Dag 8 - 10 favoritsnacks

Äsch. Favoritgodis hade varit lättare, men vi gör ett försök.

1. Marmitenötter är de godaste nötter som världen någonsin skådat. Synd att de inte går att få tag i här i Sverige.
2. Baconsnacks, sådana där man kan köpa på bio. Mmm.... bacon....
3. Chilinötter. För rätt sorts chilinötter kan jag göra nästan vad som helst.
4. Popcorn är en fantastisk uppfinning. Man kan äta massor utan särskilt dåligt samvete och de är nästan löjligt billiga därtill.
5. Jordnötsringar och ett stort glas kall mjölk är aldrig att förakta!
6. Torrostade jordnötter är också de fantastiska. De passar verkligen till allt i hela världen.
7. Ostbågar är en gammal favorit, men jag väljer gärna de lite mer kryddstarka nuförtiden.
8. Tunna chips med smak av ost, franska örter eller bearnaise är helt klart favoriterna.
9. Sådana där platta, tunna, runda naturchips.
10. Cashewnötter Chili-Lime är helt klart en bra matchning.

Cellar door

Senhösten har promenerat in och knäppt mig på näsan. Som alltid gör det mig kall utanpå och varm inombords. Jag nynnar medan jag diskar och tar allt längre promenader med hunden. Samtidigt så känns det som om jag sitter fast, inte kommer loss, måste röra på mig. Jag städarstädarstädar, men det spelar ingen roll. Det blir inte renare. Jag ägnar tid åt min familj, åt mina djur, och ibland också åt mig själv.
Men samtidigt är det någon pusselbit som saknas. Det kanske märkts bäst här, för jag skriver ju knappt någonting här längre. Ett under om folk fortfarande läser när det mest intressanta på månader är ännu en jävla lista.

Jag saknar att skriva. Jag saknar att skriva här och jag saknar att skriva på andra platser. Jag saknar att skriva på min bok, ni vet, det där utkastet jag började skriva online? Borde jag fortsätta? Någon som minns?

Dag 7 - 10 favoritdrycker

1. Cola light kan jag inte få nog av helt enkelt. Det är dock olika vilken sort jag föredrar för tillfället. Ibland är det en billigare sort, ibland Pepsi, ibland Coca Cola. Det går i vågor helt enkelt.
2. Nyponte är det bästa av teer! Passar både varmt och kallt.
3. Varm choklad av riktigt fet mjölk, mycket socker, extra mycket kakao, gärna också med såväl vispgrädde som marshmallows.
4. Flädersaft är nog kungen av saft, tror jag. Blev lycklig när det dök upp en FUN light-version, och lika olycklig kommer jag bli när den försvinner ur sortimentet igen.
5. Flaggpunsch är den enda alkohol jag faktiskt saknade rejält under min graviditet. Allt annat kan jag tydligen klara mig utan.
6. Vatten. Ett stort glas iskallt kranvatten från rätt kran är aldrig någonsin fel.
7. Schweppes Russchian är en gammal favorit som jag tyvärr inte kan dricka så ofta längre på grund av det attans sockret.
8. London Grape är en annan sådan favorit.
9. Rabarberdricka är kärlek.
10. Julmust. Must hör hemma på jul, men då är den fantastisk också. Bäst är att det finns flera sockerfria sorter som smakar minst lika bra som de vanliga!

Dag 5 - 10 bästa konserter jag sett

1. David Bowie i Globen 2003. När första tonerna till Ziggy Stardust spelades trodde jag allvarligt att jag skulle dö av rent och oförfalskat lyckorus. Andra stod och skrek eller grät, jag kunde bara stå där i ett sakralt tillstånd och le stort och fånigt av förundrad nyförälskelse.
2. Navid Modiri och Gudarna. Minns inte vilket år, men jag minns hur det kändes att våga dansa nykter för första gången i mitt liv. Eller, inte bara våga, inte kunna låta bli!
3. Cirkus Miramar. Första gången jag såg dem på Sjuhäradsfestivalen var magiskt. Det strålade om Mauritzsson och hela bandet var rent magiskt. All den magin försvann dock tills andra gången jag såg dem, då var de rent pinsamt dåliga.
4. Sissy Prozac 2000. Herre. Jävlar. Trodde ärligt talat (för att uttrycka mig lite krasst, men helt ärligt) att det skulle gå för mig när de körde "Love me gently (with your chainsaw)" och körde en hel del scenrörelser som var direkt lånade från Ziggy Stardust.
5. Di Leva på Arvikafestivalen (i slutet av nittiotalet eller början av tvåtusentalet). Att han fick vara stand in när Rammstein hoppade av var helt vansinnigt. Stämningen var på lynchmobb. Han hade blivit indragen så sent att han inte ens hade med något band. Allt han hade var en gitarr, en vattenkanna och en lynchmobb... Och han lyckades vända allt till kärlek. Imponerande.
6. Alice Cooper på Liseberg i år. Första gången jag sett denna legend och trots otrolig trängsel blev det minnesvärt som tusan. Om inte annat för att man imponeras över att han fortfarande ger så mycket på en scen trots en ganska ansenlig ålder.
7. S.P.O.C.K. när de fick stora scenen på Arvika ett år. Oj oj oj. Alla sjöng med i alla låtar och stämningen var verkligen på topp.
8. Apoptygma Berzerk 1998 gjorde sig sannerligen live, även om det var ett av de år då jag envetet påstod att jag hatade synth. Ack, ack.
9. Ninja Magic är det coolt att ha sett även om de fick tekniska problem och var precis så bra som man kan förvänta sig. Men visst var det fullt ös när de väl kom igång ordentligt! Man kan helt enkelt inte låta bli att älska dem som allra minst för konceptet.
10. The Mission 2002 kändes också som en väldigt ikonisk spelning i mitt liv. Det gjorde inte så mycket att jag lyckades missa Sisters två år i rad när jag faktiskt fick chansen att se dem i alla fall. Ett utmärkt "tröstpris".

Dag 4 - 10 konstigaste raggningsrepliker jag hört.

Räknar de verkligen med att man skall ha fått tio konstiga raggningsrepliker eller bara hört talas om dem? Nåväl, vi gör ett försök i alla fall.

1. "Jag har bara TIO centimeter vatten i MITT tält."
2. "Du har så vackra ögon" [stint stirrande på mina bröst]
3. "Jag vill kyssa bort ditt läppstift."
4. "Du ä' ju så'n där schwartrockare å JA ja ääääälschkar Metallica."

Om jag roades av dåliga raggningsrepliker så hade det här nog varit lättare. Nu gör jag inte det.

Dag 3 - 10 favoritprogram på TV

1. Supernatural är min älsklingsserie. Det är få serier som kan få ett så i grunden fånigt koncept att fungera.
2. Arkiv X är fortfarande en av de bästa serier som någonsin gjorts. Snygg, smart och stundtals rolig.
3. Pushing Daisys kan utan tvivel räknas som den vackraste och mest välgjorda serien någonsin.
4. Ghost Hunters är den enda vettiga showen på temat och skiljer sig många mil från alla skrikande, brittiska kärringar eller förbenade medium.
5. Lost Girl gör mig alltid lycklig. Varför titta på vampyrer när man kan få se en succubus (och hennes heta vän)?
6. Haven är en serie vars första avsnitt var helt okej och sedan blev det bara tusenfalt bättre för varje avsnitt. Aldrig tråkig, aldrig ointressant och nästan alltid med helt fräscha vinklingar av övernaturliga krafter.
7. Invader Zim är den fullfjädrade serien. Jag älskar introduktionen, alla avsnitt, alla karaktärer, hela stämningen. Det är sannerligen synd att det inte blev så många avsnitt, men förståeligt i och med att den verkligen inte är särskilt nischad mot barn egentligen.
8. Torchwood tycker jag faktiskt är bättre än Doctor Who. Anledningen till att doktorn inte finner sin väg till den här listan är väl också att serien är så grymt deprimerande. Jag är inte så förtjust i att grina efter varenda avsnitt. Torchwood lyckades i alla fall i första säsongen hålla en betydligt mer lättsam ton.
9. Buffy the Vampire Slayer går faktiskt inte att komma ifrån att det alltid varit och fortfarande är en fantastiskt underhållande serie utan att bli övermåttan engagerande (det är skönt också ibland).
10. Firefly, ni som sett den vet varför.

Dag 2 - 10 favoritfilmer

1. Big Fish är fortfarande den bästa film jag sett i hela mitt liv. Den har allt; magi, fantastiska varelser, kärlek till historieberättande och ett sätt att få verkligheten att bli mer mirakulös.
2. Labyrinth är kärlek. Nam nam trollkung.
3. Young Guns 2 är bättre än ettan, kanske för att Christian Slater är med i den. Jag har alltid älskat westernhistorier och den här är så hollywood-western som det bara kan bli.
4. Paint your wagon är listans andra musikal. Typiskt. Musikaler. Nåväl, det är väl kanske inte någon vanlig sådan, utan en westernkomedi-musikal där man bland annat kan se en känslosam Clintan sjunga kärlekssånger.
5. Tremors är fortfarande en av de bästa monsterfilmer som någonsin gjorts och jag gillar monsterfilmer. Egentligen ville jag skriva Pterodactyl här, men då hade förmodligen någon sökt upp mig och skjutit huvudet av mig. Det är, enligt allmänheten, absolut inte en bra film.
6. En vampyrs bekännelse är vampyrfilmen som för alltid kommer att spöa skiten ur alla andra vampyrfilmer. Den är faktiskt så nära en perfekt film man kan komma utan att vara Big Fish.
7. The Crow håller än i dag. På något sätt är den som Peter Pan och växer aldrig upp och blir aldrig heller gammal.
8. Stardust är verkligen sagofilmen som har allt.
9. Willow är den bästa fantasyfilm som någonsin gjorts, oavsett hur vacker eller fantastisk Härskarringen-triologin blev. Madmardigan är bara en av många orsaker.
10. Hackers for the win! Hur kan man misslyckas med en film där Angelina Jolie är som snyggast och ärkeskurken åker skateboard?

Och ja, notera att jag här lagt in filmer helt efter personlig smak och efter hur lycklig deras existens gör mig, inte hur kvalitativa de verkligen är.

Dag 1 - 10 fakta om mig själv

1. Jag har äntligen bestämt mig för att sluta röka. Ännu vet jag inte riktigt när eller hur, men det är dags nu. Anledningarna har hopat sig länge och nu väger de tungt över på sluta-sidan. Jag är livrädd, men det skall gå.
2. Ibland saknar jag fortfarande en av mina första egna katter. Hon var ljusgrå med en liten vit fläck på bröstkorgen och sprang bort för över tjugo år sedan.
3. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas älska ett barn innan jag fick min son.
4. Jag citerar ofta och gärna Jack Handey, som exempelvis: "Träd är som hundar. Stora, tysta hundar med bark i stället för päls."
5. Ghost Hunters har fått mig att bli mindre mörkrädd.
6. Jag älskar när det spöregnar om sommaren och ger mig gärna ut i det värsta ovädret för att springa, hoppa, dansa och smyga i timmar. Bäst är en stad om natten när det spöregnar, för då tillhör den bara mig.
7. Det bästa café jag någonsin varit på hette Momo och låg i en byggnad där de hade forum för alternativ medicin. Det fanns tavlor utställda av ej erkända konstnärer på väggarna, en stor och välfylld bokhylla och det godaste äpple- och kanelte du någonsin kan tänka dig.
8. Min bokhylla har inte varit sorterad på över fem år, kanske för att den innehåller ett par tusen volymer och är mer i plural än singularis egentligen.
9. Jag har en broskknöl på min hand som kommer och går. För tillfället är den lite större än vanligt, men för två månader sedan var den märkligt nog försvunnen.
10. Min superkraft är ganska meningslös. Om jag hör ett ljud många gånger i rad så kan jag i efterhand räkna ut exakt hur många gånger ljudet ljöd. Exempelvis skott från en kulspruta.

Så var det dags igen

Tänkte ta och gå igenom en sådan där lista för att lyckas uppdatera lite mer frekvent en stund. Hittade den hos Alv.

Ännu en attans lista

Dag 1 - 10 fakta om mig själv
Dag  2 - 10 favoritfilmer
Dag  3 - 10 favoritprogram på TV
Dag 4 - 10 konstigaste raggningsrepliker jag hört.
Dag 5 - 10 bästa konserter jag sett
Dag 6 - 10 favoriträtter
Dag 7 - 10 favoritdrycker
Dag 8 - 10 favoritsnacks
Dag 9 - 10 favoritböcker
Dag 10 - 10 favorittidningar
Dag 11 - 10 manliga favoritskådisar
Dag 12 - 10 kvinnliga favoritskådisar
Dag 13 - 10 kändiscrushar
Dag 14 - 10 favoritband/sångare
Dag 15 - 10 fiktiva favoritkaraktärer
Dag 16 - 10 favoritsånger just nu
Dag 17 - 10 saker jag ville bli när jag var liten
Dag 18 - 10 favoritpyssel
Dag 19 - 10 saker jag inte kan gå ut utan
Dag 20 - 10 saker jag måste göra innan jag dör
Dag 21 - 10 internetsidor jag ofta besöker
Dag 22 - 10 heta fysiska saker på en eventuell partner
Dag 23 - 10 heta egenskaper på en eventuell partner
Dag 24 - 10 favoritspel
Dag 25 - 10 saker jag gör när jag har tråkigt
Dag 26 - 10 saker jag älskar med mig själv
Dag 27 - 10 saker jag önskar att jag kunde förändra
Dag 28 - 10 saker jag ångrar
Dag 29 - 10 önskningar
Dag 30 - 10 ställen jag vill åka till

Bland robotar och zombier

Visst, det är inte Halloween än, men i dag hade jag det stora nöjet att hälsa på i Pumpkin Town på Second Life tillsammans med Tomb. I vanliga fall brukar det vara OctoberVille som gäller, men i år fanns det inte så då fick vi omstrukturera lite. Jag var en fae och Tomb var en robot. Vi åt muffins, blev ätna av muffins, lyssnade på konstig musik som Krakens spöke spelade för oss och gungade. Bra kväll, helt klart.

Olika preferenser

Varje gång man får ett problem med sitt surfande (i Firefox) så säger stämmer det genast upp en kör som skanderar "Chrome! Chrome! Chrome!" med fanatisk glöd och bärandes offergåvor till Googles altare.

Mitt svar blir NEJ varje gång. Jag har testat Chrome och det fungerar inte bra på min dator. Jag vet inte varför, men Firefox är både mer hemtrevligt och mer funktionellt för vad jag pysslar med. Dessutom gillar jag inte att Google är den stora jätten. Jag gillar inte att min blogg har blivit en del av Google. Jag gillar inte g-mail (men har det ändå eftersom rocketmail för länge sedan blivit uppköpt av Yahoo som inte är ett dugg bättre). Jag gillar inte att min inloggning till youtube är densamma som till allt annat på Google. Jag gillar inte heller hopkopplingen mellan massor av sidor och Facebook. Jag gillar helt enkelt mångfald och variation och vill skräddarsy allt mitt datoranvändande med saker som passar mig personligen, inte som är standard.

Likadant var det förut när jag ville ha ett bra ordbehandlingsprogram. Alla började skandera Open Office. Vet ni, Open Office har aldrig varit annat än problem för mig. Det började spara filer utan att spara filer, slarva bort skolarbeten samt tyckte att ett av de vanligaste filformaten var för svårt att öppna. Dessutom tog det nästan en minut på sig att starta ibland.

Jag kör med AbiWord som är ren kärlek och som aldrig någonsin krånglat för mig.

Nej, det stör mig faktiskt enormt att allt är ihopkopplat sådär. Snart finns kanske ingen funktionell valfrihet kvar på nätet och den dagen stänger jag nog av datorn för gott.

Var gång jag öppnar MSN drömmer jag för övrigt fortfarande om enkla, smidiga ICQ anno -98. Ingen reklam, inget tjafs, bara kommunikation. Nätet blir inte bättre, det blir sämre.

I can't tell when I'm not being real

Jag drömmer inte mardrömmar längre, men jag drömmer konstiga saker. Saker som flyter ihop med vakenheten. Sömnen flyter också ihop med den. Det kan gå många timmar per dag där jag seglar mellan insomning och utandning. Där jag flätar ihop nu med då och sedan.

Jag är osäker på vad jag håller på med. Lyckan blir till olycka och tillbaka till lycka medan jag bara blinkar lojt och byter sida. Jag vill inte läsa boken jag håller på med, för jag vill inte att den någonsin skall ta slut. Jag har svårt att ta mig för saker jag tycker om, utan gör i stället saker jag avskyr och blir ledsen när jag inte gör tillräckligt mycket av sådant heller.

Överlag känns allt lite osäkert just nu. Lite skört. Det är höst och Halloween är på gång och jag har ingenstans att ta vägen och ingen att vara. Halsdukar och raggsockor rotas upp ur förråden, löv prasslar under fötterna och egentligen borde både Alv och tekoppar vara inblandade på något vänster.

Det känns som om jag väntar på något, men jag kan inte för mitt liv lista ut vad det är.

Utvecklingen skrämmer mig

Samma personer som föraktfullt kallade mig datornörd för femton år sedan är de som i dag ser på mig lika föraktfullt för att jag inte är uppkopplad jämt. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men det stör mig.

Alla saker sluter sig samman. Allt är sammanlänkat. Google hit och Facebook dit. Allt sluter sig samman som bitar av en T-1000. Staketen blir tydligare. Gränserna har bildats. Jättarna skapas och klampar fram för att förstöra allt i sin väg.

Det som var så fantastiskt med Internet var att det var en egen värld. En värld utan gränser. Ett parallellt universum skapat av sina invånare. Därför blir jag alltid lika chockad när det plötsligt står att jag inte får titta på den här videon online eftersom jag befinner mig i fel land. Vadå "befinner mig i fel land"? Jag befinner mig ju på Internet, era dumjävlar!

Det känns på något sätt som om jag förlorat något i och med allmänhetens intrång på uppkopplingen. Jag har förlorat en fristad och en bit av mig själv. Internet har förlorat sig självt helt och hållet och blivit en kopia av verkligheten i stället för oändliga möjligheter.

Det gör mig nästan gråtfärdig.

Folk blir vuxna och... det är okej?

Tidigare har jag varit rätt för att folk blir vuxna omkring mig, trots att jag är gift och nu har barn så är det alla andra som blivit vuxna.

I dag slog det mig plötsligt att det inte stör mig längre. Det är inga problem. Jag kan hantera att folk jag känt i evigheter faktiskt är utbildade inom olika yrken och arbetar heltid. Jag har inga problem med att vänner har barn så länge de inte förlorar sig själva i det. Jag klarar av att vänner köper hus och pratar om försäkringar och kör bil. Jag är inte längre avskärmad, jag känner mig välkommen.

Det är en märklig känsla eftersom jag alltid varit rädd för att bli vuxen och framför allt rädd för att mina vänner skall bli vuxna. Kanske för att jag aldrig trodde jag skulle finna mig själv i den sitsen och var rädd att bli lämnad och ensam och utstött.

Men det är inte ett problem längre, som sagt. Vuxna är bara stora barn. Att ha egen bil innebär bara att man kan åka på festivaler lättare. Att ha ett hus innebär att man kan inreda det hur fantastiskt man vill. Att ha barn innebär att de tråkiga vuxna (som jag inte umgås med) helt plötsligt tycker det är okej att köpa leksaker och vara hur fånig man vill. Att arbeta innebär att man har råd att åka på festivalerna och köpa leksaker till såväl sig själv som barn.

Så som vanligt är det inte en ålder det är fel på, utan ett beteende. De som fortfarande kan vara sig själva och vara vuxna - de är värda att beundra och ta en fika med ibland.

Jag borde sova

Jag borde sova.

Jag borde verkligen sova.

Ju mer jag borde sova, desto mindre sover jag. För natten är som alltid min. På natten finns inte läskiga saker, såsom andra människor, jobbiga samtal som måste ringas, lägenhet som måste städas. Det finns inga måsten i mörkret. Det finns bara jag.

På dagen finns telefoner och vakna personer och vakna myndigheter och ljus så man ser hur skitig lägenheten är. Det finns en bebis som kräver uppmärksamhet samt en hund och två katter som gör detsamma. Det finns hur många måsten som helst. Jag finns knappt alls.

Men jag borde verkligen sova.

Alla rus går över

Det underbara lyckorus jag fått leva i de senaste månaderna tycks ha gått över. Verkligheten jagade ifatt igen och bet sig fast i båda hälsenorna så jag stupade tvärt i backen med ansiktet före. Jag känner mig helt förlamad igen och finner mig själv stirrandes håglöst framför mig ibland. Ur stånd att göra någonting vettigt fast jag borde.

Jag känner mig ensam också, men vet inte varför. Kanske för att det finns saker jag inte kan prata med någon om längre.

Nu är jag trött hela tiden igen. Jag sover i timmar och timmar och timmar om jag får välja. Jag vill inte ens gå upp på morgonen, trots att mitt älskade lilla knytt ligger där och ler mot mig i sängen med sitt fantastiska morgonhumör.

Jag är rädd. Rädd för att det här skall vara en sådan där förlossningsdepression som de talat om, men också ganska rädd eftersom det är mer påfallande likt den vardag jag aldrig lärt mig acceptera.

Det visade sig nämligen att mardrömmen inte var över, jag råkade bara ha en dröm i mardrömmen där livet var underbart. Jag vill somna igen.

I'm feeling like a monday, but someday I'll be saturday night

Jag har blivit en bättre människa av att ha barn. Mer förstående, mer kärleksfull, mer lycklig. Samtidigt så har jag också blivit känsligare och det är inte utan att jag saknar taggarna utåt. Jag saknar att kunna skratta åt vad folk tyckte eller tänkte om mig. Jag saknar att fastslå att folk var idioter när de inte förstod saker jag menade. Jag saknar det.

Nu blir jag ledsen över minsta lilla negativ sak. Jag oroar mig över hur folk uppfattar mig. Jag gråter över att folk jag vet är intelligenta människor ändå inte kan förstå vad jag menar. Förr var det fel på dem i min värld, men nu är det fel på mig.

Det gör ont.

Jag antar att saker inte kan vara svartvita, men de har alltid varit det i min värld. Antingen älskar jag eller så hatar jag. Förr oroade jag mig över att jag hatade så mycket, men nu oroar jag mig över att jag inte har tillräckligt många taggar kvar för att överleva.

Nu känns det rätt igen

Jag vet inte vad jag skall skriva. Jag vill skriva något öppet, någon slags markering. Någonting ärligt.
Du, jag är ledsen att jag inte stod på din sida. Det borde jag göra. Alltid. Oavsett. Det skall man göra som vän.

Jag är säker på att det jag gjorde och sade sårade. Saker du gjorde och sade sårade också. Vi lämnar det där, tycker jag. Om man rotar för djupt så kanske missförstånden flyter till ytan igen och oförätter blir för stora än en gång.
För kanske behövde vi en paus för att känna saknaden. För att i alla fall jag skulle förstå på riktigt att min värld rimmar illa utan dig. Den skär sig som misslyckad sås och blir alldeles oaptitlig och jävlig.

Det är som du skrev, att helt plötsligt finns ingen där som förstår alla skämt. Som fattar jargongen och referenserna. Andra kan förstå delar, men ingen annan förstår alltihop på en gång.

För utan din röst som pladdrar på likt en kulspruta, utan ditt skratt eller din näst intill självlysande personlighet, dina många projekt och rants så blir världen grå. Helt, jäkla grå.

Jag har saknat dig, finaste Alv.
Nu känns det rätt igen.

Hur överlevde jag?

Det beror på om du tömmer eller fyller det, dumskalle.

Jag har varit pessimist i större delen av mitt liv, eller "realist" som man så gärna kallar sig då. Jag har alltid tagit ut dåliga saker i förskott och förväntat mig det värsta. De gånger jag har haft rätt har jag använt till att bevisa att allting suger och att livet är hemskt.

Hur i helsike överlevde jag? Om jag hade haft kvar den inställningen i dag så hade jag förmodligen hoppat från en bro. Betyder det att jag är friskare eller sjukare i dag än vad jag var då? Det faktum att jag inte skulle kunna hantera livet med öppna ögon utan i stället måste se saker från den ljusa sidan för att överleva? Är jag svagare? Jag känner mig starkare. Det är synnerligen förvirrande.

Men visst, jag är fortfarande inte superpeppig. Jag ser saker för vad de är och försöker inte vända dåliga saker till bra, jag försöker bara se realistiskt på det innan jag deppar ned mig: Är det världens undergång? Nej. Uppvägs det av allt som är bra med mitt liv? Ja. Dåså. Ingen anledning att gråta.

It's all speeding up

Det känns verkligen som om jag borde skriva något, men dagarna bara flyter ihop så att allt och ingenting hinns med på samma gång. Det finns tusen saker jag borde göra och ungefär lika många jag vill göra. Somliga av dem sammanfaller till och med, vilket känns lite ovant och underligt.

Hur många symboler i min nya banner här ovan känner du igen för övrigt? Vi börjar där. Hur många känner du igen? Hur många kan du placera? Hur nördig är du egentligen på en skala?

Hälsena, så länge.