Kenny Begins betalar skulden

Svensk filmindustri, allt är förlåtet. Alla fruktansvärt dåliga filmer ni tvingat mig och så många andra genomlida under åren, alla dåliga skämt och tanklösa idiotier, alla usla skådisar och menlösa onliners - allt är härmed förlåtet.
Lite som Jesus betalade för människans synder genom att låta sig spikas upp på en planka och stekas i obarmhärtig sol bland en massa skurkar har Kenny Begins genom sin blotta existens betalat Svensk filmindustris oändliga skuld till mänskligheten.
Jag gick till bion i förhoppning om att se något som kanske i alla fall kunde sparka liv i lite Kenny-nostalgi om inte annat. Jag gick från bion efter att ha skrattat och samlat citat och bubblade lyckligt i hela kroppen. Den gamla andan fanns där. Hela. Tiden.
Jag är imponerad över alla små humorsaker som man både hann se och förmodligen inte kommer upptäcka förrän andra gången man ser filmen. Jag är outsägligt förvånad över att den förbaskade tvåltönten Björn Gustafsson inte sabbade filmen med sin närvaro utan var oförarglig och faktiskt fungerade i sin roll. Jag är lycklig över att Kenny Begins faktiskt överträffade alla eventuella försiktiga förhoppningar jag över huvud taget vågat ha - och det med råge.
Nu väntar jag bara på att den släpps på DVD - sedan blir det filmkväll med Clownglass och chokladzingo!

Du fann ingen dröm

(Text upphittad bland lösa papper, alltså ej appliceringsbar på nuläget)

Du fann ingen dröm, precis som alla andra nätter. Verkligheten raspade hårt mot din yta och skapade fruktansvärda ljud som du aldrig lyckades utestänga. Var du än gick så ekade dina steg lika tomt i den öde staden. Inget mål, men brist på önskan efter ett dylikt.
Du kunde inte föreställa dig ett slut. Din tömda skalle ägde inte fantasi nog till det fantastiska som målet torde innebära.
Rädslan större änvärlden när dina steg ökade takten. En skugga över axeln.
Du önskade döden, men vågade inte stanna och invänta den. Slutligen föll du och blev liggande.
Vindens smekning skulle ha visat dig hem, men du dog stilla och utan hopp.

This Abyss

Så var steget taget, och även om hela hjärnan i skräck skriker åt mig att vända om, så vet jag att jag inte kan. Jag kan bara gå framåt.
Det är omtumlande dagar och nätter. Spännande tider, i ordens värsta och bästa bemärkelse på samma gång.
Jag försöker att se det som att det inte är Slut, det är bara en omstrukturering, ingenting annat. Jag är inte en själlös häxa som slitit hjärtat ut kroppen på någon (och stampat på mitt eget på vägen). Jag hoppas att jag inte är det i alla fall. Det känns som om jag är det.
Hjärtat klappar av såväl svek som kärlek som rädsla.

I dag är det värre än på länge. Drömde att Daniel och jag var hemskt nära vänner (igen?) och att han tog livet av sig i mitt badrum. Det var blod överallt. Jag kunde inte sluta gråta. Oscar stod och skrek på mig att jag för helvete i alla fall kunde städa badrummet. Jag grät och grät och orden haglade och världen rasade, precis som på riktigt.
Häromnatten drömde jag att jag föll i evighet genom ett mörker där döda händer sträckte sig efter mig konstant, lukten av ruttet kött fyllde luften och Något väntade och jagade mig, men jag kunde ju inte falla snabbare än jag redan gjorde.

Jag vet att allt det här kommer att gå över. Jag är glad att jag och Oscar pratar om det. Jag är glad att vi inte hatar åsynen av varandra. Jag är glad över att vi kommer att hålla kontakten så långt vi kan och kämpa för vänskapen som finns kvar, men leva egna liv.
Jag är ledsen över tusen andra saker.
Jag är glad över att jag snart åker till Kalmar igen och förhoppningsvis lämnar tungsinnet bakom mig. Jag är glad över att det finns någon som förstår mig. Trodde inte några sådana varelser fanns kvar i den här världen - och är mäkta förvånad över att verkligheten fortfarande äger förmågan att överträffa dikten.

Måste gå nu. Jag kan inte tänka klart längre.

Dåligt tecken

Det är alltid ett dåligt tecken när Bon Jovi-låtar börjar spelas på repeat inuti mitt eget huvud.

AidKingDavid

I natt kom jag på att jag saknar David. AcidkingDavid, min underbare glimmertwin. Alltid med något speciellt i den gröna blicken under halvsänkta ögonlock och ett litet flin i ena mungipan. Navet i alla fester och kryddan i alla sammanhang. Allt i livet är bättre när han är med. Jag tänker ringa hit honom.

Kropp

Hysterin tycks gripa tag i alla honor jag känner och svepa iväg dem till viktväktare, viktklubbar, träningskort, bantningstabletter, dieter, hetsätning, fingrar i halsen, självsvält och vansinne. De åtrår den där smala kroppen med allt begär som kan rymmas i en människa. De tränger bort allt annat. De gör vansinniga val och gråter och sliter sitt hår när det inte fungerar att stoppa fingrarna i halsen, leva på enbart det ena eller andra eller träna åt helvete tills gråten bränner mer än kalorierna på låren bränns bort.
De äter ingenting för att sedan äta allt, de går ned i vikt och köper nya kläder för den nya vikten och sedan går de upp i vikt och ylar av skam när de inte får på sig kläderna när de börjar äta igen. De kan inte tänka på något annat. De kan inte göra något annat. De kan inte se någon helhetsbild för att siffrorna på vågen eller måttbandet blir på något sätt en metod för att mäta skönhet. Mäter man verkligen skönhet i kilo eller centimeter?

Jag har sedan länge gett upp det där. Accepterat. Jag ser ut så här. Jag äger ingen våg. Jag vet inte riktigt vart måttbandet ligger. Jag vet inte riktigt vad celluliter är och således har jag aldrig haft några problem med dem. Jag gillar stretchtyger och resårband. Visst kommer det dagar då jag önskar att jag vore tunn, men oftare dagar då jag önskar att jag hade superkrafter eller var ofantligt rik eller drömmer om världsherravälde. Men, man kan ju inte få allt.
Jag är älskad. Jag är vacker. Jag har fuldagar och fulveckor i mitt eget sinne, men allt som oftast så har jag bara mig helt enkelt... och vet du vad? Det räcker så.

Samtidigt gör det mig förbannad över allt gnäll. Min kropp vill döda mig. Min insulinproduktion är obefintlig, jag föddes med scolios, jag har fula fläckar på benen orsakade av diabetes och fick en förbannad cysta på ett kilo i magen för ett par år sedan. Jag vet att sjukdomen till sist kommer att ta död på mig. Min kropp är en förrädare, era kroppar är det inte. Vad spelar då utseendet på kroppen för roll egentligen, så länge den fungerar?

Ge din kropp mat. Ge din kropp motion. Ge din kropp sömn. Allt annat är oväsentligt. Allt annat är oviktigt. Allt annat är lyxproblem. Släpp det bara, släpp det.

Dödsfall

I natt drömde jag att jag dog. Igen och igen dog jag. Bilarna krossade mig, fallet var oundvikligt, skotten träffade mig, allting föll för att träffa. Jag brukar vakna innan jag dör, men nu kände jag döden varenda gång och exakt hur många gånger vet jag inte. Fler än fem. Färre än tjugo.

Hela tiden stod Du i bakgrunden och såg på utan att röra en min. Ansiktet fruset och slutet. Jag fick känslan av att du betraktade en scen som du själv beställt och sedan bestämt dig betrakta från början till slut på ren princip.
När jag vaknade fortsatte jag att dö inombords en lång stund. För det var du som sa det. Det var du som sa att det på sätt och vis skulle kännas bättre - om jag dött i stället.

Isbjörn

I snöfallet står en isbjörn utanför lägenheten och blickar upp mot fönstret. De svarta ögonen är svartare än natten som omger den och han står alldeles orörlig. Vem vet vad en isbjörn tänker på? Runt omkring honom är snön orörd, så han måste ha stått där en lång stund. Blixtstilla. En lång stund möter jag den mörka blicken. Isbjörnen gäspar och sjunker ned på bakhasorna. Det är tydligt att den också väntar. Just nu ser han lugn ut, men jag vet att så fort jag stiger utanför porten där nere kommer han att jaga ikapp mig och fläcka all den vita snön med mitt blod. Sådant är isbjörnars sätt. Jag kan inte klandra honom för det.

Mitt liv just nu

Jag känner inte igen mitt liv just nu. Jag kan bara försöka se på det utifrån och låta bli att gråta. Allt gör liksom ont. Det borde vara så att allt är fantastiskt, men allt gör ont. Jag kan inte distansera mig och blir påmind hela tiden. Det är det svåraste jag någonsin gjort, denna rannsakan. Drömmar spinner upp och svärtas av gräl och ständigt denna övervakan som gör att jag bara vill fly, vill springa, vill gråta, vill gömma mig och aldrig mer visa mitt ansikte.
Det är en ödesdiger känsla och jag saknar mitt sedvanliga dödsförakt, saknar det så att mitt hjärta smulas samman.
Jag har dock vaknat ganska nyligen och som ni vet är morgnarna värst, det klarnar nog framåt kvällen.

Listjävel (Alvs fel)

* FÖR 15 år sen...
1. Gick jag snabbt, snabbt i korridoren med näsan i en bok och lärde mig undvika krokben den hårda vägen.
2. Gick man på disco för att hitta Drömkillen. Drömkillen i fråga satt hemma och spela TV-spel (vilket jag också, så här i eftertankens blekhet, borde ha gjort).
3. Var jag verkligen ung och oskyldig.

* 10 år sen...
1. Var det min pappas sista år i livet.
2. Sörjde jag en eller annan pojkvän med tonårens hela ångestregister.
3. Hade jag min första lägenhet.

* 5 år sen...
1. Arrangerade jag mitt sista lajv innan sjukskrivningen.
2. Lät jag Syskonskapet som det en gång varit begravas i mitt hjärta.
3. Var det slut med överkonsumtion av kinderägg eftersom jag fick diabetes.

* 2 år sen...
1. Hade jag en riktig sambo för första gången i mitt liv.
2. Var jag sjukskriven.
3. Hade jag uppenbarligen inget riktigt liv eftersom jag inte kommer ihåg så mycket.

* 1 år sen...
1. Startade jag upp min första rollspelskampanj i Call of Cthulhu - In Sanity.
2. Festade jag med Alv då vi ordnade en överraskningspiratfödelsedagsfest åt henne.
3. Började jag tröttna på Deathgame.

* 4 månader sen...
1. Drömde jag om och planerade inför julen.
2. Började jag fundera på att starta upp en vampyrlajvskampanj igen.
3. Konstaterade jag att min hund nu är för gammal och döv för att höra fyrverkerier - och lika bra är väl det.

* Igår...
1. Satt jag hemma hos mamma och hade tjejsnack.
2. Fick jag vänster pekfinger brännskadat av en lackolycka.
3. Blev jag mirakulöst lugnad av Ichabod över telefonen.

* Idag...
1. Saknade jag Alv sådär larvigt kopiöst igen.
2. Sov jag väldigt, väldigt mycket.
3. Åt jag tacos! I LOVE the little taco. Must. Obey. The. Taco. Man.

* Imorgon...
1. Hoppas jag på att få tag i Nna.
2. Skall jag söka lite jobb.
3. Vill jag skutta iväg till biblioteket och lämna igen samt låna nytt och insupa den underbart lugnande atmosfären.

Skriv inte på denna lapp

Efter nattens promenad fann jag den här lappen utanför min port. Den låg ovikt och jag blev nyfiken och lyfte upp den. Det känns lite som början på något, början på en underlig thriller. Vad händer om man skriver på lappen? Vad betyder koden? Varför är ordet "lapp" understruket? Vem lade dit lappen på de timmar jag var ute och promenerade? Vad är det som händer?

Morgnarna är värst

Jag har aldrig varit en morgonmänniska och då är det kanske inte konstigt att morgnarna är värst. På kvällen är jag nästan lugn, men varje morgon vaknar jag och det känns som om jag blir uppäten levande. Som om någon stor orm sakta håller på att sluka mig och jag kan känna hur dess gift och magsyror bryter ned mina celler. Runt omkring står folk och tittar på, men ingen gör något. Alla är maktlösa och jag kan inte skrika för giftet har slagit ut talförmågan och lungorna är oförmögna att dra in den luft jag så desperat behöver.
Jag känner ett desperat behov av att bara få bli kramad och höra en mänsklig röst. Att ormen tar en paus och att någon kan hålla om mig, stryka mig över håret och säga åt mig att inte vara rädd. Att jag skall lyckas med att göra vad som är rätt och sant. Att jag skall lyckas bena ut situationen utan att bli vansinnig. Att ormen inte finns annat än i mitt huvud. Det känns som om min mentala hälsa hänger på en tunn, tunn tråd som dessutom är slemmig av ormens saliv. En liten knuff och det kan vara slutet. En liten knuff och jag faller och faller för att aldrig nå botten. Lika bra att jag inte kan skrika, för det skulle med all säkerhet frammana fallet.

Bedrövad bedövad

Det finns en anledning till att en del ord är hemskt lika varandra, såsom "asfalt" och "asfult" samt "förlovad" och "förlorad". De som nu lyser tydligast likamedtecken mellan är "bedrövad" och "bedövad".

Valet jag inte kan förmå mig till

Jag kan inte klara av det här. Mer än någonsin önskar jag att jag vore död. Att vara död är att slippa välja. Missförstå mig rätt, jag tror inte jag är mer suicidal än någonsin, jag tror bara att jag vill vara död, inte att jag vill dö, även om jag inte är helt övertygad och säker.
Korten på bordet, stiltje i hjärnan. Skall jag lägga hjärter eller klöver? Skall jag resa mig och lämna bordet? Skall jag äta i dag eller bara sova? Skall jag, skall jag, skall jag?
Samtidigt önskar jag det fanns något annat än evig konfrontation av problemet. Något att fokusera på. Någon att prata med utanför de inblandade. Lustigt nog för någon som just hittat någon som fick henne att känna sig sedd och förstådd att nu känna sig mer vilse och ensam än någonsin.
Jag som alltid skyr verkligheten, vad skulle jag inte göra för att få lite verklighet nu, men Verkligheten lyser med sin frånvaro. Han sitter utanför dörren och skrattar över mina framtiggda böner där inifrån. Vägrar att visa sig.
Samtidigt är jag ju medveten om att han sitter där ute, så jag kan inte koppla bort honom helt heller. Jag är fast i limbo, ingenting är verkligt nog. Ingenting är overkligt nog.
Då och då i livet kommer det skiljevägar, och jag har alltid sett dem i efterhand. Nu ser jag skiljevägen framför mig. Två olika liv. Två olika möjligheter. Är det rätt att gå till höger eller vänster? Kommer jag alltid att gräma mig över vilket håll jag gick åt när det här är över? Varför var jag tvungen att säga något, ge allt en chans i stället för bara den ena vägen? Varför höll jag inte käften och lät mig bli undanknuffad och därmed få valet gjort åt mig?
Jag fantiserar om att bli mördad. Jag önskar att jag kunde bli det. Var är psykopaterna med automatvapen när man verkligen behöver dem?

Förr eller senare faller jag

Det känns som om jag står framför den fluffigaste kattunge som finns och funderar på att dissekera den medan den fortfarande lever för att finna alla svar.
Allt är underbart och fruktansvärt på samma gång. Någon förstår vad jag säger, hur är det egentligen möjligt? Jag vet inte. Just nu vet jag ingenting förutom att jag vill skriva och inte kommer på orden längre. Jag låter bara allt flyta framåt och skriver nonsens för att få ned någonting mot vit bakgrund. De flesta ord jag skulle vilja skriva är för stora och konstiga för att sätta på pränt. Jag står på paus och försöker samla mig. Laddar sakta hemsidan och har ingen aning om hur den kommer att se ut på bildskärmen. Balansen är rubbad om den någonsin funnits. Mina cirklar är rubbade. Världen har ställts på sin spets. Jag ser ut över ett dimhöljt bråddjup och vet inte vad som väntar där nere. Förr eller senare faller jag och får reda på det, antingen jag vill det eller inte.
Självklart händer allt samtidigt, men ord jag skulle älskat för en kort tid sedan får mig att gråta i dag.
Kattungen jamar och stirrar oförstående på skalpellen i min hand. Jag mimar ett förlåt och lägger ett snitt. Mina tårar blandar sig med blodet och jag tar genast fram ett plåster som inte fäster på den fluffiga pälsen utan bara lossnar igen och igen. Katten blöder. Jag blöder. Alla blöder.
Bråddjupet väntar tålmodigt.

FEZTEN!

Kom dit, kom dit!

http://www.fezten.tk/

You scored as Cthulhu

You Scored as Cthulhu You are Great Cthulhu! You lay and dream at home (or the beach) most of the time but one day (when the stars are right) you will suddenly have the power to get out there and show the world what youre made of! Lets hope you dont do too much damage...... Cthulhu 85% Yog-Sothoth 80% Nyarlathotep 75% Shub Niggurath 65% Azathoth 55% Hastur 50% Nodens 35%

Läskig lista

Det här inlägget är svårt för mig att skriva. Mest är det väl svårt för att jag alltid ansett mig stå högre än honor som lägger ned en massa tid på att göra kvinnliga och feminina saker och intresserar sig för smink och kläder, samt pratar öppet om det.
Självklart är jag intresserad av smink och kläder. Självklart tycker jag utseende är viktigt. Fast modebloggar, ja ni vet, eller att skriva om kläder och smink mer än någon rad? Läskigt. Nåväl, så låt mig vara läskig då. Nu tänker jag skriva ned en liten förteckning över min favoriter bland skönhetsprodukter, komplett med bilder och motiveringar. Det kommer dock inte bli något återkommande, så håll käften och genomlid inlägget.



Så det så.



Ja, alldeles snart.



Måste bara samla mig lite.



(Får offra en get till Satan senare för att kompensera.)



Here goes:

Yvonnes Läskiga Lista Över Livsnödvändiga Skönhetsmedel 2009

Hemp ansiktskräm från Bodyshop
Min hud är grinig och gnällig, särskilt huden i ansiktet. Den gillar att bli alldeles rödflammig när jag använder olika fuktprodukter och det tog mig många år innan jag hittade den här. Dock fungerar den bara på sommar och vår för mig, på vintern räcker den helt enkelt inte till. Den luktar ganska neutralt och ser lite sådär härligt Shrek-lerig ut till konsistensen.
Aloe FACE och Aloe EYES
På vintern när inte Hemp räcker till så har den här tuben blivit min bästa vän. Den luktar gott, den gör gott och min hud vill inte skalas av automagiskt från ansiktet när jag använder den utan bibehåller en trevlig och neutral ton. Som liten plusgrej kan man använda Aloe EYES under ögonen så man blir av med spåren från sena rollspelsnätter och dålig sömn.
Southern Belle, Peach...Mango body scrub från Body America
Så dyrt. Så dyrt, men så värt det. Efter en dusch med den här rackaren så luktar man fantastiskt gott, känner sig ren, gosig och framför allt återfuktad. Ingen lotion behövs efter att man använt den här produkten och dessutom är den rackarns dryg. Jag är fullkomligt fanatisk och lyrisk och blir lite gråtfärdig av lycka när jag tänker på hur genial den här produkten faktiskt är.

Weleda fotbalsam
Så kommer vi då till den sista produkten. Mina fötter har sedan min diabetes fått för sig att jag blivit gammal. De gör ont, de är skorviga, de får förhårdnader och beter sig som besatta av en demon, rent ut sagt. Weleda får dem att kännas uppfriskade, tar bort fotsvett, mjukar upp allt jättegosigt och ordnar helt enkelt biffen. Kärlek på det.

--------------------------------------------------------

Sådärja. Nu har ni överlevt min lista. Den var inte så lång och ni mår säkert lite, lite bättre nu än vad ni gjorde när vi började, inte sant? Så, kila iväg och köp fotbalsam nu så har jag gjort mitt för konsumtionssamhället.

...
...
...
Nu måste jag gå och offra en get,
eller ett spädbarn.

Slamsfashion

Ja, gott folk. Det har hänt. Jag har börjat följa en modeblogg.
En nära vän till mig har startat upp en dylik som faktiskt inte bara handlar om att "Åh guuuud vad jag vill ha de där snygga stövlarna!" eller "Det häääär hade jag på mig i dag!" utan i stället om smink- och skönhetsprodukter hon inhandlar och utvärderar, samt en hel del suveräna inspirationsbilder när det gäller smink.

Därför tänker jag nu pusha för den här bloggen och inte skämmas för att jag läser den!

http://slamsfashion.blogspot.com/

verklighetsignoransbalans.tk

Som ni säkert kan se så har jag åter igen omdesignat bloggen en aning, men nu tror jag att utformningen är här för att stanna. Jag trivs helt enkelt med den. Festsidan skall snart läggas upp också, nu när omröstningen är över - och för er som undrar så blev det datumet efter löning som blir aktuellt.

I helgen bilade Emma, Nina och jag till Prolog lajvkonvent och arrangerade zombielajv. Sedan åkte vi hem igen. Orkar inte skriva så mycket om det förutom att det var roligt och gott om trevligt folk. Ångrar faktiskt att jag inte åkte på hela konventet.

Och på onsdag sticker jag söderut!