1997. Det var då jag först upptäckte Bowie och med honom en av mina tiders största ikoner, Ziggy Stardust.
Alv tvingade mig att titta på Labyrinth och det var så det började. Jag hade inte ens en CD-spelare, men jag önskade mig ingenting högre än skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter att ha uttalat min önskan för en god vän, Steamboat Willie även kallad, så anlände skivan till min stora lycka med posten.
Jag minns när jag lyssnade på den för första gången. Det var min andra egna CD-skiva någonsin och det fanns ingen spelare i huset, så jag fick lyssna på den hemma hos Alv i stället. Hon hade dessutom live-skivan och jag lyssnade tills öronen blödde. Snart nog fick jag en egen CD-spelare och Bowiesamlingen utvecklades. I dag anser jag att The Man Who Sold The World är ett av Bowies största genidrag, men själva Ziggyskivan kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig.
Vi tecknade till och med Bowie och Ziggy. Åtskilliga teckningar som jag än i dag faktiskt är nöjd med. Om inte min scanner var trasig så skulle ni få se dem. Jag får ta och scanna in dem hemma hos Alv någon dag.
Jag såg äntligen Bowie när han var i Globen på sin Reality-tour. På TV ser man ofta att folk skriker på konserter, svimmar, hoppar och är helt upp i limningen av att se sin stora stjärna. Jag sa ingenting. Jag skrek ingenting. Jag svimmade inte. När sista inropet gick och de första tonerna av Ziggy Stardust svävade ut i den stora lokalen var jag ensam med musiken och det fanns ingen som kunde bryta sig in i min lyckobubbla. Jag bara stod där, uppfylld av en sakral känsla och med ett förundrat leende på läpparna. Ibland anar man Ziggy bakom Bowie. Helt går han nog aldrig bort när han väl besatt en kropp.
I går tittade jag på Ziggy Stardust-filmen och nu har jag äntligen beställt soundtracket. Äntligen efter tio år kommer det att vara mitt och tonerna kommer att uppfylla min lägenhet och själ.
I dag tänker jag vira fjäderboan om axlarna, sminka mig omsorgsfullt och sedan ha en Ziggy-konsert framför TV:n.
Vissa idoler dör aldrig, hur länge sedan det än var de stod på en scen.
Lite information:
Ziggy Stardust var den androgyna rymdvarelse med storhetsvansinne som David Bowie skapade på grund av att han själv var lite för blyg för att verkligen kunna leva ut på scenen. Bowie har under de många år som gått sedan dess haft ett antal andra alteregon, men inget lika framstående som Ziggy.
Bowie beskriver själv Ziggy så här:
""I fell for Ziggy too. It was quite easy to become obsessed night and day with the character. I became Ziggy Stardust. David Bowie went totally out the window. Everybody was convincing me that I was a Messiah, especially on that first American tour (late 1972). I got hopelessly lost in the fantasy."
För övrigt är Teenage Wildlife en av de bästa Bowiesidorna på nätet, även om The Ziggy Stardust Companion inte heller är helt fel.
Alv tvingade mig att titta på Labyrinth och det var så det började. Jag hade inte ens en CD-spelare, men jag önskade mig ingenting högre än skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter att ha uttalat min önskan för en god vän, Steamboat Willie även kallad, så anlände skivan till min stora lycka med posten.
Jag minns när jag lyssnade på den för första gången. Det var min andra egna CD-skiva någonsin och det fanns ingen spelare i huset, så jag fick lyssna på den hemma hos Alv i stället. Hon hade dessutom live-skivan och jag lyssnade tills öronen blödde. Snart nog fick jag en egen CD-spelare och Bowiesamlingen utvecklades. I dag anser jag att The Man Who Sold The World är ett av Bowies största genidrag, men själva Ziggyskivan kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig.
Vi tecknade till och med Bowie och Ziggy. Åtskilliga teckningar som jag än i dag faktiskt är nöjd med. Om inte min scanner var trasig så skulle ni få se dem. Jag får ta och scanna in dem hemma hos Alv någon dag.
Jag såg äntligen Bowie när han var i Globen på sin Reality-tour. På TV ser man ofta att folk skriker på konserter, svimmar, hoppar och är helt upp i limningen av att se sin stora stjärna. Jag sa ingenting. Jag skrek ingenting. Jag svimmade inte. När sista inropet gick och de första tonerna av Ziggy Stardust svävade ut i den stora lokalen var jag ensam med musiken och det fanns ingen som kunde bryta sig in i min lyckobubbla. Jag bara stod där, uppfylld av en sakral känsla och med ett förundrat leende på läpparna. Ibland anar man Ziggy bakom Bowie. Helt går han nog aldrig bort när han väl besatt en kropp.
I går tittade jag på Ziggy Stardust-filmen och nu har jag äntligen beställt soundtracket. Äntligen efter tio år kommer det att vara mitt och tonerna kommer att uppfylla min lägenhet och själ.
I dag tänker jag vira fjäderboan om axlarna, sminka mig omsorgsfullt och sedan ha en Ziggy-konsert framför TV:n.
Vissa idoler dör aldrig, hur länge sedan det än var de stod på en scen.
Lite information:
Ziggy Stardust var den androgyna rymdvarelse med storhetsvansinne som David Bowie skapade på grund av att han själv var lite för blyg för att verkligen kunna leva ut på scenen. Bowie har under de många år som gått sedan dess haft ett antal andra alteregon, men inget lika framstående som Ziggy.
Bowie beskriver själv Ziggy så här:
""I fell for Ziggy too. It was quite easy to become obsessed night and day with the character. I became Ziggy Stardust. David Bowie went totally out the window. Everybody was convincing me that I was a Messiah, especially on that first American tour (late 1972). I got hopelessly lost in the fantasy."
För övrigt är Teenage Wildlife en av de bästa Bowiesidorna på nätet, även om The Ziggy Stardust Companion inte heller är helt fel.
Ziggy må tona bort då och då mellan varven men på något vis är det alltid han som man faller tillbaka på i trångmål. Fan.. Var det så förbaskat länge sedan?
SvaraRaderaMin scanner finns redo för dig här, borde nog scanna in lite av mina också någongång. :)