Det är dags nu

Uråldrig Bamse halvslumrar på köksgolvet.

Det här är svårt att skriva. Det är dags nu. Jag vet det. I morgon måste jag ringa veterinären och boka tid. Bamse är snart 15 år gammal och härifrån fortsätter det bara utför.

Jag fick Bamse när han var sex år gammal, så vi har fått många fina år tillsammans. Jag hade inte råd att köpa en hund, så i en ren chansning satte jag upp lappar som löd "Hund önskas. Jag har inte råd att köpa en, men jag har råd att hålla med en. Har du en hund som behöver ett bra hem? Hör av dig." Jag fick tre svar, Bamse var den första hund jag tittade på och den första hund som var min. Han älskade mig från första stund. Han förstod att jag var hans matte från då och för alltid.

Jag som hade hoppats på någon oönskad byracke-valp fick alltså i stället en väluppfostrad rashund med stor personlighet och mycket kärlek. Bamse var alltid så sjukt positiv inför allt utom bad och pizzabud. Han hatade att bada. Hans långa, mjuka päls blev tung av vattnet och det kändes förmodligen mycket obehagligt. Varför han avskydde pizzabud vet jag inte, men även efter att han slutade skälla på allt och alla så skällde han alltid mycket på just pizzabud, ofta innan de ens ringt på dörren. Han var också mycket tveksam inför män med helskägg. Kanske trodde han att de var konstiga, muterade hundar som kom för att konkurrera om hans matte.

I skogen och allrahelst på lajv trivdes Bamse bäst. Han fluffade glatt över stock och sten och bekantade sig med allt och alla. På de lajv där jag tagit med honom är det få som minns mig, men alla minns den lilla vita fluffbollen som tiggde mat och larvade omkring i sin egen lycka. Bamse var mycket folkkär och älskade när det hände saker omkring honom. Det lyste ur hans ögon och svansen vippade av och an.

Och som han älskade mig. Han stod inte ut med att jag var ledsen. Närhelst jag grät så kom han rusande och buffade på mig och försökte klättra upp i mitt knä för att trösta. Han var inte heller någon aggressiv hund, men han visste när hans matte kände olust. Minns en gång då jag hälsade på en ny bekantskap. Bamse låg vid ytterdörren. Bekantskapen i fråga lade handen på mitt ben och jag sa ingenting, jag bara flyttade hans hand. Bamse måste ha känt något i luften, för i nästa sekund satt han hos mig och morrade varnande åt killen.

Nu är det många år sedan Bamse hörde någonting. De sista åren av sitt liv har han fått tillbringa i lugn och ro, utan att bli störd av omvärldens alla ljud som det tidigare var tvunget att undersöka. Han ser inte så bra längre och för det mesta är saker och ting jobbiga. Bamse som brukade älska att gå ut hatar det nu och maskar ordentligt så fort det är dags för promenad. Han kan inte gå i trappor mer än några få steg och alltför ofta står han bara där och stirrar oförstående på mig, som om han inte vet vem jag är.
I julas följde han med till mammas gård. Där levd han upp en hel del och var gärna ute i flera timmar och trippade, om än något stelbent, lyckligt genom snön. Här hemma växlar han mellan att på darriga ben stolpa framåt eller runt i cirkel och stundtals leva upp och skutta som en unghund. Dessa stunder varar dock aldrig länge.

En klok människa sa en gång "att ta hand om ett djur innebär också att veta när det är dags att låta dem gå" och jag antar att det är sant, även om det är så svårt att ta till sig. Just nu när jag skrev det här tog jag en paus och spolade av Bamse i badkaret eftersom han hade kissat på golvet och sedan halkat i det, såsom det anstår en uråldrig herre. Efter badet hoppade han runt mina ben och för ett ögonblick lyste ögonen igen. Jag vet inte hur många fler gånger det kommer att hända, för det inträffar alltmer sällan. Det är dags nu. Dags att ringa veterinären, även om jag inte vet hur jag skall klara av det samtalet.

Bamse på västkusten.

 

Poserar i snön.

Vilar trött på en kudde.

Lycklig!

På promenad vid östkusten.

Har hittat en pinne!

Jag och Bamse i Varbergaskogen.

Vinterhunden.

Jag och Bamse vid havet.

På väg till veterinären för tandvård.

Bedjande ögon.

I blåsten vid kusten.

Hemma och glad.

Spökhund på klippa.

Kramas med Alv.

Skrattar i bilen.

Lite tjock utanför mammas hus.

Nyklippt och sovande.

Vitt är det nya svarta.