The (KRÅKA) Films Collection

För några dagar sedan fick jag hem den nuvarande pärlan i min filmsamling. På Sjuhäradsfestivalen (som jag visst glömt att skriva om trots att jag lovade... men det kommer!) så såg jag två independentfilmer skapade av Ronny Carlsson i form av Return av the Goremunching Zombozoid: Cannibal from Space och Christmas Holocaust, The holy Night Massacre. Sällan har jag tyckt så bra om några independentfilmer, så när jag kom hem kontaktade jag nämnde Ronny för att prisa hans geni.

Det som skickades till mig var sedan The (KRÅKA) Films Collection där båda filmerna, plus en till och lite annat smått och gått ligger. Dessutom är det nr 5 av 50 och självklart signerat. Ah. Det är kärlek, nu tvingar jag alla jag känner att titta på dem.
Så... filmvisning, my place?

Det här är min verklighet

Det har nu gått avsevärd tid sedan jag senast skickade ett återbud till den senaste i den långa raden psykotiska psykvårdare som försökt vårda mig på diverse psykotiska sätt.

Ja, gott folk, jag har gjort slut med psykvården en gång för alla. Den är full med galningar på fel sida om den obligatoriska näsduksburken. Den är full med arbetande läkare, psykologer och kuratorer som är långt mer fucked up än någon jag vill umgås med på regelbunden basis.

Häromdagen mötte jag lite nytt folk. Det slog mig att man snabbt slår in i samma sväng nuförtiden. Förr snackade alternativarna musik och film. Nu snackar de piller och akutvård. Lite stolt meddelade bruden jag snackade med att hon minsann legat inne tre veckor på psyk - frivilligt. Den andra tösen i sällskapet framhävde att hon legat inne så och så länge.
Stolt meddelade jag att jag trots psykotisk diagnos och annat smått och gott i samband med utbrott av sällan skådat slag aldrig någonsin har eller kommer vara inlagt på psyk. Anmäld för misshandel och olaga hot, samt inblandad i fler slagsmål än jag kan räkna under unga år och allt möjligt skit, ja, men aldrig inlagt på psyk.
Så dum är jag inte. Bara för att verkligeheten suger så behöver man inte få den att suga än värre. Hellre ligger jag och grinar en vecka i min egen säng, för rädd för att gå upp, än i ett främmande och sterilt rum på en avdelning som gudarna glömde.

För dylika avdelningar är förvaring så vitt jag förstått. Alla jag talat med säger samma saker. Förvaring, förvaring, förvaring.

Jag har just accepterat att jag aldrig mer tänker äta psyktabletter och aldrig mer tänker prata med psyk.
Jag har just accepterat att min verklighet förmodligen kommer att se ut så här resten av livet. Som en slags Dahli-tavla tecknar sig hela min framtid i ett kalejdioskåp av vanvettigt jobbiga tillfällen. Jag kommer se saker, höra röster, skrika mig hes, skada mig, drömma mardrömmar varenda natt och bli osams med mig själv och världen gång på gång.

Det finns inget annat sätt än acceptans.

Jag får helt enkelt skriva om Queen Mabs citat från Merlin:
"With madness all around me, I can be nothing but mad to survive."

Alla bara flyttar så jävla mycket hela tiden

Ja. Alla flyttar. Massor. Hela tiden. Syrran har flyttat till Linköping, Micke har flyttat till Skåne, Alv har flyttat till Varberg, Karin och Malkav har flyttat till Kungälv, Johanna skall flytta till västkusten hon också. Alla ta-mej-fan bara flyttar.

När brorsan var på Island var cirkeln nästan sluten och jag hade klättrat på väggarna om det inte varit för Nina.

Och här sitter jag nu. Den som alltid flyttade tidigare har rotat sig och vill inte flytta. Men nu känner jag mig ensam. Jag saknar mina flyttfågliga vänner, jag saknar dem som fan.

Så det är så här det känns att bli vuxen? Ingen har tid för vänner och alla flyttar?

Then - fuck it. Nu skall jag äta glasslunch.

Sveriges priser suger

Häromdagen såg jag ett mysigt program där man plockade ut invandrare i skog och mark och förklarade för dem att den svenska naturen är fin och hyffsat ofarlig. Ett bra initiativ. Initiativtagaren i fråga (tror jag, jag halvtittade lite) var själv invandrare och han sa att många som han kunde tro att Sverige inte hade något att erbjuda för fritiden. Varför? Jo, för att alla svenskar drar utomlands så fort de får chansen.

Men varför gör vi det?

Jag kan inte svara för alla, men jag kan förklara hur jag ser det.

Att åka tåg till Göteborg, enkel biljett, kostar mellan 256 till 414 kronor för en vuxen människa, andra klass.
Att bo på hotell i Göteborg kostar runt 1000 spänn per natt, och då är det ändå inte mångstjärniga hotell vi talar om, utan sunkiga gamla skitrum som får 1408-rummet att kännas hemtrevligt.

Att åka med Ryan Air till Italien under lågsäsong kan gå på sisådär 500 spänn tur och retur, inklusive alla skatter. Sedan kostar bussen från flygplatsen in till Rom sådär en hundring tur och retur. Hotell går att hitta centralt och urmysigt med nya marmorgolv och snygg interiör för sisådär 500 spänn per natt.

Så om man då kan välja att åka till Göteborg för 4500, eller till Rom för 2600 blir valet inte särskilt svårt.

Ullevi kan inte riktigt mäta sig med Kolosseum, inte sant?

Efter lajvet

Nu har jag lidit av verklighets-jetlag i sådär en vecka. I månader arbetade man för lajvet och på en helg var det över. Det är något av det roligaste jag någonsin arrangerat och dessutom fick det äntligen upp min lust för lajv igen.

Men just nu känns det tomt. Det känns fel med lägenhet, det känns fel med dator. Det mesta som har med verkligehten att göra känns fel. Jag vill gå och se nya Narnia-filmen, men jag är rädd för hur jag kommer att reagera. Förmodligen blir det som med den förra och jag orkar inte med det just nu.

Missförstå mig rätt, dagarna flyter förbi och jag mår ganska bra förutom att Tele2 har fuckat upp mitt kontantkort. De hade skrivit in fel nummer och ändrat det till ett företagsabbonemang, så nu har jag ingen mobil på en vecka. Lustigt att man blir så beroende av mobilen, särskilt nu när Sjuhäradsfestivalen är i antågande dessutom.

För mycket som händer. För lite som händer. Oavsett känner jag mig rastlös och saknar folk, men vet inte riktigt vilka.

Eller jo, jag saknar en till overklighetsidkande verklighetsmotståndare. Jag saknar Tomb.

Kärlekshistorian är över

Min kärlekshistoria med internet är över. Jag tycker inte om internet längre. Forum är värst. Att prata på forum är generellt sett att skaffa fiender. Man missuppfattas, missförstår och måste formulera sig med tusen smileys för att uppröra så få som möjligt.

Internet sätter en i kontakt med massor av människor, javisst. Men är det särskilt bra? Sedan måste man upprätthålla kontakterna och vips hinner man inte med att träffa riktiga människor och skaffa sig riktiga vänner ute i stora världen.

Jag menar, för tusan, jag gillar inte ens människor. Vad gör jag här? Varför ser jag inte på film, läser en bok, skriver en historia, tecknar, städar lägenheten, gosar med jycken eller umgås med vännerna i stället för att sitta här och glo?

Internet har dessutom inte alls gjort det smidigare att arrangera lajv till exempel. Jag tyckte om när det hela sträckte sig till en simpel, ful hemsida och sedan skedde kontakten via telefon och anmälningarna damp ned i brevlådan. Man behövde inte sitta i timmar och designa, svara på frågor över forum, svara på oändliga mail, skriva ut roller för att få någon slags överblick... Jäkla internet.

Den första månaden när jag flyttade hit till den här lägenheten hade jag inget internet. Jag läste mer böcker igen, jag pratade i telefon med goda vänner vars röster jag inte hört på länge, jag skrev, tecknade, gjorde små lerfigurer och lägenheten var bättre städad än någonsin.

Internet fördummar, förslöar och är helt enkelt en jävla massa bajs. Visst, det finns bra saker, men de suddas ut av alla dåliga.

Nu skall jag skita i Internet, läsa en bok, sova en skvätt och sedan hålla ned mitt användande till minimum ett tag.

Smuggler's Song

Och nu en av mina favoritdikter!

Smuggler's Song

If you wake at midnight, and hear a horse's feet,
Don't go drawing back the blind or looking in the street,
Them that ask no questions isn't told a lie.
Watch the wall, my darling, when the Gentlemen go by!

Five and twenty ponies,
Trotting through the dark -
Brandy for the Parson,
'Baccy for the Clerk;
Laces for a lady, letters for a spy.
And watch the wall, my darling, when the Gentlemen go by!

Running round the woodlump if you chance to find
Little barrels, roped and tarred, all full of brandy-wind,
Don't you shout to come and look, nor use 'em for you play.
Put the brushwood back again - and they'll be gone next day!

If you see the stable-door setting open wide;
If you see a tired horse lying down inside;
If your mother mends a coat cut about and tore;
If the lining's wet and warm - don't you ask no more!

If you meet King George's men, dressed in blue and red,
You be careful what you say, and mindful what is said.
If they call you "pretty maid", and chuck you 'neath the chin,
Don't you tell where no one is, nor yet where no one's been!

Knocks and footsteps round the house - whistles after dark -
You've no call for running out till the house dogs bark.
Trusty's here, and Pincher's here, and see how dumb they lie -
They don't fret to follow when the Gentlemen go by!

If you do as you are told, likely there's a chance,
You'll be given a dainty doll, all the way from France,
With a cap of Valenciennes, and a velvet hood -
A present from the Gentlemen, along o' being good!

Five and twenty ponies,
Trotting through the dark -
Brandy for the Parson,
'Baccy for the Clerk.
Them that ask no questions isn't told a lie -
Watch the wall, my darling, when the Gentlemen go by!

Av: Rudyard Kipling

Salubrin

Att arbeta på ett lajvområde när solen steker är inte roligt. Det är varmt, man blir grinig, dammig och gnällig. Man orkar ingenting och svetten rinner.
Jag trodde det var det värsta, värre än hällregn. Det var inte det värsta. Det värsta var på kvällen när solen slutat förfölja likt en blåslampa. Då kom odjuren. Odjuren i fråga var större än svid, mindre än knott och svärmade som galningar kring gamla byggnader och virke. Djungeloljan motade bara bort dem tillfälligt och till och med de mest tålmodiga av oss började snart svära och vifta lönlöst med armarna.
Efteråt tackade jag gudinnan för att betten i alla fall inte kliade.
De började klia dagen efter. De kliar fortfarande nu. Vad ÄR det där för jäkla otyg? Jag har ingen aning om vad jag skall kalla min fiende.
Däremot vet jag vad jag skall kalla min bästa vän.
Salubrin stavas k-ä-r-l-e-k.

Bot mot fuldagar

Ingredienser:

1 kortkort kjol
1 absurt urringad tröja
1 pushup
1 par högklackade skor
1 välutrustad sminkbox

Utförande:

Ta på dig kläderna. Använd sminket. Rufsa till håret så att det ser ut som om du kommer direkt ur sängen. Ta sedan en promenad genom det mest invandrartäta område du kan komma på och agera tease. Efter några utropade komplimanger och ett och annat försök att ragga upp dig är fuldagen bortdriven.

Obs. Fungerar bäst för kvinnor.

Nötskal

Vaknade ganska nyss. Har just gett katten sitt nya plåster och sina 3 1/2 tabletter för morgonen. Det är helt galet egentligen. Vad som började som några små sår vi inte hade en aning om var de kom ifrån, fortsatte som en infektion och spred sig under huden tills han började slita upp fler sår och vi fick åka i ilfart till veterinären. Nu äter han antibiotika och smärtstillande, samt har en krage som han avskyr. Vi är nu inne på tredje dagen och han ser lite piggare ut, dock. Skönt det.

I dag skall jag handla festdetaljer (drinkpinnar! drinkpinnar!) och hårfärg. Jepp. Jag klarar inte av att vara blond längre. I går försökte jag tona rött med skumtoning, men tyvärr så blev det mer rödblont. Nu blir det mer rejäla doningar.

I övrigt skall jag hinka i mig koffein, röja upp i lägenheten, välja kläder och i kväll blir det att hämta Johanna på stationen och sedan dra ut till modern min. Konstigt att jag är så nervös. Det är ju liksom inget nytt med den här festen.

Annars ägnas mycket tid åt min Call of Cthulhu-kampanj. Det är min första seriösa rollspelskampanj som jag spelleder och konstigt nog finner jag mig själv stormtrivas. Jag som alltid har varit spelledare mest för att det är bättre än att det inte blir något rollspel alls. Tror det är lika delar av ett spel jag gillar och spelgrupper som känns egnagerade.

Nästa vecka blir det mer jobb på lajvområdet och skriva intriger till lajvet, men nu skall jag lägga allt krut på festen i dag.

Fezten är nära!

Åter igen är Fezten som Gud Glömde nära. Åter igen regnar det ned återbud över mitt arma huvud. Hela kroppen värker efter helgens jobb på lajvområdet, hjärtat värker av oro över Murkla-katten som fått ett rejält infekterat sår och huvudet värker av tankar på lajv och företag och förening och blä. Mitt i allt detta börjar folk ge återbud.
"Jag har inga pengar" är den vanligaste orsaken.
- Nej, festen har ju bara varit planerad runt den här helgen de senaste TIO åren. Det är ju svårt att förutse.

Men å andra sidan får jag den här paniken VARJE år. För om man har en fest med över sextio anmälda kan man ge sig tusan på att ungefär hälften inte kommer, och att den andra hälften släpar med några människor så att det ändå blir en brakfest utan dess like.

Så jag skall försöka slappna av. Försöka.

Om inte annat har jag sprit nog hemma för att supa mig ned i oblivion djupt nog för att skita i vem som är där och inte är där.

http://www.yvonnediana.se/fezt

Fezten med stort Z!

"Maybe your face is haunted!"

I går kom jag hem från LinCon. Det var tveklöst mitt roligaste konvent så här långt. Jag har träffat massor med underbara människor, kört sneaky-sneaky för att undvika ett par ex och utökat min rollspelshylla med sisådär tio centimeter. Närmare bestämt köpte jag följande. "Urban Legends" (nya WoD), "Call of Cthulhu" (6h edition), Red Talons (icke revised), Nagah (icke revised), Players Guide to the Sabbat och sist, men inte minst Storytellers Guide to the Sabbat (båda tillhör gamla WoD). Hurra för mig!

Fick även tillfälle att spelleda mitt första CoC-äventyr. Det var mäkta roligt och spelgruppen var helt enkelt en av de bästa jag fått äran att vara spelledare för. Alla agerade ut lika mycket och hade inga problem med att prata omkring med karaktärerna. Tror aldrig jag haft så roligt som spelledare.

Titeln på det här inlägget är ett citat från rollspelet. En karaktär med sisådär 4 i utseende (11 är normalt, han var alltså ful som stryk) slängde ur sig att huset de skulle till kanske var hemsökt och fick rubrikcitatet som svar: "Maybe your face is haunted!"

När jag kommer hem är det dags att börja spelleda en CoC-kampanj!

Nina räddade dessutom mitt liv genom att ge mig cigaretter. Hurra för Nina, min hjältinna. Nu har hon köpt sig min eviga vänskap.

Visstja. Jag köpte urfina tärningar också. Man måste alltid köpa tärningar. De här var genomskinliga, mörkblå med bronsglitter.

Roligast på konventet var för övrigt Verbal Battle, men jag orkar inte berätta något därifrån. Det var folk som filmade, så med lite tur kommer det upp godbitar på youtube så småningom

Skönt som tusan var det dessutom att få bo hos systra mi och hennes sambo. Deras lägenhet är så fin och hemtrevlig och de är perfekta som värdinna och värd. Massor med mumsig mat, bra soffa att slagga på, trevligt sällskap och gosiga katter. Superbt!

Och nu... är jag... i Skåne.

Glass

Hm. Fyra på natten.

Dags att cykla och köpa glass.

Me drunk! Me loco!

I går natt hade jag sovit två timmar på lika många dygn. Alv var över och vi skulle se på film. Självklart kommer den geniala idén att börja pimpla vin över oss. Sedan såg vi på Re-Animator, Dagon och Beyond Re-Animator i sträck. När den sista filmen visades var nog ingen av oss nykter nog för att förstå den. Det gjorde inget. Vi skålade för Miscatonic och citerade upprepade gånger "Me drunk! Me loco!" som den gamle mannen i Dagon uppger som anledning till att han inte blivit flådd levande än.

Sedan somnade jag. Sedan vaknade jag. Sedan såg jag lite på MonsterQuest. Ja, så intressant var det. Däremot är jag inte sjuk längre, i alla fall inte mer än nödvändigt. Hurra för Mossa!

Livsmedel

Medel som hjälper en person att leva måste ju vara livsmedel, inte sant? Just nu är mina livsmedel diclofenac, aspirin, alvedon, nezeril, nipaxon och en jätteförpackning näsdukar.

Jag är mer förkyld än jag varit på mycket, mycket länge. Utan min tablett-coctail kan jag knappt sitta upprätt. Utan kära nipaxon hostar jag lungorna ur mig. Utan nezeril så kan jag inte andas.
Jepp, gott folk. Det här är bara ett enda gnäll-inlägg.

Nu skall jag gå och lägga mig ned en stund igen.

Städa...

Måste... städa... bloggen. Är trött på hur den ser ut, men vet inte riktigt hur jag vill ha den heller. Nu avtågar jag till macken för inköp av koffeinhaltiga drycker nog att få min hjärna att fnittra hjälplöst i sex timmar medan jag samtidigt försöker komma på en ny design.

Önskar mig lycka till

............................................................
Edit: Och som vanligt gick det inte särskilt bra... blogghelvete!

Under ytan

Jag älskar livet under ytan. Jag älskar havet. Att stå vid stranden och se ut över oändliga vågor gör mig alltid lugn och tillfreds. Att se filmer om undervattenslivet ger mig all magi som behövs.

Varför älskar jag havet? Jo, det är det enda i världen som jag inte behöver fantisera om, som jag inte behöver korrigera i huvudet för att det skall bli intressantare eller vackrare. Det är redan fantastiskt utan mig och min hjärnas hjälp.

Tänk er sillkungen. En elva meter lång, silverglittrande fisk med långa skäggstrån och en röd mankam. Den ser ut som Fuchur ur Den Oändliga Historien. Den är en kinesisk drake. Den är en underbar gigant.

Tänk er likkrabban som kan bli ett antal meter tvärs över och som har funnits mumsande på döda sjömän.

Tänk er elektriska ålar, tänk er rockor som svävar fram genom vattnet och ser så främmande ut att man ibland har svårt att tro att de existerar.

Tänk er blåvalen, det största djur som någonsin existerat och som fortfarande finns i dag. Trots miljöföroreningar, trots människor, fiske, stora skepp och vansinne så finns fortfarande en nästan tvåhundra TON tung val där ute.

Havet är ännu inte utforskat. Havsdjupen är inte människans domän. Vi må ha stuckit ned flaggor på månen, men Marianergraven är fortfarande flaggfri och outforskad. Fortfarande hittar man nya varelser vetenskapen inte kände till i havet. Det var inte länge sedan man hittade en vit hårig hummer i Stilla Havet. För bara något år sedan togs de första filmerna av en levande jättebläckfisk och nu har man konstaterat att det finns en ännu större där nere i djupen, kolossbläckfisken.

Det intressanta är att den moderna människan gärna hånar medeltidsmänniskan för dess krassa kunskap om världen. För att den trodde på spöken, troll och monster. Den ritade stora sjöodjur och trodde på Kraken... och nu visar det sig att den moderna människan är den som hela tiden vetat mindre. Underbara ironi.

Jag hoppas att havet aldrig blir utforskat.

Människans tro

Det här med att tro har blivit en så stor sak, samtidigt som den är mer förringad än någonsin. Jag tror att rätt mått av tro hjälper en människa. Man behöver inte tro på Gud eller Djävulen. Man behöver inte ägna en massa tid åt konstiga ritualer. Allt man behöver är att tro. Att tro på läkare är få förunnat i mina kretsar, men tänk de som har kvar sin tro på läkarkåren. Så betryggande. Om du blir sjuk kan de hjälpa. Vilken fantastisk tanke. Eller de som har tro på poliser. De måste ju känna sig tryggare i samhället, inte sant?

Min mor tror att hon kommer att träffa pappa igen i efterlivet. Hon vet inte riktigt hur eller var eller några egentliga detaljer, men hon tror det eftersom det känns alldeles för jobbigt och ledsamt att inte tro på det. Det är en tro som hjälper.

Min egen innersta tro är tron på overkligheten. Den tro som får mig att öppna klädskåp och se om det finns en innervägg eller inte. Samma tro som förmodligen får min syster att spana extra noga var gång hon hör en uggla hoa.

Innerst inne vet jag att garderober bara är garderober, men att leka med tanken är också en slags tro. Tron på fantasin.

Er surrealism är min verklighet

Efter att ha blivit tillfrågad om jag knarkar på varenda möte med psyk"vården", efter att ha bloggat om en läkare och mina möten med honom och därmed blivit anmäld för förtal och olaga hot, efter att ha råkat ut för alla möjliga idioter i samband med psykiatrin så är det konstigt att jag fortfarande ens försöker. Fast jag är just nu lite glad att jag försöker.

Nu har jag en psykolog som faktiskt verkar bry sig. Problemet är att han har ont om tid och vill att jag skall skriva ned hela min levnadshistoria, detaljerat, från födsel till nu.
Det är ju en bok.

Problemet är att varje gång jag sätter mig ned och skriver kommer jag på mer och mer saker som vore bra att ha med. Varje gång blir det bara ett enda virrvarr och kaos och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Samtidigt är det här kanske min enda chans att få en korrekt diagnos.

Jag vet verkligen inte vad jag skall ta mig till. Det kommer att sluta med ett evigt gytter avslutat med en punktlista om de senaste femton åren.

Är det bara ett test för att se hur mycket jag gör av uppgiften? Jag vet inte. Det är ungefär en och en halv vecka kvar tills jag skall sitta i två timmar och göra något slags test för att se om vi skall gå vidare med ADHD-utredningen och jag är låst i skallen. Borde egentligen sitta och skriva nu också i stället för att jiddra här.

Samtidigt är jag livrädd. Tänk om jag faktiskt har ett fel i hjärnan och inte bara kommer att vakna upp en dag och upptäcka att världen har blivit vettig över natten. För någonstans inombords hoppas jag fortfarande på det, naivt nog. Någonstans inombords hoppas jag fortfarande att Satan tar ledigt någon dag och ägnar sin uppmärksamhet åt något krig eller något annat vettigt i stället för mig.
Jag hoppas på en dag där jag vaknar på morgonen och inser att jag varken hatar mig själv eller världen. Att verkligheten som jag ser den nu bara var ett dåligt skämt och att upp inte är ned och att alla människor inte är idioter.
Naivt, jag vet, men ibland måste man ha något att tro på, hur korkat det än verkar.

Ni vet sådana där surrealistiska tavlor. Dali till exempel. Många av mina vänner älskar honom och alla hans verk. Inte jag. De är för verkliga för mig. Er surrealism är min verklighet.

Nu sitter jag bara och skriver igen för att få ut orden på pappret. I och för sig har jag sisådär tre läsare, så det spelar ingen roll om jag tråkar ut någon. Två är inte så många färre än tre, eller hur?

Godnatt, god sömn jag önskar er.