Ketchup, ketchup, punkt!

Man kan ha ketchup på ALLT, eller hur var det nu? Kan det här måhända bli mitt vinnande bidrag?

Ren magi

Redan innan jag träffade honom i verkligheten förkunnade jag att jag tyckte bättre om honom än de flesta människor jag träffat på riktigt.
På den vägen var det. På den vägen är det. Han är allt jag någonsin önskat mig och många saker jag inte ens visste att jag behövde. Jag trodde inte att ett förhållande kunde vara så här. Folk pratar om att man alltid får kalla fötter innan bröllop, men ingen av oss kände av det. Det var något helt naturligt. Han och jag. Hand i hand. Till världens ände.

Jag kan inte längre tänka mig en tillvaro utan honom. Det är som att försöka sätta sig in hur det skulle vara att leva resten av sitt liv med samtliga lemmar amputerade. Så främmande. Så otänkbart.

Att leva i ett förhållande där man stärker varandra i stället för att bryta ned. Där man verkligen är tillsammans mot och med världen. I upp- och nedgång. Motgång och framgång. Där man uppmuntrar varandras drömmar och personliga kvaliteter. Där man lever, växer och utvecklas både tillsammans och på egen hand, sida vid sida.

Svårigheter övervinns. Tårar torkas. Jag ser fram mot att sova hopkrupen mot hans sida på kvällen och vakna bredvid honom på morgonen.

Det, mina vänner, är verkligen helt otroligt.
Det är ren magi.

Kultisten, ditt dumma, jävla spån

I hela mitt liv har jag haft svårt för värme. Inte bara svårt som i att det är obehagligt utan som i andningsproblem, hjärnan slutar fungera, jag får yrsel, mår illa och är totalt utslagen hela sommaren.

Det var illa när jag bodde i Närke. Riktigt, riktigt illa. Så, vad gör jag?
Jag flyttar ännu längre söderut.

GNAAAAAH!

Födelsedag

Så har man fyllt år igen. En dag som kantades av en allergianlupen make, en supertrött hund, en väldigt mysig picknick och ett antal avsnitt Supernatural till mumsig middag.

Fick många härliga hälsningar och fina presenter. Blev lycklig över att Tomb kom ihåg att ringa mig också (det är tradition, numera pratar vi typ två gånger om året på varandras respektive födelsedagar) samt över andra telefonsamtal och meddelanden.

Looten det här året blev bland annat mysiga badbomber, en vacker klänning, ett helt underbart halssmycke, en grymt bra bok, Magickort, skönhetsprodukter av olika slag (bland annat min favoritparfym!) och en hel hög med annat fint. Bra födelsedag, helt klart.

Hur gör man?

När man får reda på att den man trott varit ens närmaste i över tjugo år har ljugit under hela den tiden. Två decennium av lögner. En livstids svek.
När man får veta att personen bara vantrivts i ens sällskap och hela tiden avskytt en, men fortsatt att kalla en bästa vän, ringa, skriva och umgås så mycket som möjligt.

Hur skall man då någonsin kunna lita på någon människa?

Det går inte.

Glad handduksdag!

Jag hoppas du vet var du har handduken!

Det är viktigt!

Marc Jones

Det hade blivit för mycket till sist. Han kastade en blick ut genom sitt kontorsfönster och drog ett djupt andetag. Det var inte jobbet, inte egentligen. Eller, det var förknippat med jobbet, men mer med det dubbelliv han tvingades leva. Det var mer än någon människa egentligen mäktade med. In Veritas var hans livsverk, såväl som hans livsvärk, tänkte han med ett kort och glädjelöst leende. Alla de kontakter som arbetet inbringat, på gott och ont. Allt det han hade fått se och uppleva.
Det var lättare nu när han inte själv arbetade ute "på fältet" så att säga, men samtidigt så kämpade han ständigt för att bibehålla balansen. Presentera det otroliga och fantastiska, men samtidigt bibehålla stämpeln av oseriös blaska som han inte kunde råka i trubbel för.
Ibland ringde de upp honom hemma. Ibland hälsade de på honom när han var ensam på kontoret. Pekade ut saker som han var tvungen att ändra, fotografier som tvunget måste försvinna eller manipuleras tills de såg värdelösa ut.Bevis som helt enkelt var tvungna att försvinna.

Nu hade allt eskalerat. Det nuvarande teamet var helt enkelt för insyltade. De hittade för mycket svar och för få frågor. De arbetade fort och seriöst. De var inte galna... Inte än i alla fall.
Det hade faktiskt underlättat om de var galna. Han undrade över sitt eget omdöme när han anställt dem. Tidigare hade mest knäppskallar fått anställning. Konspirationsteoretiker. Eremiter. Folk som påminde om Twitch. Twitch själv. Men även om den senare var galen utan tvekan så var han också för effektiv och hade blivit tvungen att gå. Hans webbsida var inte något hot egentligen, eller rättare sagt så var den inget hot mot Marc eller In Veritas. Det var trots allt Marc som tipsat honom om att skapa den. Göra något eget. Frihet.

Han tog fram nyckelknippan och letade fram rätt nyckel. Blicken ut genom fönstret igen. Soligt. Vackert. Så låste han upp lådan och plockade fram innehållet. Placerade ett skott i magasinet. Vägde den metalliska tyngden i handen. Allt var redan ordnat. Det fanns ingen väg tillbaka, i alla fall inte just nu. De skulle inte vinna. Han hade hittat den perfekta flyktvägen. Han dröjde kvar med blicken ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag. Sedan gjorde han de sista förberedelserna innan han spände hanen och tryckte av.

En månad senare, på okänd ort

Marc som inte längre hette Marc satt vid sitt nya skrivbord i sitt nya hem på en helt okänd plats. Ingen här visste vem han var egentligen och ibland var han osäker på om han visste det själv. All tid ägnades åt att hålla uppe hans nya liv och sköta det gamla företaget. Det var fortfarande han som var spindeln i nätet, fortfarande han som hade kontrollen. Enda skillnaden var att nu kunde de inte nå honom. Nu kunde han göra som han ville utan hot eller vansinne. Nu kunde de inte finna honom, för han var ju död, eller hur?
Ett leende på hans läppar. Han hade haft fel för en månad sedan. Det hade inte varit en fin dag, men i dag... I dag kändes lovande. Nästa uppdrag skulle tvivelsutan ge fantastiska rubriker.

För säkerhets skull

Kör absolut inte en bil utan airbag. Cykla aldrig utan hjälm, knäskydd och armbågsskydd. Åk inte pulka utan hjälm. Rid inte utan säkerhetsväst. Låt inte barnen lära sig gå utan gåstol, hjälm och alla möjliga skydd. Sätt mjuka skydd på alla vassa kanter i hemmet. Vira helst in dig och din familj i tjocka, tjocka lager med bomull och packa varsamt ner er allihop i lådor. Om en låda råkar välta så stämmer ni staten för att de inte uppfunnit lagar mot vältande lådor med bomull i.

Jag blir fan tokig.

Bild

I brist på inspiration bjuder jag på ännu en nytagen bild av mig. Varsågoda.

Bortblåst

Jag känner mig bortblåst och urblåst. Det känns som om allt händer samtidigt som ingenting händer. Två veckors besök av fina Johanna var välbehövligt och mycket sällskap av brodern på odlingslotten är också skönt.

Några få dagar kvar till min födelsedag, men jag ser inte fram mot den. Varför föddes jag dagen innan löning? Ett fall av dåligt planering, helt klart. Nåväl. Dagen därpå jobbar yetin natt, så då lär man inte kunna hitta på något heller utöver att moffa godis och stirra framför sig.

Märker av humörsvängningarna tydligare igen. Känner mig lägre och mer gråtfärdig mest hela tiden. Försöker komma undan, men det går ju inte att fly undan sig själv. Hoppas på förbättring inom ett par veckor, men vet att jag inte skall hoppas på för mycket.

Fortfarande trött på att vara trött. Vill inte till sjukhuset i morgon. Vill ingenting.

Fläckad

Jag är glad att jag är van vid hat. Jag är van vid att brinna upp inifrån.
Det är inte det att jag hatar dig, men jag jobbar på det. Jag övar mig. Jag tänker öva mig tills jag bemästrar tekniken.
Det är inte det att jag inte saknar dig. Saknaden är som om någonting slitits bort från tid och rum med alla senor och blodkärl som brast i rycket.
Saknaden är vad som hjälper mig, saknaden när mig.
Saknaden får mig att avsky dig.

Problematiken ligger i att när någon varit så viktig, så nära, så länge, så är det inte bara du som blir avskydd,
utan hela mitt förflutna,
allt det jag varit och allt det jag är fläckas
i processen.

Vilket får avskyn gentemot dig att djupna än mer. Finslipas. Skapa det hat som alstrar diamanter.
Diamanten jag är ute efter är att inte känna
någonting
över ditt vara eller icke vara.
Inte minsta lilla vindpust.

Ett utdrag från spelet Nattens Varelser

5 oktober 1880

Nu har tillräckligt med tid förflutit för att jag skall idas skriva ned litet om den ödesdigra resan till Tysklands vildmarker. Det blir ingen reseskildring, utan snarare endast ett försök att reda upp lite i mina egna brokiga tankar.
Catheryn, min allra käraste syster, är fortfarande inte sitt gamla jag. Lunginflammationen visade sig inte sitta ens i närheten av lika djupt som de mentala ärr som hennes salige make åsamkade henne.
Jag som var så stolt över att en hertig bad om hennes hand, en hertig som till råge på allt visade alla tecken på att göra stora vetenskapliga upptäckter under sin livstid. Det var förmätet av mig, det inser jag nu. Högmod går före fall, inte sant? Nu önskar jag bara att hon skall kunna lägga alltihop bakom sig, och trots att det stundtals går mig på nerverna att stanna hemma och trippa på tå kring henne så är det värt det i det långa loppet. Mina egna äventyr får komma i andra hand, hennes hälsa i första.

Fröken von Wallden reste härifrån för tre veckor sedan. Det fanns något jagat i hennes blick som inte fanns där innan vår olycksaliga färd. Louie är väl den som verkade minst påverkad och jag måste tillstå att jag blev mycket imponerad av dennes handlingskraftighet och rättframhet under hela vårt äventyr. Det är helt enkelt en synnerligen rekorderlig karl.

Än kan jag vakna kallsvettig om nätterna, särskilt när det stormar. Någonstans mitt mellan dröm och vaka tycker jag mig höra omänskliga läten och se ett par blodsprängda ögon som glor stint på mig under trådiga hårtestar. En sådan styggelse! Människan skall inte leka Gud. Nu när jag minns familjeporträtten i slottet så tycker jag mig kunna dra mig till minnes att samtliga av männen i släkten verkade ha något av det där megalomaniska draget, högmodet, en önskan om storhet och om att nå högre än någon annan människa. Givetvis är vi många som önskar storhet, men när det blir en besatthet som går före det rationella sinnet, det är då det blir farligt.
För min svåger blev det en besatthet som höll på att ta livet av min enda levande släkting. Jag är så glad att jag kom i tid för att rädda henne från det helvete han höll på att skapa åt dem båda. Givetvis beklagar jag vad jag tvingades att göra mot honom, det sitter som en tagg i mitt samvete även om det räknades som självförsvar.

Och stundtals när jag ser på Catheryn då hon sitter i sin karmstol och ser ut genom fönstret så undrar jag om hon någonsin kommer att bli återställd. För över hennes späda axlar kan det ibland gå en skälvning och sedan börjar tårarna att rinna ned över hennes bleka kinder. När jag försöker trösta henne så ser hon på mig som om jag vore en främling, med rädsla som fått fritt spelrum i hennes ögon. Vid sådana tillfällen undrar jag om jag över huvud taget lyckades rädda henne alls.

- Lord Thomas Pennyworth

Tidig morgon

Vaknade halv fem och kunde inte somna om. Har tittat på TV i hopp om att bli trött, men det går inte. Mår dock osedvanligt illa i stället, så det kanske jämnar ut sig.
Har åter igen lagt märke till det underliga fenomenet att jag brukar sova bättre om jag tillfället sover i närheten av någon jag inte brukar sova i närheten av. Effekten brukar försvinna på ett par nätter, men den är skön medan den varar.

Ja, Batman jobbar natt och därmed slumrade jag in på ena soffan med Johanna på den andra. Inga mardrömmar, inget ryggont och det enda jag egentligen ångrar är väl att jag slumrade ifrån ett synnerligen spännande avsnitt av Criminal Minds.

Av någon anledning ligger hunden ihopkrupen som en groda och stirrar in i väggen medan han utstöter gutturala läten, så jag tror att jag borde ägna lite tid åt honom nu.

Käre Ramses

Ramses, Ramm-Ramm, Ram, Ramalamalamm, Ramadam, Ulvaböj, Böj... och så mycket mer. Kär hund har många namn.
Nu har han varit hos mig i runt nio månader och det vore skam att säga att han inte blivit mycket annorlunda mot när jag först mötte honom.

Ramses älskar att gosa. Han älskar att sova i knävecket. Han älskar att leka med yngsta katten Tonks och tokjaga henne runt lägenheten. Hon älskar i sin tur att reta honom tills han gör just det. Han älskar sin pipleksak i form av en anka, sin fina, stora boll och den mindre bollen som ser ut som en humla. Han hatar att bada, men blir superlycklig av att vara ren. Han kan springa löst utan koppel på stranden så att vinden viner i det svarta trasslet. Han sover alltid hos oss på soffan när vi tittar på TV och så fort en gäst har satt sig ned så kryper han upp intill och placerar huvudet i dennes knä med en förnöjd suck.

Att gå ut med husse är numera nästan lika roligt som att gå ut med matte och när husse är på jobbet ett längre tag så har Ramses börjat ligga vid dörren och vänta på honom. När matte är borta är världen dock misär och ångest och gnäll-gnäll hur länge som helst. Det går också bra att bli lämnad utanför affären av husse, men om matte gör samma sak så måste man skälla och yla övergivet.
Däremot är det mycket mysigare att bli borstad av husse än av matte.
Det bara är så.

Det godaste i världen är varmkorv, tycker Ramses. Det har han märkt under de små grillningar som varit så här långt. En gång åt han hela fem grillkorvar, lika många som matte. Han sov gott efter den sextimmars utflykten i det gröna, vill jag påstå.

Ramses har inte så många vänner utöver katterna. Han tycker om att köra med den store Gordon så mycket han får och önskar så innerligt att han fick köra med Talos också. Talos däremot tar emot gläfs, morrningar och skäll genom att mer eller mindre skaka på huvudet och säga "Tsk, tsk:" på ett synnerligen förolämpande sätt. Det skulle han i alla fall säga om han hade varit människa, men nu ser man det tydligt i ögonen.

Allt som allt ville jag väl bara säga att Ramses trots sin ringa storlek och trots sina olikheter mot Bamse (eller kanske just på grund av dem) har upptagit en väldigt stor del av våra liv och hjärtan. Han är en bra hund, en fin hund, en mesig hund, en larvig hund, en gosig hund, men framför allt är han vår hund.

Så outsägligt trött

Jag är så trött på mardrömmar. Jag är så trött på att vakna gråtande och förstörd. Jag är så trött på att vara trött.
Jag är så trött på att inte kunna tro på någonting som någon säger. Jag är så trött på att förutsätta att alla ljuger konstant för mig. Jag är så trött på att vara paranoid.
Jag är så trött på att känna mig ensam, jag är så trött på att vara rädd. Jag är så trött.

Jag är så trött på att vara hatisk, men det är det enda sätt jag kan överleva på.

Mycket litet, men kaxigt djur

Om man har ett mycket litet djur som helt plötsligt fått en massa självförtroende så är det inte lätt. Särskilt inte när det lilla djuret tycker att det är en bra idé att kasta sig handlöst mot stora mördarhundar of DOOM med ägare som ser ut att vara onda hantlangare från Öststaterna vid namn Boris samtidigt som det lilla djuret låter... Ja, hur skall jag beskriva det? Det lilla djuret morrar inte direkt. Det lilla djuret låter mer som det ljud som framkommer om man samtidigt som man försöker morra skakar frenetiskt på huvudet så att kinderna fladdrar.

Det är dock inte bara stora mördarhundar som är på det lilla djurets svarta lista. I går mötte det lilla djuret en tjock och ännu mindre terrier och hans gamle farbror till ägare.
"Är han snäll?" frågade ägaren. "Kan de hälsa?"
Och eftersom det lilla djuret bara stod helt stilla så tänkte jag att "Varför inte?" med tillägget åt farbrorn att "Ibland låter han lite kaxigt, men han är inte farlig."
Det lilla djuret stelnade till och stirrade som förstenad mot den mindre terriern. Sedan, som genom ett trollslag gjorde han ett ninjahopp och började låta sådär otrevligt fladder-morrigt igen. Ägaren blev rädd. Den lilla terriern som bara vill hälsa blev rädd. Jag blev generad.

För vad gör man? Jag försöker med allt. Jag säger till honom. Jag stannar honom. Jag säger åt honom att sätta sig ned. Jag ryter till åt honom. Han hoppar så idogt och rycker i kopplet tills han börjar skrika för att det är så obehagligt, eller så ser han inte åt vilket håll han hoppar och hoppar således in i närmaste lyktstolpe - och skriker så klart.

För samtidigt som det lilla djuret är hemskt kaxigt så är det också sjukt fegt och fånigt. Om det lilla djuret exempelvis nosar på ett träd och sedan vänder sig så hastigt att trädet puttar till det på rumpan så skriker det också som om döden nafsar det i hasorna.

Utöver detta trivs vi utmärkt. Utan andra hundar i sikte är det världens bästa hund, det är bara då som det blir fladder-morr och stryphopp. Nästa experiment: sele.

Fotografi

Bara för att jag borde göra någon form av uppdatering. Det sker inte särskilt ofta nuförtiden, känns det som.