Blank stare into space

Jag märkte just att mina käkar gör ont. Inte aktivt ont, utan ont som i att jag måste ha spänt dem hela dagen, men jag kan inte minnas att jag har gjort det. Jag sitter nu och försöker slappna av i käkarna, men jag vet inte om jag gör det, för de gör ont och är bortdomnade och känns konstigt stela i alla fall.
På eftermiddagarna och kvällarna hasar jag omkring i lägenheten. Jag rör mig som om jag vore åttio år gammal och fastnar ofta med blicken på ingenting alls och ett märkligt surrande ljud som jag tror är ljudet av mina tankar, men som jag inte kan utläsa. Tiden går. Med en kraftansträngning kan jag leka lite med barnet i korta perioder, eller byta blöjor, eller diska lite, eller få något annat gjort. Jag känner mig bortkopplad från min kropp och mitt huvud under tiden.
Jag kan inte vakna. På så många sätt. Jag är alltid så trött, trött, trött, trött. Mattheten är densamma som den enorma matthet jag upplevde när jag kom hem efter nio dagar på sjukhuset, en 24 timmars förlossning och en livmoderinflammation, men till skillnad från den går den inte över. Ingenting går över. Jag har inte tid att rasa ihop. Jag har inte råd att rasa ihop. Jag har inte... någonting. Jag har tappat det.
Jag brister i fokus.
Det är så mycket ljud i lägenheten hela tiden, och så mycket ljud utomhus. Allting låter så mycket. Har det alltid låtit så här mycket? Jag sätter lock för öronen och ljuden blir uthärdliga, men nätt och jämt. Om de sätter igång lövblåsarna igen så tror jag att jag kommer att dö.
Och jag kan inte prata om det här med någon. Inte så som jag skulle behöva. Läkare? Jag har inte råd. Maken? Jag tror inte han läser det här och jag hoppas inte det. Han gör så mycket, han försöker verkligen ta hand om mig nu och jag vill inte oroa honom. Andra? Jag vet inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte initiera. Jag skäms. Jag skäms för att jag är så värdelös att jag är så trött fast jag inte har ett jobb. Fast andra jobbar och pluggar och tar hand om barn och är goda vänner och gör så mycket. Om jag inte är sysselsatt jämt får jag uselt samvete, och nu kan jag inte sysselsätta mig. För jag orkar inte. Och det finns saker jag brukade hämta kraft i. Ett långt bad (jag blir uttråkad eller somnar nu). Spela spel (jag blir ofokuserad och tröttnar, vare sig det är kortspel, datorspel, rollspel eller något annat). Läsa en bok (max den tid det tar att röka en cigarett, sedan får jag dåligt samvete). En film eller TV-serie (fungerar med avbrott och i portioner, men jag minns nästan ingenting efteråt). Och jag hör illvilja i alla röster. Anklagande. Min egen avsky mot hur patetisk jag är som inte skärper mig. Och jag är rädd. Och jag kan inte vakna. Och jag orkar inte, men det finns inga alternativ.

Jag sover bra

"Sömnproblem kan ju göra vem som helst lite knäpp, men jag sover bra nu." säger jag och ler med alla tänderna mot arbetsförnedraren. Ja, jag sover bra nu. Inte så mycket annat förändras därmed, men jag sover bra nu. Jag sover bra nu och gråter bra nu och vill skrika så länge att jag inte längre finns och saknar självskadebeteendet och har ett svart samvete så becksvart att inget ljus i världen kan rå på det. Så ja, tack, jag sover utmärkt nu. Jag har en dygnsrytm. Jag går och lägger mig i vettig tid och sover som minst sex timmar, men vanligare närmare åtta.
Och ingenting blir gjort. Och så fort jag slappnar av det allra minsta så blir jag förkyld och febrig. Och jag måste skärpa mig, hålla mig på helspänn, för det tycks vara enda sättet att hålla febern borta. För det finns saker att göra. Det finns alltid saker att göra och för lite tid att göra dem på.
Jag lyssnar inte på musik längre, annat än om jag diskar. Jag kan inte förmå mig till att läsa något mer ingående än lättförståelig ungdomsfantasy eller böcker jag redan läst femhundra gånger. Jag kan inte lajva, inte spela magic, inte studera. All fantasi är på semester och jag måste skärpa mig, skärpa mig, skärpa mig. Men jag sover bra nu, tackar som frågar.

Gå rakt fram

Ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag orkar. Hur länge till jag orkar att ständigt gå spänd som en fiolsträng. Hur länge jag orkar detta konstant dåliga samvete som gör mig sjuk av olycka och kval. Hur länge jag orkar allt jag borde göra och allt jag inte gör och allt som förvandlats från roligt till horribelt på grund av krav, krav, krav.
För jag vet inte hur länge till jag håller ihop i fogarna. Hur lång tid det tar innan jag bara ställer mig och skriker och slår vilt omkring mig tills jag faller död ned eller blir inlåst så djupt att solen aldrig når mig mer.

Och jag försöker. Och det finns bra saker. Men min hjärna vänder bra saker till dåliga saker och så är kvalkarusellen igång igen. Ingenting är bra på riktigt. Ingenting duger. Ingenting är nog. Och alltihop är mitt fel. Alltid mitt fel. Jag vet inte vad som hände eller hur eller var, bara att det har eskalerat så till den milda grad att träsket brett ut sig för hela mitt inre synfält igen och inget fastland tycks ens existera.

Men jag fortsätter. Fortsätter. Fortsätter. Ta hand om barnet (alltid ett öga öppet, alltid ett öra åt det hållet, alltid redo, på helspänn, på språng), städa, tvätta, diska, dammsuga, torka, gråta. Jag har bara fyra uppgifter kvar och sedan är två kurser avslutade och färdiga, men jag kan inte. Jag kan inte. Abiwords vita sida får mig att stirra som ett rådjur i strålkastarna på en framrusande bil. Jag kan inte röra mig, inte röra tangenterna, inte få något gjort. Min hjärna får tunghäfta.

Och samma sak med allt annat som jag lovat att göra. Allt jag tagit på mig. Allt jag måste. Varenda liten sak är jättestor och alla knäpper de på den sträng spänd till bristningsgränsen som är jag. Pling! Pling! Plink! Men när kommer PLOOOIINK? När är det kört? Hur mycket till klarar jag? Orkar jag? Förmodligen mer än jag tror, men det känns inte så.

När var jag senast avslappnad? Jag vet inte.
När gick senast en hel dag utan värktabletter? Jaa, kanske runt den 23:e december ungefär.

Jag börjar få slut på möjligheter och jag klarar inte av att hantera det här längre, men det finns ingenting annat att göra än att bita ihop, försöka låta bli att skrika, låta bli att ifrågasätta, bara gråta när det inte stör och gå rakt fram.

Greppet

För vi tappade varandra
Vi släppte taget
Vi skrek och grät och släppte taget

I malströmmen
hittade vi tillbaka

Men det tycks inte finnas
någon väg tillbaka

Din hand i min är så kall
och vi tassar på tå
och någonting har gått förlorat
och jag saknar dig

mer än jag någonsin saknat mig själv

Och det förra året är förbi

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Fått ordentlig lön för att prata om Harry Potter, blivit intervjuad i internationell TV, varit i Östersund och spanat efter sjöodjur, hälsat på någon i Degerfors, varit på steampunkkonvent... Listan kan göras jättelång!

 2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag tror att jag inte gav något särskilt nyårslöfte, och om jag gjorde det så... Nej.

 3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Det tycks hända lite varje år nuförtiden. ;)

4. Dog någon som stod dig nära?
Det känns som om hon stod mig nära, inte fysiskt, men själsligt. Jag saknar henne.

5. Vilka länder besökte du?
Narnia, Riva, Midgård och sisådär ett trettiotal andra. Som vanligt, alltså.

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Jag har saknat en vettig inkomst (alltså en som räcker till typ hyra, mat och något enstaka klädesplagg då och då) så det vore trevligt.

7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
13:e oktober

8. Vad är det bästa som hänt dig år 2013?
Det har hänt så många bra saker att det blir lite svårt att välja. Det bästa är nog att jag kommit närmare så många personer som jag verkligen hoppas är här för att stanna.

9. Största misstaget?
Jag tror faktiskt inte jag gjort mer än många små misstag. Det är nog möjligen detsamma som alltid; att missta mig själv och saker jag skapar för att vara träck.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ingenting över det normala.

11. Bästa köpet?
En stor, platt TV för en femhundring var nog lätt det bästa köpet.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Lägenheten, så klart. Främst då hyra, men även tillkommande el och sådant tjafs.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min fina, fina julklapp som innebar att jag skall få åka på Harry Potter-lajv!!

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?
Uuuh. Jag förknippar inte år med låtar, eller låtar med år.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Om vi jämför med de sämre åren var jag mycket gladare. Om vi jämför med de bättre åren var jag nog lite ledsnare. Fast inte mycket. Alls. Livet är något jag tycker om nuförtiden.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag hade orkat plugga mer, men nu gjorde jag inte det. Sådant är livet.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Jag önskar att jag hade druckit mindre på nyårsfesten, men det var väl det. ;P

18. Hur tillbringade du julen?
Med min fina familj och goda vänners lag i en liten röd stuga i Närke.

19. Blev du kär i år?
Jag blir kär varje år. Alla år. Alltid!

20. Favoritprogram på tv?
Netflix har gjort allt möjligt. Förra årets favoritprogram på TV var nog följande: Hemlock Grove, Reaper och X-men (nittiotalsserien med Jubilee).

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag hittar alltid någon eller något nytt att hata. Det är så jag rullar.

22. Bästa boken du läste i år?
Jag väntar under mossan. Älskade också att läsa om en viss parasollsvingande dam i ett vampyr-och varulvsinfesterat London.

23. Största musikaliska upptäckten?
Uhm... Det torde nog vara en inte helt färdigmixad låt av Atomic Moonshine som jag blev tvärkär i.

24. Något du önskade dig och fick?
Jag har bra vänner och bra familj, så det får jag ALLTID!

25. Något du önskade dig men inte fick?
Errr... en... enhörning?

26. Årets bästa film?
The Cat Returns var så mysig att jag får hjärtstillestånd bara av att tänka på den!

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Drog igång Fezten med stort F.

28. De bästa nya människorna du träffade?
Har inte träffat så många nya människor, utan mer kommit nära folk jag träffat innan.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
Fabulöst fantastisk, som alltid.

30. Vad fick dig att må bra?
Så många saker. Kärlek och kärlek och kärlek. Kramar och pussar och filmer och böcker och god mat och sonen, sonen, sonen och vänner och familj och djur och skönhet och skratt och varm choklad och...

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Jag blir inte sugen på kändisar, jag blir sugen på karaktärer. Eller vänta nu! BEAST!! Beast är en kändis!

32. Vem saknade du?
Jag saknar alltid folk då mina vänner och släktingar är spridda både högt och lågt, men främst saknar man ju den man aldrig mer får se.

33. Favoritmånad?
Oktober är alltid min favoritmånad.

34. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Men, det har jag ju redan skrivit. Phän-Gharr!

Luulnallen har återvänt!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig femton år tillbaka i tiden kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och SVARTA själar. Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildsruta med - och så började Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)

 

Och givetvis kommer luulnallen även i sällskap av luulsnigeln, som tyvärr gick hädan för några år sedan och nu är av en mer zombieartad natur!

Och jo jag vet

Och jo jag vet att jag inte skrivit på länge, och att det inlägg jag skrev senast utöver rollspelsinlägget nu i natt var rysligt deprimerande. Ville bara säga att jag hade en underbar resa till Östersund och en intervju som jag hoppas inte gick helt åt skogen.

Ville också bara säga att jag skall försöka skriva lite oftare här, om det finns någon som läser?

Katjas sida - del V

- "Men Katja, vi har ju pratat om det här hundratals gånger." Tidström suckar. Han förstår inte. Hon vet att han inte förstår och att han inte kan förstå. Han är inte som hon, inte som någon hon träffat förut, oavsett vilken klan de delar. Men hon fortsätter att gå dit, fortsätter att prata, prata, PRATA! För vad annat skall hon göra. Vad finns det att göra när Tobbe inte är kvar. Hon låter tankarna få fritt spelrum.

"Tobbe! Var har du tagit vägen? Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig så mycket att det skär.

Tobbe.
Har jag dödat dig?

Jag är så rädd att jag har dödat dig, men jag kan inte minnas. Jag såg dig nästan i parken igen häromdagen, men det var inte du, för ditt hår var kort och du var fel och jag är så rädd för ditt blod på mina händer.

Varför blir det alltid så här?"

Hon har slutat sin förföljelse av Skall. Hon vill så väl, men hon har annat att göra nu, annat att ta itu med. Den lilla kattungen som blivit lagad så omsorgsfullt vilar nu i en korg med ett kort brev på en trappa. Men det är bara början, för Katja planerar något stort. Vad vet hon inte ens själv ännu. Allt hon vet är att hon för första gången är ensam. Helt ensam. Ingen Sam. Ingen Abbah. Ingen Brujah. Ingen Gangrel. Ingen Rebecka. Ingen ingen ingen alls.

Och hon vet att hon måste göra något av det. Hon måste skapa någonting nytt. Hon måste få dem att se henne, att prata med henne, att älska henne och bara henne och ingen annan.

Men har hon dödat Tobbe?

Säkerhetsventil

Efter att ha loggat in på fel konto tre gånger i rad så sitter jag här. Ord svarta, bakgrund vit. Jag behöver någon form av ventil nu, och vad är bättre än en blogg?

Jag är så rädd.

Jag har så svårt att andas. Det är som en stor tung klump inuti min bröstkorg som skaver och skaver och tårar som kommer när man minst anar det. Att bara åka ned på stan och träffa min bror för att fixa ett ID-kort ger mig kallsvettningar och dubbla hjärtslag.

Jag har varit med om mycket död i mitt liv, men allt har liksom alltid halkat efter. När pappa dog kunde jag inte sluta sörja. Det tog så många, många år. Alla som försvann under tiden blev bara parenteser. Jag hade den där stora, avgrundsdjupa sorgen som överskuggade allt annat. Det fanns inte rum för mer sorg. Det fanns inte plats inuti mig. Jag konstaterade bara lojt att allt var som det var.

Och nu. Nu tror jag att jag förlikat mig med att min pappa är död. Nu. Tretton år senare. För ett dödsbesked i dagarna svepte mig totalt med sig och gjorde att jag blev bragd ur fattningen. Mörkret som bredde ut sig var ogenomträngligt. Är ogenomträngligt. Jag ser ingen poäng. Ingen mening. Ingenting. Och jag har inte tid. Jag har inte tid att bryta ihop. Jag har en son. Jag har planer. Jag har fått en möjlighet som jag för en vecka sedan beskrev som den största möjligheten i mitt liv och som jag nu bara vill slippa undan. Jag ser bara problem, inga möjligheter. Jag är satt ur spel, men fortsätter ändå att spela per automatik. Men sådana här stora saker, stora resor, stora händelser, de gör mig handlingsförlamad. Paralyserad. Jag vet inte om jag kan genomföra vad jag planerat.

Okej, jag skall tala klarspråk. För en jävla gångs skull skall jag faktiskt tala klarspråk och inte trassla in mig för mycket. Jag har fått ett erbjudande om att bli intervjuad i internationell TV. I egenskap av kryptozoolog. Jag. Expert på kryptozoologi. Jodå. Det är jag.
Men jag bryr mig inte längre. Resan är lång och dyr. Jag vet inte om jag klarar av det. Jag vet inte om jag ens vill klara av det längre. Hjärtat är så tungt, så tungt. Paniken en ständig närvaro.
För häromdagen fick jag veta att en av mina äldsta vänner är död. Vi umgicks sporadiskt, men med några fasta hållpunkter. Vi pratade lite ibland. Vi stod inte varandra supernära, inte som förtroliga samtal dag efter dag gör, men vi stod varandra nära som folk som alltid funnits i varandras liv. Som funnits i varandras liv i femton år. Som ställt upp när det behövts. Som träffats vid möjlighet. Som blivit glada av att se varandra.

Sista gången jag såg henne var på en fest för ett tag sedan. Vi pratade en del. Det var skönt. När hon skulle gå pussade hon mig och berättade hur glad hon var för att jag varit där. För att hon tyckte om mig. Hon log så brett. Jag saknar henne. Jag vill inte skriva öppet om det här egentligen, men jag måste. Jag vet att jag har skrivit halvledande uppdateringar på Facebook, men jag vill inte skriva detaljer. Vill inte skriva hennes namn, samtidigt som jag vill skrika det. Försöka få henne att höra mig på andra sidan.

Och jag har inte tid. Jag har inte tid. Jag har inte tid. Jag har inte möjlighet. Jag har planer och studier och möjligheter och familj och vänner. Jag har inte råd att bli paranoid och folkskygg och ickefunktionell. Jag kan inte gömma mig under täcket och aldrig gå upp. Jag måste ta hand om sonen och diska och studera och fixa ett jävla ID-kort och dammsuga och gå ut med hunden och skriva C-uppsats och hålla ruljansen igång. Jag måste fungera. Jag har inte råd att låta bli. Jag vet inte. Det blir många "jag" "jag" "jag" i den här texten, men det går inte att beskriva hur andra mår eller känner det just nu. Det är inte relevant. Det går bara att skriva om mig. Om hur jag upplever världen just nu.

Jag upplever världen som ett schema fullt av tvång. Till och med nöjen är tvång, och så var det redan innan dödsbeskedet. Jag är konstant stressad och kan inte komma på en endaste sak som jag gör bara för min skull, bara för att ladda batterierna, bara för att kunna andas. Tidigare kunde jag komma på en sak, att bada, men inte ens det är avkoppling längre. Att läsa böcker, spela rollspel, lajva, umgås med vänner, skriva, sova, vara vaken, allt har en underton av förtryck. Av måste.

Och nu ovanpå alla dessa måsten finns det här tryckande mörkret. Den här skärande sorgen som tog mig helt med överraskning. För jag sörjer inte. Jag konstaterar. Jag kan inte sörja. Jag gick sönder när pappa dog.
Men tydligen hade jag blivit lagad.
Så jag önskar att jag inte var lagad.
Så jag önskar att jag kunde sitta kvar i den gamla hemtama sorgen som jag vet hur jag skall hantera. Som jag numera klarar av att leva med. Men det är väl just det. Jag lever nuförtiden, jag överlever inte bara. Trots stressen och ångesten och tvången så lever jag framför att överleva. Jag är så rädd att tappa det. Att förlora det.

Så jag fortsätter att pressa mig själv. Hoppas på att det på andra sidan stressen och kraven finns en ljusning, en lättnad. Luft att andas.
Men samtidigt vet jag ju att det inte fungerar så. Livet är ingenting man kan tvinga sig igenom i hur hög fart som helst. Man måste kunna andas under tiden. På andra sidan finns bara en vägg. En vägg jag är på väg mot. I alldeles för hög fart. Men jag är för handlingsförlamad för att hoppa av. För handlingsförlamad för att sluta handla.

Och jag är så rädd.

Skördefesten är magi

I helgen var det åter igen konstnatt och skördefest på Öland. Det var magiskt. Varje år är det som om folk för två dagar faktiskt lyckas ta en titt in i mitt hjärta och sedan återskapa vad de ser där och kalla det "skördefest".

För det var drakar med lysande ögon och slott byggda av halmbalar och spökhus och glittrande små lampor och lyktor och pumpor - överallt pumpor! Stora pumpor, små pumpor, avlånga, runda och självlysande pumpor. Pumpor med roliga former och pumpor med intressanta färger.

Det är väl knappast någon nyhet att jag älskar pumpor.

- Jag och Fiia vandrade in på "Drake café" där utanför små ljus glimmade i en vacker liten damm. Tältet var smycket med små ljusslingor och tyger och jag kunde knappt förstå hur ett vanligt tält kunde bli så vackert och magiskt. Där beställde vi två koppar kaffe som smakade bättre än allt annat kaffe; mjukt och runt och fylligt utan ens ansats till bitterhet.

- När jag vandrade nedför yttertrappan till spökhuset och någonting vidrörde min ena ankel. För första gången i det spökhuset fladdrade hjärtat till en aning och ett skratt hördes från under trappan när det anställda spöket därunder noterade skälvningen hos mig.

- Skrattanfallen när vi trötta, men glada åkte ut i bilen sent en natt för att - och jag citerar - "Göra hela jävla Öland osäkert."

- På medeltidsmarknaden då alla stannade upp som en man över hela fältet för att betrakta den örn som svävade majestätiskt långt, långt ovanför oss.

Och när jag hittade Osten med stort O, och konstnären som snidade träfigurer allt som oftast med motorsåg, och påfågeln i galleri Fågelform och pumpasoppa och pumpapaj och kramar och skratt och rollspel och... allt.

Så många intryck. Så mycket kärlek. Så oerhörda mängder med den ljuvliga magi som bara skördefesten upplevd i goda vänners lag kan bringa.

Rökare är ingen homogen grupp

Det är märkligt. I dessa upplysta tider där det är väldigt noga med att alltid omtala och tilltala individen i stället för gruppen så är det fortfarande helt okej att säga saker som börjar med "rökare är", "rökare gör".
Vet ni vad, rökare är och gör ingenting speciellt utöver att just röka. Rökare är nämligen ingen homogen grupp, utan en stor samling med vitt skilda människor som råkar vara beroende av samma gift.

"Rökare struntar ju i förbudsskyltar" - Nej, en del människor struntar i förbudsskyltar. Precis som den där människan där slängde något där man via skylt bett folk att inte skräpa ned, eller den där andra tyckte det var en bra plan att lägga prylar i trapphuset trots att skylten bredvid säger att man inte får.

Detta går givetvis att applicera på en mängd olika saker.

Oavsett så är "rökare" inte en specifik gruppering. Visst, beroendet ger viss sammanhållning, men utöver detta finns det ingenting alls som faktiskt binder ihop oss eller gör att vi förtjänar att klumpas ihop i samma grupp.

Och det räcker nu. Jag slänger oftast inte fimpar på marken. Jag röker inte i busskurer eller vid ventilationstrummor. Jag blåser inte rök på folk. Jag sköter mitt och låter andra sköta sitt och det vore så hjärtinnerligt skönt om ni som inte röker kunde göra samma sak.

För rökning är ett förjävligt beroende. Det är ett beroende som bara de ungdomligt dåraktiga är stolta över, ofta en stolthet vilken skapats som försvarsmekanism mot den ständiga kritik vi hela tiden får. Vi luktar illa. Vi har ful hud och fult hår. Vi dödar oskyldiga med andrahandsrökning. Vi kommer förmodligen få cancer och dö. Vi VET. Det har inte undgått oss. Anledningen till att vi inte slutar är så sällan för att vi inte vill, utan för att vi helt enkelt inte klarar av det. Vi kan inte sluta. Det gör oss inte till svaga eller sämre människor, bara människor med mer eller mindre beroendementalitet och känslighet för giftet.

Så. Det är något som vi rökare i alla fall har gemensamt; Ni.

Återkomsten

Tillbaka i mitt kära Kalmar där hösten ännu ligger och pyr i stället för att ta ordentlig fart. Jag såg med sorg hur träden blev grönare ju längre söderut jag kom, men förr eller senare. Snart.
Det är oavsett fantastiskt att komma hem. Jag stannade ju några extra dagar och tänkte träffa en massa mer folk och vara social, men fann mig själv i stället hemma på gården och ville inte åka någonstans. Jag hade fått min fix, helt enkelt.

Fixen i fråga innehöll bland annat den bäste malkav jag känner, några trevliga nya bekantskaper, samtal med en skogshäxa och sedan när jag stannade hemma fick jag också sällskap av en ros.

En bra resa, en skön hemkomst.

Och tusen fantastiska saker i min nära framtid att se fram mot.

Dandy in the Underworld

Sedan i söndags är jag i Närke och hälsar på min ärade moder. Jag har även hunnit med att träffa ett stycke Malkav och en massa annat jox. Det här ovan är en liten testsminkning inför fredagens födelsedagsfest med åttiotalstema. Tur att Adam Ant fanns då, annars hade man fått välja någon av alla dessa superfula sminkningar som var moderna då. Det räcker med att outfiten i sig ser ut som sjutton.
Så, vad har jag mer gjort? Jag vet inte. I dag skulle jag göra vettiga och nyttiga saker. I dag har jag inte gjort en enda vettig och nyttig sak. Hjärtat känns som om det värker av svärta och tomhet och jag kan inte riktigt förmå mig till att le annat än till hälften. Sådana dagar kommer och går, men förmodligen kom den här på grund av att jag sov dåligt, drömde dåligt och allt möjligt sådant skit.

Men i morgon blir det Malibu, dryghet och mer dryghet. Förhoppningsvis kan det hjälpa upp min ständigt sviktande självkänsla.

The good, the mad and the lovely - signing out.

I am the dread pirate Roberts

Kära låtsaskompis,

I dag har varit en rätt usel dag i den här så kallade "verkligheten". Lyckligtvis lyckades jag lämna den ett par gånger med varierande sällskap. Jag har också kommit på att jag är den fruktade piraten Roberts. Så det så.

Tid för reflektion

Allt blir bättre på hösten. Jag känner den i luften nu. Natten blir svartare, dagen blir lättare att andas. På hösten har jag ännu en chans att hitta tillbaka till den där personen jag egentligen är. Den där personen jag tycker om och brukar träffa ibland, men som jag har så svårt att komma ihåg adressen till.
En rökelsedrake som andas ut kaneldoft. En kopp fruktte. Doftljus. Höstvindar. Kyla. Sjalar. Allt det som leder mig hem till mig. Det har börjat.

Året jag fyllde trettio dog jag

Året jag fyllde trettio dog jag. Jag vet exakt i vilken sekund som döendet påbörjades. Det var en långdragen process. Jag fick inte dö snabbt eller enkelt. Jag fick dö ratad, avskydd, bortkastad, smutskastad, förrådd.
Jag vet inte ens om jag har andats sedan dess. Döda behöver ju inte andas, eller hur?
Ibland skrattar jag, ibland ler jag, ibland gråter jag, ibland skriker jag, men jag andas inte. Jag känner inte lika djupt längre. Jag har spärrat av. Jag är ju död.
Och sår har läkt och plåster har plåstrats och dagar har gått och vatten har runnit, men jag är ändå död. Och jag älskar min son och min man och mina vänner, men inte mig själv, och jag litar inte på någon. Utom mig själv.
För året jag fyllde trettio dog jag, och det är ingenting man egentligen kommer över.

Tiden bor i hjärtat

På senare tid har jag varit väldigt stressad. Väldigt, väldigt, väldigt stressad. Så när min yeti bad mig skaffa mig själv något fint fann jag snart den här. En sköldpadda. Som bär på ens tid. Givetvis fick det mig genast att tänka på Kassiopeja från Momo eller Kampen om tiden. Jag kan knappt vänta tills jag har den nära hjärtat.

God morgon, söndag

Eller kanske snarare "god förmiddag". Vad har du att bjuda på nu då? Spännande filmer? Naturäventyr? Ett fiskafänge? Någonting annat intressant?
Jaha. Studier av samiska gudar. Nåväl, det är ju inte så illa pinkat ändå. Tack, söndag!

På ett helt annat tema så är min son inte intresserad av ost. Det gör mig orolig. Ost är ju det närmaste en enhetlig religion vi kommer i det här hemmet och jag är rädd att han kommer att känna sig utanför.

Borgholm

I går var jag i Borgholm med min bror och min käre vän som vi för anonymitetens skull kan kalla för "DragonloverXXX". För er som vet vem jag menar är det nämligen inte ett dugg anonymt då. Perfekt. Konstigt det där med att folk undviker vanliga namn i bloggar. Det tycktes gå en period då alla skrev vanliga namn, sedan gick de över till påhittade namn igen. Varför? Är det för att de blev nostalgiska över nätets tidigare dagar med alla dessa nätnamn? Är det för att de egentligen önskar att de vore Bellman? Ja, fan vet. Hur som haver. Borgholm.
Det är egentligen märkligt hur man kan ta en dagsutflykt till en håla som jag är ganska säker på är befolkningsmässigt mindre än Hallsberg och som dessutom ligger på norra Öland, vilket i sin tur brukar tangera till banjo-musik (inte den bra sorten) och felavlade, inskränkta bönder som tror att afrikaner kommer till Sverige i hemliga u-båtar för att sprida homosexualitet (true story) blandat med konstnärer som aldrig blev konstnärer utan var tvungna att flytta till Öland och bygga om en lada till galleri för att bevisa sig.
De mindre behagliga elementen höll sig dock borta. Bland annat vandrade vi genom en park med det synnerligen förtjusande namnet "Societetsparken". Där sträckte vi på oss och satte näsan i vädret och började genast använda ord som "alldenstund" och tilltala varandra med "kära du". Vi åt även hemgjord glass som jag tror skulle vara italiensk, men som då torde ha hunnit blivit dålig på resan så jag antar att den bara var lagad efter italienskt recept. Där drack jag också en espresso och förundrades ännu en gång över meningslösheten i detta. Jag menar, man får en kopp från en dockservis som har en liten skvätt kaffe i botten. Denna är stark som tjära och smakar som att slicka i en gammal askkopp när man är gravt påverkad av rökig whiskey. Sedan tar den slut. För tjugo spänn. Väldigt märkligt.
Efter trehundra affärer fann vi något så märkligt som en pizzeria som serverade plankstek, och dessutom en av de godaste plankstekar jag ätit i hela mitt liv. Fullträff och jackpot. Man skall inte förkasta pizzerior på skumma bakgator placerade i små turistälskade hålor på Öland. Ja, det var nog sensmoralen av hela besöket.
Det fanns dessutom fina hus överallt, misstänkt ickemugglarlika, glömde jag att nämna det?

Nåväl. Det blev en mycket lyckad och trevlig dag där min bror bara berättade några få etymologiska anekdoter och DragonloverXXX inte gjorde några otillbörliga saker mot drakar (vi hittade inga).

Sedan bar det av hem och då fick jag tacos och tittade på en sjukt meningslös japansk film. Vips så var dagen slut.

Persona non grata

Hur länge orkar man kämpa mot omöjliga odds? Hur länge? Jag vet inte längre. Det börjar kännas så hopplöst. Situationen är hopplös. Då och då finns det en ljusning i horisonten, men den släcks nästan lika fort igen. För man skall inte tro att man är någonting. Man skall inte tro att man har rätt till en plats på den här jävla planeten.
Världen har aldrig tillhört mig.
Verkligheten har inte gjort mig några tjänster.
Och här sitter jag. Osäker på om jag kommer att stiga upp i morgon. Osäker på om jag kommer orka existera länge till. Med en trötthet så obändlig att jag bara vill lägga mig ned och tyna bort. Försvinna. Gömma mig i mitt eget huvud. Försvinna.
För någon som jag har ingen plats i den här verkligheten.
Jag är persona non grata var jag än vänder mig.
Jag orkar inte.