Det är ingen hund, det är en varg...

Min käre bror uppmärksammade mig på en sak jag inte riktigt tänkt på tidigare. Ni vet hur man brukar definiera arter och raser, eller hur? I stora drag är saker av olika arter om de kan få barn, men avkomman blir steril. Tigrar och lejon är exempelvis två olika arter, även om båda är stora kattdjur.
Men hundar och vargar får fertil avkomma, således är en hund en varg och en varg en hund. På det stora hela. Visst, de tillhör olika underarter, men fortfarande är det en hisnande tanke att fundera på att min lilla Tramseltuss faktiskt är en liten, domesticerad varg. Det kan man inte tro när man vaknar med honom på huvudet där han ligger och småsmaskar på sin egen tunga i sömnen!

En Alv på soffan är bättre än tio i Närke (gammalt djungelordspråk)

Snart, snart kommer världens bästa Alv hit. Jag saknar. Jag längtar. Långa samtal, promenader, fotograferingar, kramar, filmtittande, Diablo-spelande, maskerad, nostalgi, tedrickande och bara helt enkelt mys!

Konstig konst

I dag städade jag lite i min ateljé. Då hittade jag det här. Jag gjorde den när jag gick på folkhögskola. Det var en upplevelse som sannerligen gjorde mig till en lyckligare och mer öppen och positiv människa.

Eller kanske inte. Jag gillar bilden, dock. Om man klickar på den tror jag dessutom att den blir jättestor. Nu skall jag städa en liten stund till innan jag får feberyrsel och måste sätta mig ned ännu en gång. Grymt irriterande.

Young Guns 2

Jag vet inte hur gammal jag var när jag såg Young Guns 2 första gången, förmodligen var det någon gång kring tretton- fjortonårsåldern. Jag blev fullkomligt begeistrad. På den tiden fanns i alla fall inte IMDB, utan i stället fick man söka upp filmer i ett program som köptes och installerades på datorn. Jag minns inte vad den filmdatabasen hette, men den fanns i alla fall på biblioteket i närheten. Det fanns recensioner, betyg, bilder och små filmklipp. Det var där jag för första gången upptäckte den gamla klassikern Butch Cassidy and Sundance Kid och många andra filmer som följt mig genom åren.
På denna databas stod följande utlåtande om Young Guns 2: "The closest this film comes to a purpose is waste of talent." Jag höll knappast med.
Under några år där såg jag filmen ett trettiotal gånger och lärde mig hela utantill, replik för replik. Jag kan fortfarande stora delar ur minnet även om jag nu inte sett den på flera år.
Bilden här ovan hade jag för övrigt utskriven, uppförstorad och laminerad, allt gjort i kommunens källare där man kunde få sådant fixat för en liten slant.
Det var den här filmen som fick mig att senare göra ett skolarbete om Billy the Kid och lära mig så otroligt mycket om honom.

Nu när jag läser om filmen och tänker tillbaka på den så inser jag så klart att den är ganska ostig. Den är också episk och rolig och underhållande, samt fullkomligt nedlusad av stiliga män. Även om man inte brukar gilla western så tror jag att man kan ha behållning av Young Guns 2. Ettan då? Ja, den är helt okej, men inte i närheten lika underhållande som tvåan.

Extra trivia: Skivan Young Guns 2 av Bon Jovi var min allra första CD-skiva. Ja, för er som inte vet så har jag ju äntligen vågat erkänna att jag älskar Bon Jovi. Det har länge varit något jag stuckit under stol med eftersom det inte var coolt nog för min otroligt mörka image som jag envisades med att försöka uppnå. Nu erkänner jag dock villigt att Bon Jovi är den musik som är näst mest representerad i min skivsamling och att en del låtar fortfarande gör mig tårögd.

Dagens språklektion

Man skriver inte "lös" såvida man inte menar att frukostgröten var lite för lös i konsistensen eller att man tänker släppa lös någonting. Lampan "lös" inte, den "lyste".

Klart slut.

Jag har raderat mig, inte dig

Hörde via omvägar att folk börjat undra om jag raderat dem på Facebook. Nej, det har jag inte. Jag har bara raderat mig själv för min sinnesfrids skull.

Kommer jag tillbaka? Jag vet inte. Jag hoppas inte det. Jag har plötsligt upptäckt hur mycket tid jag har över till andra, mer intressanta saker. Saker som inte ger mig hjärnblödning. Saker som... uhm... mer datorspel!

Ibland är det ett jävla hundliv

Ibland är det inte så roligt att ha hund. Vissa dygn kan det vara ett hundliv. Ramses har varit väldigt, väldigt jobbig i natt. Han har försökt sova på mitt huvud och konstant klättrat omkring på mig. Det där med att sova tycktes honom fjärran stora delar av natten, de andra delarna låg han ned och tuggade för sig själv. Malande hundkäkar mot mitt knä, mot min höft, överallt. Nej, jag har inte sovit så gott i natt och det har nog inte han heller. Jag försökte med att knuffa ned honom från sängen, men då började han gnälla och i och med att yetin skulle upp tidigt till jobbet ville jag inte riskera att väcka honom.

På morgonpromenaden var Ramses inte heller glad. Han var rädd för allting och betedde sig som om jag var fienden oavsett hur mycket jag lirkade. Gnällde högt och drog i kopplet. Han som brukar gå så fint.

Nej, i natt var ingen bra natt. Den enda förklaring jag har är att han kanske kände brandröken från grannen och att det gjorde honom orolig. Ja. En granne brann upp i natt. Läskigt.

Visuellt

En ny länk har tagit sig in i högerspalten, nämligen länken till min youtube-kanal. Jag rekommenderar främst "Not sleeping, but dreaming" även om man säkert kan få lite behållning av de andra uppladdningarna också.

Tillägnat Cate

Dagens läsövning/statusuppdatering:

Jag begraver mig i den vackra, men hemska boken Carmilla. I min litteraturkurs läste jag nyss Dracula och blev nyfiken på vad som inspirerade Bram Stoker, därför mitt bokval.
Om någon hädanefter föredrar Twilight framför Dracula så kommer jag genast att idiotförklara den personen för all framtid.

Vad hände?

Vad hände med att uppdatera varje dag? Vad hände med att skriva lyckosaker? Just nu är jag i ett ganska fragilt stadium och mina dagar kan sammanfattas med att jag försöker överleva och alla lyckosaker (eller de flesta utöver ekorrar som stjäl saker av skator och sedan fintar skatan i fråga mellan träden) kan sammanfattas med en enda bild. Förstår du så förstår du.

Akademiskt skrivande är döden

Akademiskt skrivande är fruktansvärt. Det är fruktansvärt för att jag älskar det skrivna ordet. Jag älskar finurliga formuleringar och att upprätthålla en läsares intresse. Jag tycker om att leka med ord och tankar och idéer och sätter ära i att kunna förmedla dem på ett så levande sätt som möjligt.

Akademiskt skrivande är döden. Här skall man formulera sig så trist man kan, helst undvika alla former av egna tankar och bara proppa in så många referat som möjligt som passar in i vad man vill uttrycka. Själv kan man ju nämligen inte uttrycka någonting av värde, utan allt måste vara satt i pränt i en bok tidigare. Det spelar dock ingen större roll vilken bok, utan det kan vara någon sjukt trist jävla bok om litteraturtanalyser från ett marxistiskt perspektiv. Hur kan någon påstå att en människas flummiga pseudopolitiska åsikter om litteratur är någonting värt att referera till? Att erkänna som fakta? Det är ju sjukt.

Akademiskt skrivande är Satan. Tänk dig att du hittat ett ämne du verkligen brinner för, ett ämne där du vill förklara någonting och få läsare att förstå och se det intressanta i ditt ämne. Får du då skriva sådana texter? Nej, självklart inte. Du måste se till att använda långa, urtrista meningar med ord som knappt ens finns. Hur du vet att du skrivit en bra akademiskt text? Enkelt, hela sidan är i ordbehandlingsprogrammet smockfull av röda och gröna streck. Ta även gärna engelska ord och försvenska dem, så länge de låter krångliga och akademiska så är de helt okej.

Så här är alltså reglerna för att lyckas inom den akademiska världen: Skriv inte på något villkor intressanta texter. Skriv inte på något villkor dina egna åsikter om inte någon annan uttryckt dem innan dig och fått det på pränt, då kan du uttrycka de åsikterna och styrka dem med att fler har tänkt så tidigare. Nya tankar är farliga! Glöm inte att använda ord som inte finns. Om läsaren både förstår din text och håller sig vaken genom hela, då har du verkligen misslyckats.

Gåva eller hot

I dag fick jag en present på posten. "En försenad födelsedagspresent" benämnde min käre svåger den som. Jag vet inte om jag skall se det som en gåva eller ett hot, för han VET hur läskig jag tycker den är.

Så jag gjorde det enda rätta:

Vissa saker bara måste kedjas fast.

Okej, när jag väl kedjat den och kunde pusta ut blev jag glad också. =)

Kattkorv

En katt formad som en korv som bara sover och sover och sover. Det är lycka.

Tre är ett magiskt tal

Tre är ett magiskt tal. Det finns tre Tremors-filmer. Somliga skulle påstå att det finns fem, men det finns det inte. Det finns tre. Tvåan finns nästan inte heller, men trean hjälper den upp, så det finns således tre stycken.

Det finns också tre Star Wars-filmer, det vet väl alla? Tre stycken. Dessa heter Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst. Att det skulle finnas fler än de tre filmerna är bara lögn och förtal.

I förra veckan fick jag för övrigt reda på att det bara finns tre säsonger av Torchwood. Alltså, jag visste sedan tidigare att det fanns tre säsonger, men nu har jag blivit övertygad om att det bara finns tre och inte ett avsnitt mer. Bra att veta.

Ibland måste man bara låta magiska saker få vara magiska... och tre till antalet.

Shalom

Jag har haft väldigt svårt för att acceptera min systers val att konvertera till judendom. Väldigt, väldigt svårt. Rena lyckokänslor var vad som dök upp i fredags när det slog mig att jag faktiskt är stolt över henne. Hennes väg är inte min väg, men det är tydligt att hon är lycklig och att den vägen är rätt för henne. Att hon är lycklig är viktigare än någonting annat.
Visst, jag kommer säkert fortfarande att gnälla lite kring jul (jag är en sådan sucker för julafton), men det är bara själviskt gnäll och ingenting att ta fasta på.

Jag är stolt över att hon fann en väg, höll fast vid den och följer den. Jag är stolt över att ha en syster med huvudduk som ber och följer traditioner jag inte för mitt liv kan hålla reda på (men undrar jag något är det ju bara att fråga) och jag är stolt över att hon fortfarande är samma person, bara med mer frid i sinnet än tidigare. Jag är lycklig över att hon är lycklig.

En koffert med bra

Eftersom jag har varit bortrest så får ni här veckans lyckosaker i en hög:

 Tisdag: När mitt ljuvliga lilla pyre till systerdotter tittar storögt på mig och sedan brister ut i ett gurglande garv. Jag trodde verkligen inte att jag skulle fastna så för en bebis, för ärligt talat är jag inte riktigt så lättpåverkad av de små knytena, men hon är bara helt underbar.

Onsdag: Träsk. Det är något visst med träskmarker. En viss magi, en viss mystik. Syster och jag tog ett par längre promenader där jag fick se både träsk, sjöar och en grotta. Helt fantastiskt!

Torsdag: Att träffa en gammal vän man inte mött på flera år och inse att han är precis samma person som han alltid varit och att man bara kan ta vid där man slutade senast.

Fredag: Presenter! Alla älskar väl att få presenter? Själv älskar jag nog själva idén minst lika mycket oavsett vad som finns i paketet, för en inslagen present är alltid guld värd och gör alltid att man får tillbaka lite av det där julaftonspirret man hade i magen som barn.

Lördag: Slott. Hur kan man inte dyrka slott? Jag hade den stora turen att få en rundtur på ett slott under natten, komplett med lite historia och spökprat!

Vi ses i morgon!

Lycka är att kunna säga "Vi ses i morgon" till sin syster som man inte träffat på över ett år.

I morgon åker jag med andra ord till Göteborg!

Till dig som dog

Det värsta är egentligen inte saknaden, inte nu längre. Det värsta är ansvaret. Ofta när jag möter en ny människa som jag trivs med och tycker om så kan jag inte låta bli att tänka på att den människan aldrig får träffa dig. Du som dog. Den  människan kommer aldrig att riktigt förstå sig på dig och kunna minnas dig och ändå är det upp till mig att berätta och försöka förklara. Upp till mig att du skall leva vidare. Jag måste liksom sprida ut ansvaret för sorgen, för jag orkar inte bära upp det helt själv. Någon mer måste ta ansvar för att du lever vidare också, dela bördan, även om ni aldrig har träffats och heller aldrig kommer att göra det.
För nätter som i natt känns det nästan överväldigande.

Det känns så främmande att många av er som läser det här aldrig har träffat min pappa. Det är liksom vansinnigt. Hur kan man vara min vän utan att ha träffat min pappa? Hur kan man ens existera med minsta lilla anknytning till mitt liv utan att veta vem han är. Var. Hur är det möjligt?
Inte ens min man har träffat min pappa och jag har inte träffat hans mamma. Det var en av de första sakerna som verkligen var gemensamt mellan oss. Det där outtalade ansvaret som båda tyngdes ned av. Ansvaret för att låta någon leva vidare, för att låta folk få lära känna i alla fall en liten, liten bit av det som var min pappa och hans mamma.

Det värsta är att man glömmer. Det är mänskligt att glömma, men samtidigt känns det som ett outhärdligt svek att göra det. Jag måste minnas. Jag måste komma ihåg. För varje dag som går så glömmer alla andra som träffat pappa någon mer viktig detalj, en detalj som jag borde komma ihåg. En bit av pusslet som inte borde hamna under vardagsrumsmattan för att sedan sugas upp av dammsugaren och vara borta för evigt.

Jag vill inte glömma, men jag vet inte heller hur jag skall komma ihåg.

Pappa och jag

Pumpor

Doften av pumpasoppa sprider sig i lägenheten och jag kommer på mig själv att gå och nynna för mig själv. På diskbänken ligger den nyinköpta pumpatvålen från Solberga gård och på balkongen står pumpalyktan och väntar på kvällsdunklet och ljuständning. I kylskåpet står en skål med nyrensade pumpafrön som senare skall saltas och rostas.
Jag älskar pumpor, ni vet. De gör mig lycklig. Allt som har med pumpor att göra är fantastiskt. Jag älskar lyktorna, ljuden, doften, smaken. Jag vill omge mig med pumpor tills den dagen jag dör.

Lyckosaker

Trots att det förmodligen kan sätta min hemskt aviga och taggiga image på skam så följer jag i Alvs kölvatten och bestämmer mig för att försöka skriva om en sak om dagen som gör mig lycklig.

Om jag känner lite för att vara hård och ondskefull så kan jag ju alltid skriva "folkmord" under en dag och "napalm" under en annan, inte sant?

Först ut är i alla fall ost.
Jag älskar ost. En riktigt god, vällagrad och smakrik ost kan vända den sämsta av dagar till lycka. I går fann jag en Ölandsproducerad ost i ett vackert pumpaorange omslag som nog är en av de godaste ostar jag ätit i hela mitt liv.
Faktum är att jag skulle kunna skriva mer om ost, men jag blev så sugen att jag måste gå och göra mig en ostmacka.