken igen. Den brinner intensivt. Tack för att jag fick uppleva det här, tack alla högre makter.

Förhållandevis

Rolfie var min första. Det var min mamma som presenterade oss för varandra och det blev genast en fullträff. Jag hade aldrig träffat någon som Rolfie förut och det dröjde inte länge innan vi var oskiljaktiga. I många år delade vi våra liv och upplevde massor tillsammans. Så här i eftertankens blekhet kan jag väl erkänna att mycket av min kärlek berodde på att jag inte kände till någonting annat, men jag skall inte förringa vårt förhållande heller. Han lärde mig väldigt mycket.
Dock så skar sig Rolfie till sist totalt med en av mina vänner, Ols. Det var så illa att Rolfie till och med bestämde sig för att lämna mig hastigt och lustigt. Utan förklaring. Plötsligt var han bara borta.
Det var uppenbart att Ols hade dåligt samvete och snart presenterade han mig för en av sina vänner, S-D. Egentligen var väl inte S-D av den sort jag brukar falla för. För det första var han äldre än mig och hade något lite för luggslitet över sig. Men visst, han visade sig vara pålitlig och stabil och just då var det nog vad jag behövde. Visserligen var han inte så snygg heller, men utseende är ju inte allt här i världen. Det dröjde några år innan S-D började bete sig irrationellt. Det var som om åldern redan tog ut sin rätt. Han blev gnällig och grinig och försummade sina plikter. Han skadade sig på ingenting och var helt enkelt inte särskilt rolig att vara i närheten av längre. Jag måste erkänna att jag inte ens iddes göra slut med honom innan jag började träffa någon bakom hans rygg. Taz och jag möttes på nätet. Han var snygg, ung, cool och jag föll som en fura. Dessvärre visade det sig redan på första träffen att han inte direkt kunde... prestera ordentligt. Han höll inte måttet. Det slutade med att han snodde mina pengar och stack igen. Värdelösa kräk.
Nu kände jag mig sårad och skadad och sökte åter igen skydd hos S-D, även om jag ärligt talat hade tröttnat på honom rejält vid det här laget. Han gnällde på vad som serverades honom, han hjälpte inte till hemma och han var helt enkelt en riktig skithög. När jag slutligen mötte Obbe ute på en av mina nattliga promenader så visste jag nästan genast att det var över mellan mig och S-D. Obbe var erfaren utan att vara sliten och tillfredsställde mig på ett sätt jag inte längre trott varit möjligt - särskilt inte med någon man träffat ute vid ett soprum mitt i natten. Obbe är perfekt.

Så... vad handlar texten om, gott folk?

Låt var och en bli salig i sin tro

Det skrämmer mig vilken inställning som börjat bli allt mer vanlig i vårt sekulariserade samhälle. Jag talar givetvis om de fanatiska religionsmotståndarna. De är minst lika läskiga som fanatiskt religiösa eftersom de också ger sig på att vilja styra andra människors vilja, känslor och tro.

Det är nämligen minst lika dumt att säga "Att tro på något är dumt!" som att säga "Att inte tro på min gud är dumt." eftersom båda meningarna kan sammanfattas med "Alla som inte tycker som jag är dumma."

Människor tycker olika. Människor tror på olika saker, må det vara logik, gud, vetenskap, tomtar och troll, politiska ismer eller storfot.

Det är när man börjar tro att vad man själv tror är det enda rätta som man är illa ute. Det är då man blir vad man oftast försöker att bekämpa, särskilt när man är hetsande ateist. Man blir någon som inte tror på människans rätt att bestämma själv. Någon som tror att man kan skylla människans val och inneboende ondska på vad de väljer att tro på.

Det kan man inte. Människor gör val. De väljer att tro och tolka något på ett sätt. Någon annan människa väljer att tro och tolka på ett helt annat sätt. Det ligger i människans rätt.
Någon väljer att tolka bibeln till att häxor är onda och att bögar är syndiga.
Någon annan väljer att tolka bibeln till att nåd går före rätt och acceptans.
Det handlar inte om religionen. Det handlar inte om boken eller böckerna som företräder den. Det handlar om människans egna val.

Den fria viljan är viktigare än någonting annat här på jorden. Ondska skall självklart inte accepteras. Orättvisor skall bekämpas. Men man kan inte bekämpa ett så luddigt begrepp som "religionen" utan man måste rikta sig mot problemet.

Du försöker ju inte förbjuda alla hundar för att några bits, inte sant?

Så rädd

Jag kände mig glad. Tillfreds. Sedan kom den från ingenstans. Ångesten med versal i början. Ångesten som man liksom inte hinner upptäcka innan den kastar sig över en.

Jag kommer aldrig att bli klar med plugget som jag ligger efter med. Jag kommer inte få några pengar. Vi kommer att förlora lägenheten och hamna på gatan och soc kommer att ta min son och katterna kommer att springa till skogs och BUUUÄÄÄÄÄ.

För så känns det. När allt faller ned i skallen på en klockan kvart över ett på natten så är det exakt så det känns. Minsta lilla oro blir till jätteångest och utvecklar en hel familj av ångesthamstrar som äter och äter allt de kommer över. Jag blir lamslagen. För när det är så här så kan jag inte heller sätta mig ned och faktiskt få saker gjorda. Såvida inte "saker" är att försöka uttrycka mig i ett blogginlägg.

Jag blir som en kanin i strålkastarljuset. Bara sitter där. Med ögonen uppspärrade. Panikslagen.

Kultistmode

Nu när isen lossar och våren närmar sig är det hög tid att ta fram sina gamla kultistpaltor ur garderoben. Ofta finner man då att de blivit slitna och malätna under vinterhalvåret och det är dags att skaffa en helt ny outfit inför frammanandet av vår käre gudom. Således har jag tagit mig friheten att rota rätt på en komplett stil med accessoarer och allt. Var så goda!

Först ut är det viktigaste basplagget i en kultists garderob, nämligen själva kåpan. Har man bara en kåpa så har man egentligen allt man behöver i klädesväg. Det är ju ganska ofint att ha kläder på sig under kåpan, inte sant? Därmed kan man också lägga ned lite extra kräm på en extravagant och snygg kåpa. Här har jag valt en med mönster och ganska mycket vidd som längd för att den skall kunna fladdra sådär snyggt i havsstormarna. Det finns givetvis även en huva för de regnigare ritualnätterna.
Den här modellen finns i svart, lila, blått och grönt. Själv föredrar jag nog svart eller med en ton av lila, men det är en ren smaksak.

Eftersom vi kultister är lite blyga av oss så tycker vi om att ha masker på oss när vi genomför våra ritualer. Den här masken är gjord i läder och därmed ganska tålig i väder och vind, samt att dess tentakler ger mysiga associationer till vår härskare i djupet. Med den här kan ingen ta miste om var din hängivenhet riktas.

I och med att man inte har så mycket kläder så har man möjlighet att använda en massa accessoarer utan att det kommer att se för konstigt eller pråligt ut. Här ovan är en favorit bland hängsmycken för egen del.

I öronen kan man matcha och mixa med ett antal snygga tentakler i silver.

Samma sak gäller med ringar. Välj gärna sådana som är lite för små så att man får den där härligt levande känslan av att bli klämd till döds.

Visst vore det sjukt pinsamt om du glömde att ta med dig en offerdolk? Jag har sett det hända och det är inte vackert. Man blir en social paria för evigheter framöver - om man överlever det vill säga.

Och sist men inte minst så måste man ju ha något snyggt och bekvämt på sig när man skall ta det lugnt och chilla efter ritualen. Det kan ju vara skönt att komma ur den där våta och blodiga kåpan och få på sig något torrt och varmt. Dessutom så kommer en kall öl att sitta finemang!

Nöjd

Det här måste vara min snyggaste header på länge, eller vad tycker ni?

En dag utan krav

En enda dag utan krav på plugg och städning visade sig vara exakt vad jag behövde. Nu känner jag mig väldigt peppad inför att ta itu med studierna, komma ikapp med allt och verkligen fixa det här. Jag vet att jag kan, jag vet att jag har orken och jag vet att jag har inspirationen. Det känns fantastiskt.

Så vad jag behövde var således följande: ett bad med bebis som skvätte ned hela badrummet, många kramar och kyssar samt en fantastisk middag från min man, en god bok, några koppar te och sist men inte minst ett paket från min kära Johanna.

Jag är tillfreds. Jag hoppas att ni också är det där ute.

Seriernas inkörsportar

Tomb berättade häromdagen om vad som var hans inkörsport till seriernas värld och efterfrågade på samma gång andras historia inom ämnet. Jag tänkte att det lät roligt och skriver nu lite om det.

Den första serie jag kan minnas att jag läste var Fantomen. Pappa köpte Fantomen och ibland Agent X9. Det hände också att både Seriemagasinet och Magnum Comics dök upp hemma hos oss, men jag är osäker på om de gjorde det för att de köptes eller hittades i någon auktionslåda och råkade hamna där. Min första seriehjälte var Mandrake. Jag tyckte han var så häftig med sin hypnotiska förmåga och sin höga hatt. Då var jag förmodligen bara runt åtta år gammal eller något sådant. Sedan slukade jag allt med Modesty Blaise. En bättre kvinnlig förebild var nog svår att hitta för mig vid den tiden.

Det var för övrigt i Magnum Comics som jag för första gången stötte på karaktären Death, den söta lilla gothflickan med underligt nog aptit på livet.

Hur som helst. Det var vanligt att jag och mina vänner satt på biblioteket och läste serier där. Jag minns inte exakt vad vi läste, men utöver korta komiska serier som Himlens Änglar så framstår några klarare och tydligare än andra. Främst då den fantastiska Alverfolkets första två böcker, som man läste med stor förundran innan de hastigt och lustigt stals av någon från bibliotekets samlingar.
Jag var också ett stort fan av Prins Valiant, men det kan nog bero mer på mina drömmar om riddare än någon egentlig förkärlek för själva serien eller pagefrisyrer.
En serie jag läste tidigt var också Peter Madsens Valhalla som på ett perfekt sätt kombinerade härliga teckningar med historia och äventyr - allt sådant jag älskade redan som liten. Läser dem gärna än i dag med stor behållning.

Det finns andra serieböcker jag jag minns med kärlek och som jag söker efter än i dag. Några av dessa är de om Mystiska 2:an, särskilt Glaspyramiderna. Jag vet inte vad det var som lockade så mycket med de serierna, eftersom de tydligt kontrasterande svartvita bilderna låg långt bort från tidigare favoriter. Kanske var de ett sätt att åter närma mig mina rötter i de svartvita seriernas värld.

Från denna början fann jag sedan Jhonen Vasquez och omfamnade hans serier med hela mitt hatiska tonårsjag. Jag hittade också underbara Gloom Cookie, läste mer Sandman, Books of Magic och Jill Thompsons urcharmiga historier.

Och om man adderar lite X-factor, en och annan fladdermus, en del snusk i form av Maran av Lina Neidestam, en död liten flicka, Nemi och en och annan spinoff på Sandman så är vi nog framme vid i dag. Jag slår också mina lovar runt lite mer udda serier som den mysiga Närkontakt med flygande tefats hela två nummer, eller myspys med Dracula och Creepshow.

Så Fantomen, eller rättare sagt Mandrake kan nog räknas som min egentliga inkörsport. Än i dag är jag ju lite extra svag för gentlemän i cape och höga hattar. En del ränder går helt enkelt aldrig ur.

Plugg, plugg

Efter att äntligen ha släppt mina omåttligt höga krav på mig själv och gjort klart en försenad skoluppgift så känns det som om allt har lossnat. Jag har nu stenkoll på vad som skall göras till såväl journalistiken som den nuvarande litteraturkursen. Jag vet vad jag vill skriva om på min c-uppsats. Jag känner mig lycklig. Stolt. Jag sitter inte fast just nu.

Allt kommer att ordna sig. Det får helt enkelt lov att ordna sig för att det måste.

Snart är det dessutom Calcon!!