Smoke over troubled water

"I love to smoke. I smoke seven thousand packs a day, okay, and I am never fucking quitting! I don't care how many laws they make. What's the law now? You can only smoke in your apartment, under a blanket, with all the lights out? Is that the rule now, huh?! The cops are outside, "We know you have the cigarettes. Come out of the house with the cigarettes above your head." "You'll never get me copper! I'm never coming out, you hear? I got a cigarette machine right here in my bedroom. Yeah!"" - Denis Leary, No Cure for Cancer

Den sista cigaretten försvann. Nästan fyra dygn senare är jag rökare igen. Jag har slagit sönder ena handen och sparkat sönder fotleden. Jag har bulor över hela huvudet efter vettlösa dunkanden mot väggar och dörrar. Jag har skrikit mig hes. Hela underarmarna är sönderskurna. Ögonen känns som om de vore fyllda med aceton efter allt gråtande. Jag har börjat känna lukter starkare igen och världen, gott folk, världen luktar illa.

En cigarett för mig är en rutin. Den enda rutin jag lyckats hålla, en enda fast punkt i tillvaron och en enda tillhörighet som känns självklar. Man kan ifrågasätta alla andra grupper. "Hör jag verkligen till?" "Passar jag in?" "Borde jag vara här?". Rökare är jag, det kan ingen betvivla. En cigarett är själsro för mig.
För jag har hört talas om folk som har "svårt att sluta röka." Hah! De blir ledsna, rastlösa och griniga. De går upp i vikt. En baggis. Om det vore så lätt så hade jag slutat för länge sedan. Jag blir vettvillig. Jag blir ett patetiskt monster. Jag förstår inte hur jag kunde glömma det. Jag ylar och gråter och får så mycket frustration som inte kan ta sig ut och som måste ut på något sätt... och där går det över till självdestruktivt beteende som får mitt dylika i tonåren att likna en tripp till Gröna Lund.

Önskar jag då inte att jag vore ickerökare? Jodå, det önskar jag. Men jag önskar att jag redan var det, inte att jag behövde leva ett kaotiskt liv där jag är redo för madrasserad cell i minst ett halvår för att bli det. Om ens ett halvår räcker.

Så, gott folk, för att inte halka tillbaka till ruta ett i en värld så kaotisk att jag omöjligt kan hantera den röker jag igen. Min hälsa får jag främja på andra sätt. Om jag äter rätt, sover mer och motionerar så tycker jag att jag gott uppväger de nackdelar som rökandet ger.

Man måste ha några laster, och jag har valt mina.

Yeah, we tried to be nice to you non-smokers. We tried. But you just fucking badger us, you know? You won't leave us alone! You got all your little speeches you're always giving to us. All these little facts that you dig out of a newspaper or pamphlet and you store that little nugget in your little fucking head, and we light up and you spew 'em out at us, don't ya? I love these little facts. "Well you know. Smoking takes ten years off your life." Well it's the ten worst years, isn't it folks? It's the ones at the end! It's the wheelchair kidney dialysis fucking years. You can have those years! We don't want 'em, alright!? - Denis Leary, No Cure for Cancer

Jag älskar verkligen igelkottar

Och så bestämde jag mig för att fixa en bild till inlägget nedan. Jag började googla på "thorns" eftersom jag för min inre syn såg någon slags svartvit konstellation med en ihopkurad människa som hade en massa taggar spretandes. Sedan fick jag upp några bilder på igelkottar och fastnade där i stället. Allt bara totalt rasade, hela ångesten försvann som i ett trollslag.
Jag älskar verkligen igelkottar.

Första dagen

I dag har jag brustit i gråt minst tre gånger utan någon egentlig anledning. Ingen fin liten gråt med några tårar på kinden heller, utan rödmosig har jag vrålat ur mig en hel massa frustration och sorg och ångest med tårarna sprutande. Jag har varit lika arg som ledsen och all den där energin, all den där aggressionen som liksom inte kommer till någon annan nytta än för att göda Maurius.
För han står bakom min axel och ler nu. Han njuter av det här i fulla drag. Han smeker mig över kinderna med mina tårar på sin tungspets och skrattar lika högt som jag gråter.

Det här är min verklighet.

Min hjärna bygger konspirationsteorier i hundraåttio och hinner spotta ut dem genom munnen innan jag ens har förstått vad som sagts. Ibland hinner hjärnan lura mig också eftersom den är så snabb, ack så snabb. Jag känner mig komplett värdelös också. Inte bara lite värdelös, utan verkligt värdelös. Jag kan inte teckna, skriva, rollspela. Jag kan inte göra någonting rätt eller bra. En del saker är okej, kan medgivas, men inte mer än så. Jag är ingenting och krymper hela tiden. Sedan avlöses krympandet av ilskan över att inte vara någon alls och då skriker jag i stället. Skriker de hemskaste saker och ser vännerna falla en efter en över slagfältet. För mina pilar.

Det här är min verklighet. Första dagen av min verklighet såsom jag har haft den förr och aldrig velat ha den igen.
Den är tillbaka.

Hur i helvete kan det vara värt det?

Lågkvalitets-kängor

Jag har just nu inga hela skodon förutom mina lajvstövlar och ett par underbara, högklackade saker som tyvärr ger skavsår under fotsulan om man bär dem för länge. I stället hasar jag omkring i gamla äckliga stallkängor som håller på att spricka i sömmarna, eller joggardojjorna där sulan gapar efter mat för varenda steg jag tar.
Jag måste alltså köpa skor. Jag vet precis vad jag vill ha. Jag vill ha svarta lågkvalitetskängor med minimalt foder och plats för raggsockor. Sådana som jag under hela min tonår och en bra bit in i vuxet liv köpte på Skokanonen eller andra billiga ställen. De höll ungefär en vinter, men så skavde de bara några dagar också innan de resignerade och anpassade sig efter min ärade fossing. Kvalitetskängor däremot kan ta ett år att bryta in ordentligt.
Problemet är att alla billiga skoköparställen ligger en bra bit bort, och när jag senast besökte ett sådant så kunde jag inte se något som ens liknade vad jag ville ha.

Nåja, bara en tanke. Nu skall jag dra på mig de gapande skorna och låta dem äta löv i parken.

Är jag obotlig?

I morgon bitti när jag vaknar skall jag inte ta någon morgoncigg. Jag skall inte heller ta någon cigg efter lunchen, middagen, disken eller någon annan gång. Jag skall inte ta någon cigarett alls. Jag skall sluta.
Det skrämmer mig att sluta. Det skrämmer mig såpass att jag kallsvettas och måste tvinga mig själv att inte hyperventilera. Förra gången slutade jag i tre månader. Det var de tre värsta månaderna i mitt liv. Jag var nästan konstant gråtfärdig, började med självdestruktivt beteende igen (som jag då hade lagt ned i en hel bunt med år), ilsk, bitsk, utan tålamod, gick upp sju kilo, alltid hungrig, ett konstant sug efter någonting och frös ständigt.

Min kropp luktade annorlunda, hela min mun smakade annorlunda, jag hostade inte, jag hade aldrig huvudvärk, jag drömde inga mardrömmar och jag sov bättre än någonsin.

Så i slutänden kommer det att vara värt det, men hur lång väg är det dit? Hur lång väg skall jag gå omkring i ett tomt ingenting och bara känna leda, sorg, smärta och allmän tonårsaktig ångest?
Kommer jag ens att klara det?
En del är kanske obotliga?

Är jag obotlig?

If I ever leave this world alive

Morgonen har tillbragts med att lyssna på Debussy (Genialt! Genialt!) och rota omkring bland kläder för att förbereda utgång bland folk. Jag leker med textilier och sminkningar, strör lite glitter här, lägger till en fjäder där... och jag hade glömt hur mycket jag saknat det.
Ingen torgskräck i sikte när jag låter bli att ta det på allvar. Inga problem att röra vid dörrhantaget eller till och med öppna dörren. Hakuna matata.

Om jag skulle beskriva min stil i dag så skulle det förmodligen bli varité-älva med drag åt modern goth och kärlek till Holly Black.

Staden väntar!

Efter lajvet

Här vet jag att jag borde skriva ett långt och utförligt inlägg om hur Blodspår var. Det tänker jag inte göra. Jag nöjer mig med att nämna att jag hade mer roligt än tråkigt och att det var mer bra än dåligt. Nästa lajv blir Frosthjärta - och där skall jag spela troll!

Allt är lugnt

Skomakaren kunde laga mina gamla näbbstövlar. Jag har använt dem på lajv i tio år och de är som gjutna efter mina fötter, samt fluffigt fodrade. Nu står de nysmorda och väntar på morgondagen.
På stolen hänger min mantel som jag ägnade ett antal hela dagar med att sy. Innerfodret i indisk bomull, sedan fodrat med fleece, nästa lager lappar i filt och linne och sista lagret pälsspill löst påsytt. Jag blir dubbelt så bred och den ser liksom maffig ut.

Allt är packat. Vår käre norrlänning sitter på tåget hit. Vem som åker med vem, var och när är också ordnat. Jag har läst intrigerna. Pirret i magen växer till kaos till och från.

Nu gäller det bara att kunna släppa taget och spela.

Fegstrumpa

I går var jag överbjuden till en granne och tillika lajvare som jag egentligen inte träffat utanför lajvvärlden förut. Jag var livrädd! Det är ju det där med jag i sammanhang med främmande personer som gör att risken för sociala klavertramp är stor. När som helst kan jag råka spotta ur mig något som får mig att framstå som ett miffo och som kommer att jaga mig för evig tid.

Som den där gången när jag satt och pratade om husdjur med en grupp tjejjer och vi kom in på smeknamn på de små liven. Jag berättade att min katt kallas "Tofflan". Tyvärr frågade de varför, varpå jag glatt svarade att "om man smörjer in foten i vaselin och sparkar hårt nog så ÄR det en toffla". Oj. Oj. Jag är van vid att man vet när jag skämtar. Att man inte tar det på allvar. De tog det på allvar och där fick jag psykopatstämpeln åter en gång.

Eller när jag lyckades säga att USA i alla fall har gjort en bra sak i ett främmande sällskap i Skövde... och svarade på följdfrågan "Vad?" med "Hiroshima". Stämningen blev genast så mycket frostigare.

Och jag förstår inte sådant här. Jag vet inte vad jag kan säga och inte kan säga. Jag vet inte vad som är okej i vilka sammanhang och jag kan inte läsa folks kroppspråk särskilt bra. Jag är dålig på kallprat och har gott om fördomar och åsikter som inte är särskilt politiskt korrekta. Mina skämt kan säkert i vissa kretsar anses både plumpa och upprörande och det är så svårt att avgöra var som vad är okej.
Egentligen borde jag kanske tänka som så att om folk tar illa upp så är de ändå inga potentiella vänner, men det går inte. Jag menar, en del av dem som blir stötta är säkert härliga människor som inte skulle ta illa upp om de kände mig bättre och visste när jag skämtade eller när jag inte var allvarlig.

Så ironiskt nog kommer jag nog bäst överrens med folk då jag undviker dem. Åter igen.

Kvällen blev i alla fall trevlig med snack, lajvpyssel och kladdkaka. Med lite tur har jag inte lyckats göra mig ännu en fiende.

För övrigt någon som minns vem Anders från Kumla är?

Min syster, fru Lembke

I går gifte sig min lillasyster. Min lilla Nilla som aldrig riktigt blivit mer än tolv år i mina ögon, trots att hon fyllt tjugoett. Nu är hon inte fröken Pettersson längre, utan fru Lembke. Fru Lembke! Det är ju helt sinnessjukt... hm. Visste inte om jag skulle skriva "sinnessjukt häftigt" eller "sinnessjukt läskigt, så jag stannade vid "sinnessjukt."
Bilden ovan är från Nillas student, eftersom jag ännu inte fått se några foton från bröllopet, men de pussas ju i alla fall, vilket kändes passande.
Oavsett så är jag mest chockad, men inte förvånad. Massor med gratulationer till min syster såväl som Patrik som för länge sedan fångade hennes hjärta, och nu också hennes hand.

Men för helsike, Nilla, du är ju bara toooolv åååår!!!

Eget bibliotek

Drömmen om ett eget bibliotek lever kvar i mig, lika tydligt som den gjorde redan för tio år sedan och för femton år sedan, kanske till och med tidigare än så. Hyllmeter efter hyllmeter i mörkt trä prydda med otaliga vackert inbundna volymer. De vackraste böckerna står i fina bokställ med framsidan ut mot betraktaren så att man verkligen kan njuta av omslaget. Här och var finns små drakar, kristallkulor och mystiska föremål. I glasmontrar skall de mest fantastiska handskrivna böckerna ligga uppslagna med en diskret belysning samman med relevanta föremål som kan härledas till skriften.
Mitt i rummet skall det stå ett biblioteksbord med sliten träskiva och en bekväm fåtölj, lagom nedsutten. Vid fotöljen skall det stå en golvlampa och det måste stå en stor kopp te på bordet. Under fötterna en orientalisk matta i dämpade färger.
Samma dröm. Mitt privata bibliotek i huvudet har sett likadant ut i alla tider och kommer förmodligen att göra det tills den dagen när jag dör.

Men vad har jag då? En och en halv dåligt organiserad bokhylla. Helst skulle jag vilja ha fler, men av någon anledning så ser sambon bokhyllor mest som dammsamlare och inser inte att de är de mest fantastiska föremålen i världen och att ur inredningssynpunkt finns det ingenting vackrare än en välsorterad bokhylla.

När jag blir stor skall jag bo någonstans där jag kan ha ett privat bibliotek, tills dess får mina stackars böcker ligga kvar i plastpåsar hos min mor, eller trängas i lågprishyllor från IKEA.

Förlåt böcker, jag lovar att gottgöra er.

We're choosing the path between the stars

Nyförälskade människor är självgoda. Deras lyskraft är starkare än vår och därför anser de sig vara i sin fulla rätt att smutskasta allt som inte lyser lika kraftigt. De säger att det inte är i sin ordning att gräla så mycket som vi gör, de säger att det inte är okej att vara så olika, att man skall vara i symbios. De påstår att det inte är värt att kämpa så mycket för ett förhållande.
Jag säger att det är värt det.
De säger att allt bara skall falla på plats och sedan är livet en enda saga. Visst, det händer säkert vissa undantag och det är säkert fantastiskt. Jag har varit så blint vanvettsförälskad en gång i mitt liv, en enda gång. Det sög musten ur mig, tog all min energi som riktades mot den andre parten, ett halvt leende från honom gav mig lycka nog att leva i ett rus i dagar. Jag åt inte, jag sov knappt, resten av världen försvann. Det var underbart när det hände, men att leva så ett helt liv? Jag tror inte jag skulle ha klarat av det, jag skulle brinna ut till sist. Man måste landa någonstans också.
Jag har landat med min Faun. Jag var aldrig vanvettsförälskad i honom. Det växte fram. I början av förhållandet var jag inte ens kär, inte i vanliga mått mätt. Folk sa att jag borde göra slut för det, men jag känner mig själv. Jag visste att jag med tiden skulle älska honom och jag hade rätt. Känslan blir starkare hela tiden i stället för att falna och dö.
Vi grälar, vi är oense om det mesta, jag är olycklig stundtals, men oavsett så kommer det hela alltid fram till samma insikt:
Jag är lyckligare med honom än utan honom.

Ingen kan säga att det inte är värt att kämpa för.

Pyssel och Slams

I går kom Slams och hennes rått-katt-räv-drake hit. Det blev mycket tittande på saker man måste se (som Dr. Horrible!), en del promenerande och massa pratande. Underbart. Jag har saknat Slams - och nu saknar jag även den lilla råttkatträvdraken.

Sedan har jag fått klart den ena armvärmaren som jag håller på att göra till Oscar. För något (några?) år sedan stickade jag en halsduk till honom och nu kände jag för att göra matchande armvärmare. Längst ut mot handen är det luddigt garn, även om det inte syns så bra på bilden.

Här är den andra som snart är klar. Jag tycker verkligen om att hösten gör mig pysslig och kreativ. Ingen annan årstid har den effekten på mig. Undra vad jag skall sticka härnäst? Hm. Fast jag borde inte sticka, jag borde göra klar min mantel till Blodspår. Känner jag mig själv rätt så kommer jag sitta dagen innan och panika om det. Nåja, det är ju ett sätt som fungerar för mig.

Vetenskapligt bevisat, 94% Slytherin

The sorting hat says that I belong in Slytherin!

Said Slytherin, "We'll teach just those whose ancestry is purest."

Slytherin students are typically cunning and hungry for power. Important members include Draco Malfoy (Harry's nemesis), Professor Severus Snape (head of Slytherin), and Lord Voldemort.

 
 



Take the most scientific Harry Potter
Quiz ever created.

Get Sorted Now!

Slytherin pride!

Min kära syster har fyllt år och blivit äldre. Eftersom hon är en äkta Slytherin och dödsätare så bestämde jag mig för att göra något speciellt av både present och presentförpackning.

Först tog jag en skokartong, sedan målade jag Slytherin-skölden på den och skrev "Slythering W.E.A.R. For wizards and magical beings since 2008. 100% hand made."
I hörnen stämplade jag fina snirklar med en stämpel som vi hade kvar sedan tidigare utsvävningar och en ful lapp på sidan dolde jag bakom en annan lapp med "Sent by owl mail express".
Banden blev självklart också i silver och grönt och lagom genomskinliga för att texten skall synas igenom.

Innehållet i paketet slog jag in i grönt silkespapper för den lite extra lyxiga känslan och på kortet står det:


"SLYTHERIN WEAR
Wizards *Elegance* Arrogance*Ruthlessness

THIS piece of clothing was handmade by trolls in the magic factory of Moss Cultist, the owner of Slytherin WEAR. Please do check out our other collections Fairy Slippers and Dragons Headwear. All our products are
strictly made for the wizardworld and
muggle use is not recommended."

I paketet fanns en Slytherinhalsduk som jag stickat på lediga stunder. Jag stickar ganska ofta numera och för tillfället håller jag på med ett par armvärmare till Oscar som skall matcha halsduken jag gett honom för något (några?) år sedan.

Så här fin blev i alla fall syrran i halsduken. Notera hennes fina dödsätartröja som jag avundas henne stort.

Nu fick jag faktiskt lust att gå in på Alivans och köpa mig en trollstav också. Får väl se om jag har råd.