The Next Day

I går fick jag äntligen hem den. Skivan med stort S. Inplastad. Doftande nytt, nytt, nytt. Färsk från andra sidan Atlanten. The Next Day. Jag lyssnade inte på den då. Jag sög ytterligare lite på karamellen. Inväntade rätt ögonblick. Det rätta ögonblicket i fråga infann sig i dag. Maken på jobbet. Bebisen sov. Skivan låg där framför mig. Jag lyssnade. Jag åt med öronen, nej, jag dinerade. Jag provsmakade, avnjöt, lät musiken rulla runt i gommen av hjärtat för att riktigt känna smaken.
Jag grät. Tårar fyllde ögonen utan att jag kunde göra någonting åt saken. Kunde inte. Ville inte. Gåshud över armarna. När jag lyssnade på You Feel So Lonely You Could Die för fjärde gången lade jag örat ömt mot högtalaren, som man smeker en älskades bröstkorg. Jag ville krypa in. Jag ville smeka. Jag ville älska. Jag ville äga musiken och jag ville att den skulle få äga mig.

Jag kan inte ens minnas senast jag kände något så här starkt för musik. Det här är skivan jag har väntat på. Det här är skivan jag längtat efter i tretton år. Den skivan jag var övertygad om aldrig någonsin skulle komma efter besvikelse (Reality) på besvikelse (Heathen) och sedan den långa tystnaden. Jag började frukta att Bowie skulle gå ur tiden, tyst och stilla, med bara pinsamt döda låtar som sista yttrande. Jag är så lycklig att jag hade fel.

Den här skivan har allt. Allt. Den har smärta och död, ångest och lust, desperation, megalomani och en viss gnutta humor. Gammalt möter äldre möter nytt möter igår och idag och det är fantastiskt.