Farbror Rydeman och Farbror Mattias har då och då genom månaderna som gått bloggat om hur man förbättrar sitt liv. Hur man skall förhålla sig till sömn, mat, motion, inspiration, planering och en massa sådana saker. Sedan bestämde sig visserligen Mattias för att sluta blogga och i stället hänga på facebook. Jag förmodar att han gillar kedjebrev helt enkelt.
Hur som helst. Nu när dessa två positiva glädjenissar i världens grönsaksland skrivit en massa tips och råd till sig själva, varandra och alla andra så tänkte jag att det är min tur att göra samma sak. På mitt sätt.
Here goes:
Sömn
Rydeman påstår att man blir mer effektiv om man går upp tidigt på morgonen, användande sig av självdisciplin. Min slutledning av detta är följande: Om man går upp tidigt på morgonen är man trött. Således är man effektiv om man är trött. Alltså kan man lika gärna vänta tills man blir trött på natten och vara effektiv då.
Knark
Ett hälsosamt liv leder inte till odödlighet. Alla häftiga författare och stora tänkare tog knark av något slag. Slutledningen är givetvis att knark är bra för kreativiteten och gör folk till Stora Tänkare. Ta mer knark.
Mat
Om man äter äckliga saker blir man ledsen. Om man är ledsen är man inte effektiv. Ät goda saker. Min definition av goda saker? Tja, jag brukar säga att man kan utläsa sakers nyttighet genom att hålla fram dem mot mig och se hur långt jag ryggar med äcklad min. Chokladkaka - namnam. Sparris - backar med hopskrynklat ansikte ut genom fönstret i fem snabba steg för att komma undan.
Motion
Hur många kända tänkare och erkänt intelligenta individer i historien är sportsmän? Inte så många. Intelligenskvoten grobian brukar inte fungera så väl med text och inspiration. Sportsmän har mest lysande framtider inom bolljakt och sådant där man bara behöver hjärnkvaliteten hos en vanlig jycke.
Positiv framförhållning
Jag tror inte på att vara positiv. Jag tror på att vara positivt negativ. "Pah. Alla kommer dö i alla fall förr eller senare... *glatt leende*"
Planering
Planering är inte nödvändigt. Planering är av ondo. Mest roliga saker i sitt liv får man in om man bara gör det man har lust med. Planering är en black om foten. Lev i nuet. Jaga den söta igelkotten. Ät den där glassen till frukost. Lev.
Sådärja. Nu har ni några goda råd från allas er inspirationsmässiga effektivitetsguru.
Klart slut!
31 jan. 2008
Somliga skall inte skriva böcker
Jag har just läst ut Sofia Åkermans Zebraflickan. Jag är inte imponerad. Boken är pretentiös samtidigt som den är dålig. Jag vet inte hur det gått till. Jag skall ta ett exempel. Vid ett tillfälle när hon försöker förklara varför hon kräks upp sin mat så nöjer hon sig inte med att skriva att hon kräkts sedan hon var tretton och att det helt enkelt blivit en vana. I stället skrivs följande harang:
"När man råkar slå tån i dörrkarmen skriker man "aj" av ren reflex. Fast det inte hjälper, och fast "aj" inte betyder någonting egentligen. "
- "Aj" skriker man inte av gammal vana, utan för att det är fullständigt normalt att ropa på hjälp när man skadar sig. Genom att säga eller skrika "aj" så meddelar man "flocken" att man gjort illa sig.
"Helt automatiskt svarar man "bra" när någon frågar hur man mår, även om det kanske inte alltid är sanningen."
- Här verkar det som om hon jämför med sig själv. Jag känner ingen som säger "bra" om de inte mår bra. De flesta människor är ärliga. Det hade varit okej om hon jämförde allt med andra egna erfarenheter, men nästa rad störtar även den tankegången sönder och samman.
"När mannen man har levt tillsammans med avlider, fortsätter man att lägga armen om honom i sömnen, trots att han inte längre finns där.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Och när hon skrev boken var hon tjugotvå och hade väl haft sådär EN pojkvän. Ja, det låter ju som ett ämne hon vet något om i så fall. Om hon lagt till "Jag har läst att..." eller "På ett TV-program i går sa de att..." innan så skulle man i alla fall fatta var det kommer ifrån.
"Har man en gång tyckt illa om bruna bönor, så vågar man inte smaka igen."
- Va? Så ingen ändrar någonsin smak eftersom ingen någonsin smakar något igen om det smakade äckligt första gången? Världen utvecklas inte över huvud taget, eller vadå? Och vad är det för liknelse vid att vanekräkas?
"Kände man en gång en elak lågstadielärare som hette Inger, då döper man definitivt inte sitt barn till Inger.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Barn. Ännu en sak som tösen inte har en aning om. Hon har inga barn. Hon har ingen koll. Tänk om man möter någon senare i livet (det finns ett liv efter lågstadiet) som är helt fantastisk och som heter Inger. Då döper man tamejfan visst sin unge till det... och åter igen, vad har det med vanekräkning att göra?
"När man har bitit på naglarna hela livet flyger handen upp till munnen av sig själv."
- Bästa liknelsen så här långt! Har ingenting att tillägga.
"Är man kedjerökare sedan länge tänker man "Okej, detta är den allra sista cigaretten!" varje gång man öppnar paketet.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Bör kanske också tilläggas att hon INTE röker och alltså inte har en susning. Jag och många vänner till mig kedjeröker sedan många år och det skulle inte falla många av oss in att sluta över huvud taget.
Det finns en fin gammal regel för författare som lyder "Write what you know". Jag önskar att Fröken Åkerman hade hållit sig till den.
Någon som vill ha en bok? Jag vill inte ha den i min bokhylla, men jag antar att någon kanske kan använda den till ett vickande bord eller som tuggben åt sin hund.
"När man råkar slå tån i dörrkarmen skriker man "aj" av ren reflex. Fast det inte hjälper, och fast "aj" inte betyder någonting egentligen. "
- "Aj" skriker man inte av gammal vana, utan för att det är fullständigt normalt att ropa på hjälp när man skadar sig. Genom att säga eller skrika "aj" så meddelar man "flocken" att man gjort illa sig.
"Helt automatiskt svarar man "bra" när någon frågar hur man mår, även om det kanske inte alltid är sanningen."
- Här verkar det som om hon jämför med sig själv. Jag känner ingen som säger "bra" om de inte mår bra. De flesta människor är ärliga. Det hade varit okej om hon jämförde allt med andra egna erfarenheter, men nästa rad störtar även den tankegången sönder och samman.
"När mannen man har levt tillsammans med avlider, fortsätter man att lägga armen om honom i sömnen, trots att han inte längre finns där.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Och när hon skrev boken var hon tjugotvå och hade väl haft sådär EN pojkvän. Ja, det låter ju som ett ämne hon vet något om i så fall. Om hon lagt till "Jag har läst att..." eller "På ett TV-program i går sa de att..." innan så skulle man i alla fall fatta var det kommer ifrån.
"Har man en gång tyckt illa om bruna bönor, så vågar man inte smaka igen."
- Va? Så ingen ändrar någonsin smak eftersom ingen någonsin smakar något igen om det smakade äckligt första gången? Världen utvecklas inte över huvud taget, eller vadå? Och vad är det för liknelse vid att vanekräkas?
"Kände man en gång en elak lågstadielärare som hette Inger, då döper man definitivt inte sitt barn till Inger.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Barn. Ännu en sak som tösen inte har en aning om. Hon har inga barn. Hon har ingen koll. Tänk om man möter någon senare i livet (det finns ett liv efter lågstadiet) som är helt fantastisk och som heter Inger. Då döper man tamejfan visst sin unge till det... och åter igen, vad har det med vanekräkning att göra?
"När man har bitit på naglarna hela livet flyger handen upp till munnen av sig själv."
- Bästa liknelsen så här långt! Har ingenting att tillägga.
"Är man kedjerökare sedan länge tänker man "Okej, detta är den allra sista cigaretten!" varje gång man öppnar paketet.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Bör kanske också tilläggas att hon INTE röker och alltså inte har en susning. Jag och många vänner till mig kedjeröker sedan många år och det skulle inte falla många av oss in att sluta över huvud taget.
Det finns en fin gammal regel för författare som lyder "Write what you know". Jag önskar att Fröken Åkerman hade hållit sig till den.
Någon som vill ha en bok? Jag vill inte ha den i min bokhylla, men jag antar att någon kanske kan använda den till ett vickande bord eller som tuggben åt sin hund.
29 jan. 2008
Every thing I needed to know I learned from the World of Darkness
Och här kommer en underbar gammal klassiker:
It has always been my notion that any system of beliefs should be simple, yet global in its application, if only because under such a system one can justify almost anything. I started with the classics--"Do unto Others," and "The Greatest Good for the Greatest Number," knowing full well that I'd really like to be abused behind my back and that, if they would think about it, the rest of the world would realize that it is certainly in their best interest to be manipulated. Yet I was continually searching for a new credo, one that could justify petty theft. After much searching I found the solution: Wisdom was not to be found in musty philosophies, but in a line of reasonably-priced game books. Everything I needed to know I learned from the World of Darkness. Advice on daily living, basic survival, enlightened self-interest. All could be found in White Wolf's books -- ambiguously presented for maximum personal interpretation.
Av: Jacob Williamsson
It has always been my notion that any system of beliefs should be simple, yet global in its application, if only because under such a system one can justify almost anything. I started with the classics--"Do unto Others," and "The Greatest Good for the Greatest Number," knowing full well that I'd really like to be abused behind my back and that, if they would think about it, the rest of the world would realize that it is certainly in their best interest to be manipulated. Yet I was continually searching for a new credo, one that could justify petty theft. After much searching I found the solution: Wisdom was not to be found in musty philosophies, but in a line of reasonably-priced game books. Everything I needed to know I learned from the World of Darkness. Advice on daily living, basic survival, enlightened self-interest. All could be found in White Wolf's books -- ambiguously presented for maximum personal interpretation.
- - Respect your elders, for they can grind you to dust.
- - Don't play with fire, it does aggravated damage.
- - Say "Thank You" when you kill something, because even if nobody else is around, the spirits are watching.
- - Any hierarchy, no matter how benevolent, will eventually become corrupt and take over the known world.
- - Birth defects, homelessness, rampant consumerism, the hole in the ozone layer, hate, malice, greed, alcoholism, the destruction of the Native Americans, bad television programming, violence in the media and strange chemicals in fast food can all be safely blamed on a supernaturalentity.
- - Almost anything, including artistic disembowelments, can be justified 1) in the name of Gaia, 2) if you're 300+ years old, or 3) if you've been doing it long enough.
- - Everything dies -- Garou, mages, changelings -- but they can come back in Wraith, and major villains can return in the next book.
- - Murder is okay if it's done with style (or, as above, for Gaia).
- - Stygian Iron is forever.
- - Tormenting librarians and accountants is a perfectly acceptable method of artistic expression. So is live rune-carving.
- - The laws of reality are immutable, unless you buy the supplementary rules.
- - It's always darkest before the Apocalypse.
- - Not only are the Garou sexy, they have RULES for being sexy--page 218.
- - Reality is a user-defined parameter.
- - Every alley in the city is the site of some sort of illegal sex trade.
- - When in doubt, blame it on the Nosferatu, or possibly on the Celestial Chorus.
- - The only right (Tradition, tribe, clan, kith, guild) is your (Tradition, tribe, clan, kith, guild) and all other should be (outmoded, eviscerated, diablerized, ignored, Oblivated).
- - Reality is like a parent: It has strict rules which cannot be broken, and it is all set to break them in order to PUNISH your ass.
- - If you can't justify violent crime in the name of Gaia or by dint of obvious natural superiority, change legacies and go Unseelie.
- - Evil ALWAYS gets its own sourcebook.
- - The government isn't a puppet of Big Business, it is a pawn of the Wyrm.
Av: Jacob Williamsson
Självdestruktivitet
Jag läser just nu en av alla dessa böcker med självbiografisk botten om en psyksjuk tonårsflicka som skadar sig själv. Det är intressant att när jag senast läste en så kände jag igen mig, i dag är jag mest glad över att det inte är jag.
Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.
En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.
Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?
Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.
Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.
Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.
En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.
Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?
Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.
Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.
26 jan. 2008
Jävla tattare!
För ett tag sedan var en god vän som flyttat utomläns hemma hos sin familj. Jag och Alv åkte och hälsade på. Det var länge sedan vi träffats och givetvis hade vi saknat vår vän. Det besöket blev däremot inte så trevligt som jag hade önskat.
Efter ett tag kom samtalet in på vännens lillasyster som tydligen börjat hänga med något suspekt gäng... och då kom det. Det började med att de sade att ledaren för gänget var "en jävla tattare" och sedan spred sig ordet tills det innefattade alla i det sällskapet.
Samtliga från familjen vi hälsade på satt runt köksbordet i deras hemtrevliga kök och svor över jävla tattare och tattarsvin och tattarjävlar. Ordet kastades fram och tillbaka hela tiden och jag kröp ihop mer och mer och klappade hunden i mitt knä, försökte att göra mig osynlig.
För min vän vet om min bakgrund. Hon borde förstå att jag inte direkt tar lätt på att de hela bunten sitter och slänger ur sig sådana saker. Hur trevligt hade det varit om jag kommit dit och snackat skit om karlskogabor eller vad-som-helst som nu skulle kunna träffa rätt på dem?
Det var så tanklöst att jag medvetet dragit mig undan mer från vännen än tidigare.
Fast vad spelar det för roll för henne?
Uppenbarligen är jag ju ändå bara en jävla tattare.
Efter ett tag kom samtalet in på vännens lillasyster som tydligen börjat hänga med något suspekt gäng... och då kom det. Det började med att de sade att ledaren för gänget var "en jävla tattare" och sedan spred sig ordet tills det innefattade alla i det sällskapet.
Samtliga från familjen vi hälsade på satt runt köksbordet i deras hemtrevliga kök och svor över jävla tattare och tattarsvin och tattarjävlar. Ordet kastades fram och tillbaka hela tiden och jag kröp ihop mer och mer och klappade hunden i mitt knä, försökte att göra mig osynlig.
För min vän vet om min bakgrund. Hon borde förstå att jag inte direkt tar lätt på att de hela bunten sitter och slänger ur sig sådana saker. Hur trevligt hade det varit om jag kommit dit och snackat skit om karlskogabor eller vad-som-helst som nu skulle kunna träffa rätt på dem?
Det var så tanklöst att jag medvetet dragit mig undan mer från vännen än tidigare.
Fast vad spelar det för roll för henne?
Uppenbarligen är jag ju ändå bara en jävla tattare.
22 jan. 2008
Alv är ansvarig!
Jag satt och tittade igenom min skivsamling häromdagen och kom fram till att Alv är ansvarig för en helsikes massa band och artister som jag lyssnar på i dag. Detta berättade jag för Alv och genast krävde hon givetvis ett tribut-blogginlägg.
David Bowie - Om inte Alv tvingat mig att titta på Labyrinth så hade jag aldrig fastnat. Det är något visst med en trollrufsig Bowie som spatserar omkring i glittriga kläder och tights som avslöjar på tok för mycket (lite?). Labyrinth har sedan följt mig genom åren, från att jag förlorade oskulden med den snurrande i skivspelaren till i dag då jag försöker bestämma mig för varifrån jag skall köpa den på DVD. Bowie finns väl representerad med flest skivor i min samling och har även fått epitetet "husgud".
Frank Zappa - Titties and Beer fnissade man gott åt i början av tonåren och jag upptäckte häromdagen att man fnissar lika gott åt den i dag. Tack vare YouTube har jag också nu kunnat se framträdandet i stället för att höra det på ett gammalt avspelat band.
Beastie Boys - You got to fight for your right to party och så vidare. Den låten kommer alltid att vara underhållande även om jag inte lyssnar så mycket på bandet i övrigt.
Alice Cooper - Alv var den som första gången spelade Posion för mig. Jag var fast. Jag var lycklig och kärleken håller i sig än i dag trots dåliga covers. Alv räddade även min mentala hälsa när jag var på fest och någon slängde på en discoversion av poison. Med fara för sitt eget liv kastade hon sig dödsföraktande mot datorn och bytte till originalet innan jag hann komma till fosterställning och öppen gråt.
Kizz - Ännu en del av rockhistorien som jag förmodligen aldrig upptäckt om inte Alv varit med i bilden.
Det finns med all säkerhet fler band, men dessa var de som dök upp i hjärnan just här och nu. Tack för att du berikat min musiksmak, darling!
David Bowie - Om inte Alv tvingat mig att titta på Labyrinth så hade jag aldrig fastnat. Det är något visst med en trollrufsig Bowie som spatserar omkring i glittriga kläder och tights som avslöjar på tok för mycket (lite?). Labyrinth har sedan följt mig genom åren, från att jag förlorade oskulden med den snurrande i skivspelaren till i dag då jag försöker bestämma mig för varifrån jag skall köpa den på DVD. Bowie finns väl representerad med flest skivor i min samling och har även fått epitetet "husgud".
Frank Zappa - Titties and Beer fnissade man gott åt i början av tonåren och jag upptäckte häromdagen att man fnissar lika gott åt den i dag. Tack vare YouTube har jag också nu kunnat se framträdandet i stället för att höra det på ett gammalt avspelat band.
Beastie Boys - You got to fight for your right to party och så vidare. Den låten kommer alltid att vara underhållande även om jag inte lyssnar så mycket på bandet i övrigt.
Alice Cooper - Alv var den som första gången spelade Posion för mig. Jag var fast. Jag var lycklig och kärleken håller i sig än i dag trots dåliga covers. Alv räddade även min mentala hälsa när jag var på fest och någon slängde på en discoversion av poison. Med fara för sitt eget liv kastade hon sig dödsföraktande mot datorn och bytte till originalet innan jag hann komma till fosterställning och öppen gråt.
Kizz - Ännu en del av rockhistorien som jag förmodligen aldrig upptäckt om inte Alv varit med i bilden.
Det finns med all säkerhet fler band, men dessa var de som dök upp i hjärnan just här och nu. Tack för att du berikat min musiksmak, darling!
18 jan. 2008
Vad jag vill ha av världen
Jag kräver inte så absurt mycket av världen. Det finns egentligen bara två saker jag vill ha för att kunna leva ett långt och lyckligt liv på den här planeten.
Ett: En elektrisk boskapsfösare.
Två: Friheten att kunna använda den precis när jag vill.
Är det verkligen för mycket begärt?
Ett: En elektrisk boskapsfösare.
Två: Friheten att kunna använda den precis när jag vill.
Är det verkligen för mycket begärt?
9 jan. 2008
Ett fantastiskt liv
Alla önskar sig ett fantastiskt liv. Ett ovanligt liv. Ett spännande liv.
Många påstår att jag har ett sådant. Jag påstår att alla har ett sådant om de kan betrakta det rätt.
För, i ärlighetens namn, jag är en historieberättare. Jag kan få vad som helst att låta intressant. Jag kan få folk att med stora ögon lyssna uppmärksamt på en historia om hur jag gick och köpte mjölk. Man ser att de avundas mig, för aldrig är det så intressant för dem att köpa mjölk.
Hemligheten med att ha ett ovanligt spännande liv är att tycka att man har ett ovanligt spännande liv. Ett häftigt liv. Att inte låta verkligheten komma för nära och betrakta den från en annan vinkel när den gör det.
Ett exempel; i somras uppträdde jag på Sjuhäradsfestivalen. Jag bodde på VIP-campingen och käkade backstage. Visst låter det häftigt? Om jag lägger till att jag lyckades fixa in några vänner gratis genom kontakter, såg mitt favoritband när de anlände backstage och att mitt framträdande mottog idel komplimanger så låter det glamouröst, eller hur?
Jag skulle kunna ha sagt att jag bodde på en gräsplätt avskärmad från den vanliga campingen och att förutom avskärmningen var det ingen skillnad, att backstage bestod av ett sunkigt hus där man mumsade varmkorv som var mer eller mindre varm, att anledningen till att mina vänner kom med var för att jag känner arrangören sedan många, långa år tillbaka och att mitt framträdande bevittnades av några få för att ingen annan var intresserad.
Det låter inte lika kul, inte sant?
Min mamma säger ofta att hon är en tråkig person. Hon jämför sig då med sprudlande galningar med en enorm bekantskapskrets som ständigt reser omkring och har tjugotusen intressen.
Min mamma är en underbar kvinna som envisas med att bo i ett torp på landet, som har uppfostrat tre tokiga ungar, som har fötterna stadigt på jorden, men älskar fantasyböcker och filmer. Hon är vacker, intelligent, varm och beläst samt har varit i en skvadron olika länder genom åren. Från att ha varit inbiten stadsmänniska och rädd för de flesta djur flyttade hon med min far ut på landet och kärnade smör, syltade, saftade och var allmänt självhushållande. Efter tio år som hemmafru bestämde hon sig för att plugga igen, gjorde det och skaffade ett nytt jobb. Låter det som en tråkig person? Knappast.
Skulle hon beskriva sig som ovanstående? Nej, hon skulle beskriva sig själv som utan intressen, utan vänner, utan något att tillföra och med för många kilos övervikt.
Så det handlar faktiskt om hur man ser på saker och ting, och hur man framställer dem inför andra. De flesta upplevelser är inte så häftiga medan de pågår, utan det är i efterhand som de kommer till sin rätta.
Stå för dina val. Gör vad du måste, gör vad du vill, betrakta det i den vinkel som krävs för att göra det intressant för dig eller andra.
Ditt liv är faktiskt spännande. Du är en intressant person. Tvivla inte på det.
Många påstår att jag har ett sådant. Jag påstår att alla har ett sådant om de kan betrakta det rätt.
För, i ärlighetens namn, jag är en historieberättare. Jag kan få vad som helst att låta intressant. Jag kan få folk att med stora ögon lyssna uppmärksamt på en historia om hur jag gick och köpte mjölk. Man ser att de avundas mig, för aldrig är det så intressant för dem att köpa mjölk.
Hemligheten med att ha ett ovanligt spännande liv är att tycka att man har ett ovanligt spännande liv. Ett häftigt liv. Att inte låta verkligheten komma för nära och betrakta den från en annan vinkel när den gör det.
Ett exempel; i somras uppträdde jag på Sjuhäradsfestivalen. Jag bodde på VIP-campingen och käkade backstage. Visst låter det häftigt? Om jag lägger till att jag lyckades fixa in några vänner gratis genom kontakter, såg mitt favoritband när de anlände backstage och att mitt framträdande mottog idel komplimanger så låter det glamouröst, eller hur?
Jag skulle kunna ha sagt att jag bodde på en gräsplätt avskärmad från den vanliga campingen och att förutom avskärmningen var det ingen skillnad, att backstage bestod av ett sunkigt hus där man mumsade varmkorv som var mer eller mindre varm, att anledningen till att mina vänner kom med var för att jag känner arrangören sedan många, långa år tillbaka och att mitt framträdande bevittnades av några få för att ingen annan var intresserad.
Det låter inte lika kul, inte sant?
Min mamma säger ofta att hon är en tråkig person. Hon jämför sig då med sprudlande galningar med en enorm bekantskapskrets som ständigt reser omkring och har tjugotusen intressen.
Min mamma är en underbar kvinna som envisas med att bo i ett torp på landet, som har uppfostrat tre tokiga ungar, som har fötterna stadigt på jorden, men älskar fantasyböcker och filmer. Hon är vacker, intelligent, varm och beläst samt har varit i en skvadron olika länder genom åren. Från att ha varit inbiten stadsmänniska och rädd för de flesta djur flyttade hon med min far ut på landet och kärnade smör, syltade, saftade och var allmänt självhushållande. Efter tio år som hemmafru bestämde hon sig för att plugga igen, gjorde det och skaffade ett nytt jobb. Låter det som en tråkig person? Knappast.
Skulle hon beskriva sig som ovanstående? Nej, hon skulle beskriva sig själv som utan intressen, utan vänner, utan något att tillföra och med för många kilos övervikt.
Så det handlar faktiskt om hur man ser på saker och ting, och hur man framställer dem inför andra. De flesta upplevelser är inte så häftiga medan de pågår, utan det är i efterhand som de kommer till sin rätta.
Stå för dina val. Gör vad du måste, gör vad du vill, betrakta det i den vinkel som krävs för att göra det intressant för dig eller andra.
Ditt liv är faktiskt spännande. Du är en intressant person. Tvivla inte på det.
6 jan. 2008
Regler
Under alla år har jag haft problem med att läsa av människor och förstå mig på dem.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.
Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.
Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.
Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.
Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.
Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.
Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.
Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.
Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.
Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.
Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.
Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.
Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.
3 jan. 2008
Psykopater, klassisk musik och bananer
Tanken var att jag nu skulle skriva ett jätteintelligent inlägg om varför psykopater alltid lyssnar på klassisk musik, om att traumatiserade barn från krig knappast är rädda för bananer eller något djuplodande om spelkulor som gudar, men jag orkar inte.
Jag vet inte varför jag skriver så sällan numera. Massor med saker händer, men jag känner ingen större längtan efter att skriva ned dem. Ibland börjar jag spåna på ett inlägg, men det blir aldrig av att jag skriver något.
Vad händer med den insiktsfulla, intelligenta och undersköna Yvonne just nu egentligen?" undrar ni säkert. Jag mår bra, tack som frågar. Mitt liv lullar framåt och allt känns egentligen bara lagom kaotiskt och utan några egentliga problem alls.
Och nu blir det mer Dexter.
Jag vet inte varför jag skriver så sällan numera. Massor med saker händer, men jag känner ingen större längtan efter att skriva ned dem. Ibland börjar jag spåna på ett inlägg, men det blir aldrig av att jag skriver något.
Vad händer med den insiktsfulla, intelligenta och undersköna Yvonne just nu egentligen?" undrar ni säkert. Jag mår bra, tack som frågar. Mitt liv lullar framåt och allt känns egentligen bara lagom kaotiskt och utan några egentliga problem alls.
Och nu blir det mer Dexter.
30 dec. 2007
Hopp
Jag hoppas att han dör. Avlider. Knall och fall. Om han gör det så kan man i alla fall minnas honom som någon som var värd att minnas.
28 dec. 2007
A shoggoth in the cellar
Julen kom, julen såg, julen segrade. Den firades ute i mammas hus med nämnda moder, en syster (som officiellt inte firade utan bara råkade vara där, käka god mat och få julklappar), en stor lillebror och den charmerande Johanna. Senare dök även systerns pojkvän Patrik upp.Jag fick en underbar hög med julklappar. Eftersom folk alltid brukar fråga vad man fått så gör jag som traditionen bjuder en lista (med reservation för eventuella temporära minnesförluster):
- En svart ljusstake i form av en lotusblomma
- Följande böcker: Demonjägarens handbok, Svensk-Italiensk ordbok, Frankenstein, Winnie the Pooh, Konungarnas Förbannelse, Magikologisk handbok, Prins Jens fantastiska resa, Hantering av odöda, World War Z - an oral history of the zombie war, och Konsten att uppfostra en drake.
- Clockwork Orange på DVD
- En svart, stor handduk (glöm inte handduken!!)
- Svarta ridbyxor
- Svarta ljus
- Ett presentkort på middag och underhållning
- Ett sådant där kort till min Nintendo DS som gör att jag kan tanka hem spel
- CD-skivan Framing Armageddon med Iced Earth
- Ett set med penslar, färger, staffli och målarduk
- En tavla som Johanna gjort
- En fin liten skål i svart och rött
- Ett krusidulligt hängsmycke med kedja
- Godis
- Tre röda glasljusstakar för värmeljus
Dessutom gick jag från 60 till 17 i sanity, läste lite i Necronomicon på Miscatonic University, frammanade en skojjig sak ur en vägg och en annan skojjig sak ur ett avlopp, överlevde en shoggoth i en källare, gifte mig, skaffade en dotter, förlorade två vänner till tidigare nämnda shoggoth, hade en kort periods vansinne där jag avgudade hundar samt förlorade 6 permanenta poäng i sanity.
Ja, det blev en del rollspel.
Nu skall jag lyssna på det ljuvliga band min syster presenterat mig för: Draco and the Malfoys!!
Ett smakprov på text:
My dad's always there
To open all my doors
You have to call a patronus just to catch a glimpse of yours
My mom says she loves me
When she tucks me into bed
How's your mommy doing in the Mirror of Erised?
My dad is rich
And your dad is dead
My dad is rich and your dad is dead
Your dad's on his journey
To the great beyond
When you're dueling you might see him come out of someone else's wand
You may have freed our house-elf
And brought doubt to our family name
But your parents still got toasted by a big green glowing flame
---------------------------------------------------
God fortsättning!
12 dec. 2007
Olivernas självmord
I dag när jag öppnade kylskåpsdörren hoppade den stora burken med svarta oliver ned från hyllan och rakt mot sin död på golvet. Jag antar att den var trött på livet och hoppas att resten av dagen inte kommer vara lika missmodig.
Jag saknar Italien.
Vet ni hur det är att gå omkring och konstant störa sig på människor? Störa sig på deras korkade uttalanden, deras beteende, skyltar de särskrivit? Inte förrän nu vet jag hur mycket av min själsfrid som går åt till detta.
I Italien förstod jag inte vad folk sade och jag förstod inte vad det stod på skyltar. Således kunde jag förutsätta att de sade underbara och intelligenta saker. Nästan fem dagar utan att jag störde mig på en enda människa.
Fyra dagars ro. Fyra dagars frid. Få kan förstå vad det innebar för mig.
Nu funderar jag på att flytta dit och bo kvar tills jag förstår tillräckligt mycket av språket för att inse att de är idioter där också.
Sedan kanske jag flyttar till Spanien...
Jag saknar Italien.
Vet ni hur det är att gå omkring och konstant störa sig på människor? Störa sig på deras korkade uttalanden, deras beteende, skyltar de särskrivit? Inte förrän nu vet jag hur mycket av min själsfrid som går åt till detta.
I Italien förstod jag inte vad folk sade och jag förstod inte vad det stod på skyltar. Således kunde jag förutsätta att de sade underbara och intelligenta saker. Nästan fem dagar utan att jag störde mig på en enda människa.
Fyra dagars ro. Fyra dagars frid. Få kan förstå vad det innebar för mig.
Nu funderar jag på att flytta dit och bo kvar tills jag förstår tillräckligt mycket av språket för att inse att de är idioter där också.
Sedan kanske jag flyttar till Spanien...
11 dec. 2007
Home of neverending stuff
Titeln är en bra beskrivning av mitt nuvarande hem. Jag gav mig i kast med att försöka städa lägenheten lite inför julen. Det första att ta itu med var min stackars bokhylla som inte fått någon uppmärksamhet på år och dag. Det är hopplöst! Ju mer jag får ordning på desto fler böcker, tidningar, papper, skrivblock, pennor, rollspel, kortspel, brädspel, pinaler, pryttlar, prydnadssaker, grejjor och allmänt skit hittar jag och jag vet inte ens var hälften av det skall ligga.
Jag vill inte ens tänka på utrymmet ovanpå bokhyllan där jag det senaste halvåret bara kastat upp saker som jag kanske kommer att ha nytta av i framtiden.
Någon gång måste detta hamstrande ta slut. Jag funderar på att samla ihop alla saker jag inte ÄLSKAR och sedan bjuda in alla mina vänner för att låta dem - likt Egyptens gräshoppor - gå igenom alltihop och sedan slänga det som är kvar efter härjningarna.
Så, gott folk... vilka vill ha pryttlar? Datum kommer till de som anmäler intresse... men förmodligen blir det i januari.
Jag vill inte ens tänka på utrymmet ovanpå bokhyllan där jag det senaste halvåret bara kastat upp saker som jag kanske kommer att ha nytta av i framtiden.
Någon gång måste detta hamstrande ta slut. Jag funderar på att samla ihop alla saker jag inte ÄLSKAR och sedan bjuda in alla mina vänner för att låta dem - likt Egyptens gräshoppor - gå igenom alltihop och sedan slänga det som är kvar efter härjningarna.
Så, gott folk... vilka vill ha pryttlar? Datum kommer till de som anmäler intresse... men förmodligen blir det i januari.
6 dec. 2007
Italien!
Sedan ett par dagar är jag åter tillbaka i Sverige. Hjärnan snurrar av intryck och på sätt och vis har jag nog inte landat än.Under nästan fem dagars tid har jag vandrat omkring på Roms gator i regn som solsken. Lyckligtvis var det mer av den senare varan och sommarjacka med ett linne under var den mest passande klädseln.
Jag kommer att åka tillbaka. Jag klarade det. Jag var ingen idiot som åkte, utan det var tvärt om det bästa jag kunde ha gjort. God mat, trevligt folk, massor med komplimanger och vackra omgivningar.
När jag kom ned på torsdagen åkte jag buss från Ciampino till Termini och sedan letade jag reda på mitt hotell. Det var inte särskilt svårt eftersom det låg bara ett stenkast (jag lovar, jag kunde kasta en sten den sträckan) från Termini. Det var ett nyrenoverat hotell på tredje våningen i en byggnad. Marmorgolven var de blankaste jag sett och sängen var lagom mjuk. Från mitt fönster hade jag utsikt över en mysig liten innergård. Jag sov ett par timmar och sedan var det dags att träffa Carolina och Alessio. De visade sig båda vara fruktansvärt trevliga och jag är säker på att vi kommer att träffas igen.
Sent på natten anlände Federico. För er som inte vet så har jag och Federico chattat i en herrans massa år (ända sedan ICQs glansdagar då han råkade kontakta mig slumpmässigt när han hade tråkigt) och inte träffats förut, så det var lite nervöst. Vi skulle dela hotell, dels för att det var billigare för mig och dels för att vi då kunde prata igen alla dessa år och lära känna varandra i verkligheten.
Natten pratades snabbt bort och efter bara några timmars sömn var Federico tvungen att åka till jobbet. Själv sov jag lite till och sedan begav jag mig ut på stan för att leka turist. Under dagen lyckades jag få erbjudanden om middag av två främmande karlar och fler komplimanger än jag kunde räkna. Jag såg svulstiga kyrkor och vackra
byggnader i allmänhet. Målet för dagen var Colosseum och när jag varit där åt jag middag bestående av världens godaste pizza och traskade hemåt. Det hade blivit rätt sent på eftermiddagen och efter lite TV-tittande så slutade Federico jobbet och kom över.Ännu en natt med lite sömn och på morgonen stack vi ut på stan. Först åkte vi till hans jobbs parkering och dumpade av hans bil, sedan tog vi bussen tillbaka. (Så nu har jag sett förorterna och lite mer avlägsna delar av Rom också.)
Hela dagen traskade vi omkring i bokaffärer, skivaffärer och den italienska motsvarigheten till SciFi-bokhandeln. På kvällen hämtade vi bilen igen och åkte till ett absurt stort köpcentrum där det inhandlades en spindelleksak som snabbt döptes till Beowulf och sedan köpte vi snacks och rom innan vi stack tillbaka till hotellet. Den kvällen ägnades åt massiv fylla, massor med prat och skratt samt idoga försök från min sida att förstå mig på italienska TV-program. Exakt när vi däckade är okänt, för ingen av oss har några större minnen av det.
Dagen därpå bestämde Federico att jag skulle visas till ett inte hemskt känt turistmål som han var övertygad om att jag skulle gilla. Då det inte öppnade förrän vid tre så bjöd han mig dock på en kinarestaurang så länge och sedan gick vi tillbaka. Det hela var världens häftigaste ställe, mycket gothiskt attraktivt och mycket passande. Tänk dig ett antal små rum med välvda tak i en gammal stenbyggnad. Tänk dig sedan att några munkar för en hög hundra år sedan tyckte det var en bra plan att använda människoben för att göra dekorationerna i dessa rum. Jag säger bara... wow. Munkar har sinne för det konstnärliga, tydligen. Dessutom fanns det en hel del mumifierade munkar här och var som såg synnerligen... levande ut. Jag är väldigt glad att jag var där.
På kvällen var Federico tvungen att åka hem eftersom hans farfar åkte in på sjukhus och jag skulle ha träffat Alessio, men mådde dåligt och stannade inne i stället. För lite sömn och för många intryck för en liten Mossa på kort tid, tror jag.
Många SMS utväxlades till mina pengar tog slut. Halv sex på morgonen lullade jag iväg till flygplatsbussen. När mitt bagage var incheckat på Ciampino fördrev jag lite tid med att ringa Federico från en telefonautomat och tala om varför jag slutat svara på SMS under natten. Sedan, efter flygförseningar och allt åkte jag hem. Så efter en buss, ett flyg, ännu en buss, ett tåg, ett till tåg, ännu ett tåg och Micke som mötte mig i Örebro och körde hem mig var jag slutligen hemma igen.
Dock glömde jag väskan på tåget mellan Södertälje och Hallsberg, men den upphittades i dag och skickas inom ett par dagar. Utmärkt.
Jag undrar när jag åker tillbaka...? Mars? April? Hur som helt är det Federicos tur att komma hit först.
Min resa var underbar.
28 nov. 2007
Dum i huvudet
Hej jag heter Yvonne och jag är dum i huvudet.
Jag har tusen nojjor. Vissa dagar kan jag inte lämna lägenheten. Jag är rädd för folk som talar språk jag inte förstår, jag är rädd för att försöka göra mig förstådd på språk jag inte behärskar till perfektion, jag är rädd för folkmassor, storstäder och nya platser. Vad gör man då? Jo, man åker till Italien! Ensam! Jävligt smart!
Nu har jag ju inte åkt än i och för sig, men om ungefär två timmar lämnar jag Örebro och påbörjar min resa mot Italien.
Jag visste inte ens att det fanns ett känslostadium bortom nervositeten, men nu har jag nått det. Jag upplever en kombiantion av overklighetskänsla och stel-av-skräck-känsla. Nåväl. Nu börjar det snart. Mitt stora äventyr det här året, det största.
Jag är dum i huvudet, men snart är jag i alla fall dum i huvudet i Italien.
Jag har tusen nojjor. Vissa dagar kan jag inte lämna lägenheten. Jag är rädd för folk som talar språk jag inte förstår, jag är rädd för att försöka göra mig förstådd på språk jag inte behärskar till perfektion, jag är rädd för folkmassor, storstäder och nya platser. Vad gör man då? Jo, man åker till Italien! Ensam! Jävligt smart!
Nu har jag ju inte åkt än i och för sig, men om ungefär två timmar lämnar jag Örebro och påbörjar min resa mot Italien.
Jag visste inte ens att det fanns ett känslostadium bortom nervositeten, men nu har jag nått det. Jag upplever en kombiantion av overklighetskänsla och stel-av-skräck-känsla. Nåväl. Nu börjar det snart. Mitt stora äventyr det här året, det största.
Jag är dum i huvudet, men snart är jag i alla fall dum i huvudet i Italien.
26 nov. 2007
Husletning
När man börjar leta efter hus så förvandlas plötsligt alla hus man passerar. Alla blir potentiella Bostäder För Resten Av Ens Liv. Man börjar fundera över planlösningar, mark, ladugårdar, trekammarbrunnar, rörsystem, elpannor och en massa andra saker som man inte ägnat så mycket tankeverksamhet åt tidigare. Det är en märklig känsla.Nu har vi hittat ett hus som vi båda tycker om, och nästa vecka när jag är hemma från Italien är det dags för visning.
Jag tycker om att prata med mäklare. De flesta vuxna jag talat med under hela min uppväxt har varit folk som på något sätt haft en maktposition. Folk från socialen, sjukhuset, försäkringskassan. Folk som alltid har något nedlåtande över sig och ständigt behandlar en som en mindre vetande. Det är skönt att prata med mäklare eftersom de vinner på att vara trevliga mot mig. För att jag faktiskt är en kund. Jag är viktig. Jag är någon i deras ögon. Det är häftigt.
25 nov. 2007
Blod är tjockare än vatten
"Vi är en stor familj med flexibla gränser."
Så sa min mamma en gång och hon har rätt. Nu har dock de gränserna för första gången ändrats för mig. De har slutat att släppa in någon i mitt liv. Någon som ställde sig utanför och började kasta avskräde på gränserna tills de var så tjocka att de inte för sitt liv kunde släppa in honom.
För sju år sedan dog min pappa. Ni vet det, ni som känner mig eller följer mina strapatser på nätet. Många av er vet också att det var då jag träffade min äldste bror första gången. Han var min halvbror, så vi hade inte haft någon kontakt innan vi meddelade att den gemensamma nämnaren dråsat till golvet och inte rest sig upp igen.
Det var speciellt att möta broder J. Till utseendet påminde han väldigt mycket om pappa och jag tyckte genast om honom. Det fanns något tryggt över hans sorglösa sätt och humöret som påminde så mycket om mitt eget. Under åren som har gått så har vi festat och pratat och träffats sporadiskt. Jag har lärt känna hans barn litegrann och dragit även dem innanför gränserna. Blod är tjockare än vatten.
Familj är något jag alltid värderat högt, och ännu högre sedan pappa lämnade oss. Jag har jämfört oss med Isfolket, med maffiaklaner och varit så stolt över min brokiga och underbara familj. Jag har varit stolt över att ha blodsband till så många fantastiska individer. Jag har varit högmodig, och självklart bestraffas högmod.
För någon månad sedan hälsade broder J på. Jag och Einar var hemma hos mamma. Vi drack kaffe och pratade en hel massa. Jag pratade om min italienresa som jag kommit över så billigt och var mycket glad. Allt var som vanligt.
Några veckor senare skrev plötsligt J. på helgon:
"hej, min vän. hm att du skulle dra någonstans... tror inte det. kolla vem å åvad pengarna skal gå..... mammsen betalar för att du ska leva ditt svin.. å du rövkular henne. på det....vi kommer sttt ses.. "
Jag frågade vad han menade med det och fick efter många, långa dagars väntan svaret:
"visst.?"
Givetvis tände jag till skrev följande:
"”Visst?”
Ingen förklaring, alltså? Okej. Då kan du dra åt helvete. Jag behöver inte fler skitstövlar i mitt liv, särskilt inte några med blodsband till. Det finns faktiskt gränser för hur man kan bete sig mot folk"
Dock hoppades jag fortfarande innerst inne på att det hela skulle vara ett misstag, att han varit packad och missuppfattat något fånigt och att det hela skulle blåsa över. Blod är tjockt som lervatten.
Det blev värre.
"ja du det är helt ok , för mig. å ta inte detta å betesig kring blodsband .. för det kan du inte stava till . ja visst jag är ett svin det är ok. men ett sivin som suger ut blodsband är det ok då eller.. fan lös det..."
"å resterande av blodsbanden håller med dig, då eller. visst..se vad fan du ställer till med .. men ingen vågar eller vill ställa dig mot vad du sysslar med. . tycker om dig med.. men du kan inte ta skit i alla fall. pissar man i det blå skåpet så får man ta det. någon gen fick Albin, pappsen på mig, jävlig rak men ta det.."
"ja du å du kan inte ta detta . gösses . alla kan inte dannsa effter din pippa lär dig det .. gå å lägg dig för fan.."
"ja när man får ett dum huvud som dig, jag visst... gösset sök hjälp. för fan..."
"ja för rässten hjälp.. var det..l å glöm det inte för du behöver det verkligen..
.. gösses .... att du årkar.. ja inget livet ja då blir det så här..ja hjälp... ..."
Jag vet inte var någonting av det här kommer ifrån. Kommer det från att jag åker till Italien på en biljett för under femhundringen och att de hundralapparna borde ha gått till min mor för att hon hjälpte mig med CSN-betalningen?
Min mor är min mor och inte hans. Han har inte ett dugg med saken att göra och faktumet att familj betyder att man håller ihop och hjälper varandra verkar fullkomligt ha gått honom förbi.
Det var lite som att vända på ett mynt. Det var fint och med ett roligt tryck på ovansidan, men om man vänder på det döljer det ingången till ett nästa med äckliga kryp.
Jag vet inte vad som hände.
Man hör varje dag om personer som flippar totalt, men trodde aldrig att det skulle hända i ens egen familj.
Efter väntan mellan det första meddelandet, det som slutade "vi kommer att ses" och det andra så drömde jag mardrömmar om att J eldade upp mitt hem. Jag vaknade kallsvettig och i den obehagliga känslan av att jag faktiskt blivit rädd för min egen bror.
Min före detta bror.
Jag har bara två bröder numera. Gränserna har ändrats, snaran dragits åt.
Blod är normalt tjockare än vatten, men somligas blod är tunt som terpentin.
Så sa min mamma en gång och hon har rätt. Nu har dock de gränserna för första gången ändrats för mig. De har slutat att släppa in någon i mitt liv. Någon som ställde sig utanför och började kasta avskräde på gränserna tills de var så tjocka att de inte för sitt liv kunde släppa in honom.
För sju år sedan dog min pappa. Ni vet det, ni som känner mig eller följer mina strapatser på nätet. Många av er vet också att det var då jag träffade min äldste bror första gången. Han var min halvbror, så vi hade inte haft någon kontakt innan vi meddelade att den gemensamma nämnaren dråsat till golvet och inte rest sig upp igen.
Det var speciellt att möta broder J. Till utseendet påminde han väldigt mycket om pappa och jag tyckte genast om honom. Det fanns något tryggt över hans sorglösa sätt och humöret som påminde så mycket om mitt eget. Under åren som har gått så har vi festat och pratat och träffats sporadiskt. Jag har lärt känna hans barn litegrann och dragit även dem innanför gränserna. Blod är tjockare än vatten.
Familj är något jag alltid värderat högt, och ännu högre sedan pappa lämnade oss. Jag har jämfört oss med Isfolket, med maffiaklaner och varit så stolt över min brokiga och underbara familj. Jag har varit stolt över att ha blodsband till så många fantastiska individer. Jag har varit högmodig, och självklart bestraffas högmod.
För någon månad sedan hälsade broder J på. Jag och Einar var hemma hos mamma. Vi drack kaffe och pratade en hel massa. Jag pratade om min italienresa som jag kommit över så billigt och var mycket glad. Allt var som vanligt.
Några veckor senare skrev plötsligt J. på helgon:
"hej, min vän. hm att du skulle dra någonstans... tror inte det. kolla vem å åvad pengarna skal gå..... mammsen betalar för att du ska leva ditt svin.. å du rövkular henne. på det....vi kommer sttt ses.. "
Jag frågade vad han menade med det och fick efter många, långa dagars väntan svaret:
"visst.?"
Givetvis tände jag till skrev följande:
"”Visst?”
Ingen förklaring, alltså? Okej. Då kan du dra åt helvete. Jag behöver inte fler skitstövlar i mitt liv, särskilt inte några med blodsband till. Det finns faktiskt gränser för hur man kan bete sig mot folk"
Dock hoppades jag fortfarande innerst inne på att det hela skulle vara ett misstag, att han varit packad och missuppfattat något fånigt och att det hela skulle blåsa över. Blod är tjockt som lervatten.
Det blev värre.
"ja du det är helt ok , för mig. å ta inte detta å betesig kring blodsband .. för det kan du inte stava till . ja visst jag är ett svin det är ok. men ett sivin som suger ut blodsband är det ok då eller.. fan lös det..."
"å resterande av blodsbanden håller med dig, då eller. visst..se vad fan du ställer till med .. men ingen vågar eller vill ställa dig mot vad du sysslar med. . tycker om dig med.. men du kan inte ta skit i alla fall. pissar man i det blå skåpet så får man ta det. någon gen fick Albin, pappsen på mig, jävlig rak men ta det.."
"ja du å du kan inte ta detta . gösses . alla kan inte dannsa effter din pippa lär dig det .. gå å lägg dig för fan.."
"ja när man får ett dum huvud som dig, jag visst... gösset sök hjälp. för fan..."
"ja för rässten hjälp.. var det..l å glöm det inte för du behöver det verkligen..
.. gösses .... att du årkar.. ja inget livet ja då blir det så här..ja hjälp... ..."
Jag vet inte var någonting av det här kommer ifrån. Kommer det från att jag åker till Italien på en biljett för under femhundringen och att de hundralapparna borde ha gått till min mor för att hon hjälpte mig med CSN-betalningen?
Min mor är min mor och inte hans. Han har inte ett dugg med saken att göra och faktumet att familj betyder att man håller ihop och hjälper varandra verkar fullkomligt ha gått honom förbi.
Det var lite som att vända på ett mynt. Det var fint och med ett roligt tryck på ovansidan, men om man vänder på det döljer det ingången till ett nästa med äckliga kryp.
Jag vet inte vad som hände.
Man hör varje dag om personer som flippar totalt, men trodde aldrig att det skulle hända i ens egen familj.
Efter väntan mellan det första meddelandet, det som slutade "vi kommer att ses" och det andra så drömde jag mardrömmar om att J eldade upp mitt hem. Jag vaknade kallsvettig och i den obehagliga känslan av att jag faktiskt blivit rädd för min egen bror.
Min före detta bror.
Jag har bara två bröder numera. Gränserna har ändrats, snaran dragits åt.
Blod är normalt tjockare än vatten, men somligas blod är tunt som terpentin.
Rollspel
Efter över ett år av nästan total tystnad frånsett några inlägg över helgon då och då fick jag ett mail som inbjöd till rollspelskväll. Lämpligt så råkade även denna rollspelskväll ligga på en kväll som ovanligt nog inte var upplanerad och jag var inte sen att tacka ja.
Det är jag inte ledsen för. Det enda jag är lite ledsen för efter denna strålande kväll (och natt, jag kom hem vid halv fem-tiden) är att min stackars sjöfarare Lea blev av med sitt skepp redan innan äventyret börjat.
Kort sagt var det underbart att få spela rollspel igen. Inte för att min egen spelgrupp inte är bra, men där är jag spelledare så det räknas inte. Det var också hur skönt som helst att träffa Den Förlorade Vännen igen.
Konstigt nog så finns uttrycket: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt.". Jag vill ändra det till: "Man inser inte att man saknat kon förrän den återvänt efter en lång frånvaro och erbjuder mjölk igen."
Hah. Mina liknelser suger, men det var hur som helst en härlig helkväll. Mer rollspel åt folket!
Det är jag inte ledsen för. Det enda jag är lite ledsen för efter denna strålande kväll (och natt, jag kom hem vid halv fem-tiden) är att min stackars sjöfarare Lea blev av med sitt skepp redan innan äventyret börjat.
Kort sagt var det underbart att få spela rollspel igen. Inte för att min egen spelgrupp inte är bra, men där är jag spelledare så det räknas inte. Det var också hur skönt som helst att träffa Den Förlorade Vännen igen.
Konstigt nog så finns uttrycket: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt.". Jag vill ändra det till: "Man inser inte att man saknat kon förrän den återvänt efter en lång frånvaro och erbjuder mjölk igen."
Hah. Mina liknelser suger, men det var hur som helst en härlig helkväll. Mer rollspel åt folket!
Citat
"Han tycks ha ryggrad som ett domino-spel."
- Anonym om Anonym
Det är det bästa uttrycket jag hört på länge.
- Anonym om Anonym
Det är det bästa uttrycket jag hört på länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)