Rädslan är min största fiende. Rädslan är vad som låser mig och får mig att inte göra något av det som jag verkligen borde göra. Rädslan är det som får mig att i sömnen gnissla tänder så att garnityren sakta, men obönhörligt mals sönder. Rädsla för vad, frågar ni då? Rädsla i allmänhet. Rädsla för så många saker. Rädsla som inte har någon direkt förankring i verkligheten över huvud taget.
Jag tror att alla människor är rädda hela tiden, men jag tror också att jag är lite mer rädd än vad som borde vara nödvändigt eller naturligt.
Det måste finnas ett sätt att ta itu med rädslan på, att få perspektiv på något sätt. Jag blir rädd för helt vansinniga saker ibland. Just nu är jag rädd för att jag inte skall klara studierna. Visst, det är normalt. En normal människa skulle dock kontra den rädslan med att studera och därmed klara studierna. Jag däremot låser mig helt i skräcken och låter den äta upp all min initiativförmåga. Hur sunt är det egentligen? Det värsta är att jag vet att det händer, men samtidigt kan jag inte ta mig ur den onda cirkeln. Problemet med att vara lagom sjuk i huvudet är att man vet om att man är sjuk, men man kan inte göra någonting åt det. Hade jag varit mindre sjuk i huvudet så hade jag gjort något åt saken och om jag varit mer sjuk i huvudet så hade jag inte insett problemet, samt haft möjligheter till vård. Det duger minsann inte att vara lagom sjuk i huvudet.
Jag vet inte vad man skall göra åt rädsla. Jag vet inte om den hänger ihop med den oresonliga ilska jag alltid känner. Jag vet inte om det har att göra med mina mardrömmar eller om rädslan kom först. Hönan eller ägget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar