Att vara "kändis" för mig är någon som åstadkommit något på riktigt. Någon som varit säljande och vinnande artist i några år, någon som haft riktiga roller i några större filmer, någon som skrivit böcker i en hög år, någon som gjort någonting särskilt.
Tyvärr är ju inte gemene mans åsikt densamma, i alla fall inte i dagens äckliga samhälle. Nu är man kändis om man är en mager slyna som skriver en blogg om kläder (ja jävlar, det är speciellt... det finns ju bara SJU MILJARDERS MILJONER modebloggare som alla skriver precis samma sak), om man skriver en endaste bok om hur man bäst skär sig i armarna, om man ställer upp i en förbannad IDOL-uttagning och gör ett så pinsamt dåligt framträdande att folk lägger upp det på DuTub.... javisstja. DuTub. Där kan man bli känd genom att göra precis vad som helst; sjunga en dålig visa, dra dåliga skämt eller bara göra grimaser eller vara ovanligt ful eller snygg... och vet ni, alla lägger upp filmer på DuTub, så inte fan är det heller att göra något särskilt.
Visstja. Man kan också vara kändis om man varit med i förnedrings-TV, om man åkt landet runt och förolämpat och gjort narr av alla gamla original man kunnat hitta, eller om man bara är en bortskämd fitta som gift sig rikt (eller fötts) med mycket pengar och liten hjärna.
När slutade liksom roller i reklamfilmer att vara ett pinsamt misslyckande för aspirerande skådespelare för att i stället bli något som kunde göra en till kändis?
När började folk dyrka små särskrivande fjortisbimbos bara för att de råkar kunna skriva vilka kläder de haft på sig under dagen på en internetsida?
När började man bli kändis för att man är dålig på någonting?
Jag förstår inte det här landet. Är folk så svältfödda på gudar och gudinnor att de godtar att dyrka precis vad som helst?
29 okt. 2009
Den bästa serien
Detta är tveklöst den bästa och mest tänkvärda seriestripp jag vet. Läs den med andakt, gott folk. (Om den ser liten ut skall den gå att klicka på till full storlek)28 okt. 2009
Ny frisyr
För övrigt så fick jag för mig att jag önskade förändring. Alv tog med trimmern och modershjärtat bjöd på hårfärgen. Så nu är det undercut och polisonger som gäller... för dagen är det dessutom tuperat med en synthlugg. Fast jag hävdar envetet att jag ser mer goth än synth ut. ;P
Tandagnisslan
När jag sover gnisslar jag tänder och vaknar sedan med stel käke utöver huvudet fullt av mardrömmar. Mina framtänder har blivit märkbart vassa när jag för tungspetsen över dem, men givetvis inte spetsiga. Jag får nackdelarna, men inte fördelarna.
Det var skönt att träffa modershjärtat och brodern igen, men samtidigt drömde jag mardrömmar varje natt och kände en märklig oro och stress. Det är som om livet är pusselbitar som faller omkring överallt utan tyngdlag. I och med August bröt jag upp det mönster som bitarna tidigare haft och såg tydligt bilden, men att sedan faktiskt lägga pusslet så att bilden framträder annat än i fantasin känns ibland omöjligt. Det är kaos, alltid kaos. Jag är så ineffektiv att jag får andnöd. Jag önskar att jag var upprotad, uppordnad, fixad. Jag önskar att allt var sorterat på ett praktiskt IKEA-vis och att min kalender var fulltecknad med effektivitet. Nu ligger i stället hela min tillvaro huller om buller och jag hugger tag i problem när de flyger förbi och försöker göra något åt dem, eller gömma dem tills senare. Senare har de dock tyvärr börjat falla omkring igen och är omöjliga att sätta fingret på.
Min kalender har jag inte skrivit ett ord i på månader och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Jag vill ha ordning. Jag vill vara effektiv. Jag vill somna på kvällen och känna att jag åstadkommit tusen och en saker, men i stället sitter jag lamslagen och slår ifrån mig allt.
Samtidigt undrar jag om denna totala längtan efter ordning är något jag alltid har haft, eller om det är mitt sätt att bli vuxen - genom att bli missnöjd med den jag alltid har varit. Jag har aldrig varit ordningssam. Jag har alltid varit kaos och jag har dessutom ägnat mycket tid åt att proklamera att jag är fullkomligt nöjd med kaos och föraktar ordningssamma människor.
Har jag beundrat dem i smyg hela tiden?
Svar: Ja.
Jag minns tydligt att jag gnällde öppet om att Alv jagade mig med dammsugare i tonåren då jag hälsade på eftersom jag drog in grus, samtidigt som jag avundsjukt glanade ned i hennes perfekt sorterade skrivbordslådor och undrade hur i helsike hon bar sig åt.
Hur bär man sig åt egentligen? Okej om man har lite till att börja med, då är det ju bara att bestämma platser åt allting och börja sortera - såväl saker som problem.
Men när man har saker i legioner och problem långt utöver det vanliga genomsnittet, var börjar man då? Man naggar lite i kanten, blundar, hoppar och hoppas på det bästa.
Utöver det vanliga gnället vill jag påpeka hur sjukt skönt det var att ta en fika med Gnom, träffa älskade Alv en hel dag och få pepp och stöd och planering med Nina och Rebecka.
Och jag vill samtidigt som jag älskar de gamla husen här i Kalmar och alla ekar och att få bo med min käraste sälla mig till Alvs vanliga klagolåt: Jag längtar fan i mig hem.
Det var skönt att träffa modershjärtat och brodern igen, men samtidigt drömde jag mardrömmar varje natt och kände en märklig oro och stress. Det är som om livet är pusselbitar som faller omkring överallt utan tyngdlag. I och med August bröt jag upp det mönster som bitarna tidigare haft och såg tydligt bilden, men att sedan faktiskt lägga pusslet så att bilden framträder annat än i fantasin känns ibland omöjligt. Det är kaos, alltid kaos. Jag är så ineffektiv att jag får andnöd. Jag önskar att jag var upprotad, uppordnad, fixad. Jag önskar att allt var sorterat på ett praktiskt IKEA-vis och att min kalender var fulltecknad med effektivitet. Nu ligger i stället hela min tillvaro huller om buller och jag hugger tag i problem när de flyger förbi och försöker göra något åt dem, eller gömma dem tills senare. Senare har de dock tyvärr börjat falla omkring igen och är omöjliga att sätta fingret på.
Min kalender har jag inte skrivit ett ord i på månader och det gör mig bara ännu mer frustrerad. Jag vill ha ordning. Jag vill vara effektiv. Jag vill somna på kvällen och känna att jag åstadkommit tusen och en saker, men i stället sitter jag lamslagen och slår ifrån mig allt.
Samtidigt undrar jag om denna totala längtan efter ordning är något jag alltid har haft, eller om det är mitt sätt att bli vuxen - genom att bli missnöjd med den jag alltid har varit. Jag har aldrig varit ordningssam. Jag har alltid varit kaos och jag har dessutom ägnat mycket tid åt att proklamera att jag är fullkomligt nöjd med kaos och föraktar ordningssamma människor.
Har jag beundrat dem i smyg hela tiden?
Svar: Ja.
Jag minns tydligt att jag gnällde öppet om att Alv jagade mig med dammsugare i tonåren då jag hälsade på eftersom jag drog in grus, samtidigt som jag avundsjukt glanade ned i hennes perfekt sorterade skrivbordslådor och undrade hur i helsike hon bar sig åt.
Hur bär man sig åt egentligen? Okej om man har lite till att börja med, då är det ju bara att bestämma platser åt allting och börja sortera - såväl saker som problem.
Men när man har saker i legioner och problem långt utöver det vanliga genomsnittet, var börjar man då? Man naggar lite i kanten, blundar, hoppar och hoppas på det bästa.
Utöver det vanliga gnället vill jag påpeka hur sjukt skönt det var att ta en fika med Gnom, träffa älskade Alv en hel dag och få pepp och stöd och planering med Nina och Rebecka.
Och jag vill samtidigt som jag älskar de gamla husen här i Kalmar och alla ekar och att få bo med min käraste sälla mig till Alvs vanliga klagolåt: Jag längtar fan i mig hem.
21 okt. 2009
Jag har förstått hur det fungerar
Jag har förstått hur det fungerar nu. Det har framstått av många att på folkhögskolor så är man jävligt öppen och förstående och att udda personer passar in.
Bullshit.
Precis som överallt annars så passar man bara in om man är lagom udda. Om man är lite kaxig och lite rebell, men samtidigt tittar på dokusåpor och vet namnet på puckade kändisar. Om man klär sig lite annorlunda eller skaffar en annorlunda frisyr. Men inte allt på en gång. Man kan inte dissa alla dåliga program, tycka om att plugga OCH att festa, vara rebell ut i fingerspetsarna och ha konstiga kläder och konstig frisyr... för vet ni? Då är man precis lika udda som man alltid har varit och passar in precis lika dåligt som man alltid har gjort.
Jag har försökt. Jag pratade med brudjäveln som snackat skit om mig och låtsades som ingenting. Försökte vara en potentiell kompis, men samtidigt känner jag bara att jag vill nita henne... henne OCH alla som umgås med den förbannade *cencur*. Jag försöker hålla mig på min kant nu. Tycker till och med synd om Karin och Josefin som måste stå ut med mitt ständiga hat mot omgivningen som riktar sig till praktiskt taget alla utom de två.
Samtidigt är det sorgligt tydligt att de passar in tusen gånger bättre än jag. Att det är de som förbarmar sig över mig genom att prata med mig och inte tvärt om. Att jag är det svarta fåret. Att jag är den som är fel.
Jag hatar det här. Jag vill inte vara fel. Det är för fan världen som är fel. Människorna runt omkring mig (mugglare! mugglare!) DE är fel.
Bullshit.
Precis som överallt annars så passar man bara in om man är lagom udda. Om man är lite kaxig och lite rebell, men samtidigt tittar på dokusåpor och vet namnet på puckade kändisar. Om man klär sig lite annorlunda eller skaffar en annorlunda frisyr. Men inte allt på en gång. Man kan inte dissa alla dåliga program, tycka om att plugga OCH att festa, vara rebell ut i fingerspetsarna och ha konstiga kläder och konstig frisyr... för vet ni? Då är man precis lika udda som man alltid har varit och passar in precis lika dåligt som man alltid har gjort.
Jag har försökt. Jag pratade med brudjäveln som snackat skit om mig och låtsades som ingenting. Försökte vara en potentiell kompis, men samtidigt känner jag bara att jag vill nita henne... henne OCH alla som umgås med den förbannade *cencur*. Jag försöker hålla mig på min kant nu. Tycker till och med synd om Karin och Josefin som måste stå ut med mitt ständiga hat mot omgivningen som riktar sig till praktiskt taget alla utom de två.
Samtidigt är det sorgligt tydligt att de passar in tusen gånger bättre än jag. Att det är de som förbarmar sig över mig genom att prata med mig och inte tvärt om. Att jag är det svarta fåret. Att jag är den som är fel.
Jag hatar det här. Jag vill inte vara fel. Det är för fan världen som är fel. Människorna runt omkring mig (mugglare! mugglare!) DE är fel.
20 okt. 2009
Åka norrut
Om jag blivit frisk tills på torsdag kväll så åker jag norrut då. Skall få träffa min mamma och min Alv igen, vilket känns mycket mysigt. Det underliga är att jag blivit så sjukligt beroende av August. Att vara borta från honom några dagar ger mig seriös separationsångest bara av att tänka på det.
Hösten är här och jag kan inte riktigt frammana den där myshöstkänslan som jag längtat så mycket efter. Bara ibland när jag vadar genom drivor av löv med en av Holly Blacks böcker i händerna (Ironside) och vet att en kopp varmt och underbart te väntar på mig där hemma kommer jag ens i närheten. Kanske är det för att min Alv inte är här, inte heller min Nna eller min Malena. Det är liksom så... tomt. Hur kan en stad full med folk vara så tom?
Men jag antar att det tar tid. Förr eller senare... förr eller senare. Förmodligen senare.
Nu blir det dock att kura ihop sig i soffan igen.
Hösten är här och jag kan inte riktigt frammana den där myshöstkänslan som jag längtat så mycket efter. Bara ibland när jag vadar genom drivor av löv med en av Holly Blacks böcker i händerna (Ironside) och vet att en kopp varmt och underbart te väntar på mig där hemma kommer jag ens i närheten. Kanske är det för att min Alv inte är här, inte heller min Nna eller min Malena. Det är liksom så... tomt. Hur kan en stad full med folk vara så tom?
Men jag antar att det tar tid. Förr eller senare... förr eller senare. Förmodligen senare.
Nu blir det dock att kura ihop sig i soffan igen.
19 okt. 2009
Jul i oktober
Som vanligt börjar julen i oktober i år. Affärerna börjar julpynta och i rutan kan man se ICAs julreklam redan nu. Det brukar alltid göra mig förbannad och i år är inget undantag. Däremot tänker jag inte orera en massa om hur förbannad det gör mig utan i stället skall jag filosofera lite kring det där med julklappar...
Jag är pank. Jag är fan inte bara pank utan superpank. Jag är visserligen inte direkt ett fall för Lyxfällan, men som så många andra studenter som råkat få på sig en räkning eller två som tycks omöjlig så ligger jag risigt till. Ännu ingen prick hos Kronofogden dock, vilket jag är jäkligt stolt över och vilket förmodligen placerar mig i en situation där jag egentligen inte borde gnälla. Fast det gör jag ju ändå, så klart.
Hur som helst. Julklappar. Jag har börjat fundera över dem redan nu, eftersom jag älskar julklappar och har insett att jag måste vara både listig, modig, stark, flitig och ihärdig för att kunna skrapa ihop en bra hög med dylika. Vistaprint är ett gott tips om du vill göra nördiga tröjor till dina nära och kära. Att måla, skriva, knåpa, teckna, pyssla och dona är en annan bra sak man kan göra. Den snyggaste julklappen jag såg förra året hade Bitter gett till Poemy och det var i form av ett par ljus och en lapp som förklarade att det var svartvändarljus minsann. Det är kreativt och underbart och vilken nörd blir inte glad för en sådan klapp?
Vad annat kan man göra? Man kan dra lite i vänner som har skills på att göra snygga prylar, man kan köpa saker på loppis och Tradera och man kan fixa en burk hemgjord sylt med fin etikett. Man måste bara vara listig. Julen har aldrig ruinerat mig och det skall den inte göra i år heller. Mina pengar får hellre gå till räkningar och mat än julklappar om så skall vara fallet...
Men oroa er icke... ni får julklappar mina vänner och släktingar... vänta bara! =)
Jag är pank. Jag är fan inte bara pank utan superpank. Jag är visserligen inte direkt ett fall för Lyxfällan, men som så många andra studenter som råkat få på sig en räkning eller två som tycks omöjlig så ligger jag risigt till. Ännu ingen prick hos Kronofogden dock, vilket jag är jäkligt stolt över och vilket förmodligen placerar mig i en situation där jag egentligen inte borde gnälla. Fast det gör jag ju ändå, så klart.
Hur som helst. Julklappar. Jag har börjat fundera över dem redan nu, eftersom jag älskar julklappar och har insett att jag måste vara både listig, modig, stark, flitig och ihärdig för att kunna skrapa ihop en bra hög med dylika. Vistaprint är ett gott tips om du vill göra nördiga tröjor till dina nära och kära. Att måla, skriva, knåpa, teckna, pyssla och dona är en annan bra sak man kan göra. Den snyggaste julklappen jag såg förra året hade Bitter gett till Poemy och det var i form av ett par ljus och en lapp som förklarade att det var svartvändarljus minsann. Det är kreativt och underbart och vilken nörd blir inte glad för en sådan klapp?
Vad annat kan man göra? Man kan dra lite i vänner som har skills på att göra snygga prylar, man kan köpa saker på loppis och Tradera och man kan fixa en burk hemgjord sylt med fin etikett. Man måste bara vara listig. Julen har aldrig ruinerat mig och det skall den inte göra i år heller. Mina pengar får hellre gå till räkningar och mat än julklappar om så skall vara fallet...
Men oroa er icke... ni får julklappar mina vänner och släktingar... vänta bara! =)
17 okt. 2009
Webcomic!
Jag har startat en webcomic! Än så länge ligger den bara på en tillfällig sida, men så småning om hoppas jag på att hamna på keenspot i stället:
Dear Imaginary Friend
Dear Imaginary Friend
16 okt. 2009
Jag är tråkig
Jag vill inte förstöra. Jag vill inte vara i vägen. Jag vill inte vara tjatig. Jag vill inte vara en black om foten.
Men jag vill inte heller sitta ensam en lördagkväll mot natt och inse att jag är alldeles ensam i hela världen och på tok för jobbig och trist för att någon skall vilja tillbringa den tiden med mig.
Vad fan gör man då?
Men jag vill inte heller sitta ensam en lördagkväll mot natt och inse att jag är alldeles ensam i hela världen och på tok för jobbig och trist för att någon skall vilja tillbringa den tiden med mig.
Vad fan gör man då?
Halloween
Snart är det Halloween. Många är hemskt negativa inför att fira Halloween i Sverige. De säger att det minsann inte är en Svensk tradition och att man minsann skall respektera de döda på Allhelgona och allt möjligt.Samma personer spottar på allt kristet. Okej, så de vill fira en renodlat kristen tradition i stället för en med ursprung i keltisk tradition? Gah. Jag tycker man väljer det som är roligast och mysigast. Under hela uppväxten var jag grön av avund när jag såg hur roligt det verkade att få fira halloween. Folk som klädde ut sig och en dag på året då min smak faktiskt var koscher. Jippie! Men när traditionen väl börjar dra sig hit så skall folk självklart sitta och sura. Då kanske ni säger: "Men förfan Yvonne, samtidigt gnäller du ju över att folk firar Oktoberfest och St. Patrick's Day. Hur skall du ha det?"
Det är jättesimpelt. Jag gillar inte att dricka öl eller Tyskar, så bort med Oktoberfestlarvet. Jag gillar inte att det kom en gubbe och kristnade Irland samt jagade bort alla ormar därifrån (VAD skulle Voldemort säga om det egentligen? Va?!) för herrejävlar så många år sedan, så jag firar inte St. Patricks Day. Dessutom är jag rädd för leprechauns.
Och för övrigt, vad hindrar dig från att gå på en maskerad med skojjiga kläder OCH tända ett ljus på närståendes gravar? Varför inte ha kakan och äta den nu när det faktiskt är fullt möjligt?
Nej, i år skall jag ha minst en pumpa. Så det så.
Dear imaginary friend
Hur smart är det att starta en nätserie när ens dator håller på att klappa ihop och vägrar att scanna saker? Svar: Inte överdrivet mycket.
Men sidan är i alla fall inte uppe än, så jag kanske hinner fixa i ordning datorn innan det är dags. Vi får hoppas på det i alla fall, annars får jag finurla på alternativa lösningar.
I går åkte vi i hästgruppen till Flyinge, vilket jag givetvis drömt om sedan jag var liten flicka. Det motsvarade förväntningarna, även om det kändes som om det blev lite för många timmar. Kändes också surt att komma dit året efter att Robin Z dött... lite som att åka till Neverland utan att farbror (tant?) Jackson lever längre. Tur är att man alltid kan åka till Never Neverland och hälsa på Peter Pan i alla fall.
Oavsett så lever jag och försöker undvika världen så mycket som möjligt fortfarande. Ni som försökt få tag i mig och misslyckats skall inte vara ledsna. Det är inte personligt. Jag har bara väldigt litet tålamod med universum just nu (även om det snarare känns som om universum har lite tålamod till övers för mig).
Men sidan är i alla fall inte uppe än, så jag kanske hinner fixa i ordning datorn innan det är dags. Vi får hoppas på det i alla fall, annars får jag finurla på alternativa lösningar.
I går åkte vi i hästgruppen till Flyinge, vilket jag givetvis drömt om sedan jag var liten flicka. Det motsvarade förväntningarna, även om det kändes som om det blev lite för många timmar. Kändes också surt att komma dit året efter att Robin Z dött... lite som att åka till Neverland utan att farbror (tant?) Jackson lever längre. Tur är att man alltid kan åka till Never Neverland och hälsa på Peter Pan i alla fall.
Oavsett så lever jag och försöker undvika världen så mycket som möjligt fortfarande. Ni som försökt få tag i mig och misslyckats skall inte vara ledsna. Det är inte personligt. Jag har bara väldigt litet tålamod med universum just nu (även om det snarare känns som om universum har lite tålamod till övers för mig).
13 okt. 2009
När blev "elitist" annat än ett skällsord?
Jag sitter och läser nätserien Geebas on Parade och suktar. Jag vill åka på fantasylajv. Problemet är att jag vill åka på ett roligt lajv som inte kräver en jävla massa förarbete och insamling av tält, lägersaker, bil, chaufför och matplanering. Jag vill bara åka ut i skogen och leka.
En enorm avundsjuka vaknar när jag läser serien, för här i Sverige skrattar vi hånfullt åt lajven i USA. Vi kommenterar vilka fula utrustningar de har och hur off de är och sedan återvänder vi till att tova våra egna kläder, handsy perfekt historiskt skit och köpa leksakssvärd för tusentals kronor. Vilka är det som är helt lost egentligen?
Jag vet hur många som helst som slutat lajva för att det är för dyrt och för jobbigt, och för att de samtidigt inte vill ha det dåliga rykte man får som lajvare om man bara drar ut ett gäng i skogen och leker - utan krav.
I stället måste man tänka filosofiskt och kulturellt på hobbyn. Man måste vara superdupernoga med kläderna och illusionen måste vara perfekt nu när lajvarna blivit äldre och har mindre fantasi att ta av för att ignorera offmoment.
Lajvare som förr spottade på de som kallades "elitister" kallar sig nu precis samma sak, med stolthet. När blev "elitist" annat än ett skällsord?
En bra lajvare för mig är någon som spelar sin roll och har roligt. Ingenting mer. Visst kan man dregla över snygga utrustningar och skratta åt fyrkantiga, hemgjorda latexvapen - men i slutänden kommer det ändå fram till att det handlar om att ha roligt.
Det värsta är väl lajv med dubbla budskap. De som säger att de ställer svinhårda krav och är hemskt noga, men som sedan ställer upp med ett område fyllt av bilar, parabolantenner och plaststolar. Så står man där i sin noga utförda och svindyra utrustning och bara skriker inombords. Det skall vara antingen eller. Det skall vara en lek i skogen.
Vad hände egentligen med att lajva under en pressenning i vildmarken? Nu är kraven på byar nästan konstanta och har man inte minst tre fasta bostäder på sitt lajvområde så är man dålig? Lägg av.
I vår vill jag arrangera ett litet lajv med färre krav. Ett lajv i skogen. Ett lajv med mys och magi och där alla är välkomna utom elitister.
Som Einar har uttryckt sig; Det är en lek i skogen, för tusan bövlar!
En enorm avundsjuka vaknar när jag läser serien, för här i Sverige skrattar vi hånfullt åt lajven i USA. Vi kommenterar vilka fula utrustningar de har och hur off de är och sedan återvänder vi till att tova våra egna kläder, handsy perfekt historiskt skit och köpa leksakssvärd för tusentals kronor. Vilka är det som är helt lost egentligen?
Jag vet hur många som helst som slutat lajva för att det är för dyrt och för jobbigt, och för att de samtidigt inte vill ha det dåliga rykte man får som lajvare om man bara drar ut ett gäng i skogen och leker - utan krav.
I stället måste man tänka filosofiskt och kulturellt på hobbyn. Man måste vara superdupernoga med kläderna och illusionen måste vara perfekt nu när lajvarna blivit äldre och har mindre fantasi att ta av för att ignorera offmoment.
Lajvare som förr spottade på de som kallades "elitister" kallar sig nu precis samma sak, med stolthet. När blev "elitist" annat än ett skällsord?
En bra lajvare för mig är någon som spelar sin roll och har roligt. Ingenting mer. Visst kan man dregla över snygga utrustningar och skratta åt fyrkantiga, hemgjorda latexvapen - men i slutänden kommer det ändå fram till att det handlar om att ha roligt.
Det värsta är väl lajv med dubbla budskap. De som säger att de ställer svinhårda krav och är hemskt noga, men som sedan ställer upp med ett område fyllt av bilar, parabolantenner och plaststolar. Så står man där i sin noga utförda och svindyra utrustning och bara skriker inombords. Det skall vara antingen eller. Det skall vara en lek i skogen.
Vad hände egentligen med att lajva under en pressenning i vildmarken? Nu är kraven på byar nästan konstanta och har man inte minst tre fasta bostäder på sitt lajvområde så är man dålig? Lägg av.
I vår vill jag arrangera ett litet lajv med färre krav. Ett lajv i skogen. Ett lajv med mys och magi och där alla är välkomna utom elitister.
Som Einar har uttryckt sig; Det är en lek i skogen, för tusan bövlar!
12 okt. 2009
Fotokavalkad!
Jag väntar på Voldemort. Var är han?
Ihopkurad på Kalmar slott
Där jag hör hemma
Underbara Alv en charmerande höstdag i Kalmar
Min älskade vid havet
Min älskade vid havet igen10 okt. 2009
Alven är här!
Alv är här och universums pusselbitar har för tillfället fallit ned där de borde ligga. Jag kan inte ens börja att beskriva hur fantastiskt det känns, trots viss baksmälla kommen från vinlådan som hon bringade till Kalmar.Snart skall vi ge oss ut och göra stan osäker för alla mugglare!
8 okt. 2009
Det blev mitt Azkaban
Jag hade hoppats på att Högalid skulle bli mitt Hogwarts, men i stället blev det mitt Azkaban. Det enda jag kan trösta mig med är att när min herre och mästare träder fram ur mörkret igen så skall alla Azkabans fångars kedjor falla. Vi skall åter bli fria. Mugglarna skall frukta och fly i vild panik. Dödsätarna skall härska.
7 okt. 2009
Saker som skulle underlätta
Jag har bestämt mig för att göra en lista över saker som skulle underlätta mitt liv betydligt, men som jag inte har råd med;
- Körkort
Givetvis skulle ett körkort underlätta allting vansinnigt mycket. En bil som matchar körkortet vore ju den ultimata lyckan dessutom.
- Laptop
En laptop så att jag skulle kunna jobba med mina böcker precis när som helst vore också helt superduperbra. Att kunna sitta och skriva på rasterna, eller på något mysigt fik vore ju ultimat! Helst vill jag ha en sådan där pytteliten rackare. De är ganska billiga, men å andra sidan är jag ganska pank, så vad spelar det för roll?
- Symaskin
Jag har så många kläder i huvudet som aldrig kommer att bli verklighet eftersom jag inte bara suger på handsömnad, utan dessutom är på tok för lat för att ens försöka göra det bra.
De flesta kläder jag vill ha finns visserligen på Gypsy Moon, men vem har råd att betala några tusenlappar för ett endaste plagg?
- Ljusbord
Alltså ett sådant där ritbord med en lampa under så att man kan fixa i ordning sina teckningar ordentligt vore helt enkelt fabulöst guldkantat. Ibland har jag sett sådana skänkas bort, men under de tillfällena har jag aldrig haft plats för det. Nu har jag plats, var är mitt ljusbord!?
Det som stör mig är att inga av dessa saker är ouppnåeliga, det är bara det att jag lever på ett minimum - och det har jag ju alltid gjort. Ett extrajobb skulle förmodligen hjälpa, men eftersom jag då ändå inte skulle ha råd med att använda sakerna jag skulle ha råd med så känns det rätt meningslöst att ens leta.
- Körkort
Givetvis skulle ett körkort underlätta allting vansinnigt mycket. En bil som matchar körkortet vore ju den ultimata lyckan dessutom.
- Laptop
En laptop så att jag skulle kunna jobba med mina böcker precis när som helst vore också helt superduperbra. Att kunna sitta och skriva på rasterna, eller på något mysigt fik vore ju ultimat! Helst vill jag ha en sådan där pytteliten rackare. De är ganska billiga, men å andra sidan är jag ganska pank, så vad spelar det för roll?
- Symaskin
Jag har så många kläder i huvudet som aldrig kommer att bli verklighet eftersom jag inte bara suger på handsömnad, utan dessutom är på tok för lat för att ens försöka göra det bra.
De flesta kläder jag vill ha finns visserligen på Gypsy Moon, men vem har råd att betala några tusenlappar för ett endaste plagg?
- Ljusbord
Alltså ett sådant där ritbord med en lampa under så att man kan fixa i ordning sina teckningar ordentligt vore helt enkelt fabulöst guldkantat. Ibland har jag sett sådana skänkas bort, men under de tillfällena har jag aldrig haft plats för det. Nu har jag plats, var är mitt ljusbord!?
Det som stör mig är att inga av dessa saker är ouppnåeliga, det är bara det att jag lever på ett minimum - och det har jag ju alltid gjort. Ett extrajobb skulle förmodligen hjälpa, men eftersom jag då ändå inte skulle ha råd med att använda sakerna jag skulle ha råd med så känns det rätt meningslöst att ens leta.
Virus och konst
Just nu är jag i en nästan vansinnigt intensivt kreativ period av mitt liv. Ironiskt nog har min dator fått virus och gör allt för att sätta krokben för mig. Paint shop går inte att öppna, scannern går inte att använda och allt bara strular, segar och jävlas.
Jag får helt enkelt tillbringa mer tid med konsten och mindre tid med att redovisa den, vilket är fruktansvärt trist eftersom jag tycker om att hålla folk uppdaterade om vad jag pysslar med.
Gjorde för övrigt ett dåligt drag gällande mina dockor. Jag bestämde mig för att påbörja en serie inspirerad av World of Darkness - och sedan dess har jag inte gjort ett dugg förutom ett par huvuden. Jag är helt enkelt inte klar med The Graveyard Empire, och frågan är om jag ens har lust att bli det. Jag vill nog skapa mitt eget universum, i stället för att husera i andras. Som vanligt.
Nu skall jag gå och måla något.
Jag får helt enkelt tillbringa mer tid med konsten och mindre tid med att redovisa den, vilket är fruktansvärt trist eftersom jag tycker om att hålla folk uppdaterade om vad jag pysslar med.
Gjorde för övrigt ett dåligt drag gällande mina dockor. Jag bestämde mig för att påbörja en serie inspirerad av World of Darkness - och sedan dess har jag inte gjort ett dugg förutom ett par huvuden. Jag är helt enkelt inte klar med The Graveyard Empire, och frågan är om jag ens har lust att bli det. Jag vill nog skapa mitt eget universum, i stället för att husera i andras. Som vanligt.
Nu skall jag gå och måla något.
Rim
Ett fantastiskt litet rim jag hittade i en av Holly Blacks böcker:
One bright day in the middle of night
two dead boys rose to fight.
Back to back they faced each other,
drew their swords and shot one another.
A deaf policeman heard the noise,
and saved the lives of the two dead boys.
If you don't believe this lie is true,
ask the blind man, he saw it too.
~Author Unknown
One bright day in the middle of night
two dead boys rose to fight.
Back to back they faced each other,
drew their swords and shot one another.
A deaf policeman heard the noise,
and saved the lives of the two dead boys.
If you don't believe this lie is true,
ask the blind man, he saw it too.
~Author Unknown
Citat om verkligheten
Reality is that which, when you stop believing in it, doesn't go away.~Philip K. Dick
Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.
~Albert Einstein
What is reality anyway! It's nothing but a collective hunch.
~Jane Wagner
If I choose abstraction over reality, it is because I find it the lesser chaos.
~Robert Brault
I have a very firm grasp on reality! I can reach out and strangle it any time!
~Author Unknown
6 okt. 2009
Hur gick det till?
Dagens undran: Hur kan en stad som är så lik Diagongränden vara smockfull med mugglare?
Ingenting gjort!
Hjärtat bultar hårt i kroppen och andehämtningen är kort och spänd. Jag känner paniken ligga på lur och vet inte vad den vill mig. Minsta lilla syssla puttar igång hyperventilerandet och vad jag än tar mig till så får jag ingenting gjort. Jag skjuter upp allting och bara saker är ett tvång så mår jag illa och får ont i magen. Krocken med verkligheten blev hårdare än jag trodde nu när jag återvänt till den och sviterna börjar kännas rejält. Måste. Andas. Långsamt.
Jag älskar att bo här, men samtidigt längtar jag hem. Det känns som om jag och min älskade är i exil, men problemet är kanske att när man är i exil från Narnia eller Nangijala eller likvärdigt så kan man aldrig återvända. Man är fast och fångad och vet inte åt vilket håll man skall vända sig. Jag vet aldrig åt vilket håll jag skall vända mig. Just nu är jag gråtfärdig över att jag ännu inte betalat in månadens räkningar. Pengarna finns på kontot (hur mycket har jag ingen aning om), räkningarna ligger i en samlad hög och så fort jag tar ett steg åt dem så börjar jag kallsvettas och blir alldeles stel och vettskrämd. När posten kommer hajar jag till, förväntar mig att jag skall få Världens Undergång i ett brev, jag måste uppbåda sjukt mycket lugn och bestämdhet för att kunna kolla mailen och när telefonen ringer så börjar ångesten igen.
Vad i helsike är det för fel på mig? Det blir svårare för varje månad, varje år som går att vara vuxen. Skulle det inte bli lättare? Skulle det inte gå smidigare och smidigare för att man sedan en dag skall vakna och inse att man är helt indoktrinerad?
I dag hade jag en eller två lektioner, men vågade inte gå till skolan av rädsla att jag bara skall krypa ihop darrandes i ett hörn och börja gråta. Jag orkar inte. Jag orkar inte med det här. Jag är dålig. Jag fungerar helt enkelt inte. Jag är så förbannat trasig och att limma ihop sig själv är så sjujävla svårt.
Utan August, vad skulle jag göra utan honom? Lyckligtvis är jag inte utan honom och det är vad som håller mig kvar på planeten, det och små mål. Mindre saker att se fram emot. Som att Alv kommer hit i helgen (fast det känns stort och inte litet). Jag har saknat henne så. Har saknat att inte känna mig som ett freak. I skolan känner jag mig bara mer och mer utanför, som om jag tappar greppet och tappar kontakten med allt och alla. Josefin och Karin är väl de två som håller kvar en liten gnutta tro på människan hos mig, men i övrigt så får människorna (mugglarna!) mig bara att vilja löpa amok och skrika rätt ut tills det inte finns något kvar av mig.
Jag älskar att bo här, men samtidigt längtar jag hem. Det känns som om jag och min älskade är i exil, men problemet är kanske att när man är i exil från Narnia eller Nangijala eller likvärdigt så kan man aldrig återvända. Man är fast och fångad och vet inte åt vilket håll man skall vända sig. Jag vet aldrig åt vilket håll jag skall vända mig. Just nu är jag gråtfärdig över att jag ännu inte betalat in månadens räkningar. Pengarna finns på kontot (hur mycket har jag ingen aning om), räkningarna ligger i en samlad hög och så fort jag tar ett steg åt dem så börjar jag kallsvettas och blir alldeles stel och vettskrämd. När posten kommer hajar jag till, förväntar mig att jag skall få Världens Undergång i ett brev, jag måste uppbåda sjukt mycket lugn och bestämdhet för att kunna kolla mailen och när telefonen ringer så börjar ångesten igen.
Vad i helsike är det för fel på mig? Det blir svårare för varje månad, varje år som går att vara vuxen. Skulle det inte bli lättare? Skulle det inte gå smidigare och smidigare för att man sedan en dag skall vakna och inse att man är helt indoktrinerad?
I dag hade jag en eller två lektioner, men vågade inte gå till skolan av rädsla att jag bara skall krypa ihop darrandes i ett hörn och börja gråta. Jag orkar inte. Jag orkar inte med det här. Jag är dålig. Jag fungerar helt enkelt inte. Jag är så förbannat trasig och att limma ihop sig själv är så sjujävla svårt.
Utan August, vad skulle jag göra utan honom? Lyckligtvis är jag inte utan honom och det är vad som håller mig kvar på planeten, det och små mål. Mindre saker att se fram emot. Som att Alv kommer hit i helgen (fast det känns stort och inte litet). Jag har saknat henne så. Har saknat att inte känna mig som ett freak. I skolan känner jag mig bara mer och mer utanför, som om jag tappar greppet och tappar kontakten med allt och alla. Josefin och Karin är väl de två som håller kvar en liten gnutta tro på människan hos mig, men i övrigt så får människorna (mugglarna!) mig bara att vilja löpa amok och skrika rätt ut tills det inte finns något kvar av mig.
3 okt. 2009
Bada, bada huuunden
Jag är trött och ganska blöt. Hunden är fruktansvärt pigg och väldigt blöt. Katterna sover. En kväll efter ett typiskt hundbad. Bamse hatar verkligen att bli tvättad, det är det värstaste värsta han kan tänka sig, men lik förbannat blir han alltid sjukligt pigg och glad efteråt. Nu yr han runt, runt i lägenheten och låtsas att han inte alls är jämnårig med Egyptens pyramider. Då och då tittar en katt sömnigt ned från deras strategiska utkiksposter och konstaterar det vi alla vet - att hunden är lite knäpp.
När jag kom hem i dag så sov Murkla på... hatthyllan. Hur i hela friden han faktiskt kom upp på hatthyllan övergår mitt förstånd. Visst, han är stilig och världens bästa katt, men samtidigt har han på senare år blivit ganska tjock och lat.
Nu sjunger Voldemort i hallen igen. Han går omkring i något rum helt ensam och sjunger. "MoaaaaawwwOooiimmaaaaoooomooojjimaaaaoooMMAAAAOOO" låter det med en mörk tonart som inte är ett dugg som hans vanligen ganska gnälliga "Määäk!". Jag tror att han frammanar onda andar för att slutgiltigt nedgöra alla mugglare. Det är ordning på honom.
Nåväl, det här är min första ensamma kväll sedan jag flyttade hit och allt är lugnt. Jag har ätit så mycket mat att jag senare kommer att få rulla ikapp med hunden och sett en film. Nu skall jag ta en cigg och rulla lite katamari.
Klockan är över tolv och aaaaallt är lugnt.
När jag kom hem i dag så sov Murkla på... hatthyllan. Hur i hela friden han faktiskt kom upp på hatthyllan övergår mitt förstånd. Visst, han är stilig och världens bästa katt, men samtidigt har han på senare år blivit ganska tjock och lat.
Nu sjunger Voldemort i hallen igen. Han går omkring i något rum helt ensam och sjunger. "MoaaaaawwwOooiimmaaaaoooomooojjimaaaaoooMMAAAAOOO" låter det med en mörk tonart som inte är ett dugg som hans vanligen ganska gnälliga "Määäk!". Jag tror att han frammanar onda andar för att slutgiltigt nedgöra alla mugglare. Det är ordning på honom.
Nåväl, det här är min första ensamma kväll sedan jag flyttade hit och allt är lugnt. Jag har ätit så mycket mat att jag senare kommer att få rulla ikapp med hunden och sett en film. Nu skall jag ta en cigg och rulla lite katamari.
Klockan är över tolv och aaaaallt är lugnt.
1 okt. 2009
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden
Nu har Jonny dött. Jag tyckte aldrig om Jonny, kanske främst för att han inte kunde göra mamma lycklig. De var ihop för några år sedan. Han var tjurig och grinig och gubbig och kunde vara taskig och småsint och snål, men samtidigt gjorde han mamma glad en stund i alla fall.
Det är så mycket död i mitt liv eller kring utkanterna av det. Så förbannat mycket död. Det skrämmer mig så vansinnigt mycket.
I dag var jag på en föreläsning om hjärnblödning och blodproppar i hjärnan. Gubben som pratade sa att det fanns många sviter man kunde lida av efteråt, men att man aldrig skulle ge upp och att man skulle träna upp sig... och allt jag kunde tänka var "Men om man dör av det då? Hur fan tränar man bort döden?"
De andra trodde att jag sov, men jag sov inte. Jag stängde bara av, för jag ville inte höra. Jag ville inte höra mer från den här främmande människan som överlevde det som dödade pappa för nio år sedan. Nio år. Det känns bara som nio månader, veckor, dagar... timmar. Alla som dött efter det har jag inte hunnit sörja. Jag kan inte. Jag är sorgförlamad, för all sorg går fortfarande till pappa.
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Så ni som just förlorat någon, vet detta: Det går aldrig över. Det gör aldrig mindre ont. Saknaden blir aldrig mindre. Den enda skillnaden är att man inte tänker på det lika ofta allteftersom åren går. Det är allt.
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Det som skrämmer mig mest är att fler kommer att dö. Mamma kommer att dö. August kommer att dö. Nilla och Einar och min hund och min katt och alla jag känner kommer att dö. Jag vill inte vara med om det. Jag vill inte älska någonting alls.
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Det är så mycket död i mitt liv eller kring utkanterna av det. Så förbannat mycket död. Det skrämmer mig så vansinnigt mycket.
I dag var jag på en föreläsning om hjärnblödning och blodproppar i hjärnan. Gubben som pratade sa att det fanns många sviter man kunde lida av efteråt, men att man aldrig skulle ge upp och att man skulle träna upp sig... och allt jag kunde tänka var "Men om man dör av det då? Hur fan tränar man bort döden?"
De andra trodde att jag sov, men jag sov inte. Jag stängde bara av, för jag ville inte höra. Jag ville inte höra mer från den här främmande människan som överlevde det som dödade pappa för nio år sedan. Nio år. Det känns bara som nio månader, veckor, dagar... timmar. Alla som dött efter det har jag inte hunnit sörja. Jag kan inte. Jag är sorgförlamad, för all sorg går fortfarande till pappa.
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Så ni som just förlorat någon, vet detta: Det går aldrig över. Det gör aldrig mindre ont. Saknaden blir aldrig mindre. Den enda skillnaden är att man inte tänker på det lika ofta allteftersom åren går. Det är allt.
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Det som skrämmer mig mest är att fler kommer att dö. Mamma kommer att dö. August kommer att dö. Nilla och Einar och min hund och min katt och alla jag känner kommer att dö. Jag vill inte vara med om det. Jag vill inte älska någonting alls.
Vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.
Jag vet ju att något är fel
Jag är så rädd. Så fort det ringer på dörren tror jag att det är någon som vill mig något illa, när det kommer post drar jag mig i det längsta för att öppna den, om det ringer ett nummer jag inte känner igen börjar jag kallsvettas och jag blir illamående av att bara tänka på att öppna mailen.
Jag vill bara låsa in mig och leva i min bubbla och aldrig mer behöva tänka eller agera. Jag vill inte behöva vara rädd, men jag lever i ständig skräck.
Jag vill bara låsa in mig och leva i min bubbla och aldrig mer behöva tänka eller agera. Jag vill inte behöva vara rädd, men jag lever i ständig skräck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)