Städning

Jag har ett underligt förhållande till städning. Om jag väl sätter igång så blir jag nitisk. Jag kan inte bara diska och dammsuga i köket, jag måste också omsortera skåpen till mer effektiv ordning, finskura hela kylskåpet, städa alla lådor och gärna putsa såväl skåpluckor som lister. Samma sak i alla andra rum.
Om jag väl har det fint och städat kan jag inte slappna av, inte helt. Jag måste hela tiden plocka för att underhålla det städade. Jag kan inte se en film framför TV:n medan jag käkar, utan måste pausa för att städa av, diska, torka disken, torka av bordet och dammsuga smulor från mattan.
Om jag däremot inte har det fint så bryr jag mig inte. Jag slänger saker till höger och vänster och hela lägenheten vältrar sig snart i en dekadent dräggpunkar-vibb. Saker som är äckliga för andra bryr jag mig inte om. Fimpar på golvet. Disk under bordet. Aska över bordet. Något kletigt på mattan. Vem bryr sig? Min inställning till en stökig lägenhet skulle förmodligen göra en del personer boende i knarkarkvartar i rivningshus avundsjuka.

På senare år har jag dock alltmer märkt att jag önskar mig ordning. Det skulle vara skönt att ha det fint omkring sig... om jag kunde lära mig att ha det lagom. Att underhålla lagom. Att inte bli besatt av det och sluta gå till ytterligheter.

Just nu för katterna och hunden ett gerillakrig mot städning här hemma. De kissar på saker, de kletar ned mattor med leriga tassar, de lämnar högar lite här och var - alla av olika anledningar. Hunden för att den är gammal och senildement, Murkla för att han hatar när det är stökigt och protesterar genom att bajsa på golvet (gärna under mattor) och Voldemort för att han är en könsmogen äckelkatt som fått för sig att revirmärka allt, helst flera gånger för att vara säker.

Jag blir tokig. Det är hopplöst att hålla en ordning, men jag börjar i alla fall finna viljan. Jag skall driva en kampanj mot olägenheten som är vår lägenhet just nu. Jag skall försöka att hålla modet uppe och inte ge upp.

Men fan vad det är svårt.