Steampunk

Efter helgens Calcon har jag åter igen förlorat mig i steampunk. Det är verkligen sjukt snyggt och precis som alla andra gånger undrar jag varför jag inte alltid klär mig utefter den devisen.

Bilder på min outfit förväntas komma i morgon, men tills vidare får ni hålla till godo med den här länken:

http://thesteampunkhome.blogspot.com

Lone Wolf

Jag vaknar upp ljudlöst skrikande och det är först då jag verkligen inser vad du betyder för mig. Skräcken som bultar i bröstkorgen efter en i sin surrealism alltför realistisk dröm om din död har fått mig att frysa till is. Jag vågar inte somna om, jag skriver ett brev, jag försöker nå dig utan resultat.
Om jag vore en bättre häxa än jag är skulle jag fortfarande vara rädd, men nu vet jag att jag inte drömmer sanndrömmar och således inte borde oroa mig. Samtidigt så har jag under senaste tiden funderat alltmer på vänner jag saknar. Jag har skickat ut små trevande meddelanden, men inte fått några svar tillbaka. Personer som en gång stod mig närmare än jag själv orkar inte ens svara på ett enda litet mail. De har förvandlats till andra människor, människor som inte är och inte vill vara i mitt liv. Människor jag inte känner, men som känner mig alltför väl.
Men du. Jag tror aldrig att du kommer bli en utav de där människorna. Jag tror att du alltid kommer att dyka upp med några års mellanrum och finnas där, som om ingen tid gått. Ibland går det ett år, ibland går det flera, men du finns. Du är samma person. Du försvinner inte spårlöst och blir någonting annat jag inte kan prata med.
Jag har saknat dig så vansinnigt de här åren som gått förbi utan kontakt och när vi började prata för några månader sedan igen så var det fantastiskt. Nu har det gått en tid igen. Jag vet inte varför jag inte har ringt. Jag borde. Jag skall försöka. Jag vet aldrig när du är vaken. Snart ringer jag igen. För om jag inte har missbedömt vår relation något vansinnigt så är det inte hela världen om jag väcker dig.

The Starry Wisdom

I helgen slår Calcon upp portarna. Temat för året är "steampunk" och jag har inte fixat ett jävla dugg. Det känns väl lite som "ta fina kläder och limma fast ett par kugghjul". Jag hade jättestora planer, men det har liksom inte blivit någonting av dem.
Jag skall i alla fall få spelleda. Call of Cthulhu. Det skall bli mysigt. Har just samlat ihop rätt musik och ljudeffekter och sitter och kluddar på en karta.
Överlag känner jag mig ganska avtrubbad just nu. Borde plugga, men har insett att ingenting kommer att ske den här veckan, eller ingenting mer. Gjorde faktiskt saker både i måndags och tisdags, så lite beröm förtjänar jag i alla fall.

Så nu sitter jag här, omgiven av imaginära tentakelmonster, papper, en spinnande kattunge i knäet och med Mountain Goats i lurarna. Livet är inte så tokigt för tillfället.

Fast med lite tur blir det tokigt i helgen... ah, ljuva sanity loss!

Chad Vader

Vissa nätter kan jag inte sova. Jag försöker och jag vet att jag borde och jag vågar inte. Det enda rätta då är att se om Chad Vader och inte tänka på någonting omkring en.

Dricka saft och dyrka Satan (fast bara på låtsas, för att få vänner)

Bäva, ni dödliga, ty Skräcken kryper åter kring gator och husknutar i Kalmar. Med andra ord är jag hemma igen. Jag har ingenting vettigt att skriva just nu, så i stället kan ni få se en kärleksfull video av den trevlige unge mannen Andreas Rylander med bland annat min käre make som ond kultist och min granne i gasmask.

Ännu en fika

Vi möts oftast på neutral mark, ett café mitt i smeten där det varken brukar vara tomt eller fullt. Som alltid står vi lite tafatt mitt emot varandra när vi hälsat och vet inte riktigt var vi skall göra av oss själva. En kram som ingenting betyder. Artighetsfraser utbyts. Stämningen är minst sagt frostig, och kallare skall den bli innan tiden är genomliden. Vi slår oss ned vid ett bord. Jag beställer in varm choklad med mashmallows och kanel, han dricker sin frätande expresso i minimal kopp.
Jag ser på de välbekanta händerna som famlat över min själ så många gånger, det trista håret, den oklanderliga kostymen. Han ser mitt slarviga hår, mina avbitna naglar på färgfläckade händer och för mycket katthår på den svarta koftan.
- Så... hur är det med allt? säger jag och menar "Fy fan för din blotta existens, ditt rövhål."
- Tack, fint. Hur är det själv? svarar han lika artigt och menar "Tack detsamma, jävla slampa."
Hur lätt skulle inte den smala halsen ovanför skjortkragen kunna knäckas? Jag vet inte, men jag vet att jag tänkt tanken många gånger. Ett järnrör i bakhuvudet skulle också fungera. Jag ler ett vänligt leende mot honom. Fikan fortskrider därefter långsamt. Vi dansar som katter kring het gröt. Vi hatar och längtar om vartannat efter varandra och en tid som kunde ha varit. En tid som vi båda föreställer oss. En tid då vi skulle ha kunnat fungera tillsammans. Alla broar är dock brända. Den här artighetsfikan är trots allt bara... en artighetsfika. Vi är ju vuxna och civiliserade, inte sant? Håller kontakten fast vi hellre skulle sparka in skallarna på varandra och tända eld på kvarlevorna.
Till sist har lagom tid gått och såväl kaffe som choklad är slut. Vi kramar stelt varandra hejdå och om blickar kunde mörda, men det kan de inte. Sedan går vi skilda vägar och ännu en fika är genomliden med mitt ex Verkligheten.

Varför hippies luktar illa

Efter lång tid har det äntligen gått upp för mig att mitt hår växer dåligt och dessutom börjar se tunt och ledset ut. Jag har ju mina aningar om att regelbundet tuperande och massor med hårsprej kan ha en del i det hela, men den största boven är nog ändå färgningarna. På senare år har det dessutom blivit jävligt svårt att få tag i svart hårtoning i stället för färg, varvid jag har hållit mig till de starkare preparaten. Den näst intill ögontårande stanken av ammoniak har med jämna mellanrum legat tung i lägenheten och den blonda utväxten har således hållits tillbaka.
Hur som haver bestämde jag mig för att prova svart henna i stället, för det skall ju vara så bra för håret och herrejävlar och allting. Förpackningen är gulaktig med en asiatisk brud som har ett enormt hårsvall kring anletet. Det ser dock ut som om hon rynkar på näsan och varför förstod jag lite senare.

Det första som möter mig är sataniska bruksanvisningar.

"1. Rör ut önskad mängd pulver (1-2 dl beroende på hårvolym i mycket hett vatten till en gröt. Som bindemedel kan en sked honung användas."
- Okej. Men vilken volym av hår behöver man en deciliter till och till vilken behöver man två? Mycket hett? Kokhett då, eller? Gröt? Vilken slags gröt? Honung har jag ingen hemma eftersom jag är diabetiker, men okej. Vi kör ändå. Således joxade jag ihop pulvret med hett vatten till en gröt. Det stank något förjävligt. Som ruttet och bajs blandat med timotej. Visst, det luktade inte frätande ammoniak, men nästan lika illa. Nästa steg.

"2. Fördela gröten över det tvättade halvtorra håret med plasthandskar. (Stå över badkaret - det droppar!)"
- Visst. Plasthandskar äger jag inga, men vi kör ändå. Efter att ha försökt kleta in ungefär hälften av gröten så börjar jag inse att det inte alls droppar. I stället faller smuliga klumpar ned i handfatet som jag lutar mig över. Hm. Jag kanske borde ha haft i mer vatten. Jag har i lite mer vatten och rör om. Inser att jag behöver mer gröt och går iväg för att blanda ihop resten av pulvret också. Det stinker fortfarande. Minns något om att Alv nämnt något om halvvispad grädde och låter således den nya blandningen få den konsistensen. Återvänder till badrummet för att upprepa steg två igen. Kladd, kladd. Klet, klet. Det är verkligen inget under att tösen på förpackningen rynkar på näsan.
Jag bränner mig nästan på händerna och får dryga ut med lite kallvatten. Det är nu mer som en lite tjockare soppa och droppar rejält. Perfekt. Det skulle ju droppa, inte sant?

"3. Sätt på en tättslutande plasthuva/badmössa och låt det verka i 1/2-2 tim."
- Hur många har en tättslutande badmössa liggandes hemma? "Ett stycke plastpåse och knyt fast" tolkar jag om texten till. Det rinner mellan plasten och huden fast den sitter så hårt att jag får ont i huvudet. Det droppar ned på golvet. Jag måste köra in glasögonen och öppnar således mer plats för äckelpäckel till lervatten som kan leta sig ut och rinna över kinderna. Blä. Virar om en handduk också för att stoppa äckelfloderna.

Så nu sitter jag här och väntar. Dessutom har jag fått höra olika tider från alla jag pratat med, fast så kort tid som en halvtimme tror jag nog aldrig att jag hört tidigare. Två till fyra timmar är det vanligaste beskedet, men vi får väl se.

Jag känner mig dock som en illaluktande hippie och hoppas verkligen att det ändå är värt det i slutänden.

----

Edit: Nästan tre timmar fick det sitta i och enbart en svag, svag nyansskillnad kan skönjas. Jävla, värdelösa hippie-SKIT. Det finns ingenting att göra, bara att acceptera att mitt hår ser ut som fan och alltid kommer att göra det från och med nu.

Telefonsamtal till pappa

Till vänster om hjärtat, några meter in i själen, på det polerade valnötsbordet står den: pappatelefonen. Den är svart och gammaldags och lite nött vid högtalarsidan av luren. Jag blåser av dammet och slår numret. Signalerna går inte fram, men jag vet att de når fram ändå. Jag låter benen vika sig och sätter mig ned på den gröna trasmattan. Efter exakt femtiosex sekunder svarar han och det är knappt så att jag ens känner igen rösten.
- Pappa, jag vill be dig om en tjänst.
Sedan förklarar jag läget. Förklarar att jag under nio års tid har haft en egen hund. Berättar att Bamse inte gillar att jaga något utöver igelkottar, vilka han gillar att hata. Berättar att Bamse älskar att äta morötter och är väldigt lydig och snäll. Berättar att klorna behöver klippas och att han hatar att bada. Berättar att Bamse snart är femton år gammal och inte mår bra. Han är gammal. Han behöver flytta.
- Han älskar att vara i skogen, säger jag. Har du plats?
Jag tänker på den lilla timmerstugan mellan granarna där pappa sitter och röker sina små handrullade cigaretter och lagar nät om kvällarna. Jag tänker på brasan som sprakar i kaminen, vid vilken Bamse kan ligga om han fryser och det kalla draget under ytterdörren där han kan ligga om det blir för varmt. Jag tänker på blåbärsriset där han kan äta alla blåbär han vill, precis runt om husknuten. Det finns säkert en igelkott under trappan och älvor som kan reda ut hans päls med månljustunna fingrar. På kvällarna kommer han att sova på trasmattan nedanför pappas säng och om han drömmer mardrömmar kan pappa bara sträcka ned sin grova hand och klappa honom på huvudet tills han somnar igen med nosen under tassen.
Pappa är tjänstvillig. Han har visserligen jakthundarna. Sickan, Cesar och alla de andra, men han lovar att det inte skall vara något problem.
Inget problem. I morgon flyttar Bamse till pappa. Jag önskar att jag kunde hälsa på dem i stugan mellan granarna. I tanken lär jag tillbringa en del tid där framöver.
- Ge honom ett äpple ibland också. Han tycker om att gnaga på äpplen.
- Det finns ett äppelträd nere vid bäcken. Det är så lågt att han kan plocka dem själv.
För det är precis så paradiset skall vara.

Hej, dödlighet

"Du vet om att diabetes är en dödlig sjukdom, va? 90% dör av sin diabetes."
- en läkare

Som om inte livet var jobbigt nog, eller hur? Dessutom har min senaste diabetessköterska upplyst mig om att jag med all säkerhet kommer att bli blind och få amputera fötterna. Jepp, gott folk, det kommer att bli ett sådant inlägg igen. Ett gnälligt, självömkande, jävla-verkligheten-du-suger, fan också-inlägg.

Fick nyligen också veta att jag tydligen varken har typ 1 eller typ 2-diabetes. Tidigare blev det ju fastställt att jag har typ 2-diabetes. Senare förundrades de över mina dåliga värden och bestämde sig för att kolla igen. Fortfarande typ 2. Nu vid senaste besöket jiddrade de något om att det finns ett mellanting och att det är vad jag egentligen har. Jag är mest förvirrad, tar mina fem sprutor om dagen och försöker att ge fan i godis och käka mer grönsaker.

Jag har för övrigt aldrig haft problem med mina fötter. Hela somrarna brukar jag gå barfota i ur och skur, eller "från tjälen gått ur marken till första frosten" som jag brukade benämna det förr. Elefanthuden som bildas under fötterna står mot allt från grus till stubbåkrar.
När jag fick diabetes så berättades det ovänligt att barfota inte går för sig. De senaste två åren har jag därmed försökt skära ned på barfotagåendet. Vet ni vad det har resulterat i? Liktornar (som man inte får behandla själv om man är diabetiker, utan måste beställa tid hos en fotspecialist vilket kostar apa), självsprickor och utöver alla skavsår mystiska svullnader både här och där.
"Åh det är så farligt att gå barfota, för tänk om du tappat känseln i fötterna och inte vet om det och då kommer du att bli tvungen att amputeeeera". I stället får jag alltså stå ut med skavsår (mina fötter har aldrig gillat skor), liktornar, förhårdnader, sjävlsprickor och mystiska svullnader. Dessutom har mina fotsulor blivit tunna som rispapper så varenda potentiell vass liten grej jag någonsin går på letar sig direkt in i foten. Jävligt bra där.

Det var länge sedan jag var på ett badhus och jag bär inte kjol särskilt ofta längre. Detta för att jag till följd av diabetesen fått några trevliga bensår. Det ser lite ut som om jag sakta håller på att förvandlas till en zombie och det finns ingenting att göra åt saken utöver rökstopp och motion.

Jag måste med andra ord sluta röka och börja motionera. Det är liksom en sak att man vet att man borde, men när man faktiskt måste. Det är läskigt. Alltid när ordet "måste" dyker upp så drar jag mig undan. Jag vill bestämma själv. Nu har jag dock bestämt mig. Har minskat ned på cigaretterna och samlar mod för att våga ge mig av till simhallen efter många års frånvaro.

Är det här vad det innebär att fylla 30, att inse sin egen dödlighet?

Grovt Överskattade Filmer som alla andra tycks gilla

Det här inlägget räknar jag med kommer skava litegrann i hjärtat på ganska många av mina vänner. De flesta vet dock redan att jag avskyr dessa filmer, eftersom det inte är något jag direkt hymlar med. Tycker dock det är dags för att gå igenom dem, en gång för alla. Så, gott folk, här är den: Yvonnes lista över grovt överskattade filmer som andra tycks gilla av någon anledning.

Saw - hela högen

Den första filmen får jag väl erkänna har något slags existensberättigande. Något slags. Jag gillar den inte, men den är inte lika jävla fullständigt värdelös som raden av uppföljare. När jag såg tvåan eller trean så var jag beredd att slå fast att Saw-filmerna inte bara suger, utan också att alla som gillar dem har allvarliga psykiska problem och borde spärras in. Riktigt så radikal är jag väl inte direkt längre, i och med att min bekantskapskrets skulle förlora några intressanta individer om jag höll fast vid det. Däremot så håller jag fast vid att Saw enbart är en orgie i temat "när splatter går för långt med modern teknik" och att man inte kan gilla skiten om man inte har en gravt sadistisk (och ganska skrämmande) gen som ligger och lurpassar någonstans.
För övriga funderingar och slutledningar kan ni läsa mitt gamla blogginlägg Jigsaw var Ensam Hemma.

Kill Bill - båda två

En films fullständiga handling skall inte kunna sammanfattas med en mening. Då kunde man ju faktiskt ha nöjt sig med att göra filmaffischen och skitit i att göra själva filmen. Den lilla handling som Kill Bill har tycks dessutom bara vara en ursäkt för att göra ett lapptäcke av ripoff-scener från gamla kampsports-actionfilmer. Okej om man gillar sådana, men att bara sno scener rakt av är inte en hyllnings - det är kopiering. Vill man se bra action så kastar man den här skiten åt sidan och ser originalen i stället.

Pulp Fiction

Okej, jag VET att man "ska" gilla Pulp Fiction. Det skiter jag i. Fyra gånger har jag försökt se den här förbaskade filmen, men jag har aldrig lyckats. En gång övergav jag den för telefonsamtal, en gång stängde jag av för att jag kände hur jag slösade bort mitt liv på skit och två gånger somnade jag av ren självbevarelsedrift. Den har helt enkelt ingenting som jag fastnat för. Den är förvirrande, irriterande och trist. Den har ingen karaktär jag gillar, inga skådespelare jag gillar och inga scener jag tycker om. Det enda jag kan hålla med om är väl att soundtracket är bra, ja till och med en klassiker.

Fear and loathing in Las Vegas

Varför? Den här filmen är bara ett stort, jävla "varför"? Den har ingen mening alls. Den vill inte säga någonting. Den vill bara vara konstig för konstighetens skull, men inte ens det genomförs på ett roligt eller ens intressant sätt. Den påminner lite om en trist och puckad medelsvensson ute på krogen som med gäll röst beskriver sig själv som "Så jävla craaazy, liksom!"
Här behöver man inte ens en mening för att sammanfatta hela filmens handling, utan allt man behöver är titeln och ett enda ord: Knark. Kanske något för knarkromantiker eller folk som av någon anledning känner igen sig i tripparna, men denna någon är absolut inte jag. Att den dessutom fick ett ex till mig att gå från snygg till ful tönt med fula brillor och hawaiiskjorta gör mig inte vänligare inställd. Tips till män som funderar på att gå samma väg: Om det inte fungerar för Johnny Depp så fungerar det med all säkerhet inte för dig heller.

Ja, gott folk. Det finns fler, men inga som jag orkar gå in på just nu. Här har ni i alla fall de främsta exemplen på film jag verkligen inte fattar meningen med. Om ni råkar veta meningen får ni gärna försöka berätta den för mig, men räkna inte med att det kommer att förändra någonting.

Nu har jag ringt

I dag har jag ringt det svåraste samtalet någonsin. Bamse låg på golvet bredvid mig hela tiden och putsade sin ena tass. Han har umgåtts för mycket med katter, så därmed tvagar han sig själv ständigt. Han brukade till och med slicka på sin tass och tvätta öronen och huvudet. Brukade. När han var yngre och mjukare i lederna. Nu slickar han bara håglöst på framtassarna.
Oavsett, nu har jag ringt. På måndag har vi bokat tid. Det är svårt att inte känna sig som ett monster. Det är svårt att veta om man verkligen har gjort rätt. Det är svårt.

Gammal kärlek rostar ibland

Den 8 oktober 2003 såg jag David Bowie i Globen. Det var hans Reality-tour, döpt efter den då nyligen släppta plattan. Efter detta har det varit oroväckande tyst. Åtta års total tystnad. Visst, Heathen var definitivt ingen höjdare, men Reality var snäppet bättre. 
Jag vill stå i affären och sukta efter en rykande färsk Bowie-skiva, men samtidigt måste jag väl inse faktum. Bowie är 64 år gammal och man kan väl inte göra musik hur länge som helst. För mig får han gärna göra det, men samtidigt måste jag väl också erkänna att för mig så var den sista skivan jag verkligen gillade Hours som kom -99. Där fanns det fortfarande kvar någonting, men efteråt känns Bowie lite som att se de nya Starwars-filmerna. Visst, det är bra. Visst, det är fortfarande Bowie, men samtidigt så saknas någonting. Det är för polerat, för putsat, för perfekt. Charmen har gått förlorad. Glimten i ögat har slocknat.

Den senaste gången jag såg Bowie på TV var han en medelålders man i mjuk stickad tröja. Han log med sina kosmetiskt tillrättade tänder och verkade trivas bra med livet. Visst, jag unnar honom det med tanke på allt han gett mig under så lång tid. Han förtjänar att ta det lugnt och må bra, men samtidigt så... somliga dagar saknar jag den rödhårige demonen som gav allt. Den som nådde in till hjärtats kamrar antingen man ville det eller inte. Den som nu fått ge plats för en polerad popartist som trivs med tillvaron.

Från den här rock-demonen

Till en gammal gubbe...