Visuellt

En ny länk har tagit sig in i högerspalten, nämligen länken till min youtube-kanal. Jag rekommenderar främst "Not sleeping, but dreaming" även om man säkert kan få lite behållning av de andra uppladdningarna också.

Tillägnat Cate

Dagens läsövning/statusuppdatering:

Jag begraver mig i den vackra, men hemska boken Carmilla. I min litteraturkurs läste jag nyss Dracula och blev nyfiken på vad som inspirerade Bram Stoker, därför mitt bokval.
Om någon hädanefter föredrar Twilight framför Dracula så kommer jag genast att idiotförklara den personen för all framtid.

Vad hände?

Vad hände med att uppdatera varje dag? Vad hände med att skriva lyckosaker? Just nu är jag i ett ganska fragilt stadium och mina dagar kan sammanfattas med att jag försöker överleva och alla lyckosaker (eller de flesta utöver ekorrar som stjäl saker av skator och sedan fintar skatan i fråga mellan träden) kan sammanfattas med en enda bild. Förstår du så förstår du.

Akademiskt skrivande är döden

Akademiskt skrivande är fruktansvärt. Det är fruktansvärt för att jag älskar det skrivna ordet. Jag älskar finurliga formuleringar och att upprätthålla en läsares intresse. Jag tycker om att leka med ord och tankar och idéer och sätter ära i att kunna förmedla dem på ett så levande sätt som möjligt.

Akademiskt skrivande är döden. Här skall man formulera sig så trist man kan, helst undvika alla former av egna tankar och bara proppa in så många referat som möjligt som passar in i vad man vill uttrycka. Själv kan man ju nämligen inte uttrycka någonting av värde, utan allt måste vara satt i pränt i en bok tidigare. Det spelar dock ingen större roll vilken bok, utan det kan vara någon sjukt trist jävla bok om litteraturtanalyser från ett marxistiskt perspektiv. Hur kan någon påstå att en människas flummiga pseudopolitiska åsikter om litteratur är någonting värt att referera till? Att erkänna som fakta? Det är ju sjukt.

Akademiskt skrivande är Satan. Tänk dig att du hittat ett ämne du verkligen brinner för, ett ämne där du vill förklara någonting och få läsare att förstå och se det intressanta i ditt ämne. Får du då skriva sådana texter? Nej, självklart inte. Du måste se till att använda långa, urtrista meningar med ord som knappt ens finns. Hur du vet att du skrivit en bra akademiskt text? Enkelt, hela sidan är i ordbehandlingsprogrammet smockfull av röda och gröna streck. Ta även gärna engelska ord och försvenska dem, så länge de låter krångliga och akademiska så är de helt okej.

Så här är alltså reglerna för att lyckas inom den akademiska världen: Skriv inte på något villkor intressanta texter. Skriv inte på något villkor dina egna åsikter om inte någon annan uttryckt dem innan dig och fått det på pränt, då kan du uttrycka de åsikterna och styrka dem med att fler har tänkt så tidigare. Nya tankar är farliga! Glöm inte att använda ord som inte finns. Om läsaren både förstår din text och håller sig vaken genom hela, då har du verkligen misslyckats.

Gåva eller hot

I dag fick jag en present på posten. "En försenad födelsedagspresent" benämnde min käre svåger den som. Jag vet inte om jag skall se det som en gåva eller ett hot, för han VET hur läskig jag tycker den är.

Så jag gjorde det enda rätta:

Vissa saker bara måste kedjas fast.

Okej, när jag väl kedjat den och kunde pusta ut blev jag glad också. =)

Kattkorv

En katt formad som en korv som bara sover och sover och sover. Det är lycka.

Tre är ett magiskt tal

Tre är ett magiskt tal. Det finns tre Tremors-filmer. Somliga skulle påstå att det finns fem, men det finns det inte. Det finns tre. Tvåan finns nästan inte heller, men trean hjälper den upp, så det finns således tre stycken.

Det finns också tre Star Wars-filmer, det vet väl alla? Tre stycken. Dessa heter Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst. Att det skulle finnas fler än de tre filmerna är bara lögn och förtal.

I förra veckan fick jag för övrigt reda på att det bara finns tre säsonger av Torchwood. Alltså, jag visste sedan tidigare att det fanns tre säsonger, men nu har jag blivit övertygad om att det bara finns tre och inte ett avsnitt mer. Bra att veta.

Ibland måste man bara låta magiska saker få vara magiska... och tre till antalet.

Shalom

Jag har haft väldigt svårt för att acceptera min systers val att konvertera till judendom. Väldigt, väldigt svårt. Rena lyckokänslor var vad som dök upp i fredags när det slog mig att jag faktiskt är stolt över henne. Hennes väg är inte min väg, men det är tydligt att hon är lycklig och att den vägen är rätt för henne. Att hon är lycklig är viktigare än någonting annat.
Visst, jag kommer säkert fortfarande att gnälla lite kring jul (jag är en sådan sucker för julafton), men det är bara själviskt gnäll och ingenting att ta fasta på.

Jag är stolt över att hon fann en väg, höll fast vid den och följer den. Jag är stolt över att ha en syster med huvudduk som ber och följer traditioner jag inte för mitt liv kan hålla reda på (men undrar jag något är det ju bara att fråga) och jag är stolt över att hon fortfarande är samma person, bara med mer frid i sinnet än tidigare. Jag är lycklig över att hon är lycklig.

En koffert med bra

Eftersom jag har varit bortrest så får ni här veckans lyckosaker i en hög:

 Tisdag: När mitt ljuvliga lilla pyre till systerdotter tittar storögt på mig och sedan brister ut i ett gurglande garv. Jag trodde verkligen inte att jag skulle fastna så för en bebis, för ärligt talat är jag inte riktigt så lättpåverkad av de små knytena, men hon är bara helt underbar.

Onsdag: Träsk. Det är något visst med träskmarker. En viss magi, en viss mystik. Syster och jag tog ett par längre promenader där jag fick se både träsk, sjöar och en grotta. Helt fantastiskt!

Torsdag: Att träffa en gammal vän man inte mött på flera år och inse att han är precis samma person som han alltid varit och att man bara kan ta vid där man slutade senast.

Fredag: Presenter! Alla älskar väl att få presenter? Själv älskar jag nog själva idén minst lika mycket oavsett vad som finns i paketet, för en inslagen present är alltid guld värd och gör alltid att man får tillbaka lite av det där julaftonspirret man hade i magen som barn.

Lördag: Slott. Hur kan man inte dyrka slott? Jag hade den stora turen att få en rundtur på ett slott under natten, komplett med lite historia och spökprat!

Vi ses i morgon!

Lycka är att kunna säga "Vi ses i morgon" till sin syster som man inte träffat på över ett år.

I morgon åker jag med andra ord till Göteborg!

Till dig som dog

Det värsta är egentligen inte saknaden, inte nu längre. Det värsta är ansvaret. Ofta när jag möter en ny människa som jag trivs med och tycker om så kan jag inte låta bli att tänka på att den människan aldrig får träffa dig. Du som dog. Den  människan kommer aldrig att riktigt förstå sig på dig och kunna minnas dig och ändå är det upp till mig att berätta och försöka förklara. Upp till mig att du skall leva vidare. Jag måste liksom sprida ut ansvaret för sorgen, för jag orkar inte bära upp det helt själv. Någon mer måste ta ansvar för att du lever vidare också, dela bördan, även om ni aldrig har träffats och heller aldrig kommer att göra det.
För nätter som i natt känns det nästan överväldigande.

Det känns så främmande att många av er som läser det här aldrig har träffat min pappa. Det är liksom vansinnigt. Hur kan man vara min vän utan att ha träffat min pappa? Hur kan man ens existera med minsta lilla anknytning till mitt liv utan att veta vem han är. Var. Hur är det möjligt?
Inte ens min man har träffat min pappa och jag har inte träffat hans mamma. Det var en av de första sakerna som verkligen var gemensamt mellan oss. Det där outtalade ansvaret som båda tyngdes ned av. Ansvaret för att låta någon leva vidare, för att låta folk få lära känna i alla fall en liten, liten bit av det som var min pappa och hans mamma.

Det värsta är att man glömmer. Det är mänskligt att glömma, men samtidigt känns det som ett outhärdligt svek att göra det. Jag måste minnas. Jag måste komma ihåg. För varje dag som går så glömmer alla andra som träffat pappa någon mer viktig detalj, en detalj som jag borde komma ihåg. En bit av pusslet som inte borde hamna under vardagsrumsmattan för att sedan sugas upp av dammsugaren och vara borta för evigt.

Jag vill inte glömma, men jag vet inte heller hur jag skall komma ihåg.

Pappa och jag

Pumpor

Doften av pumpasoppa sprider sig i lägenheten och jag kommer på mig själv att gå och nynna för mig själv. På diskbänken ligger den nyinköpta pumpatvålen från Solberga gård och på balkongen står pumpalyktan och väntar på kvällsdunklet och ljuständning. I kylskåpet står en skål med nyrensade pumpafrön som senare skall saltas och rostas.
Jag älskar pumpor, ni vet. De gör mig lycklig. Allt som har med pumpor att göra är fantastiskt. Jag älskar lyktorna, ljuden, doften, smaken. Jag vill omge mig med pumpor tills den dagen jag dör.

Lyckosaker

Trots att det förmodligen kan sätta min hemskt aviga och taggiga image på skam så följer jag i Alvs kölvatten och bestämmer mig för att försöka skriva om en sak om dagen som gör mig lycklig.

Om jag känner lite för att vara hård och ondskefull så kan jag ju alltid skriva "folkmord" under en dag och "napalm" under en annan, inte sant?

Först ut är i alla fall ost.
Jag älskar ost. En riktigt god, vällagrad och smakrik ost kan vända den sämsta av dagar till lycka. I går fann jag en Ölandsproducerad ost i ett vackert pumpaorange omslag som nog är en av de godaste ostar jag ätit i hela mitt liv.
Faktum är att jag skulle kunna skriva mer om ost, men jag blev så sugen att jag måste gå och göra mig en ostmacka.

Tystnad, tack!

Bibliotek har alltid varit min naturliga fristad, en plats för ro och läsning. En plats för lärande och inträde till andra världar. Ett elysium. Vad hände egentligen?

Jag finner mig själv söka mig bort från biblioteken och skära ned på besöken till ett minimum. Ta i dag som exempel. Jag gick till det lokala biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och låna lite fler, såsom man brukar. I en soffgrupp sitter två små snorvalpar och pratar högljutt utan något som helst intresse för sin omgivning. Vid disken står personalen och pratar högljutt om ditten och datten. Tack och lov var i alla fall TV-spelet avstängd.

Jag menar, TV-spel? På ett bibliotek? Varför behandlas bibliotek som några slags gratiscaféer där folk kan hänga och snacka skit? Det började med datorerna. Visst, jag förstår att ett bibliotek har datorer för studier och informationssökning, men när de började ha datorer för spel med högtalare, men utan hörlurar, då gick någonting allvarligt snett.

Varför ordnades inte datorrum där glinen kunde hänga utan att störa folk? Varför pratar bibliotekarier så högt nuförtiden? Varför säger ingen någonsin till folk som sitter och ylar om fredagsfyllan och senaste hångelobjektet? Varför är det här okej?

På skolbiblioteket när jag gick i gymnasiet så var det några som kastade boll. På biblioteket. När jag sa åt dem att lägga av så var det MIG det var fel på, jag som var konstig. Jag som fick en tillsägelse för att jag varit otrevlig. Vad är fel med världen?

På ett bibliotek skall det vara lugn och ro. Det skall lukta böcker och inte kaffe från ett anslutande "bibliotekscafé". Jag är rädd att biblioteken genom sina idoga försök att verka hippa och ungdomliga kommer att förlora sitt egentliga syfte och i stället förvandlas till stora fika- och multimediakomplex.

Ännu en fristad som försvinner. Ännu ett av mina hem som intas av barbarhorderna och jämnas med marken.

Det enda som håller mitt hopp uppe nu är minnet av en man på Hallsbergs bibliotek. En man som en gång skällde ut bråkande ungdomar - viskande - och fick dem att lyssna. Fler sådana, tack!

P.S. Har ni också noterat att etiketterna "ARRGGH" och "Samhällsbetraktelser" ofta går hand i hand? Märkligt, det där.

Min favorittid på året

Av: Angela Taratuta

Jag älskar hösten. Sommaren är varm och jobbig, men hösten passar mig perfekt. Vandra bland nedfallna höstlöv insvept i sjalar och koftor eller sitta på ett café med en god vän och dricka varm choklad. Vinden och regnet och färgerna. En god bok och en filt över knäna medan regndropparna smattrar mot balkongfönstret. Pumpasoppa, Halloween och den mysiga och underbara julen att se fram mot. Underbart!

Vilken är din favoritårstid, käre läsare, och varför?

Arg på allt det fula

Jag sitter här i min sjukdom och spelar Hidden Objects-spel. Jag avskyr mig själv lite grand för att jag gör det, främst för att de gör mig så arg. Det är samma ilska och vanmakt som jag kände efter att jag såg de första Narnia-filmerna. Den vanmakt som fick mig att gå omkring och hata i dagar och veckor efteråt. Den ilska som fick mig att vilja gå omkring och skrika åt fula hus och sparka på tråkiga lyktstolpar. Jag kräver skönhet.

Varför måste allt vara så fult i den här världen? Jag ser mig omkring i mina rum där jag gjort mitt bästa. En bra dag tycker jag om dem, en dag när jag sett en Narnia-film eller spelat exempelvis Dream Chronicles så avskyr jag allting. Jag avskyr att alla linjer är så raka och golven så fula och taken så vita och väggarna så intetsägande. Jag hatar grå lyktstolpar med plasthöljen över fula lampor utanför fönstret. Jag avskyr elspisen och de fyrkantiga fönstren och... allting. Varför kan inte världen vara vacker? Hur skall jag kunna trivas när jag i mitt huvud vet hur allt hade kunnat se ut om människor med något som helst skönhetssinne hade fått designa allt?

Nu är jag trött på den här världen, skall vi sticka till någon annan och stanna där?

Ett modernt avlatsbrev

Jag pratar givetvis om vår vän smileyn. Den har sannerligen blivit ett otyg. Tidigare har det stört mig att man varit mer eller mindre tvungen att på forum och chattar skriva smiley efter smiley för att folk inte skall börja vända alla taggarna utåt och bli förbannade stup i kvarten över harmlösa skämt, men nu börjar det bli annorlunda.

När började smileyn bli det moderna avlatsbrevet eller brasklappen? När blev det okej att skriva hur idiotiska saker som helst så länge man följer upp dem med en smiley? Numera ses det väl till och med som dålig stil att ta illa upp av en förolämpning som följts av en smiley?

En film som är värd att se

Om man bara skall se en enda film i sitt liv så är det här rätt film att se. Trailern gör den knappast rättvisa, för det här är i sanning den bästa film jag någonsin sett.

Ett brev till mina föräldrar

Hej mamma och pappa,


Senast jag skrev till er kan väl mest korrekt beskrivas som "aldrig", kanske främst för att jag bodde väldigt nära när pappa fortfarande var med oss.
Det är svårt att skriva ett brev till er. Mamma, vi pratar ju rätt ofta faktiskt och väldigt öppenhjärtligt, så det finns väl inte direkt något jag känner att jag måste säga så här över en blogg på grund av något lite fånigt bloggtema. Du är fantastisk och jag älskar dig och beundrar dig.
Pappa, du är död. Vad mer finns det kvar att säga utöver: Jag saknar dig.

Jetlag

När man på mindre än några timmar färdas från landet Larmerike och dess magikkamp tillbaka till verkligheten så får man jetlag. Jag vet inte hur jag annars skall kunna beskriva den känsla som alltid uppstår efter ett lajv. Jag blir slö, känner mig lite krasslig, trött i huvudet och lederna och mår allmänt ur fas. Efter ungefär en dag har man återanpassat sig till verkligheten (nåja, så mycket som möjligt i alla fall) och mår normalt igen.

Jag undrar om alla lajvare upplever samma sak?