Nu känns det rätt igen

Jag vet inte vad jag skall skriva. Jag vill skriva något öppet, någon slags markering. Någonting ärligt.
Du, jag är ledsen att jag inte stod på din sida. Det borde jag göra. Alltid. Oavsett. Det skall man göra som vän.

Jag är säker på att det jag gjorde och sade sårade. Saker du gjorde och sade sårade också. Vi lämnar det där, tycker jag. Om man rotar för djupt så kanske missförstånden flyter till ytan igen och oförätter blir för stora än en gång.
För kanske behövde vi en paus för att känna saknaden. För att i alla fall jag skulle förstå på riktigt att min värld rimmar illa utan dig. Den skär sig som misslyckad sås och blir alldeles oaptitlig och jävlig.

Det är som du skrev, att helt plötsligt finns ingen där som förstår alla skämt. Som fattar jargongen och referenserna. Andra kan förstå delar, men ingen annan förstår alltihop på en gång.

För utan din röst som pladdrar på likt en kulspruta, utan ditt skratt eller din näst intill självlysande personlighet, dina många projekt och rants så blir världen grå. Helt, jäkla grå.

Jag har saknat dig, finaste Alv.
Nu känns det rätt igen.