Salubrin

Att arbeta på ett lajvområde när solen steker är inte roligt. Det är varmt, man blir grinig, dammig och gnällig. Man orkar ingenting och svetten rinner.
Jag trodde det var det värsta, värre än hällregn. Det var inte det värsta. Det värsta var på kvällen när solen slutat förfölja likt en blåslampa. Då kom odjuren. Odjuren i fråga var större än svid, mindre än knott och svärmade som galningar kring gamla byggnader och virke. Djungeloljan motade bara bort dem tillfälligt och till och med de mest tålmodiga av oss började snart svära och vifta lönlöst med armarna.
Efteråt tackade jag gudinnan för att betten i alla fall inte kliade.
De började klia dagen efter. De kliar fortfarande nu. Vad ÄR det där för jäkla otyg? Jag har ingen aning om vad jag skall kalla min fiende.
Däremot vet jag vad jag skall kalla min bästa vän.
Salubrin stavas k-ä-r-l-e-k.