Det VAR bättre förr

I dag satt jag och bläddrade igenom gamla fotografier och det slog mig hur mycket jag saknar riktiga fotografier. Jag saknar alltihop med det. Jag saknar att behöva vänta på att framkalla dem och att enbart en bråkdel egentligen är fina och välkomponerade och resten ser ut som skrutt. Jag saknar att sortera dem och sätta in dem i fotoalbum som man tvingar sina vänner att titta igenom.
Nu kan man ju ta sjutusen bilder med digitalkameran, välja ut de tio som är snygga och sedan lämna in dem för att få ut dem på riktiga papperskort. Var sjutton är charmen i det?

Jag saknar också brev. Jag saknar verkligen, verkligen att få och skriva brev. Allt jag får med posten är räkningar och reklam. Jävla räkningar och reklam och inte ett enda litet myspysigt brev att väga upp det med. Eller ännu hellre, ett brev med ett fotografi till! Eller blandband. Jag saknar blandband också. Jag saknar tiden när man fick komponera ett blandband och skicka det via posten om man ville låta någon lyssna på vad man gillade i stället för att bara skicka över sin Spotify-lista på MSN.

Överlag så gillar jag inte digitaliseringen. Jag tänker aldrig, aldrig köpa e-böcker och det finns inte en chans i helvetet att jag någonsin betalar för ett digitalt booster-pack till Magic. Det är ju för fan värsta lurendrejeriet. "Oh yeah, jag har köpt jpg-filer som jag ändå bara kan vänsterklicka för att spara ned från random internetsida".

Eller folk som säger att de har allt som getts ut med en artist, fast bara som mp3. Eller folk som säger att de har alla rollspelsböcker till ett rollspel, fast bara som PDF. Det är FUSK. FUSK, gott folk.

Det är inte ens roligt att samla på fina bilder längre, för alla fina bilder går så lätt att få tag i. Det är inte heller roligt att samla på någonting annat, för några klick på e-bay eller Tradera och sedan har du en komplett samling bara sådär. Utan rotande i butiker, utan letande och utan någonting alls. Bara klicketiulf. Blä för det.

Samt att jag alltmer ogillar mobiltelefoner. Jag önskar att min hemtelefon fungerade och i så fall skulle jag förmodligen kasta ut mobiltelefonen genom fönstret.

Jag är så jävla trött på alla dessa extra saker att kolla. Jag är så trött på forum, mail och facebook.

Jag vill kolla min brevlåda, få ett fint brev från en vän, ta några kort med en kamera som inte är det minsta digital, lyssna på riktiga skivor, läsa riktiga böcker och samla på riktiga saker som det faktiskt är lite ansträngande att samla på.
Jag vill bli en stofil, så det så.

Gud är död, Kung Arhur sover - länge leve Paradise Hotel

Världen behöver så desperat en hjälte och ledstjärna. En Gud att ty sig till som kan låta nåden regna över folket. Allt blir mörkare, kallare, våldsammare, hetsigare. Stressen äter oss till döds medan vi äter oss till döds. Arbeten minskar och i dag är alla brottslingar.
Tiderna blir inte bättre, de blir värre. De blir hårdare.

I brist på en hjälte skriver tidningarna om människor som aldrig gjort något, som aldrig åstadkommit något eller gett mänskligheten mer än några feta rubriker på en skvallertidnings omslag. Nyhetstidningar rapporterar om vilken kändis som knullar med vem och sagt vad medan TV framhäver blonda små slynor som shoppar och bloggar mellan sminksessionerna.

God, this country needs a hero.

Alla kryper djupare in i sina skal, låser dörrarna och drar ned persiennerna. TV:n leder dem in i fantasivärldar där Det Vackra Folket super till och bedrar varandra. När de gråter hurrar folket. När de skrattar hurrar folket. När de köper kläder för pengar som skulle ha räckt till hyran för en större barnfamilj hurrar folket.

Och Gud är död. Ingen vänder sig till Honom och ber om nåd eller tröst. Ingen förklarar sin olycka med att Hans vägar äro outgrundliga. Olyckan beror på dem själva och det finns inga syndabockar. Då tröstar de sig med att Blondinbella fått arga kommentarer på sin blogg och att hon den där störiga bitchen åkte ut från Idol.
Framhäv skadeglädjen! Vältra er i kommersialismen! Böka runt som lyckliga svin i all skit som regnar ned över oss.

För det behövs en hjälte, det behövs en ledstjärna. Det behövs inte trista politiker i grå kostymer som säger ord folket inte förstår, i syfte att få folk så uttråkade och disträ att de inte reagerar på innehållet av talen.

De flesta vet vad personerna i dokusåporna heter, men vet knappt namnet på vilka som styr det här förbannade landet.

Det här landet, den här världen, behöver en hjälte och en Gud, men i brist på det så kan vi alltid trösta oss med att kändisar också gör bort sig ibland.

Åter till Azkaban II

Ensam i sin kammare satt den sista dödsätaren i södra Sverige och stirrade stint framför sig. Nu var det inte längre en fråga om dagar, utan om timmar tills hon åter igen skulle föras till Azkaban som straff för sin lojalitet mot Mörkrets Herre. Hennes mun kändes torr och hjärtats slag skenade iväg. Mer än ett dygn, men mindre än två. Bara timmar kvar i frihet.
Snart skulle hon åter igen befinna sig i fängelset där dess vansinniga invånare klängde omkring som apor i en djurpark och tjattrade osammanhängande. Snart skulle hon åter igen plågas av de dementorer som sveper omkring i Azkabans hallar och celler.

Skall hon klara en tid till i Azkaban? Skall hon verkligen lyckas uthärda med det lilla som är kvar av hennes förstånd i behåll?

Det kan endast tiden utvisa.

@ CalCon

Kom just hem från andra dagen på CalCon och tänker inte åka dit igen i morgon. Inte för att jag inte har haft roligt, snarare är det helt klart det trevligaste konvent jag bevistat någonsin. Det handlar mer om att jag inte kommer orka upp för att hinna göra någonting i morgon ändå.

På fredagen så spelledde jag mitt zombieäventyr till rollspelet Action! Det gick hur bra som helst. Det bästa var när hjältarna klarat sig till helikopterplattan med god tidsmarginal och medan de väntade på att bli räddade knäckde de var sin folköl och offrade ett hjältepoäng på att hitta solstolar som de kunde sätta sig i och vänta.
Jag fick en cool vision av en vy över en stad som ligger i kaos och förödelse med zombier och bränder och alarm som ljuder - men högt upp över allt vansinne på ett hustak sitter fyra trötta, men oskadda personer och lutar sig tillbaka i var sin solstol med öl i hand. Sjukt passande!
Sedan var jag med i konventets version av Deathgame (som var lite mer som Killer) och blev dödad efter att jag fruktlöst letat och letat efter min måltavla. Efter det var det Magic-draft där jag åkte ut direkt, men August vann så jag var inte hemskt ledsen även om jag gruffade en del. Spelade lite Magic med roligt folk, pratade en massa med en hel mängd folk och på natten fick jag äntligen spela Clemens Hedins försvinnande - äventyret till Bortom som jag ritat ett par teckningar till. Det var sjukt skrämmande och jag var helt skakis efteråt, så jag höjer helt klart ett stop för att ha Olsson som spelledare.
Sedan gick jag och August hem med Johan som sällskap på halva vägen. Inte förrän klockan sex på morgonen var vi i säng.

Vilket tyvärr ledde till att jag missade äventyret till Fading Suns som jag skrivit upp mig på. Nu i förmiddags var vi nämligen utslagna och halvdöda. Vi lyckades dock släpa oss iväg på eftermiddagen lagom till mitt spelpass nummer två; som också var fullsatt! Även det gick mycket bra och sedan fluffade vi omkring lite innan vi var med på Harry Potter-draft. Det var helt awesome! Harry Potter är ett helt underbart gullemysigt kortspel!
Så till sist fick vi åka med en snäll snälling med bil hemåt... och nu är jag här!

Och jag har aldrig träffat så mycket trevligt folk, pratat med så många eller framför allt haft så roligt på ett konvent förut.

Goblin

Jag har gjort konst igen!

Årets bokrea

Åter en gång dags för bokrean. Efter att besviket fått inse att Akademibokhandeln i Kalmar är dum i huvudet och inte öppnar vid tolvslaget mitt i natten enligt tradition så fick jag dra mig till Dillbergs bokhandel i stället. Tillsammans med Sandra och August tassade jag in och började rota omkring.

Årets skörd blev nätt, men också väldigt bra köp om jag får säga det själv.

Den första bok jag nappade åt mig var Den Magiska Kokboken. En fantastiskt gruvlig kokbok där alla recept är översatta till hemskheter och där fantastiskt morbida lekfullheter avbyter varandra. Jag blev helt enkelt totalt såld, särskilt som den påminde mig om receptdelarna av Häxkonster för praktiskt bruk som jag älskat sedan jag var liten. Efter detta plockade jag utan att tveka till mig Resan till landet längesen av Elsa Beskow.
Jag har inte läst den sedan jag var liten knodd och hade helt glömt bort att den ens existerade. Massor med minnen överföll mig när jag bläddrade och tittade på en av barndomens mest älskade sagor. Jag var helt enkelt tvungen att ha den i min ägo.

Det sista inköpet var ganska speciellt. Jag sade innan att August fick säga till om det var något han ville ha. Han hävdade bestämt att han hellre köpte Magickort och att han inte trodde det skulle dyka upp någonting alls som han kände speciellt för. Sedan hittade jag i seriehyllan ett endaste litet exemplar av Batman klassiska serier av Neal Adams, en snygg, 237 sidor tjock samlingsbok med hårda pärmar och i Augusts ögon tänder stjärnor. Givetvis fick den också följa med. Faktum är att jag hade köpt den även om inte August varit med. Bara för att Fantomen spöar Batman så behöver ju inte det betyda att jag inte gillar den gamle läderlappen också.

Slutligen när jag stod vid kassan så fångades min blick av ett par brandgula ögon som jag mött många gånger förr. Varenda gång jag stått i den där kassan sedan jag flyttade till Kalmar har samma blick mött min och den här gången så fick Gruffalon följa med mig hem också. Jag älskar honom. Nu måste jag bara se till att försöka hitta några av böckerna om honom också, så jag lär känna honom ordentligt!

Åter igen bröllopet

Hade jag tusen kronor över så skulle jag kunna gifta mig i den här:

Men jag har inte ens tvåhundra spänn till de där väldigt, väldigt snygga inbjudningskorten som vi sett ut. *suck*

Bloggtema: Musik

Veckans bloggtema är musik och utmaningen låg i att skapa en spellista på tio låtar som kommit ut under 2000-talet. Först så trodde jag det var omöjligt, eftersom jag lever i villfarelsen att ingen bra musik har kommit ut på minst tio år. Jag är glad att härmed erkänna att jag hade fel.

Min lista fick, inte helt förvånande, temat "Skräck". Samtidigt försökte jag att inte ta de mest skramliga låtarna, utan lite mer underfundig skräck. Skräck med en glimt av svart humor. Så kanske borde spellistan ha hetat just "Galghumor" i stället?
Jag klarar sällan av högtravande musik som enbart är pretto och mörk. Faktiskt behöver jag mest något som är både mörkt och som får mig att le.

Nåväl. Jag tänkte skriva lite om låtarna på listan och vad jag känner inför dem.

1. The world is a very scary place - The Gothic Archies
Själva beskriver Gothic Archies sin musik som "tuggummigoth". Den här låten kändes bra som inledning. Den har intressanta ljud (som de flesta av deras låtar) och en text som känns väldigt bra för att representera vad jag ville att spellistan skulle innehålla.

2. First few desperate hours - The Mountain Goats
Akustisk gitarr med vind i tonerna och en text som börjar olycksbådande och sedan rullar upp en än mer olustig känsla. Genial från början till slut. Mountain Goats har geniala texter och får mig alltid att bli lite vemodig.

3. Hangman's song - Puerto Muerto
En behaglig liten melodi om ett obehagligt ämne som jag upptäckte för bara något år sedan. Jag brukar ha problem med kvinnosång, men här fungerar det perfekt.

4. Girl Anachronism - The Dresden Dolls
Ännu en kvinna i spellistan, med en mycket speciell röst. Vansinne är väl den värsta formen av skräck? När hotet kommer inifrån i stället för från utsidan? Hur hanterar man något sådant?

5. The house that dripped blood - The Mountain Goats
Åter igen gitarrerna, vinden och en text som känns obehaglig, men samtidigt genial. Har använt den här låten som stämningsmusik till rollspelsäventyr mer än en gång.

6. Dreary, dreary - The Gothic Archies
En väldigt deprimerande låt. Det fantastiska med alla låtar från Gothic Archies jag har med här är att de är baserade på barnböckerna av Lemony Snicket (de om syskonen Baudelaire). Jag älskar tanken i att barnböcker kan inspirera till något sådant här.

7. Walk like a zombie - Horrorpops
Visserligen är ju zombier skräck, fast den här låten är mer romantisk myspys till glättiga toner.

8. Idylls of the king - The Mountaingoats
De mjuka gitarrerna är tillbaka. Här är ännu en låt som börjar ganska mjukt och mysigt i texten, men snart börjar man se orosmolnen hopa sig kring horisonten.

9. Night of the vampire - Roky Erickson
Jag var helt enkelt tvungen att peta in Roky här på listan. Han gör mig alltid mycket mycket lycklig att lyssna på. En mycket stämningsfull låt.

10. Scream and run away - The Gothic Archies
Och så avrundar vi med Gothic Archies igen. Den här låten handlar om den onde Greve Olaf och vilken horribel person han faktiskt är. Mycket nöje!

Och hela listan hittar du på Spotify:
Skräck

Lajvmanifestet; Lek i skogen

Eftersom lajv har blivit för pretto och manifest generellt sett är jävligt pretto så tänker jag härmed skriva ett lajvmanifest, paradoxalt nog som en motaktion med det pretentiösa.
Jag presenterar härmed:

Lajvmanifestet; Lek i skogen

Lajv har gått från att vara ett stort ungdomsfenomen till en liten pretentiös klubb för "interaktiv teater i historisk miljö". Utrustningskraven har skjutit i höjden och alltför många ser snett på utrustning som inte är perfekt skapad eller köpt för dyra pengar. Det är nu inte ovanligt att det krävs att kunna en smärre bok utantill samt att tala ett påhittat språk för att kunna vara med på ett lajv. Någonstans känner vi att glädjen har gått förlorad. Lajv kostar mer än det smakar - och det tycker vi är fel.

Vi vill

1. Motarbeta elitism och sänka klädkraven för att locka fler till och tillbaka till hobbyn!
   Vad spelar det för roll om skjortan är maskinsydd av bomullstyg och magikerns mantel är av syntet med tryckta guldstjärnor? Om någon vill sy sina historiska kläder för hand efter bockstensmannens outfit, låt dem göra det, men gör det inte till ett krav.
2. Ta bort blankvapen på lajv!
   I seriositetens namn har blankvapen blivit alltmer vanliga på lajv. Dessa kräver att bäraren har en grundkunskap i hur de används och en noggrann planering för att utföra minsta lilla skärmytsling. Lajv är till för att man skall kunna ta en roll och spela något man inte är - alltså skall man inte behöva vara en svärdskämpe för att spela en.
3. Återinföra silvertejpen!
   Ett boffersvärd behöver inte vara snyggt. Det är en symbol för ett svärd, ingenting annat. Alltså borde det inte vara krav på att symbolen i fråga skall vara inköpt för hundratals kronor, utan det borde gå precis lika bra att göra dem själv. Att göra ett svärd i latex och liggunderlag är inte svårt, men har man varken tid eller kunskap borde det gå precis lika bra med silvertejp.
   
4. Låta folk spela vad de vill!
   Det fina med lajv är att man kan få vara något man inte är. Den blyge tönten kan bli en stor, stygg orch - den mulliga bruden kan spela alv om hon vill. Man skall inte behöva vara rik för att kunna spela krigare och glasögon skall inte vara ett hinder för att spela vad man vill.
   
5. Sjunga av hjärtats lust!
   Av någon anledning är några låtar okej och några inte. För en nybörjare är det fullständigt omöjligt att veta exakt vad som är accepterat. Låt folk sjunga vad de vill - Nordman, Maria går på vägen, Ekorren satt i granen - så länge texten passar in okej så bidrar sång alltid till stämning!
6. Återinföra tältlägret!
   Hade vi inte minst lika roligt när värdshuset var i ett militärtält uppsmällt i en glänta? Det skall inte behövas ett område med en medeltidsby för att arrangera ett lajv. Återinför tältlägren och tältbyarna så att fler får möjlighet att arrangera utan att behöva hyra områden som redan använts till sjuhundra lajv. För i ärlighetens namn, hur roligt är det att alltid åka till samma by som hux flux ligger i olika världar varenda gång?
7. Minska ned bakgrunderna!
   För att kunna åka på ett lajv skall man inte behöva kunna utantill en gudasaga som infattar sju olika entiteter, samt landets historia på 40 sidor och 30 sidor om landets socialstruktur därtill. Det räcker att veta vem du är, vilka dina vänner är, var du kommer ifrån och var du befinner dig.
8. Låta alver tala engelska om de vill!
   Numera är det ofta förbjudet för alverna att tala engelska för att markera att de är från en annan kultur än gemene man på lajvet - något som var standard förr. I stället skall man lära sig ett helt låtsasspråk utantill för att ens släppas in i en alvgrupp. Detta är vansinne! Inte ens sjukt överbetalda skådespelare behöver lära sig så mycket inför en storfilmsroll. Låt folk prata vad de vill.
9. Återuppta High Fantasy!
   Det anses ofta fint med ett lajv där man inte ser mer än skymten av en alv ute i skogen och kanske hör en vätte avlägset under ett fyra dagar långt lajv. Vi vill ha mer fantasy! Ge oss troll i värdshuset och tomtar på loftet! Skilj på fantasy och historiska lajv!
10. Öka mångfalden!
    Och till sist; Alla sorter måste få finnas. Arrangera low fantasy. Arrangera historiska lajv. Arrangera lajv i byar och små konstiga kulturlajv och bofferlajv. Arrangera kampanjer och fristående. Arrangera lajv i tältläger och slott. Ställ krav på vissa och färre krav på andra, men öka mångfalden! Var inte rädd! Ge lajvarna valmöjligheter! Bjud in nybörjarna och smäll upp militärtälten. Gå i din snygga handtovade tunika och spela mot ynglingen i mantel gjord av militärfiltar från ÖoB utan eftertanke.
    Lev och låt leka!
    
    

Lek i skogen

Har suttit och funderat på att arrangera ett litet fantasylajv. Ett ganska kravlöst high fantasylajv som går ut på att ha roligt och utan inblandade föreningar.

För jag hade fel. Jag vill inte bara vara lajvare, jag vill vara arrangör också. Jag vill bara kunna göra saker på mitt sätt och utan en stor föreningselefant i ryggen. Jag vill tillbaka. Man påstår att det inte går att gå tillbaka, men någonstans måste vändningen komma. Någonstans måste lajvsverige ha blivit så seriöst och pretto att det slår runt och folk börjar boffra i syntetmantlar igen.
Jag funderar på att låta det slå runt för mig nu. Jag skall fan i mig leka i skogen.

Kan skriva mycket mer om det här, men tänkte formulera mig bättre. Tills vidare finns nästan alla mina tankar om det här nedtecknade redan.

Andlig tillväxt

Först i dag orkade jag läsa igenom ett litet manifest från en viss kulturnisse. Det han i kort skriver är att den elaka staten vill ta bort all kultur utan den som faktiskt lönar sig. Som folk köper. Som folk vill ha. Han verkar tro att folk inte alls vill ha skräpkultur, utan att väljer den enbart på grund av den onda konspirationen mot det djupa och svåra, som skall mata människorna med skit så att de blir sinnesförslöade och lätthanterliga.

Jag håller inte med. Vi lever i en tid där det är lättare än någonsin att hitta sin form av kultur. Internet är i stadig närvaro och en våg av kultur i alla smaker är bara ett musklick bort. Vi lever i en tid där man kan välja exakt vad man vill se på TV och när man vill se det i stället för att bara sitta och glo på vad som bjuds.

Och nyheter, mina vänner: folk i allmänhet är ganska sinnesslöa och ointresserade av det som manifestets författare kallar "andlig tillväxt". Som jag har skrivit tidigare så tycker gemene man om konst som man förstår vad den föreställer och böcker där man får reda på vad de handlar om någonstans mellan pärmarna - i stället för att behöva läsa ut bokhelvetet och enbart få fler frågor än svar.

Problemet med folks ointresse för det som räknas som "finkultur" är inte att staten inte vill stödja finkulturen, utan att finkulturen vägrar att anpassa sig efter vad folk vill ha. I stället rör den sig bara kring människor med svartvita pressbilder där de ser svåra och allvarliga ut i sina svartbågade glasögon. Folk som kan recitera exakt vad man "borde" tycka om Kafkas Processen, men som inte skulle känna igen en egenformulerad åsikt om den så hoppade upp och bet dem i röven.

Så usch och fy dumma staten som inte vill bekosta kultur som går med minus eftersom det bara är intressant för en bråkdel av befolkningen. Händelsevis är det samma bråkdel som med något slags Morrissey-komplex behöver få känna sig djupa, rödvinsdrickande, komplicerade och andligt utvecklade - lite bättre än alla andra människor.

Faktum är att manifestet biter sig själv i arslet. För om alla lidande jävla poeter helt plötsligt blir populära och rika på bidrag i kulturens namn så kommer de förmodligen inte kunna klämma fram ett enda verk värt pappret det trycks på - utan lär i stället sätta sig och gnälla på någon förbannat pretentiös blogg i alla sina dagar.
Och då dör den delen av kulturen också.

Semester

Hittade ett gammalt haiku som jag en gång hittade, fastnade för och kopierade. Tycker det är helt fantastiskt. Varsågoda:

Semester

Sovsäcken packad.
Stirrar uppåt och gapar.
De kan komma nu.

- Bill Larsson

Veckans ord: Näppeligen

Jag tänkte börja med en ny sak här i bloggen; Veckans ord.
Varje vecka skall jag ta upp ett svenskt ord som jag tycker används alldeles för lite nuförtiden, jag kommer leta rätt på en korrekt förklaring av vad ordet betyder och sedan peta in det i en mening. Slutligen kommer jag givetvis uppmana alla att använda ordet lite mer. Ugglan på bilden har ingenting med ordet att göra, men jag har valt honom som maskot för Veckans ord eftersom ugglor i alla tider förknippats med visdom. För den som undrar så är det en Virginiauv och jag har just döpt honom till Nicodemus.

Veckans ord är: Näppeligen

Nationalencyklopedin förklarar ordet så här:

• sannolikt inte betr. ngt antaget {SYN. Knappast}: entusiasm lär man ~ finna bland de tvångskommenderade
BET.NYANS: svårligen: hans inlägg kan ~ tas på allvar

Mening: Svenska språket är näppeligen så fåordigt och onyanserat som en del plebejer påstår.

Diablo ger kärlek

Efter att ha tittat igenom alla avsnitt av The Guild så fick jag en vansinnig lust att döda något. Inte för att det är en direkt våldsam serie eller för att den var så dålig att den krävde människooffer som kompensation för mitt lidande, utan för att den handlar om att spela spel. På datorn. Något jag på senare år gjort väldigt, väldigt lite om vi inte räknar hjärnavtrubbande Hidden Object eller andra småspel i stil med Plants VS Zombies. Det senare är visserligen genialt, men det kan ändå inte räknas som att faktiskt spela datorspel i uttryckets egentliga bemärkelse.
Så jag började fundera på om jag skulle ta och spela WoW. Problemen med WoW är dock följande:
1. Det kostar pengar.
2. Alla som gillar det har redan max-levlade karaktärer och piper förbi mig på tre röda sekunder om de får lust att levla upp en ny karaktär.
Alltså fungerade inte WoW. Det är för gammalt, jag är för sen, jag är fattig.
Sedan gick tankarna till Baldurs Gate. Jag kan alltid lita på Baldurs Gate. Fast jag har ju spelat igenom ettan och det är sjukt jävla mycket dialoger i det där attans spelet. Visst, det är gulligt för stämningen och djupet och bla bla bla. Men vill jag ha långa rader text så kan jag lika gärna kräla tillbaka till grönsaksnivå igen och börja mudda, eller varför inte helt enkelt vara totalt old school och läsa Ensamma Vargen?
Nej, som sagt: jag ville döda saker. Vilket spel är bäst i världen om man vill ha en karaktär med för lite kläder som slår ihjäl saker på löpande band och bara precis så mycket text att man får reda på vad nästa quest innebär?

Diablo! Självklart, Diablo!

Jag spelade väldigt mycket Diablo när det var nytt. Var till och med i en klan - och bannlyst som PK i två, tre andra. He he he. Nåväl. Jag var ung då och allt är glömt och kanske till och med förlåtet.
För några år sedan testade jag att spela Diablo II i nätverk och jag ville minnas att det var myspysigt. Så jag installerade. Det ÄR myspysigt.
Få saker slår den fluffiga känsla i hjärterummet som ges av att låta den mäktige barbaren Bork vrålande kasta sig in i en hord av zombier, eller när lönnmörderskan Moria får kasta eldbomber i huvudet på en skvadron med gobliner. Jag tror inte jag känner till någonting som bringar större samhörighet i ett förhållande (förutom kärlek och sådant tjafs) som att få döda saker tillsammans.
Ingen verklighet. Vapen med fantastiskt slumpmässiga namn i stil med "Dark broadsword of legendary greed" eller "Small dagger of cold and venom" och MASSOR av fiender som ibland exploderar i en lagom pixlig kaskad av kött och blod.
Diablo ger inte bara kärlek - Diablo ÄR kärlek.

Föreningsliv

Vad jag hörde
"Starta en förening! Det är ett underbart sätt att bedriva sin hobby på! Vänskap! Gemenskap! Ekonomiska resurser! Ordning och reda! Samarbete! Gosegull!"

Vad jag gjorde
Jag startade en förening. Jag satt som ordförande i tolv år och gjorde i tio av de åren hela styrelsens arbete. Jag arrangerade lajv själv och utan någon direkt hjälp. Jag byggde och drev hemsidan. Jag fixade allt, jag gjorde allt, jag tjatade folk till årsmöten, jag lade ut pengar och åtskilliga timmar efter timmar med allt detta plus att bygga på lajvområdet, sitta i möten med andra föreningar, planera, arrangera, sitta i kommunmöten, arrangera studiecirklar und so weiter.

Var det ledde mig
Efter tolv år så skyr jag fantasy, jag lajvar väldigt sällan, jag trivs inte med att arrangera någonting och jag har tappat tron på människan i stort. Jag lade ned min själ i det här och när föreningen blev stor nog så började kraven växa sig meterhöga. "Har du gjort det och det?" "Har du fixat det här?" "Gör genast det här, annars jävlar!"
Jag orkar inte mer. Föreningen var mitt skötebarn. Mitt skötebarn har nu vuxit upp till en odräglig, förvuxen tonåring som bor på min soffa, spyr på mitt golv, sparkar mig i magen och sedan skriker åt mig att jag är dum i huvudet om jag påpekar att den borde skaffa ett jobb och flytta hemifrån.

Jag orkar inte mer. Förra året ville jag inte ställa upp som ordförande, men lät mig övertalas. I år kan ingenting i världen övertala mig och om folk tycker att jag misskött mig och vill bli av med mig - fine. Jag är nämligen inte lämplig längre. Jag har ingen glöd eller passion kvar för föreningen. Jag har ingen kärlek kvar för föreningen. Allt jag har är mina kumpaner hopplöshet, illvilja och ångest - och de är inte lämpade att driva någonting med.

Tillbaka till Fantasy

Jag har återupptäckt en gammal kärlek; Fantasy. När jag var åtta år gammal läste jag Bilbo för första gången. Året därpå läste jag igenom hela Narnia-serien och när jag var elva läste jag hela Härskarringen-triologin.
När jag var som mest fantasy-galen i högstadiet minns jag att de hade ett litet häfte på biblioteket med alla fantasyböcker som fanns där. Det var inte större än ett hopvikt A4 och innehöll i stort sett endast Pratchetts triologi om Omtarna (Vi far, Vi flyr och Vi flyger), Tolkiens alla verk, triologin Fionavars vävnad (som nästan ingen hört talas om, trots att den är superb), Meredith Ann Pierce böcker om mörkerängeln och Ariel, någon uråldrig fantasyserie om en mutcho matcho hjälte som hette Manuel och så boken som alla fantasynördar från nittiotalet sett när de sökt igenom hyllorna: Röd måne och svarta berg.
Jag slukade allt. Jag läste fantasy, jag skrev fantasy, jag ritade fantasy (teckningen är någonstans från slutet av nittiotalet), jag pratade om fantasy och jag andades fantasy.
Sagan om Belgarion kom ut på svenska och slukades av hela familjen. Vi satt och diskuterade gudarna vid matbordet. Min bror studerade kartorna. Jag förälskade mig huvudlöst i Silke.
Jag läste inte på den tiden. Jag plöjde. Jag slukade. Jag förtärde fantasy. Jag älskade allt och jag kastade mig över böcker så snart de kom ut. Jag läste allt av Terry Brooks. Jag läste allt av Eddings. Jag läste mycket av Stephen Donaldson, men insåg att jag hatade det, och än i dag är hans serie om Thomas Covernant den enda jag påbörjat, men aldrig läst till sitt slut.
När jag gick i åttan skrev jag en egen fantasybok. Den ligger fortfarande någonstans här i gömmorna.
Sedan började jag gymnasiet och började lajva och spela lite rollspel. Jag slukades upp av lajvandet precis som jag slukats av allting och så rullade det på. Fast där kom också början till slutet.

Jag har inte läst fantasy på väldigt länge. Inte egentligen. Allt som har med fantasy att göra påminner mig om föreningen och ger mig dåligt samvete över alla lajv jag borde arrangera, alla papper som borde lämnas hit eller dit och allt annat som måste göras.
Fantasy är ingen hobby längre. Precis som allt annat som påminner mig om föreningen så har det gett mig ångestkänslor och svårigheter att andas.
Dessutom så tjatade alla alltid på mig om att jag borde skriva en bok. Jag visste att det måste bli en fantasybok. Jag trodde länge att det var min enda räddning och det enda sättet jag kunde få en inkomst på. Ju mer jag försökte skriva en bok, desto mer slutade jag skriva. Jag kunde inte längre ta upp papper och penna bara för att skriva för själva skrivandets skull, utan hela tiden hade jag kravet i huvudet "Det måste bli en bok". "Det måste bli bäst". Så jag slutade skriva. Jag fick avsmak för hela fenomenet fantasy på flera nivåer.

Samtidigt har man ju också blivit mer kräsen. Det har spottats ut så sjuka mängder fantasyböcker att det är hopplöst att försöka hinna läsa allt och hopplöst att sålla agnarna från vetet. Jag vet nu vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, och i och med att det finns en uppsjö att välja ur så bemödar jag mig inte med att läsa sådant jag inte älskar. Vilket till sist också har bidragit till att jag inte läser fantasy alls. Att jag inte tecknar särskilt mycket fantasy. Att jag inte skriver fantasy.

Först i helgen förstod jag att jag saknat det hela. Jag har saknat min hobby och min gamla kärlek från förr - Fantasyn.
Vi spelade ett litet äventyr jag och Niklas med August som spelledare. Det var underbart. Jag kunde känna doften från eldarna och känna linnetyg och ylle mot huden. Jag kunde se det dramatiska och det fantastiska, storslagna som jag saknat. Jag kunde släppa alla Måste och Borde som jag förknippat med fantasy och i stället bara - som en lycklig delfin nyligen utsläppt i havet - tumla omkring i vågorna och känna hjärtat slå dubbelslag av glädje.

Jag var tillbaka. Jag är tillbaka.

Läser nu om Sagan om Mallorea och älskar den ännu. Den är inget under av välskriven skönlitteratur och den är inte superduperoriginell, men jag älskar den. Karaktärerna är mina vänner och tydligare för mig än många människor jag känt i verkligheten. De lättsamma skämten får mig fortfarande att småle för mig själv och det känns tryggt och mysigt. Det får en spärr att släppa. Det ger mig lust att skriva igen.

Så jag håller på att återvända. Jag vet vad jag vill nu. Jag vill vara lajvare - inte arrangör. Jag vill skriva fantasy för att jag älskar att skriva och jag älskar fantasy, inte för att skriva en bok. Framför allt vill jag dock läsa fantasy och försöka komma ikapp något av det jag missat och läsa någon av alla dessa bokserier som gått mig förbi under det senaste årtiondet.

Har du några boktips? Gimme!

(Tillägg: Okej, jag glömde, eller förträngde. Robert Jordans Tidens Hjul har jag inte heller läst från början till slut. De som följt min blogg vet varför, se bara här och här.)

Det enda rätta

När jag och älsklingen vaknade så insåg vi snabbt att vi försovit oss något vansinnigt mycket och därmed missat bådas våra quests i verkligheten.

Efter att ha grimaserat litegrann så gjorde vi det enda rätta - vi startade upp Diablo 2 och spelade det resten av dagen.

Jag spelar en lootgalen barbar som heter Bork. August spelar en glittrande besvärjerska. Världen är underbar. Verkligheten kan dra åt fanders i dag.

Snart är det dags för lite rollspel för att avrunda dagen på ett gosigt sätt.

Bästa Alla Hjärtans Dag

En riktigt bra Alla Hjärtans innehåller följande:

Kärleken i mitt liv.
En gemensam tripp för att ta en titt på ett jobb jag sökt och prata lite med folk där.
Mumsig pizza.
Big Bang Theory
Flera timmars Diablo 2-spelande
Titta på serien Kung Fu

Slutsats: Kärlek är att döda saker gemensamt.

Nördig nog?

Ni vet säkert redan att jag hatar kepsar och ofta anser att folk som bär kepsar gör det för att de är komplett dumma i huvudet?

Nu har jag dock fått hem en keps som jag faktiskt tycker om och tänker bära. Är du nördig nog att förstå varför?

Åtta timmar

I onsdags var jag i skolan åtta timmar. En och en halv timme hade jag lektion. Hur gick det här till? Jo, först sov jag väldigt lite, men skuttade ändå upp klockan sex för att i panik rota runt efter ridkläder, vakna, få på mig nämnda ridkläder, plocka en frukt i farten och rusa till bussen. Allt så jag skulle hinna med bilen ut till ridhuset där dagens första lektion skulle hållas.
När jag kom till skolan med en kvart till godo så fick jag se att det på vita tavlan i hallen stod att lärarinnan var sjuk och lektionen inställd. Jippie. Således hade jag ingen lektion alls på förmiddagen, utan började klockan ett och kunde lugnt ha sovit till elva om jag hade velat.
För att inte förspilla tid gick jag och lånade en mattebok och räknade matte i tre timmar. Ja, jag vet, någonting har allvarligt gått snett i mitt huvud.
Så var det lunch mellan tolv och ett, och sedan var det engelska. Efter det en halvtimmes rast igen och sedan satte jag mig för att vänta på bildläraren. Vi blev ett helt gäng som väntade, och väntade. Och. Väntade. När läraren var tio minuter försenad traskade jag ned och tog en cigg. Sprang på en annan lärare som undrade vad jag gjorde i de avlägsna delarna av skolan. "Bildlektion" svarade jag, och fick veta att bildlärarinnan också var sjuk och lektionen var... gissa vad? Inställd!
Roligt att ingen tänkt på att tala om det för oss.

Om de nu vägrar att fixa vikarier så kan de ju i alla fall för helsike ha en plats där de skriver upp vilka lärare som är sjuka och vilka lektioner som är inställda, dag för dag.


-----------------------------
För övrigt har jag fått gästblogga hos Miss JS! Tack för förfrågan!