Året jag fyllde trettio dog jag. Jag vet exakt i vilken sekund som döendet påbörjades. Det var en långdragen process. Jag fick inte dö snabbt eller enkelt. Jag fick dö ratad, avskydd, bortkastad, smutskastad, förrådd.
Jag vet inte ens om jag har andats sedan dess. Döda behöver ju inte andas, eller hur?
Ibland skrattar jag, ibland ler jag, ibland gråter jag, ibland skriker jag, men jag andas inte. Jag känner inte lika djupt längre. Jag har spärrat av. Jag är ju död.
Och sår har läkt och plåster har plåstrats och dagar har gått och vatten har runnit, men jag är ändå död. Och jag älskar min son och min man och mina vänner, men inte mig själv, och jag litar inte på någon. Utom mig själv.
För året jag fyllde trettio dog jag, och det är ingenting man egentligen kommer över.
Jag vet inte ens om jag har andats sedan dess. Döda behöver ju inte andas, eller hur?
Ibland skrattar jag, ibland ler jag, ibland gråter jag, ibland skriker jag, men jag andas inte. Jag känner inte lika djupt längre. Jag har spärrat av. Jag är ju död.
Och sår har läkt och plåster har plåstrats och dagar har gått och vatten har runnit, men jag är ändå död. Och jag älskar min son och min man och mina vänner, men inte mig själv, och jag litar inte på någon. Utom mig själv.
För året jag fyllde trettio dog jag, och det är ingenting man egentligen kommer över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar