En tanke om klasskillnader

Såg en mycket rolig stand up-show där Ed Byrne pratade om klasskillnader och började själv att fundera. Jag tror att den tydligaste klasskillnaden i Sverige är hur man skryter om inköp.

Min klass:
- Kolla mina nya brallor! Bara tjugo spänn, helt sjukt!
 Ja, vi skryter om hur billigt vi lyckats hitta saker. Vi letar reor och begagnat och blir väldigt nöjda med oss själva om vi lyckas hitta något riktigt prisvärt.

Över min klass:
- Kolla mina nya brallor! De kostade tretusen!
 De skryter om hur dyra kläder de har. Helst skulle de säkert vilja gå omkring med prislappen kvar.

De drygaste asen i senast nämnda klass:
- Kolla mina nya brallor! Egentligen kostar de femtusen, men de var nedsatta till tretusen, vilket klipp!
De vill både antyda att de är smarta nog att göra klipp, men rika nog att köpa töntigt dyra saker.

Welcome home... You have been gone for far too long

Det regnar och blåser om vartannat. Ramses sover på balkongsoffan. Katterna har slagit sönder min favoritdrake. Maken är världens bäste yeti. Magen är full med marmite-nötter och jag har på mig min nya t-tröja med ett rött hjärta och CTHULHU i stora bokstäver.

Jag hälsar mig själv välkommen hem.

Baba Yaga

Av: Tara Larsen Chang

Trots att jag själv trodde att kunskap om Baba Yaga (eller Baba Jaga) var allmänbildning så har jag sakta fått ge vika och inse att så inte är fallet. Därmed tar jag lite tid på mig innan hemresan för att berätta för er om henne.

Baba Yaga är en häxa i slaviska folksagor. Hon besitter stor visdom och kan alla möjliga sorters trollkonster. Enligt vissa sagor rider hon omkring i en stor, flygande mortelskål, men i dem alla så kidnappar hon barn och äter upp dem när hon får chansen. Som alla riktigt bra häxor har hon självklart också en kvast. Det är tveksamt om Baba Yaga ens är en människa. Hon har ibland hjälpare av olika slag, men också kontakt med andar som gör sysslor åt henne inne i hyddan.

Det mest originella med Baba Yaga är hennes hus. Det är en liten hydda som står på hönsben, så att den kan röra sig från plats till plats. Nyckelhålet i dörren har tänder och självklart är dörren också låst med magi och kräver rätt ramsa för att öppna sig. "Sesam, öppna dig" fungerar inte.

Av: Reuben C. Dodd

Hyddan är i vissa fall omgiven av ett staket gjort av människoben och med mänskliga dödskallar på stolparna. Givetvis är en av stolparna tom så att hon har plats för ännu en äventyrare eller hjälte som kommer för att få ta del av hennes visdom.
Det var också genom detta faktum som jag insåg att alla inte känner till denna färgstarka figur. Vi hade nämligen som grupparbete att analysera Mörkrets Hjärta och i och med dödskallarna på staketet i slutet så associerade jag genast till Baba Yaga, medan ingen av de andra någonsin hört talas om henne.

Så nu vet ni det, om ni någonsin går en trist litteraturkurs och någon får för sig att referera till Baba Yaga så behöver ni inte sitta där med skägget i brevlådan utan kan lugnt säga "Jahaaaa... Baba Yaga!"

Varsågoda.

When you have insomnia nothing is real

I vissa perioder av mitt liv har jag haft insomnia. Jag vet faktiskt inte om mardrömmarna eller insomnian kom först. Jag sov kanske sex till åtta timmar i veckan sammanlagt.

Det är sant som de säger i Fight Club. När man har insomnia är ingenting verkligt. Man kan aldrig lita på någonting som händer och allt har det där floret av overklighetskänsla över sig. Hjärnan arbetar i helt annorlunda banor, tankarna tar underliga hopp och kopplar helt åt helsike från tid till tid. Det finns dock stadium som är helt fantastiska. Stadium där världen känns glasklar, kristallklar, du förstår allt och ser igenom allt. Det känns dock skört på något sätt och varar sällan mer än några timmar som mest. Det finns också stadium då du är mysigt skrattig och fnittrar åt allt möjligt och kommer på de mest vansinniga historier. Historier som du inte för ditt liv kan minnas en stund senare.

Men självklart finns det också grymt läskiga perioder. Efter 50 timmars vaka började jag hallucinera, varje gång. Smärtgränsen tycktes generellt sett gå vid just 50 timmar. Lysrörens surranden blev till röster. Rörelser i ögonvrån blev till gestalter. Paranoian åt på själen och man gick som på nålar.

Överlag blir man sjuk i huvudet av att ha insomnia. Paranoid, ser skiftningar som inte händer, hör saker som ingen har sagt. När det gått någon vecka med minimal sömn börjar man gråta över allting, hata allting och se syner man helst hade låtit vara osedda. Alla taggarna utåt, eller nej, det är en lögn. Taggar såväl inåt som utåt.

Jag undrar hur mycket av mina mentala problem som grundar sig i sömnsvårigheterna. Nuförtiden heter det så i stället; "sömnsvårigheter". Jag har inte haft insomnia på flera år. Jag har fortfarande svårt för att sova, men det är inte omöjligt. Nu är mardrömmarna problemet, men det har jag skrivit om tidigare, så det tänker jag inte gå in på särskilt detaljerat igen. Just nu blir jag varje natt jagad av en äcklig odöd tjej som jag i en tidigare dröm slog ihjäl med en spade. Det läskiga är inte att hon är snabb, för hon är långsam. Det läskiga är att hon alltid vet var jag finns och aldrig någonsin kommer att ge upp. Hon har tid att vänta, allt tid i världen. Det har inte jag.

Så jag vaknar kallsvettig och gråtandes och undrar om det kanske, trots allt, inte var bättre med insomnia.

Tvättnötter är så fan heller bra eller ens miljövänliga

Jag har ju tidigare skrivit att hennafärg är en anledning till att hippies luktar illa, tvättnötter är den andra.

Vet ni inte vad tvättnötter är? Då skall jag förklara det för er. Tvättnötter är den nya flugan bland sådana människor som pratar om "naturliga alternativ" och "undvika storföretagens gifter". De ser ut som skrumpna små nötter som man skall ha i tvättmaskinen för en naturlig tvätt - nötterna alltså, inte människorna.

Jag kan inte påstå att jag inte gett nötterna en chans. Jag har använt tre olika sorter i två olika tvättmaskiner med två olika sorters vatten och flera olika temperaturer. Tvättnötter suger. Det blir inte rent och det luktar unket och konstigt. Någon påstod att jag skulle tvätta på hög temperatur för att de skall fungera, men är det särskilt miljövänligt? Nej, inte direkt. Vad hände med att energispara?

För övrigt, på tal om miljövänligt så kan jag inte påstå att jag tycker att transporter från indien är det mest naturliga och miljövänliga valet. Varför använder inte folk såpnejlika i stället? Det växer ju överallt i Sverige. Både gratis, traditionellt och utan frakt från en annan värld.

Det mest naturvänliga jag hittat som tvättmedel är grönsåpa, men det är väl knappast någon överraskning. Grönsåpa är ett mirakelmedel som fungerar i alla väder och som dessutom luktar gott!

En vecka med Ramses

Nu har jag börjat förstå det här lilla pyret som skall dela mitt liv, eller så gott det nu går att förstå honom. Ibland (rätt ofta) kan han komma travandes jätteglatt och sedan, när man säger "Hej, Ramses" så stirrar han på en i chock i en halv sekund innan han snor runt och springer och gömmer sig under bordet. Andra gånger kan man helt plötsligt känna en blöt nos mot låret när man sitter vid datorn. Då har han ställt sig på bakbenen och börjar, stödd på stolen att pussa en på benet, mån om uppmärksamhet.

Ramses älskar att gå ut i koppel på promenad! Han ålar som en iller, slingrar som en vessla och travar allt oftare även med högt huvud och stolt min. De senaste dagarna har han till och med travat på slak lina, på precis lagom avstånd från mig. Vi har börjat öva "Fot" och "Sitt", men ännu verkar han tycka att det mest är larv. Vi har sprungit över gräsvägar och plaskat genom vattenpölar.
Ramses är som posten borde vara: "Varken regn eller kyla...", ja ni vet.

När Ramses är inomhus är han en helt annan hund. Han är blyg och försynt och vågar knappt ens äta (även om det går bättre och bättre). Han kommer sällan när man lockar och helst av allt vill han bara ligga ihoprullad i soffan som han utsedd till sin säkra zon. Trots att han älskar att gå ut och gärna kommer och springer mellan mig och dörren när det är dags så avskyr han fortfarande när man försöker få tag på honom. Det enda sättet är att vänta tills han lagt sig i soffan och då sätta på honom kopplet. Så fort det är påknäppt så skuttar han dock ned från soffan och vidare till ytterdörren på ett ivrigt manér. Det är ett underligt beteende.

Om jag sover när han vill att jag skall vara vaken så trampar han omkring på mig och säger "FNÖ!" med eftertryck, och om han vill gå ut tidigt på morgonen kan det hända att han mycket bestämt säger "VOV" två gånger, men aldrig tre.

Ja, han är en märklig personlighet, men jag ser fram mot att visa honom skogen och havet och se vad han säger om katterna hemma...

Otyget kedjebrev

När man var liten hände det då och då att man fick ett handskrivet kedjebrev. Ofta stod det att brevet hade rest runt hela världen sjutton gånger och om man inte genast skickade det vidare till minst tio kompisar så skulle man få otur, men om man gjorde det så skulle man få guld och gröna skogar helt magiskt.
De hade en tendens att dels (Snälla, bryt inte kedjan!!!) ge dåligt samvete och dels en skräck för otur, vilket så klart var hela meningen. Jag tror jag skickade vidare ett i mellanstadiet, men efter det så kastade jag dem direkt.
Under tonåren började kedjebreven bli kedje-mail i stället, vilket förstås gjorde det enklare att kasta dem. De hade inte riktigt samma tyngd heller när de inte var noga nedplitade på en bit papper och i fysisk form.
Sedan kom Facebook. I början såg kedjebreven ut som vanligt däröver; "snälla skicka vidare till bla bla bla, annars får du otur i resten av ditt liv!", men efter att ilsket ha svarat alla som skickat dem med att de var idioter så kom jag billigt undan.
Och nu... nu är kedjebreven mindre, kortare, mer effektiva. På sin status postar folk allt från "Vilken tecknad film såg du när du var liten?" till "Om du har en man i ditt liv som är jättefin så posta det här du också!" och vidare i oräkneliga varianter. Lik förbannat är det fortfarande kedjebrev. Hoten finns inte där längre, ofta inte heller löftena, men de är outtalade. "Känn gemenskapen, posta det här!" "Kopiera om du är mot barnporr" (om du inte postar är du för det), "Kopiera om din man är bäst" (om du inte postar är han inte det) och så vidare i det oändliga.
Sedan har vi det där eländiga påhittet med "uppmärksamma bröstcancer, skriv något meningslöst faktum på din status". Det. Är. Meningslöst. Ingen kur mot cancer kommer att uppfinnas bara för att en vansinnig mängd kvinnor skriver färgen på sin BH som statusuppdatering på Facebook. Faktiskt.

Idioti.
Jag tror att Strindberg uttryckte det hela bäst: Det är synd om människorna.

REGNKAOS!

Om man skall lyssna på kvällsblaskorna så är det ju aldrig bara vanligt regn nuförtiden, utan alltid REGNKAOS! Således har det inte regnat i dag, utan det har varit REGNKAOS. Jag undrar vad de gör om det verkligen blir regnkaos, skriver de då "DÖDS-REGN-ATTACK-KAOS!" månntro?
Det finns en enda förklaring till varför regnväder blir REGNKAOS och snöväder blir SNÖKAOS varenda, jävla gång nuförtiden: Kvällsblaskorna måste ha tagits över av SJ.

Snart väntar "LÖVKAOS" och "ÄLGKAOS".

Bara sådär

Det som kändes mest tomt och förvirrande när Bamse avlivades var hur korta minuter det tog att gå från glad och stolt hundägare till att inte vara hundägare alls. I ena stunden hade jag världens finaste lilla livskamrat, visserligen gammal som gatan, men någonstans där inne i senildemensen så såg jag ju ändå min allra första egnaste hund. Min vita fluff. Mitt moln. Min hund som kom när jag ropade, som samlade på pinnar, som plockade hallon direkt från buskarna och som älskade allt i hela världen utom bad.

Och sedan slöt han ögonen.

Lika underligt kändes det när min man ringde till sist och berättade att han pratat med Suss och att allt var bestämt och klart och att jag (nästan i alla fall) är hundägare igen. Det är bara detaljerna kvar.
Så nu ligger han snart här i soffan, Ramses. En svart ulltott. Lika metal som potpurri, som min man uttryckte sig. En Ramses som inte kommer när jag ropar och som inte älskar allt i hela världen (inte än), men som jag redan kommit att älska själv. Det är skönt att han inte är lik Bamse, faktiskt, så slipper han leva i skuggan av min tidigare hund och i stället ta plats i mitt hjärta precis som den svarta, charmiga, småfega lurvtuss han är.

Jag har öppnat ögonen.

Balanssökande

Det är dags, dags att förbereda sig inför att åka hem. Ännu är inget datum satt, än har jag saker kvar att göra här, men det är dags att börja tänka på refrängen.

Jag måste försöka hitta balansen först. Den där fridfullheten jag nådde när jag barfota vandrade för att möta Alv den första dagen. Blommorna i vasen har vissnat för flera dagar sedan. Jag sover i soffan, fast jag gjorde i ordning rummet på övervåningen. Jag vill inte duscha, inte bry mig, inte vakna, inte sova. Jag måste hitta balansen igen. Plocka nya blommor, gå barfota i gräset igen. Befria ännu en bärbuske från hallonsnåret. Sova, vakna, läsa. Finna njutningen som jag vet slumrar där inne någonstans.

Så jag har börjat packa inför hemfärd. Det första jag måste samla ihop är mig själv.

Grindval med risigt hår

Under sommaren går man ned i vikt, under vintern går man upp. Det är som en naturlag som många har fogat sig i. Självklart måste jag rebellera och gå upp i vikt. När mitt hår dessutom bestämt sig för att se ut som skit så sjunker verkligen självförtroendet till samma botten där humöret har bott ett bra tag nu (med vissa Alv-relaterade uppåtsvävningar).

Eller är det en annan naturlag att man måste bli en fet kärring med flottigt hår i samma sekund som man fyller 30 (eller vid 25 om man bor kvar i samma inavlade håla som man föddes i)?

Men just nu är mat faktiskt det enda som skänker tröst. Att kunna äta när jag vill och hur mycket jag vill, till skillnad från Det Fattiga Halvåret hemma när det dåliga samvetet huggit mig i ryggen varje gång jag ätit någonting, om det så bara varit något av de ordinarie huvudmålen.

Jag vet att jag måste ta mig ur det här på något sätt, men jag vet inte hur. Jag vill liksom vara ute ur det, inte faktiskt ta mig ur det. Ingenting nytt under solen, inte sant? Är man fet vill man inte träna, men man vill vara vältränad och man vill inte banta, men man vill vara smal.

Nu skulle Ljusets Rikes töntiga "bli snygg och smal"-piller inte vara så tokiga.

Rädd

Rädd för att sova. I sömnen kommer numera en ung kvinna som jag slog ihjäl med en spade i en tidigare dröm. Hon kryper efter mig (för benen är brutna) och hon ger aldrig, någonsin upp.

Rädd för att åka hem. Hemma finns visserligen den jag älskar, men där finns också ett skrikande psykfall som när som helst kan dyka upp från ingenstans så fort jag går utanför dörren.

Rädd för studierna. Likt en kanin paralyserad av den framrusande bilens strålkastare sitter jag i blind panik paralyserad, så rädd för att misslyckas att jag knappt vågar försöka.

Någonting måste ske.

Benämn det för vad det är

Varför kan man inte bara benämna folk efter vad de är? För visst, det finns en liten djungel av folk som varken vill bli kallade "han" eller "hon" utan hönor, men de är i minoritet. Senast jag kollade levde vi i en demokrati, där majoriteten bestämmer och minoriteten borde skaffa sig/ta itu med några riktiga problem i stället för att gå omkring och tjafsa om idiotiska petitesser och hitta på onödiga pronomen.

Och oavsett, vad är det som gör saker bättre genom att använda fel ändelse för fel kön?
En kvinna är inte "konstnär", "författare", "skådespelare" eller "sångare". Hon är konstnärinna, författarinna, skådespelerska eller sångerska. Varför? För att de är kvinnor.

På samma sätt tycker jag inte att en man är en "sjuksköterska" eller en "dagisfröken". Varför? För att de är män. Varför inte använda "sjukbroder" i stället för "sjuksyster" och "sjukskötare" och "dagismagister" (förkortas lämpligast till "dagismajje")?

Vad är det som är så hemskt med att benämna folk för vad de är? De flesta skäms inte över sitt kön. De som gör det får väl kalla sig "konstmänniska", "författarmänniska", "sjukmänniska" och så vidare om de vill.

Jag blir så trött på människor.
I övrigt håller jag med Backman om vad han skrivit om hittepåordet "förskolepedagog". Lika töntigt som "sanitetstekniker".

Kort rapport

Efter en lång dag i medeltiden med allt vad det innebär återvänder jag hem till torpet, tio pärlor och en mandeltvål rikare. I tidsmaskinen såg jag även till att plugga en aning. Snart skall jag tampas med den läskiga telefonen och se om jag vågar ringa någon vars nummer jag en gång kunde slå i sömnen.

En dag med Ramses

I dag testade vi att låta Ramses åka hem till mig några timmar för en liten lekträff. Min käre make efterfrågade "massor av foton", så här kommer en hel hög.

Ramses är en fantastiskt söt (som ni kan se) liten hund som just nu tillhör Suss.

Ramses är bra på att se sådär diabetesframkallande söt ut.

Som sagt...

En liten trasselsudd som försökt göra sig en liten krans av frön.

En närbild i gröngräset.

Vi gosade en hel del. Ramses är bra på det!

Vilken knähund han är!

Den där blicken smälter man ju av!

Jättelång tunga!

Jag önskar att mitt hår kunde se sådär snyggt ut!

Koppel gick, mot all förmodan riktigt bra.

En fantastisk närbild.

Lite suddig, men så söt att den fick vara med ändå.

Vila i gräset måste man också göra.

Tid för svar

Jag bad ju er tidigare att fråga mig om vad som helst. Jag påpekade också att jag skulle hitta på frågor att svara på om det inte kom in tillräckligt många. Det kom in två frågor från Weeaboo Emprah, resten får jag hitta på själv. Nu kör vi!

Weeaboo Emprah:

Fråga: Kommer samhället bli mer eller mindre demokratiskt efter Breiviks dåd?(Jo, jag vet att det är en fråga som från en lärare!)
Svar: Jag har aldrig hört talas om att massmord skulle påverka demokratin i varken negativ eller positiv riktning, så jag tror inte att det lär påverka mer än att Alliansen (de är ONDA, sådant förbannat ondskefullt Star Wars-namn) använder det som anledning till än mer övervakning och överträdande av den personliga integriteten.

Fråga: Har du någonsin fantiserat om att en gud eller gudinna kommer och kör över våra religioner och kulturer med sina egna? ...Det gör jag.
Svar: Det har redan hänt, men det händer så subtilt att inte alla märker eller förstår det.

Jultomten:

Fråga: Varför mötte du mig inte i onsdags på Köpmangatan 3? Jag väntade i minst en halvtimme och hade med mig släde och renar precis som du efterfrågat?
Svar: Jag var upptagen med att bevisa din existens för en hög med militanta humanister. Re-check?

Har ni fler frågor? Då har jag fler svar!

Det klingar lite falskt

Det klingar lite falskt att inte ha en design jag själv har skapat, men just nu känner jag mig både velig och dränerad, så den får stanna tills vidare. Vad tycker du? Borde jag behålla den här, återgå till det gamla, skapa något nytt? Låt mig gärna veta.

För er som undrar: Ja, jag är kvar i Närke. Nej, jag vet inte när jag kommer hem. Ja, det är möjligt att det blir under kommande vecka. Nej, jag längtar inte efter att möta nästa general för Volmersons läskiga Giger-lek.

Sinnen

Doften av såpnejlika i hela rummet. Kallt daggvått gräs under fötterna. Rollspel på skärmen. Uppesittarnätter. Te. Flötet som guppar upp och ned, upp och ned. Alv som skrattar. Mammas otroligt mjuka hud. Dina ord på mobilskärmen. Duggregn över ansiktet. Den blå färgen som sakta framträder på dörren. Drivved. Sånger. Abborren som sprattlar. Soluppgång med overkliga fantasiskyar. Mammas mat. En cigarett på trappen.

Jag fyller mitt sinne med sådant jag förstår.

Skuggad

Får jag presentera min ständiga partner
som följer efter mig vart jag än går
en ful liten bit av mina tristaste sidor
som vet precis just hur jag mår

För varje gång jag gör ett stopp
i detta livets gatulopp
hinner skuggan ifatt min kropp
och skriker i mitt öra

Att allting som jag tror jag fått
och allting som jag tror är gott
är ingenting som varar, blott
ett fängelse, en börda
- Big Fish, Skuggad


Jag hör orden innan jag uttalar dem. Elaka ord. Småsint, taskigt. Jag tar illa upp själv, försöker släta över, skoja bort, men kan ändå känna hur jag skaver mot alla andra människor. Jag skaver mot verkligheten. Får ingenting ur händerna, får ingenting i händerna. Kan inte slappna av och har ingen energi till att göra någonting. Osäker, livrädd, nervös, biter ned naglarna så långt det går. Hittar inte skarven där någonting felas, men lik förbannat så är det någonting skevt genom dagar och nätter.

Det känns som om jag drunknar. Vattnet sipprar långsamt in, kallt och obevekligt. Jag är fast under däck och jag vet inte ens vad som har hänt. Det är det värsta; att skeppet gått i kvav, men jag inte har en aning om hur eller varför.

Modenycker

I linje med vår moderna tids nyck att alltid skylla på alla andra så rasar nu puckade bloggare om dumma, dumma SJ som lät en elvaårig brud kliva av tåget då hon inte hade någon biljett. Faktumet att man behöver en biljett för att åka tåg är helt bortglömt.
Ungens syster som tydligen hade biljetterna var inlåst på toa när det hela hände och ungen kunde inte svenska nog för att förklara sig.
Faktumet att allt är ungens storasysters fel tar vi inte med i beräkningarna.

För i Sverige är ingenting längre DITT fel. Ingenting sker på personligt allvar. Allt är någon annans fel, helst en statlig myndighet, men större företag går också bra att skylla på. Personligt ansvar för privatpersoner är ett minne blott. Skönt. Vad som än händer så vet vi att vi Alltid kan skylla ifrån oss och gråta ut i Aftonhoran.

I love the little taco

"The boy who lived... come to die."

I går firade jag och min käre man ett år som gifta. Det är lustigt, för det känns inte som om det gått ett helt år. Aldrig har tiden varit så icke-existerande som i det här äktenskapet. Tidigare har ett år känts som en lång tid, nu känns det som det första av väldigt, väldigt många.

I och med att vi firar bröllopsdag på Harry Potters födelsedag så gick det, precis som vårt bröllop (med dödsätare) och vår bröllopsresa (slottsbesök och Harry and the Potters-spelning) i Harry Potter-anda.

Vi hade tidigt beslutat oss för att köra en klassiker i stil med vardagslyx vi sällan tar oss råd med - äta mat ute och gå på bio. Filmen vi såg var givetvis den sista Harry Potter-filmen (skönt att han fyllde år så man slapp en massa aurorer på biobesöket). Den var briljant! Den bästa! Helt fantastisk! Första halvan av filmen satt jag som uppslukad och den andra halvan av filmen satt jag och grät. Oj vad jag grät. Jag grät för dödsätare och den goda sidan också, men mest av allt grät jag för mitt älskade Hogwarts. Det var sjukt starka scener nästan rakt igenom. Jag kan faktiskt inte minnas många gånger som jag blivit så uppslukad och engagerad av en film. Citatet under bilden ovan kommer helt klart att sälla sig till andra lysande citat genom tiderna som exempelvis "I am Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!"

Efteråt hittade vi inte en enda asiatisk restaurang som var öppen! Åtta en söndagkväll under semester- och turisttider! Det märks att man bor i en liten håla som bara låtsas vara en småstad. Hur som helst så åkte vi hem och åt tacos i stället. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre bröllopsdag.

Och i dag åker jag till Närke!!