När jag ser mig i spegeln i dag ser jag bara någon slags fläskig blobb. De snart trettio åren känns tydliga i mitt ansikte, inga kläder passar och jag känner mig helt uppsvälld och fel. Jag söker konstant bekräftelse och känner mig gråtfärdig hela tiden. Suicidala tankar dyker upp och försvinner igen. Ingenting blir bra. Ingenting blir rätt.
Ändå är det lite skönt.
För ett år sedan och för två år sedan och för tre år sedan (ja, ni förstår vinken) så hade jag ingen aning om att jag blev ledsen av att ha mens. Jag anade aldrig att hormonerna knäppte till och gjorde att hela världen förvandlades till skit. Varför inte? Jo, för då mådde jag så här bra mycket oftare än en gång i månaden.
Det är ganska skönt att ha något att jämföra med så man vet när man mår dåligt och när man mår bra. Just nu är det näst intill outhärdligt och jag vill bara dö, men jag klamrar mig fast vid hoppet om att det går över. Mens är trots allt mycket kortvarigare än en generell depression.
Känner igen mig! Voi,voi,voi... Jag planerar mitt liv utifrån min menscykel. Inga psykist påfrestande uppgifter den veckan (muntliga framträdanden etc.), för då bryter jag ihop!
SvaraRadera