Saknad

Andra dagar, tidigare dagar när jag suttit så här, fastlåst, paralyserad, så har det funnits hjälp. När jag inte vågat gå upp och ut, när jag inte klarat av omvärlden, när jag vill kräkas och skrika och gråta och mår skit. När jag inte kan göra ett enda dugg utan att sitta här och veta att jag borde vara någon annanstans. Då har det funnits hjälp. En nära vän som alltid ställde upp i mån av tid, som kom hit, gav mig mat, klappade mig på huvudet och tog med mig dit där jag borde vara. Nu är han och jobbar i Skåne över sommaren och staden ligger tyst och öde.

Jag vet inte hur jag skall mäkta ta på mig kläder, äta mat och ta de där två bussarna som leder till Helvetet. Jag vet inte hur jag skall lyckas med det. Förmodligen har dock läkaren rätt. Jag är inte sjuk, jag är bara lat och arbetsskygg. Givetvis.

Varenda liten sak är helt oöverstiglig. Att stiga upp ur sängen var en pärs. Att få i mig frukost var otänkbart. Att ta på mig kläder, ja, det har jag inte lyckats med än. Jag bara sitter där jag sitter, som en säck potatis. Jag sneglar då och då mot dörren, men världen är så vanvettigt stor där ute. Snart måste jag lyckas ta mig ut med hunden.

Flyktinstinkter och kroppen på helspänn. Lust att gråta, klump i halsen, vill springa.

För några dagar sedan satt jag i garderoben med stängd dörr i några timmar. Där var jag trygg. Det var ett överskådligt område. I alla fall hade det varit överskådligt om det inte varit så mörkt.

Så jag önskar att det fanns någon som kunde komma hit, klappa mig på huvudet och säga att världen inte är sådär fördjävla farlig som den känns.