Lagad med saxen

Jag vet inte hur många gånger din röst var det enda mellan mig och svärtan. Den lyste i mörkret, den blev till en stjärna, den ledde mig hem. You were the brightest star. Så många ord som talats under så många år. Du lyckades alltid få allt att bli självklart när det var komplicerat och komplicerat när jag tyckte att det borde vara enkelt. Du förstod mig som ingen annan, du hittade i de labyrinter där jag irrade, och när du inte gjorde det så visade du ändå vägen med sådan självklarhet att jag trodde varenda steg du tog. Ingen annan människa har någonsin kämpat så mycket för min vänskap som du.
Utan din existens vet jag inte vem jag skulle vara i dag. När jag satt gråtande på det kalla golvet i den blivande mördarens badrum var det dina ord som tröstade mig. När jag tappat allt och vilset huttrande föll ned i ingentinget fanns du där och fångade mig, höll i mig tills gryningen kom. När jag klättrade tillbaka i träsket gång på gång så gav du mig solrosor till min trädgård.
Jag har fullt med solrosor i min trädgård nu. Du har inte planterat dem alla, men många av dem. Din röst leder mig inte längre i mörkret, för jag hittar själv. Vuxenlivet ledde oss in på olika vägar, men min väg är full av fina minnen. De dåliga har jag låtit sjunka undan, för jag behöver dem inte längre.

För länge sedan frågade du ingen alls om man kunde laga trasiga hjärtan med sax. Det kan man. Det tar tid och man måste klippa bort allt dåligt och vänta tills det läker, men det går.

Vi har vandrat på jävligt jobbiga vägar för att bli de vi är i dag. Vi är inte samma människor som vi var då, men ibland, vissa nätter, så minns jag och vissa nätter lyser fullmånen fortfarande över trädgården. I dess silverne sken avslöjas rik växtlighet, några mörka snår och många vackra blommor. I månljuset kan man se tekannan som ångar och två koppar som väntar och ibland kan man nästan ana rösterna från två gestalter som samtalar lågmält.
Så även om vi inte talas vid längre, även om jag saknar den där innerligheten ibland och även om vuxenlivet bredde ut sig mellan oss till sist så måste jag ändå säga: Utan dig hade jag inte varit den jag är i dag. Utan dig hade jag inte varit alls.

Tack. Ta med en bukett av blommorna hem, så ses vi när vi råkas.

Flygblad

Ett flygblad hittat någonstans kring nöjeskvarteren i Antioch 7:

Se dig omkring. Det här behöver inte vara allt! Människan har nått förbi det inperfekta realism-stadiet och har nu i stället nått stadiet för perfekt alter-realism. En annan verklighet. En högre verklighet. Någonting som kan vara exakt vad du vill. En plats som är vad du alltid vill att den skall vara, utan fysikens och människans lagar som begränsar!
Sorg, hot, ångest och död styr människornas värld, men varför vara en människa när du kan vara en GUD?
Varför leva i en värld där andra styr din vardag, när du kan styra din egen verklighet in i minsta detalj?
Tekniken är vår frälsare. Tekniken har gett oss makten, all makt du någonsin kan föreställa dig. Ge dig in i en värld utan mega-korporationer, utan överstad och understad. Lämna ditt köttfodral bakom dig, för det är förlegat och utdaterat. Det är SVAGT. Det finns bättre hårdvara att satsa på! Det finns andra möjligheter, ALLA möjligheter.
Gör dig fri från toppstyre.
Gör dig fri från verkligheten.
Gör dig fri från dig själv!
Först då kan du äntligen uppleva ditt oändliga potential!

GÖR DIG FRI!

(Antioch 7 är en stad i rollspelet Mutant)

Sinners and Saviours

Okej, jag brukar ju undvika tävlingar, men ibland händer det att man hittar något som faktiskt är av intresse, så varför inte? Tävlar om ett par supersnygga örhängen från Sinners and Saviours. Att stället har en väldigt läcker logotyp gör ju inte saken sämre, inte sant?

V berättar

V berättar:

Alltså, jag kunde se direkt när hon öppnade dörren. Det lyste praktiskt taget om henne och det första jag också sa var givetvis:
- Berätta! Vem är han?!
Men innan hon ens hann öppna käften fick hon den där skuldmedvetna glimten i ögonen och då visste jag. Jag visste exakt vad hon skulle säga. Cole. Igen. Jag menar, visst, jag hade hört Ruby nämna att de hade lämnat Wastelands tillsammans, men jag hade bara viftat bort det. Sagt att hon måste ha missuppfattat det. Silver är liksom inte så dum. Hon kan ta vara på sig numera. Hon har fattat, liksom. Men jag hade så klart fel. Hon har inte fattat ett skit.
Hon påstod att han har förändrat sig, att han är annorlunda nu. Visst, är inte det vad alla tjejer säger när de vill förklara varför de gång på gång går tillbaka till jävla rövhål? "Han har förändrat sig" är vad som kommer efter att de insett att "Jag kan förändra honom" bara är skitsnack som aldrig stämmer. För jag vet hur skitstövlar fungerar. Jag vet exakt hur Cole fungerar. Förmodligen har han sett Silver med den där hunkiga mercen hon jobbar med numera. Förmodligen har han satt ihop två och två till resultatet fem och blivit svartsjuk som fan. Han var alltid en svartsjuk jävel. När det begav sig så brukade han noga lägga på minnet vilka som glodde som mest när hon uppträdde och efteråt brukade han spöa skiten dem. Han blev utkastad från klubben oräkneliga gånger. Silver märkte aldrig något, för hon hade gått av scenen vid det laget och vi vågade inte säga något heller. Vi vågade inte, för vi visste att hon skulle sluta i samma ögonblick som hon fick veta vilket rabalder det skapade. Bara gå av scenen och förlita sig på den mest opålitlige karl hon kunde hitta för att försörja sig. Cole. Och det hade ju gått käpprätt åt Understaden, om man säger så.
För visst, man kan kanske påstå att hon förtjänar det om hon beter sig så jävla dumt. Förtjänar en näsbränna till och inser att han inte förändrat sig ett skit. För män som Cole ändrar sig aldrig. Att han är en skithög är som en jävla lag. Som att sprit gör en full eller att skor från Neather ger skavsår utav bara helvete. Du fattar inte hur det var dessutom. Du var inte där, men det var jag. Jag såg hur hon nästan var självlysande av lycka, för att nästa dag bli totalt nedbruten igen. Det fungerade när hon jobbade på Wastelands, för vi tog hand om henne. Bill hade ett oändligt tålamod, och då menar jag verkligen oändligt. Alla tog vi hand om henne.
Men här är grejen: när man jobbar som strippa så är ett snedsteg på scenen det värsta som kan hända. Man snubblar och vrickar foten, liksom. Silver snubblade mycket under de dåliga perioderna - och de var fan många fler än de bra. När man jobbar som merc finns det inte utrymme för sådana misstag. Det får liksom inte vara med i ekvationen. Om man inte ligger på topp så är det så jävla mycket mer som ligger i potten. Om man inte ligger på topp så är man död.
Jag vet. Min brorsa var merc. Var. Han tappade koncentrationen bara för ett ögonblick och metropolisen fick fatt i honom. Vad som hände sedan vet jag inte. Det var tio år sedan, men jag hörde aldrig ett ljud om honom igen. Det var som om han inte ens existerat. Han blev utraderad.
Så nu vet du varför det här är en jävla katastrof och varför jag bara kunde lyssna en kvart på Silvers utläggningar. Nu vet du varför jag sedan sa att "Silver, jag älskar dig, men jag kan fan inte lyssna på det här" och gick. Nu vet du.

Schrödingers Voldemort

Voldemort satt ovanpå en stängd låda och krafsade på den. Vi frågade honom vad som fanns i lådan och han svarade "En katt". Vi var väldigt osäkra på den frågan, eftersom lådan var stängd och det inte funnits någon katt i lådan när vi stängde den. Dock påpekade Voldemort helt bestämt att det fanns en katt i lådan, så vi öppnade. Voldemort hoppade kvickt ned i lådan och fick därmed rätt. Det fanns mycket riktigt en katt i lådan.

Vi funderar nu på om Schrödinger har återfötts i form av vår katt. För om man har en tom låda så är den inte tom, för när den öppnas finns det en katt i den. Även om Voldemort inte är Schrödinger återfödd så hade nog densamme uppskattat Voldemorts teorier.

De hade kunnat ta en bärs och prata länge och väl om saken.
Jepp, Voldemort gillar öl, men om Schrödinger gillade öl vet jag inte.

Cypher och jag

Disconnect! Disconnect! Unplug your overloaded senses from the surging wall-socket of the world-machine! Cast down your script, and drop your robot roles! The sane are prisoners of their toys.
Detach! Detach! Be free! Be free!

Efter ännu en dags studerande avbrutet av en välbehövlig havspromenad med brodern återvände jag till overkligheten. Där hemma väntade nämligen en stor burk med blå piller och texten "Ät mig". Jag gjorde självklart såsom litteraturen lärt mig och lydde burkens befallning. Det var det enda rätta.
Således befinner jag mig nu mitt i en lördagnatt där neonljusen i framtidsstaden aldrig slocknar, där mutanterna rör sig i understaden och där möjligheterna är oändliga så länge man har en T100 till övers.

Overklighetsignoransbalans är fortfarande vad som gäller. Hastiga besök i verkligheten för att ordna med markservicen och sedan tillbaka till overkligheten, drömmarnas och lyckans land.

Det finns en anledning till att jag sällan kommer överrens med Matrix-fans. Den jag identifierar mig starkast med i filmen är Cypher. Glömma allt. Ingen verklighet. Leva i den eviga drömmen, är det inte vad alla egentligen vill?

Att bestämma sig

När tiden är mogen är det inte svårare än så, att bestämma sig. För två dagar sedan sa jag till mig själv att jag skulle vara glad och ha bra dagar. De senaste två dagarna har varit underbara.

Helgen var med andra ord bra för mig. Att få träffa såväl Pooka som Amanda var en välbehövlig vitaminkick som samman med en växande självinsikt har varit omvälvande. Jag har försökt börja umgås med mer folk igen. Göra saker. Ge folk en chans. Sluta sitta och sura i mitt hörn. I morgon kommer Fiia hit. På fredag blir det picknick med Jennie. På lördag skall vi spela rollspel med Daniel och Sandra. Min sociala mätare tickar uppåt och samman med den såväl kreativitet som produktivitet.

Jag har fått tummen upp för ännu en artikelidé av Fenix och jag jobbar på en annan artikel till ett annat ställe som jag avslöjar om den blir antagen. Samtidigt har jag fått tre veckors skolarbete gjort på bara ett par dagar... och vet ni vad? Det är roligt. Jag trivs.

Satte för nästan en vecka sedan upp en räknare på kryptozoologi.se och det har varit över 350 besök sedan dess. Det har uppmuntrat mig till att skriva mer och kanske även börja med att göra små videoföreläsningar så snart jag har löst några små tekniska problem.

Jag har sovit bättre också. Om det är på grund av det röda te jag dricker innan läggdags, en mer positiv attityd eller att jag skippar att röka cigg någon timme innan jag kryper till kojs vet jag inte, men det fungerar. Känns som om mina blodsockervärden är bättre också och så snart jag hittat min blodsockermätare så skall vi se om det blir bekräftat.

Livet fungerar helt enkelt, och trots att det finns folk jag saknar ständigt i andra delar av landet och världen så känner jag helt fantastiska människor här i Kalmar också, samt har börjat känna ännu fler som jag har en bra känsla av.

Mitt liv är awesome och jag tänker tvinga det att fortsätta vara det också. Visst räknar jag med vissa återfall, men i det stora hela taget är det här ett stort steg: att våga tycka om sin tillvaro.

Drömanalys

Som de flesta vet lider jag av mer eller mindre konstanta mardrömmar. Så här efter tolv år med dem har jag börjat dela upp mina sömnmönster i olika kategorier, olika zoner.

Zon 1
Inga mardrömmar alls. Varar sällan längre än ett par dagar. Längsta perioden varade i nästan en månad. En månad på tolv år. Något år har gått utan att jag ens snuddat vid zon 1.

Zon 2
Kommer inte ihåg mardrömmarna så bra. Vaknar med en olustig känsla och minns bara tydliga saker precis när jag vaknat. Om jag somnar om efter att ha vaknat ur zon 2 så hamnar jag direkt i zon 4 eller 5, så det gäller att inte somna om. Det här är det vanligaste stadiet, blandat med zon 3 så kan det vara i månader i sträck.

Zon 3
Minns alldeles för mycket av mardrömmarna under dagen. De påverkar allt och gör mig stingslig och nervös. Jag kan inte slappna av och ser mig ständigt över axeln.

Zon 4
Börjar drömma så fort jag lägger huvudet på kudden och sluter ögonen. Vaknar ofta en eller två gånger i insomningsstadiet av rädsla. Drömmer hela natten och tycks bara nå ned till djupsömn under ett väldigt kort tag. Vaknar med hjärtklappning och gråten i halsen. Kan inte tänka på mycket annat än drömmarna. Hela världen är skev och ur led. En sådan här period brukar vara i ungefär en till tre veckor. På senare tid har det blivit ännu längre.

Zon 5
Vill inte sova. Kan inte sova. Somnar jag så vet jag att jag kommer att skrika. Tyst, i sömnen kommer jag att skrika ljudlöst tills jag vaknar igen och då kommer skriket ändå att fortsätta i mitt huvud. Här är drömmarna som värst. Här blandar jag ihop dröm och verklighet. Här vet jag inte längre vem som sagt vad eller vem som gjort vad. Sådana här perioder brukar leda till perioder av insomnia. Ofta varar inte perioderna länge, men upp till tre månader i sträck har jag varit med om.

Och jag hittar ingenting gemensamt mellan vad som sker i skiftningar mellan zonerna. Ingen katalysator. Ingenting. Jag vet inte var de kommer ifrån och jag vet inte hur jag skall bli av med dem.

Just nu vill jag bara sova, men vågar inte.

Welcome home to the end of the world

När jag såg trailern för den här filmen tänkte jag att "Åh, för att vara något ihopknåpat av en hög studenter så verkar den ju rätt lovande." Efter det gick jag in på filmens hemsida och insåg att så inte var fallet. Det är en "riktig" film. Ajdå.
Den coola lådan på affischen här intill gjorde ändå att det kändes som om filmen kunde ge någon slags behållning och jag måste erkänna att jag älskar parollen "Welcome home to the end of the world". Nu så här i efterhand så måste jag säga att det absolut bästa med filmen är de här två sakerna: filmaffischen och dess tagline.
Lådan i fråga var med någon sekund i en av de många underliga montagen i filmen, inte mer. Ofta, ofta verkade det som om filmskaparna tänkte "Vänta lite, vad skall vi göra nu? Publiken kanske till och med börjar få någon slags rätsida på det här. Det motverkar vi med Konstigt Montage modell 1A."
Det värsta med filmen är dock inte att den försöker vara "lite crazy" på samma sätt som en stupfull fjortis som tar på sig en sombrero. Fast kanske mer en stupfull fjortis som tar på sig en hatt gjord av inälvor. Det värsta är inte heller att det inte finns någon form av historia att följa eller huvudintrig. För det mesta har man ingen aning om vad det är som händer. Det värsta är inte heller dåligt skådespeleri eller det faktum att några scener är så smaklösa att de inte blir skrämmande utan bara konstiga och smaklösa.
Det värsta med filmen är dess förmåga att vara lovande. Det finns en hel del lovande scener. Scener som börjar riktigt bra och där man tänker att de kan rädda stora delar av filmen från den djuphavsgrav där man annars vill att den skall sänkas. Man tänker "Om de bara gör så här... om de bara..." Men nej. De GÖR aldrig "så här". Det är som att snubben som kommer på de bra idéerna bara är med i början av dessa scener, sedan går han på kafferast och ingen av de andra vet vad han var ute efter, så dessa stolpmongon gör klart scenen utan att ha en aning om vad som var tanken med den eller hur den skulle göras.
Till och med slutet är en sådan scen. Utan anledning dödar huvudpersonen sin älskare med en offerdolk han fått av sin pappa. Deep Ones börjar traska upp ur havet längsmed hela stranden. Det är episkt, det är storslaget och DÄR! Där dyker en siluett upp långt ute till havs och man vet det. Världen är fucked. Cthulhu har vaknat och allt är över.
Eller inte. Man får inte se någon siluett ute till havs. Man får bara se folk på avstånd traska upp ur havet och sedan är det slut. Snipp snapp snut.

Ni som ligger bakom filmen. Era jävlar. Det värsta som finns är inte en dålig film. Det värsta som finns är när en film kunde ha varit bra.

It's a kind of magic

 

Det är nu tjugo år sedan jag satt i min dåvarande grannes bil och fick höra en välkänd låt spelas. En låt som jag hört på TV, men ännu inte hade varken namn eller band till. Princes of the Universe. Jag blev hemskt uppspelt och snart fick jag också ett kassettband med just den skivan avspelad. Många följde i dess spår. Många kassettband avspelade från skivor man lånade på biblioteket. Alv brukade senare, när vi gick i högstadiet ge mig band med Queen och Bowie i present. Hon ritade små gubbar på egengjorda pappersomslag och jag lyssnade nästan sönder banden.
Jag kan tyvärr inte påstå att Queen var min första musikkärlek, ej heller den sista. Jag kan däremot med rent samvete säga att Queen är det enda band jag aldrig tröttnat på. Det enda band vars musik aldrig slutat betyda något, som aldrig slutar vara bra. Queen är alltid bra. Jag har aldrig träffat någon som kunnat påstå någonting annat. Ibland dyker det upp sådana saker. Saker som är universiellt bra. Att Queen gjort bra musik är ett faktum lika säkert som att vatten är vått. Ingen kan ha undgått dem. Alla har hört We are the champions och We will rock you. Alla i mina kretsar älskar Slightly Mad, såväl video som sång. Alla har en favoritlåt. Ingen kan förneka storheten hos Queen totalt. Det närmaste jag hört är "Det är inte min stil, men..." och det kommer alltid ett "men" och en favoritlåt.

Det är i år tjugo år sedan Freddie Mercury dog. Det här blir min hyllning till honom och resten av bandet.
Med Freddies egna ord: "I still love you..."

S berättar

S berättar:

Du vet det där uttrycket att hat och kärlek ligger så jävla nära varandra, liksom sida vid sida? Så långt ut åt varje ytterlighet att de paradoxalt ligger precis intill och det ena lätt slår över till det andra? Ibland tror jag att hat är en precis lika stor attraktion som kärlek, och att man kan ta miste. Det känns så ibland. Därför börjar jag så här: Jag hade aldrig hatat någon innan jag träffade Cole. Jag hade inte heller älskat någon och därför hade jag förmodligen ingen jävla aning om koncepten.
Det var lätt att se honom i publiken. Han var den som skrek flest råa kommentarer, instruktioner om man så ville. Alla avskydde att arbeta när han fanns med på klubben. Det verkade som om han ville regissera hela föreställningen själv. Som om vi inte visste hur vi skulle göra vårt jobb. Till sist tröttnade jag och antog utmaningen. Jag såg bara på honom under hela numret. Det kunde lika gärna bara ha varit han och jag, musiken och de flimrande ljusen. Han skrek sina vanliga plumpa instruktioner och jag följde dem, fast bara nästan. Jag retades. Det var tydligt att jag till sist gjorde honom förbannad. När jag gick av scenen hade han på något sätt tagit sig in i korridoren som ledde till omklädningsrummet. Han spärrade vägen för mig och glodde stint på mig, långt ifrån nykter, men inte full nog.
- Du, din jävla... började han och pekade på mig. Då kysste jag honom. Det var som elektricitet. Jag hade inte blivit förvånad om lamporna hade börja smälla omkring oss och gnistorna yra, men det gjorde de inte. Händer var överallt och ingen av oss verkade kunna eller vilja hejda oss. Jag missade mitt nästa nummer, för vid det laget hade vi försvunnit in i en städskrubb - en jävla städskrubb! - och glömt resten av världen.
Och så fortsatte det. Jag retades, han gav order. När vi båda var tillräckligt förbannade var vi också så tända på varandra att vi knappt stod ut. Han var våldsam och rå, men ibland när vi låg insnodda i sänglakan hemma hos mig eller honom så kunde han få en särskild blick. När han smekte mig över håret så mjukt att han knappt vidrörde det alls och mumlade "Du är så vacker... så sjukt, jävla vacker..." De här stunderna av ömhet varade aldrig länge, och efteråt så blev han nästan ännu taskigare som för att väga upp och balansera ut.
Det var intensivt, vårt förhållande. Vi kunde inte vara ifrån varandra och stod inte ut med varandras sällskap. Vi träffades hela tiden. Det var som en feber som inte gick över. Jag hade svårt att äta, svårt att tänka, svårt att existera. Han uppfyllde hela min värld. Han bestämde vad jag skulle ha på mig, vad vi skulle göra, allt. Han regisserade mina dansnummer och förolämpade mina vänner. Han kallade mig hora och gav mig en örfil för att sedan köpa mig smycken och säga att jag var för het för mitt eget bästa. Men han bad aldrig om ursäkt.
De andra flickorna tyckte nog att jag var dum i huvudet och de tvekade inte att säga det. "Visst, han är ju snygg, men han är ju för fan psycho!" Jag log som om jag visste en hemlighet, men det gjorde jag ju inte.
Efter ett halvår var jag totalt utmattad. Han sög musten ur mig. Ibland försvann han iväg och var borta i nästan en vecka. Då grät jag mig blind och kunde inte jobba. Jag kan inte minnas hur många gånger jag suttit inne på Buckshots kontor, storgråtande med huvudet i Bills knä medan han strukit mig tafatt över håret, både förbannad och ställd på samma gång. De svordomar som han muttrade medan han försökte trösta mig är såpass illa att inte ens jag klarar av att upprepa dem.
Vi försökte göra slut så jävla många gånger, Cole och jag. Vi skrek och kastade saker. Han svor och ruskade om mig med ett hårt grepp om mina handleder, så hårt att jag ibland hade blåmärken. Vi bad ilsket varandra att fara åt Understaden och aldrig mer komma tillbaka. Vi återvände till varandra och allt fortsatte som vanligt ett tag, även om det var ohållbart i längden. Det tog för mycket energi.
Till sist fick jag veta att han hade andra också. Andra än jag. Flickorna berättade och jag lämnade Wasteland direkt för att fråga ut honom. Det var hemma hos honom som konfrontationen skedde.
- Du är för fan inte klok! sade han och spottade på golvet framför mig. Du är en jävla strippa för fan! Ingen jävla bitch skall ha någon ensamrätt på mig, det fattar du väl?
Sedan slog han mig och jag drog därifrån. Jag sade upp mig från Wasteland samma kväll. I stället fick jag jobb som sällskapsdam. Inte den sortens sällskapsdam som man läser om i historiska böcker, utan mer som en sorts eskort. Det handlade inte om sex och samtidigt handlade det bara om sex. Vi var kanske tjugo flickor som arbetade på den i övrigt rätt lyxiga restuarangen. Vårt jobb var att mingla, att sälja drinkar, att hålla svettiga affärsmän i en illusion om att de var omtyckta och åtråvärda. Ingen mer dans och mer sensuell än direkt porrig klädsel. Den officiella titeln var "värdinna". Jag trivdes inte särskilt bra. Jag saknade flickorna på Wasteland och jag saknade Bill, men jag bet ihop. Det var bättre betalt och jag var ingen strippa längre. Jag hade klättrat på samhällsstegen. Det dröjde en månad innan jag träffade Cole igen. Han var där med några av sina merc-vänner. När han fick syn på mig så drog han långsamt ned solglasögonen och stirrade stint på mig. Jag bytte bord med en av de andra värdinnorna och svassade över dit. Demonstrativt gled jag ned i knäet på en av hans vänner. Allteftersom kvällen gick så blev Cole tystare och tystare och vek inte från mig med blicken en sekund. Till sist var det stängningsdags och jag reste mig från knäet där jag hållit mig, kysste mercen lätt på kinden och vinkade med ett litet leende till Cole innan jag vände mig om för att gå därifrån. Jag kom inte långt. Han hann upp mig nästan direkt och fångade in mig i ett hårt grepp. Min första reaktion var att knäa honom i skrevet och slita mig loss, men då upprepades vårt första möte. Han kysste mig. Det var en krävande kyss, en dominant kyss. Ett sätt att besegla vem jag tillhörde egentligen. Jag skäms över det nu, men jag vek mig direkt. Mjuknade. Hämtade inte ens ut min lön för kvällen, utan följde honom genast ut därifrån.
I en gränd bara något kvarter därifrån så lät vi våra frustrationer få fritt spelrum. Efteråt kände jag mig märkligt yr och lite knäsvag, men ändå lycklig. Jag hade fått tillbaka honom igen! Det var då han tittade på mig med en konstig blick, en beräknande blick.
- Det här var sista gången, konstaterade han. Nu får det vara nog.
Jag försökte protestera, förstod ingenting.
- Du är en jävla hora och en förbannad parasit. Ingenting annat.
Sedan lämnade han mig där och gick.

Det var slutet på vår affär, vår historia om man så vill. Visst har det hänt att vi av en slump har träffats efter det, på någon klubb eller ute på gatan. Ibland ignorerar vi ömsesidigt varandra. Ibland hälsar vi och kallpratar några ord. Det har aldrig hänt något mer, men varje gång vi ses så bränner hatet i min maggrop, hatet och upphetsningen. Sida vid sida.