Kvinnor VS varulvar

Kvinnor borde få längre tid på sig att studera, för kvinnor är sämre än män. Vill ni veta varför? Okej, jag skall tala om för er varför:
En vecka i månaden förvandlas kvinnor till monster. Det enda liknande fenomen jag kan komma på som går att applicera på män är lycantropi. Då är de visserligen också monster en gång i månaden, men bara på nätterna och bara en till tre futtiga nätter (beroende på vilken folktro man går efter). Det är fan orättvisa om något, för som monster är det svårt att plugga, vara social, sköta om sig själv, sköta om sitt liv... Ja, det är näst intill omöjligt att ens existera.

En gång i månaden ansätts man av olidliga jävla smärtor och humöret djupdyker. Efter en fullkomligt lyckad dag i goda vänners lag så går humörmätaren gått upp på "Livet är Nästan Uthärdligt", men inte mer. Efter att ha gömt sig i sängen, tittat på filmer och serier som får en att gråta (vilket i det här läget är allt från Big Fish till Simpsons-avsnitt), ätit massor med choklad och haft en snäll make som klappat en på huvudet och varit rar så går humörmätaren upp till "Livet är Nästan Uthärdligt". Det spelar ingen roll vad man gör, mätaren stannar där. Den kommer inte längre upp. Däremot kan den komma bra mycket längre ner än så.

Man känner sig så förbannat skör. Så jävla vek. Alla motgångar blir oöverstigliga hinder. All medvind blir omärklig. Jag vill grina och döda folk hela tiden, men om jag verkligen FICK döda folk så skulle jag förmodligen gråta hela tiden också eftersom det är så sorgligt. Samtidigt hatar jag att känna mig vek. Det enda jag hatar mer än att känna mig vek är att göra det när jag är ensam hemma klockan ett på natten och maken är i studion och spelar in. Ingen är hemma och kan tala om för mig att det är okej att vara en mes. Katterna ignorerar mig. Hunden tittar tomt framför sig. Minuterna tickar långsamt framåt.

Jag vill få saker gjorda, allt i den goda "gör saker och få energi"-andan som jag börjat försöka adoptera. Det går inte. Att över huvud taget vara vaken är att röra sig i sicksack över ett minfält. Jag har ingen aning om ifall jag kommer att störta ned i bäcksvart ångest om en minut. Det är inte otroligt.

Förmodligen är det här desto svårare eftersom jag har en lång historia av ångest, paranoia, humörsvängningar och aggressionsproblem. Det är liksom så tryggt att glömma att det är dumma hormoner som leker Counter-Strike med mina känslor. Det är så hemtamt att bara kasta sig handlöst ned i malströmmen av "Duger inte", "Klarar inte", "Kan inte", "Måste, men är värdelös", "Det är mitt fel", "De hatar mig egentligen" och så vidare i all oändlighet. Varje månad är jag så rädd att jag skall sugas ned så djupt att jag inte tar mig upp när hormonerna väl tröttnat på leken och lagt sig till ro för några veckors vila igen.

Att man till råge på allt skall känna sig ful också... och varför? Varför? Jo, för att man som kvinna skall ha den underbara möjligheten att få uppleva naturens fantastiska under såsom foglossning (då "bäckenringens broskfogar under hormonernas inverkan mjukas upp och bäckenringens ben därmed lossar från varandra", med andra ord "skelettet spontant börjar gå sönder"), bära omkring på en annan människa i nio, jävla månader, få svullna tuttar som något litet monster dessutom skall gnaga på och för att inte tala om dessutom med all trolighet också uppleva det härliga faktumet att de flesta kvinnor faktiskt spricker då goblinen tränger sig ut ur magen. Spricker, gott folk, som i "går sönder". Jepp. Naturen har verkligen fixat det där bra för kvinnorna. Gud hatar kvinnor. "Upplev smärta, era svekfulla luder. SMÄRTA!".

Jag vill hellre vara en manlig varulv, när som helst.