Hyllning till Swebus

Jag vill nu hastigt vidröra tangenterna och skapa en hyllning till Swebus. Efter helgens resa till och från Örebro vill jag aldrig mer åka tåg. Var gång jag åkt tåg har det blivit förseningar och krångel, skrikande barn, hockeylag som ylar, fjortisar som högljutt apar sig, sur personal och minst en timmes extra väntetid i Alvesta på hemvägen. Aldrig har en resa förflutit så smärtfritt som med bussarna i helgen.

Mjukt svävar man fram genom mörkret. Inga lampor som sticker i ögonen, utan bara ett mjukt sken i mittgången som vaggar till ro.
De som åker buss i stället för tåg är sällan småbarnsmödrar eller fjortisar, i stället är det människor som slår mig som rofyllda. Även när bussen var mer eller mindre full på söndagens hemresa så var tystnaden i fordonet befriande. Folk sov, läste eller satt uppslukade av sina datorskärmar. Då och då hände det visserligen att en mobiltelefon ringde, men då svarade vederbörande snabbt och tonade sedan bort i ett lågmält mummel.
Utanför fönstret gled i stället för rusade landskapet förbi och gav tid till att drömma sig bort i dessa snötäckta hus vi passerade.
För att inte tala om att jag köpte min biljett samma dag som avfärden, och ändå kostade det inte sju millioner extra som när man åker tåg. Samma pris, oavsett när biljetten köps. Ingen uthämtning, utan biljetten kommer till mobilen eller e-posten. Allt man behöver ha med sig är den lilla bokstavs- och sifferkombinationen så är saken fix och färdig.
Och förseningar. Vad är förseningar? Om man skall byta mellan en buss och en annan och den första blir lite sen, då väntar den andra. Inga signalfel. Inga spårändringar. Inga självmordshoppare. Inga våta löv på rälsen. Tillbaka till Kalmar kom jag tio minuter tidigare än vad som angetts i tidtabellen. Tidigare! När hände det senast med tåg? Aldrig, tror jag att svaret blir, i alla fall inte som jag kan minnas.

Efter min spända och stressiga vecka där jag varit helt ur fas så visade sig att några långresor med Swebus Express var precis vad jag behövde. Lugn. Harmonisk. Balanserad. Jag läste Neil Gaimans novellsamling Smoke and Mirrors och kände mig inspirerad för första gången på mycket länge.
Det har visat sig att buss för mig inte bara är ett färdsätt, utan meditation.