Dag 5 - 10 bästa konserter jag sett

1. David Bowie i Globen 2003. När första tonerna till Ziggy Stardust spelades trodde jag allvarligt att jag skulle dö av rent och oförfalskat lyckorus. Andra stod och skrek eller grät, jag kunde bara stå där i ett sakralt tillstånd och le stort och fånigt av förundrad nyförälskelse.
2. Navid Modiri och Gudarna. Minns inte vilket år, men jag minns hur det kändes att våga dansa nykter för första gången i mitt liv. Eller, inte bara våga, inte kunna låta bli!
3. Cirkus Miramar. Första gången jag såg dem på Sjuhäradsfestivalen var magiskt. Det strålade om Mauritzsson och hela bandet var rent magiskt. All den magin försvann dock tills andra gången jag såg dem, då var de rent pinsamt dåliga.
4. Sissy Prozac 2000. Herre. Jävlar. Trodde ärligt talat (för att uttrycka mig lite krasst, men helt ärligt) att det skulle gå för mig när de körde "Love me gently (with your chainsaw)" och körde en hel del scenrörelser som var direkt lånade från Ziggy Stardust.
5. Di Leva på Arvikafestivalen (i slutet av nittiotalet eller början av tvåtusentalet). Att han fick vara stand in när Rammstein hoppade av var helt vansinnigt. Stämningen var på lynchmobb. Han hade blivit indragen så sent att han inte ens hade med något band. Allt han hade var en gitarr, en vattenkanna och en lynchmobb... Och han lyckades vända allt till kärlek. Imponerande.
6. Alice Cooper på Liseberg i år. Första gången jag sett denna legend och trots otrolig trängsel blev det minnesvärt som tusan. Om inte annat för att man imponeras över att han fortfarande ger så mycket på en scen trots en ganska ansenlig ålder.
7. S.P.O.C.K. när de fick stora scenen på Arvika ett år. Oj oj oj. Alla sjöng med i alla låtar och stämningen var verkligen på topp.
8. Apoptygma Berzerk 1998 gjorde sig sannerligen live, även om det var ett av de år då jag envetet påstod att jag hatade synth. Ack, ack.
9. Ninja Magic är det coolt att ha sett även om de fick tekniska problem och var precis så bra som man kan förvänta sig. Men visst var det fullt ös när de väl kom igång ordentligt! Man kan helt enkelt inte låta bli att älska dem som allra minst för konceptet.
10. The Mission 2002 kändes också som en väldigt ikonisk spelning i mitt liv. Det gjorde inte så mycket att jag lyckades missa Sisters två år i rad när jag faktiskt fick chansen att se dem i alla fall. Ett utmärkt "tröstpris".