Att sjunga ut

Jag vågar inte sjunga. Jag är rädd för att sjunga. Jag älskar att sjunga. Om jag hör en låt jag tycker om kan jag inte låta bli. När jag diskar eller leker med bebisen eller städar sjunger jag. Men jag sjunger bara med den riktiga låten högt, högt i bakgrunden. Jag vågar inte sjunga. Jag tror det låter skit. Jag kan inte sjunga. Jag vill ingenting hellre.

Det är så svårt. Jag kan inte ens sjunga med folk jag känner väldigt väl och det är fortfarande svårt att sjunga i närheten av någon jag älskar. Jag sjunger inte ut. Jag vågar inte.

Jag har skrivit en låt. Jag är väldigt stolt över såväl text som melodi, men jag vågar inte sjunga den för någon, så den kommer aldrig att bli någonting mer än en låt i mitt eget huvud.

Det är så frustrerande. Jag får lust att gråta över hopplösheten i att inte våga sjunga. Jag har stått på scen och sjungit a cappella inför flera hundra personer, men nu klarar jag inte ens att sjunga en lajvvisa i grupp vid en lägereld längre.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Sångerna bränner i strupen. Jag vet inte hur man tar sig ur det här.