Vuxenlivet

Fullkomligt rätt!

Satan dog i dag

I dag dog Satan. När jag vaknade så låg han stilla på sidan i sin bur. Det såg ut som om han sov. Han sov inte. Han andades inte. Hans nya fru Belinda skrek och skrek. Nu har hon äntligen lugnat sig lite. Tillsammans satt vi jättelänge och jag klappade henne över ryggen så att hon skulle må lite bättre. Så att jag skulle må lite bättre.
Jag saknar Satan.
Ända sedan jag var sju år gammal och min då bästa vän Isabell hade ett svart marsvin så har jag själv velat ha ett. Jag minns inte vad han hette, men jag minns känslan av de små klorna som raspade mot armarna när han klättrade omkring.
Förra året bestämde jag mig slutligen för att skaffa ett marsvin. Ett eget marsvin. Jag hittade annonsen med Satan och bestämde mig för att han var allt jag ville ha. Ett charmtroll, ganska gammal redan då, lite skygg i början. Nu på senaste halvåret har han varit otroligt tam och inte skyggat för någonting. Som när han rymde ur betesburen för några veckor sedan och när mamma kom ut kom han glatt larvande mot henne utan en tanke på att springa sin väg. Satan tyckte om oss och vi tyckte om Satan.
Jag saknar honom. Jag trodde inte jag skulle göra det, men jag saknar honom otroligt mycket. I kväll blir det begravning ute hos mamma. Sedan måste jag hitta en ny vän åt Belinda som är ensam kvar.
Satan, du var det bästa marsvinet i världen.

Conspirare.se

Ziggy är tillbaka...

1997. Det var då jag först upptäckte Bowie och med honom en av mina tiders största ikoner, Ziggy Stardust.
Alv tvingade mig att titta på Labyrinth och det var så det började. Jag hade inte ens en CD-spelare, men jag önskade mig ingenting högre än skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter att ha uttalat min önskan för en god vän, Steamboat Willie även kallad, så anlände skivan till min stora lycka med posten.
Jag minns när jag lyssnade på den för första gången. Det var min andra egna CD-skiva någonsin och det fanns ingen spelare i huset, så jag fick lyssna på den hemma hos Alv i stället. Hon hade dessutom live-skivan och jag lyssnade tills öronen blödde. Snart nog fick jag en egen CD-spelare och Bowiesamlingen utvecklades. I dag anser jag att The Man Who Sold The World är ett av Bowies största genidrag, men själva Ziggyskivan kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig.
Vi tecknade till och med Bowie och Ziggy. Åtskilliga teckningar som jag än i dag faktiskt är nöjd med. Om inte min scanner var trasig så skulle ni få se dem. Jag får ta och scanna in dem hemma hos Alv någon dag.

Jag såg äntligen Bowie när han var i Globen på sin Reality-tour. På TV ser man ofta att folk skriker på konserter, svimmar, hoppar och är helt upp i limningen av att se sin stora stjärna. Jag sa ingenting. Jag skrek ingenting. Jag svimmade inte. När sista inropet gick och de första tonerna av Ziggy Stardust svävade ut i den stora lokalen var jag ensam med musiken och det fanns ingen som kunde bryta sig in i min lyckobubbla. Jag bara stod där, uppfylld av en sakral känsla och med ett förundrat leende på läpparna. Ibland anar man Ziggy bakom Bowie. Helt går han nog aldrig bort när han väl besatt en kropp.

I går tittade jag på Ziggy Stardust-filmen och nu har jag äntligen beställt soundtracket. Äntligen efter tio år kommer det att vara mitt och tonerna kommer att uppfylla min lägenhet och själ.

I dag tänker jag vira fjäderboan om axlarna, sminka mig omsorgsfullt och sedan ha en Ziggy-konsert framför TV:n.
Vissa idoler dör aldrig, hur länge sedan det än var de stod på en scen.

---

Lite information:
Ziggy Stardust var den androgyna rymdvarelse med storhetsvansinne som David Bowie skapade på grund av att han själv var lite för blyg för att verkligen kunna leva ut på scenen. Bowie har under de många år som gått sedan dess haft ett antal andra alteregon, men inget lika framstående som Ziggy.
Bowie beskriver själv Ziggy så här:
""I fell for Ziggy too. It was quite easy to become obsessed night and day with the character. I became Ziggy Stardust. David Bowie went totally out the window. Everybody was convincing me that I was a Messiah, especially on that first American tour (late 1972). I got hopelessly lost in the fantasy."

För övrigt är Teenage Wildlife en av de bästa Bowiesidorna på nätet, även om The Ziggy Stardust Companion inte heller är helt fel.

Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd - Banana Phone...

Dagen har gått i nördighetens tecken. Först blev jag ledsen för att jag inte fick min utlovade cola, sedan sorterade jag mina tärningar. Efter det ringde min bror och ville leka. Det gick bra. I väntan på honom cyklade jag och köpte cola och sedan skapade jag en rollspelskaraktär som jag sedan spelade över en rollspelschat över nätet samtidigt som försökte få ordning på lite html på en sida jag jobbar med.
Einar kom fram och jag spelade en stund till och drack cola medan han läste Sandman. Under tiden lyssnade vi på Banana Phone.

När jag spelat klart så gick vi och köpte pizza, pratade rollspel och lajv och sedan gick vi hem och tittade på Anime. Vampire Hunter D, närmare bestämt. Jag skiter i att jag hatar anime. Jag är kär i honom. Det finns bra och dålig anime. Dålig anime är sådan där huvudkaraktärerna får stora svettdroppar och helt plötsligt kan krympa till knubbiga barn med stora munnar och ögon. Blä. Hur som helst. Efter det tittade vi på den svåraste Super Mario-modden i världen på You Tube. Nu i kväll har jag sett den två gånger eftersom Alv ville se den också.
Kvällen kommer att avslutas med Epic Movie och sedan läser jag nog lite i Liftarens Guide för att göra dagen komplett.
Och ja, jag äger tröjan på bilden.

Andas in, andas ut

Sedan praktikens slut har jag vistats hos min mor ute på landet. Träden vajar i vinden, solen kikar fram flera timmar ibland och jag har läst mig in i oändligheten. Jag har vandrat i skogen med en god vän, suttit och sett på solnedgången med en annan slik, plockat smultron med modershjärtat och pratat en hel natt med Alv. Jag har målat lite, tecknat lite och tänkte göra en liten skulptur innan den här kvällen är över.

Andas in, andas ut.

I morgon skall jag röja undan en plats för mitt altare och sedan börja den långa vägen till att ställa i ordning det. Vad är poängen med att ha det hemma där det ändå är trångt och överbelamrat? Här finns plats och luft jag kan andas.

Andas in, andas ut.

Jag är så trött hela tiden. Det är som om tröttheten sveper in mig i ett luddigt täcke och gör att jag inte kommer mig för det jag har tänkt mig. Helst skulle jag sova hela dagarna.
Faunen frågar enträget när jag kommer hem, men jag vill inte hem. Jag är redan hemma. Jag vill inte tillbaka till värmen och kaoset och den förbaskade soffan som inte vill lämna oss. Jag vill inte tillbaka till den dagliga ensamheten och oföretagsamheten och ickekreativiteten som kryper som äcklig sörja över min hud.

Andas in, andas ut.

Det är så svårt att finna en balans. Jag finner mig åter igen ligga i krig med större delen av världen, men världen kommer sällan hit ut. Den håller sig utanför gårdens gränser och dväljs i en osynlig dimma som döljer den helt från mig.
Jag vill inte tillbaka till onödiga gräl om saker som jag egentligen inte ens borde ta illa vid mig av, men jag vet inte hur man låter bli. Det är som om alla nerver ligger utanpå huden och skadas vid minsta vidröring.

Andas in, andas ut.
För helvete.

Sagan om Satans Nya Fru

Det var en gång ett litet marsvin som hette Satan. Satan bodde i en bur och var så fasligt ensammen att han aldrig sa ett enda ljud och mest satt sovandes i ett hörn. En dag anlände en hona till buren och Satans matte sa att det var hans fru. Visst, Satan samtyckte och smet närmare Hilda, lyckligt låtande på ett synnerligen charmerande sätt. Hon ställde sig ytterst kallsinnig till hans närmanden och vände rumpan till för att sedan gnaga på lite gurka och ignorera honom.
Det spelade ingen roll hur Satan än försökte smickra Hilda. Som bäst föraktade hon honom, som sämst avskydde hon hans blotta närhet. Det hela resulterade i högljudda gräl och ett och annat bett från Hildas vassa tänder. Efter en lång tid så lyckades de dock komma till något slags arrangemang och satt ofta bredvid varandra och pratade. Vad de pratade om, ja, det vet varken du eller jag. Förmodligen sallad.
För ett par veckor sedan hände dock en stor olycka. Hilda såg ett hål i buren och vände sig snabbt mot Satan.
- Nu är jag jävligt trött på dig. Jag sticker! sa hon snorkigt och inom bara sekunder var hon ute och borta bland buskarna.
Satan såg henne aldrig igen. Han gick in i en djup depression. Pratade inte, rörde sig knappt, åt mindre... och det är där han är i dag.
Men vad han inte vet är att hans matte redan arrangerat en ny brud åt honom - yngre, sötare! - som han i dag skall få träffa. Lilla Belinda med den silkeslena pälsen är snart på väg till sin nye make.
Vi får hålla tummarna för att det blir kärlek vid första ögonkastet!

Saknad

Andra dagar, tidigare dagar när jag suttit så här, fastlåst, paralyserad, så har det funnits hjälp. När jag inte vågat gå upp och ut, när jag inte klarat av omvärlden, när jag vill kräkas och skrika och gråta och mår skit. När jag inte kan göra ett enda dugg utan att sitta här och veta att jag borde vara någon annanstans. Då har det funnits hjälp. En nära vän som alltid ställde upp i mån av tid, som kom hit, gav mig mat, klappade mig på huvudet och tog med mig dit där jag borde vara. Nu är han och jobbar i Skåne över sommaren och staden ligger tyst och öde.

Jag vet inte hur jag skall mäkta ta på mig kläder, äta mat och ta de där två bussarna som leder till Helvetet. Jag vet inte hur jag skall lyckas med det. Förmodligen har dock läkaren rätt. Jag är inte sjuk, jag är bara lat och arbetsskygg. Givetvis.

Varenda liten sak är helt oöverstiglig. Att stiga upp ur sängen var en pärs. Att få i mig frukost var otänkbart. Att ta på mig kläder, ja, det har jag inte lyckats med än. Jag bara sitter där jag sitter, som en säck potatis. Jag sneglar då och då mot dörren, men världen är så vanvettigt stor där ute. Snart måste jag lyckas ta mig ut med hunden.

Flyktinstinkter och kroppen på helspänn. Lust att gråta, klump i halsen, vill springa.

För några dagar sedan satt jag i garderoben med stängd dörr i några timmar. Där var jag trygg. Det var ett överskådligt område. I alla fall hade det varit överskådligt om det inte varit så mörkt.

Så jag önskar att det fanns någon som kunde komma hit, klappa mig på huvudet och säga att världen inte är sådär fördjävla farlig som den känns.

Den stora modern

Jag har länge sökt efter ett mål och en mening, ett kall, en religion. Ingen har känts helt rätt, det har alltid varit något som hållit mig aningen distansierad utan att jag har kunnat sätta fingret på det.

Nu har jag fått mina järtecken och kallet har äntligen nått fram. Kallet från Den stora modern, Gaia, Moder Jord. Hon är min gudinna, hon är den enda gudinnan, även om alla gudinnor som folk någonsin dyrkat genom tiderna också varit inkarnationer av Henne. Givetvis existerar också Guden och alla manliga gudar genom tiderna är också inkarnationer av Honom. Ingen har rätt och ingen har fel i sin tro. De dyrkar bara olika inkarnationer. Jag vänder mig nu direkt till källan och skall ur dess klara vatten dricka djupt och sant.

Gudinnan

Gudinnan har tusentals namn
alla berättar de om henne
Om henne sjunger stjärnorna
under köldsvarta vinternätter
Om henne viskar solrosorna
på solglansiga fält

Det evigvaggande urtidshavet är hon
Vi är vattendropparna

En dag såg jag henne i en solstrimma
Som föll genom ett smalt fönster
Hon sträckte ut handen
Och sa: ”Jag är du!”

Av: Eta Christensson

Kolla, tidningen igen!

http://www.na.se/svarasnabbt/index.asp?intUID=1769

Nu har jag varit med i tidningen igen. Givetvis verkar inte alla ha fattat poängen, men tillräkligt många för att jag skall vara nöjd.

När jag tar över världen, del 1

När jag tar över världen kommer det att bli ändringar av. Här kommer en trevlig punktlista:

• Förbjud fula hus! Alla fula hus kommer att förbjudas och rivas. Man kommer endast få byggnadstillstånd för fina hus i framtiden.

• Biblioteksbidrag. Om någon har en massa böcker och vill öppna ett bibliotek så skall denne få sin lön från bidrag, samt en lokal av kommunen det berör. Mer bibliotek åt folket!

• Genmanipulera mera! Massor med pengar skall läggas på forskning inom genmanipulation så att vi snart kommer att kunna omges av fauner, enhörningar, troll och kentaurer.

• Vetenskap blir magi! All vetenskap kommer att klassas som magi och alla vetenskapsmän måste ha på sig roliga kåpor med skojjiga formler samt lustiga hattar.

• Ingengörerna får göra vettiga saker! Tekniknördarna skall sluta bygga ihop vapen och små leksaksrobotar. I stället skall de bygga drakar som folk kan rida på i stället för att använda cyklar.

• Skrota alla bilar! Alla bilar skall skrotas och häst skall återinta scenen som regerande fortskaffningsmedel.

Mer punkter kommer när jag orkar, men nu vet ni lite vad ni har att vänta er.

Stora Slängaredagen!

I morgon är det inte bara Midsommar, det är också Stora Slängaredagen. Stora Slängaredagen uppfanns för tio minuter sedan när jag åter igen kom på att jag har så jävla mycket skit. På midsommar är jag ju dessutom ledig och roliga aktiviteter tar man ju ändå inte itu med förrän på kvällen, så det passar perfekt.

På Stora Slängaredagen måste man slänga minst fem påsar med skräp och dessutom måste man rensa ur en jävla massa tjafs som man inte vet var man skall göra av. Förmodligen kommer jag även att rensa ut en del saker som folk vill ha, men då blir dessa saker samlade i en presentlåda att ge bort när det passar.

Dessutom får jag inhyrd städhjälp i form av en underbar Alv, vilket aldrig är helt fel. Skolflickeuniformer är också Stora Slängaredagens officiella klädesdräkt, så det är tur att jag köpte en fin, vinröd slips i dag.

[Z?]

Efter sju års sömnproblem så tror jag att jag äntligen har kommit problemet på spåren. Jag tror jag vet varför jag inte kan sova, varför jag sitter här fast jag är trött och vägrar att gå och lägga mig. Varför jag, när jag väl gått och lagt mig inte kan somna.

Om jag somnar blir det i morgon.
Jag är rädd för i morgon. Jag är livrädd för i morgon. I morgon kommer det vara en ny dag full av en massa oväntade saker och potentiell otrevlighet. I morgon kommer verkligheten att vänta på att få hugga mig i hälarna. Visserligen var i dag ingen höjdare, men när natten är sen vet man att i dag är över. Jag behöver aldrig stå ut med i dag igen, och så länge jag inte sover så skjuter jag upp i morgon också. Bara de här timmarna efter i dag och före i morgon är jag fri. Bara de här timmarna vågar jag andas.

Jag vet inte vad man kan göra åt saken. Jag vet inte ens om jag vill göra något åt saken. Vad kan man göra? Jag betvivlar att jag kommer att börja längta efter morgondagen hux flux. Även om det är trevliga saker inplanerade så är jag rädd för att vakna upp till dem. Rädd att vakna upp och inse att de är inställda. Rädd att vakna upp och inse att något mer jobbigt eller hemskt har hänt. Rädd för alla måsten och allt jag inte kan styra över.
Konstant rädd för morgondagen.

Olidlig soffa

Min och Oscars lägenhet är olidlig i dag. Olidligt varm, olidligt stökig, olidligt ickeorganiserad och över huvud taget kaos. Kaoset har länge legat och puttrat under ytan och velat bryta ut och förvandlas till vad jag enbart kan kalla "min naturliga miljö". Sedan Oscar började jobba och särskilt sista veckan när jag gått och utvärderat mitt tålamod så har kaoset fått bryta fram. Det är mer en olägenhet än en lägenhet igen. Det är faktiskt äckligt.

Vuxenpoängen har även minskat betydligt i och med att vi bestämt oss för att slänga ut vår fula soffa och i stället ha sittpuffar på en grönluddig matta i fuskpäls i stället. I dag köpte vi även massor av fina kuddar. Problemet som kvarstår (både som i "fortfarande finns" och "står kvar och blockerar halva vardagsrummet") är ju då soffan. Vad gör man egentligen med en gigantisk heffaklump till helvetessoffa. Katten har rivit sönder den i ena hörnet, och därför anar vi att Myrorna kommer att gnälla och inte vilja ha den. Den är för stor för att vi skall kunna köra den i bilen. Vi kan inte hyra en kärra för att köra en jävla soffa en kilometer och slänga den i en container. Den är för stor för att få plats i vårt ytte-pytte-förråd i källaren. Kort sagt; jag hatar den.
Under senaste timmarna har jag funderat och funderat för att hitta en lösning. Jag har funderat på att hiva ut den genom fönstret och be till alla gudar att den inte slår en volt in genom grannen nedanförs fönster. När den väl är ute kan jag elda upp skiten och påstå att det var en olycka. Det är ju sant. Soffan är en riktig, jävla olycka.
Jag har också övervägt att åka till Biltema och köpa en såg för att sakta, men säkert få ned soffan till mer lätthanterliga bitar och sedan mula in dem i bilen och köra dem till containern i fråga. Hur tusan gör andra när de vill bli av med fula soffor? Sätter de ut en annons på blocket och hoppas att det finns någon dum jävel som vill ha åbäket? Skaffar de en skock termiter som kan göra slut på dess lidande en gång för alla?

Givetvis kan jag inte få någonting annat gjort så länge soffan står där. Den är så vanvettigt skrymmande och fruktansvärd. Kunde inte katten ha rivit sönder hela soffan i stället för en liten bit? Osolidariska kattkräk.

Jag säger inte nej till våld mot kvinnor

I dag när jag satt på bussen såg jag ovanstående affisch och skakade på huvudet först. Ju längre jag sedan såg på den, desto argare blev jag. Nej, jag säger inte nej till våld mot kvinnor. Jag tycker att våld är lika illa oavsett vilket kön det utövas mot. Jag säger hellre nej till våld över huvud taget. Hela kampanjen är sjukt diskriminerande och om det hade varit tvärt om så hade det alltid varit någon som börjat vråla om hur patriarkatisk och diskriminerande och ojämnlik affischen var. Men inte när det gäller att utmåla kvinnor som stackare.

Genom att peka ut kvinnor som en speciell grupp som inte skall utsättas för våld förstärker man också automatiskt bilden av kvinnan som ett offer. Någon som inte kan försvara sig. Någon som inte kan ta hand om sig själv. Merparten kvinnor är fullkomligt kapabla till att ta hand om sig själva, väldigt många är till och med kapabla nog till att ta hand både om sig själva, sina barn, sin man, sitt arbete och sitt hem. Varför skall man då utmåla kvinnor till försvarslösa och värnlösa offer?

Om flickor redan från barnsben på det här sättet och många fler blir utmålade som det svagare könet så kommer de givetvis att tro på det. Visst, nej till våld mot kvinnor, för kvinnor är svagare än män och kvinnor kan inte försvara sig och kvinnor är bara stackars mesar som måste försvaras när de stora, starka karlarna är dumma mot dem.
Bullshit.
Man är bara så försvarslös och mesig som man gör sig.

Så jag säger inte nej till våld mot kvinnor. Jag säger nej till vänligt menade, men fullkomligt idiotiska kampanjer som faktiskt uppmanar mer till våld mot kvinnor än kväser tanken.

Praktik-pest

Utredningen går framåt. Första dagen fick jag fylla i en massa papper för att berätta vilken slags praktik jag skulle passa till. Andra dagen skulle jag skriva min CV och ett personligt brev så att de verkligen kunde ordna en bra praktik.

Jag blev från början förvarnad om att det inte skulle finnas så mycket att välja på så här på sommaren. Jag tipsade om katthemmet här i krokarna, eftersom de brukar ta emot folk.

I dag fick jag beskedet att utredningsgruppen som jobbar med att leta praktikplatser åt folk tyckte det var för jobbigt att ringa katthemmet och fråga om jag får vara där. Kvar fanns monteringsjobb i verkstad (för det är ju SÅ jag) och ett jobb på ett naturreservat. Vilket väljer man? Ja, tyvärr inte det senare eftersom det ligger en bra bit utanför Örebro och givetvis finns inga som helst bussförbindelser.

Så alla papper jag fyllt i, min CV och mitt personliga brev var ännu bara fler sätt att förska hålla mig sysselsatt på. Utan. Någon. Som. Helst. Mening.

De slösar bort bitar av mitt liv.

Kryptozoologi

All denna uttråkning leder i alla fall till något positivt; att jag äntligen kan ta itu med de sista sakerna i kryptozoologi-kursen. Förra året blev jag inte klar på grund av att min hjärna är aningen överbelastad (eller något sådant), men nu tänker jag få mitt G.U.S.T.-id-kort, kosta vad det kosta vill.

Det är tre arbeten kvar. Först skall jag skriva en liten avhandling om Storsjön (den är nästan klar nu), sedan är det en låtsad pressrelease och efter det kommer det stora arbetet: skriva om en fiktiv expedition, komplett med dagbok för varje veckodag.

Just nu arbetar jag på den tredje uppgiften, eftersom det är den som tar längst tid och mest intresse. Jag har valt en sjö som jag faktiskt planerar att göra min första riktiga expedition till, och ser det här som ett utmärkt tillfälle att rekognosera inför det tillfället. Jag har till och med valt ut samma personer till min fiktiva sökgrupp som jag kommer att ha i verkligheten.

När jag väl börjar ha egna expeditioner har jag en känsla av att det blir ännu en blogg som tillägnas enbart kryptozoologin, eller kanske en hel hemsida.

Nåväl, dags att fortsätta arbeta!

Utvärdering av tålamod?

Tänk dig att en instans skall göra en utvärdering av din arbetsförmåga och att utvärderingen är beställd av försäkringskassan. Jag kan bara upplysa om att i mitt fall måste det hela vara ett skämt. Varje dag tillbringar jag med att kika mig över axeln och leta efter dolda kameror. Nu är jag på dag tre och inga kameror har upptäckts än. Jag antar att de är väl gömda. Kanske bakom det där ventilationsgallret till höger.

Hur som helst. Den första veckan av utvärderingen består av att man sitter i ett rum framför en dator från halv nio till tre på dagen, med några undantag som jag kommer till senare. Vid datorn får man göra lite vad som helst, för det finns ingenting annat att göra. På hela dagen i går textade jag för hand en lapp med texten "Linda, praktikant" och sedan lade jag till fyra eller fem ord i ett dokument och sparade det igen. Ett gott dagsverke!
Det enda som prövats så här långt är mitt tålamod och min uppfinningsrikedom för att jag inte skall gå sönder av uttråkning.

En gång varje dag har vi en gemensam gruppaktivitet. I måndags pratade vi om bilskrotning. I går pratade vi om yttrandefriheten och andra så kallade rättigheter i Sverige. I dag är det gymnastik. Fast jag pratade inte särskilt mycket. Det gör ingen annan heller förutom en kille som är lite bakom och väldigt högljudd. Han ser också till att mitt tålamod prövas dagligen. Jag har noll i toleransnivå, jag vet. Jag förstår dock inte varför jag alltid skall klumpas ihop med fyllon, utlänningar, efterblivna och knarkare. Jag är inte något av det.

Efter det här blir det två till tre veckors praktik. Eftersom det är sommar så har de egentligen inga särskilda valmöjligheter för mig. Förmodligen blir jag placerad på något ställe för att montera några prylar eller något. Bara jag slipper räkna gem med alkoholiserade finnar igen.

Och genom allt det här skall de alltså kunna utvärdera min arbetsförmåga.
Undra varför jag tappat tron på samhället.

Alltid något

1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur och när träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det!
7. Beskriv mig med ett enda ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Om du skulle kunna ge mig vad som helst,vad skulle det då vara?
10. Hur bra känner du mig?
11. När sågs vi senast?

Stal ovanstående av Tomb. Tänkte att det kunde vara underhållande/trevligt/tidsödande att lägga upp det här.

Strålande helg

Helgen har varit underbar. Bara perfekt som helg betraktat. På fredagen firade vi min systers student. Hon var strålande vacker i en medeltida klänning som hon sytt själv. Nörd som hon är så hade hon också en studentmössa med en grön sten och texten "Salazar Slytherin". När vi kastat blommor på henne och behängt henne med allsköns krimskrams åkte vi hem till min mor och åt tårta.
Sedan badade vi och jag vågade för första gången på över tio år visa mig i bikini. Det känns bra. Fast givetvis är det tydligen ute med bikini nu, märkte jag i dag. Alla kör topless på stranden där vi

brukar vara. Eller inte alla, men flera stycken. Typiskt. Jag får aldrig njuta av mina framgångar ordentligt.

Hur som helst så var det underskönt i vattnet och sedan åkte vi hem, käkade middag och spelade Call of Chtulhu. Patrik, min systers pojkvän var spelledare och det blev riktigt, riktigt läskigt ett tag. Jag hade en roll jag trivdes med också. En bibliotekarie och kvinnojägare vid namn Sanfred. Mer rollspel åt folket!
Efter det satt vi uppe och pratade och spelade kort en stor del av
natten och sedan var det sovdags.
Oscar gick upp tidigt och åkte till jobbet och själv sunkade jag i väntan på att Cultusaur skulle dyka upp för kaffedrickande och övriga aktiviteter. Till slut kom han och efter kaffet begav vi oss upp till Drakontias lajvområde. Det var lite stökigt, så jag städade hela huset medan han gick omkring och fotograferade så att vi får lite nya bilder till hemsidan.
Det hade varit folk där också och täckt över det trasiga taket med en presenning. Stort tack till den okände hjälparen, nu håller det
sig snyggt tills vi fått upp virke och kan laga det ordentligt.
Under sommaren och hösten måste vi verkligen anstränga oss lite för att få området finare, men det är mest kul.
På hemvägen stannade vi till vid den underbara skogssjön Igelsjön och badade.
I dag har jag också badat och blivit solbränd samt planerat mitt kommande världsherravälde lite mer noga än tidigare.
Min hund är rakad. Han ser rolig ut. Jag måste nog jämna till litegrann.
Hur som helst så är allt riktigt bra och det är bara med lite nervositet jag blickar mot morgondagen och försäkringskassans utredning.

För övrigt så planeras det ett stort vattenpistolkrig i Varbergaskogen under sommaren. Två lag, massor med vattenpistoler och vattenballonger, vita tröjor och röd karamellfärg. Vilka är med?