Allt är Angels fel

Nu är den här. Den nya vampyrdiggar-generationen. Den som inte läser Anne Rice eller Dracula, utan nöjer sig med lättsmälta kioskromaner där emovampyrkillar har horder av små tonårskåta brudar efter sig.
Twilight var skrällen som förstörde allt. Twilight gjorde det plötsligt okej för småbrudar i alla åldrar att sitta och sukta efter polerade vaxdockor som med handryggen mot pannan gnäller om sitt hemska liv som gudomligheter. Twilight var det som snodde vampyrerna från oss riktiga fans och förvandlade dem till modeller för hårgelé och glittrande sexsymboler för Svensson.

Men var sjutton började det här? Var gick det snett egentligen? Jag säger att det gick snett den tionde mars 1997.
Det var nämligen det datumet som Angel för första gången sågs till i Buffy the Vampire Slayer. Han dök upp där med sin popfrilla och sin "tragisk hjältefigur"-stil och snodde åt sig både Buffys och legioner med tittares hjärtan. Han gnäller och är romantisk och suktar efter en skolflicka trots att de borde ha lika mycket gemensamt som en laptop från Alienware och den gamla 286:a på vilken jag skrev mina första vampyrnoveller. Han är förebilden för Twilight. Hell, strö lite glitter på honom och det kunde lika gärna ha varit han som satt i något jävla träd och suktade efter intetsägande Bella häromåret i stället.

Angel är en förrädare mot hela vampyrkulturen och som alla förrädare borde han vara i helvetets nionde krets tillsammans med Judas och CO, där han hör hemma.