Dagarna går

Dagarna går förbi och jag får inte riktigt grepp om dem. Jag är fullbokad, som vanligt, men ändå känns det som om ingenting riktigt berör. Håller jag på att isolera mig själv inuti mitt eget huvud igen? Jag vet inte.

I helgen var jag uppe med lite folk på lajvområdet och jobbade. Det känns bra att saker går framåt där. Mycket bra, till och med. Nu måste jag bara få klart lajvhemsidorna också.

Har träffat mycket folk på senaste, känns det som. Har en stockholmsresa inplanerad också. Kommer att ta en fika med ett ex, inte vilket ex som helst utan EXET med versaler. Vi har inte sett varandra på åtta år och har inte något kvar gemensamt alls egentligen, men ändå driver nyfikenheten mig till att faktiskt ta den fikan.

Hemma har vi flyttat om, blivit av med helvetessoffan och jag har skaffat två möss. Just nu heter de Thalia-Xena och Imoen. Anledningen till dubbelnamnet är att jag inte helt bestämt mig än. De är underbara. Hoppar omkring och ser söta ut hela tiden.

För övrigt är jag osams med en gammal vän åter en gång. Det känns liksom som om vänskapen med åren blivit urvattnad och falsk. Han respekterar inte mig och jag respekterar inte honom. Den här gången kommer jag inte vara den som tar upp kontakten igen. Det känns inte som om det är värt det. Varför skall jag umgås med folk som inte gör mig glad? Svaret är att ingen anledning finns, jag har så många andra, bättre vänner som känns meningsfulla och ger mig utbyte.

På tal om meningsfulla människor så saknar jag Alv och längtar till helgens lajvområdesarbete då hon förhoppningsvis dyker upp. Det skulle komma en hög annat folk också och jag är själaglad för det i alla fall.

Måste skaffa en ny kudde. Den nya sängen är så mjuk att min gamla kudde är för stor. Vaknar med ont i nacken varje dag.

Jaha. Titta, världens mest ointressanta dagboksinlägg eftersom det inte innehåller något annat än just uppdateringar om mina dagar. Nåväl, nu har jag i alla fall skrivit och ni som inte orkar läsa får en bild att titta på i stället.

Det som verkligen trycker mig just nu kan jag inte skriva om. Typiskt.

Nu skall jag upp på stan och träffa Nna. Nna är bra.

Perfect

Som en dröm

Vi reser genom ett strålande vackert landskap, förbi några av mina favoritplatser vid min favoritsjö. Solen kastar långa skuggor och skapar guldmönster här och var. Jag njuter.
Sedan är vi framme.

Några björkar vid infarten. Till höger ligger ett svart, stort garage och rakt fram huset. Det är rött, med ett garage tillbyggt, två våningar och med träfärgad veranda och trätrapp. Taket är fräscht och allt ser så välskött ut. Så fint.

Inuti är allt ännu bättre. Det är nyrenoverat nästintill överallt. Köket är vitt. I vanliga fall hatar jag vitt, men jag älskar det här köket. Jag älskar dess blanka ytor, den nya spisen, de vackra skåpdörrarna. Jag älskar till och med diskmaskinen och jag älskar utsikten över trädgården och skogen på andra sidan vägen. Jag ser mig själv odla örter där på en hylla, och pysslar om dem medan maten puttrar på spisen eller brödet jäser i ugnen.

Matrummet separat. Träpanel på halva väggarna. Två fönster. Vackert. Vardagsrummet domineras av en öppen spis. En trappa upp. Avsatser i trappan där man kan ställa blommor. Till höger ligger badrummet. Det är litet med snedtak och inbyggda skåp.

Rakt fram från trappan sett ligger ett av de två sovrummen. Det är ganska litet, men utsikten är underbar. Träd och ängar. Jag kan se mig själv stiga upp ur sängen och se ut genom det fönstret varje morgon.
Och en klädkammare... en klädkammare! Precis vad jag behöver. Jag har för många kläder och där finns det gott om plats.
Nästa sovrum är lite större. Utsikt över vägen och skogen.
Så går man nedför trappan igen. En genomgång till det som en gång var ett varmgarage. Nu är halva området kalt med betonggolv och gott om plats för tvättstuga och halva garaget är ett fint rum där man kan kasta in en extrasäng åt gäster.

Huset eldas med vedpanna. Det är ungefär fem kilometer till närmsta busshållplats och längre till affären. Det finns ingen ladugård, ingen mark förutom trädgården och vägen ligger så nära att hunden kanske skulle traska ut på den och bli skadad, även fast det är lite trafik.

Jag tvekar. Jag kan se mig själv i huset. Jag kan se katten och hunden och sambon. Men jag tvekar, för jag vet vad det innebär att bo mitt ute i ingenstans. Jag vet hur jobbigt det kan vara på vintern och om vi tackar ja så flyttar vi in i december. Ingen bra start.
Och dessutom vill jag så förtvivlat ha djur om vi nu skall ut på landet. Jag vet inte. Det är det finaste hus jag någonsin tittat på, men läget är inte till hundra procent perfekt.

Hur borde jag egentligen ställa mig till perfektion i det här fallet?

Nothing

Finaste affärsidén någonsin!
www.nothing.net

Inbjudan till klassfest?

Ursäktar ni medan jag står här borta och växlar mellan att pipa förtjust och ge ifrån mig små skräckslagna ljud allt medan jag stirrar på kortet som just kom med posten?
Bra, tack.

"Inbjudan till klassfest"
står det.
Tio år har gått sedan jag gick ur nian. Tio år. Det är en ofantlig mängd tid som jag inte riktigt kan koppla till mig själv.

För tio år sedan var jag fortfarande en okysst hästtjej som låg någonstans i skalan under nördgänget. Jag var inte ens cool nog för att vara nörd. I stället tillhörde jag den där obestämbara fläcken av "De där" (bör uttalas med förakt) och jag smittade alla jag talade med. Jag levde mitt liv enbart genom böcker eller utanför skolan och jag hade just upptäckt Internet och skaffat min första mailadress.

För tio år sedan kom också vändningen.
På sommaren efter jag slutade nian åkte jag på min första chatfest. Passagens Exilens fest i Kalmar. Jag åkte dit med SHi och Louis Dracul. Båda har barn numera, den ena är gift. Jag minns att jag var livrädd för alla svartklädda människor i början och att de fick hota mig för att jag skulle sluta gömma mig och umgås med folk i stället.
Jag brukar se den festen som början på allt. Jag fick min första kyss, jag var inte nykter, jag insåg någonstans att "Vänta nu, får man klä sig hur man vill?" och var chockad, för högstadiet och stadierna innan dess hade hjärntvättat mig så fatalt.

1997. Samma år som jag började spela rollspel. Ett år innan jag började lajva och Drakontia startades. Tre år innan pappa dog. Två år innan alla exilare började dö som flugor (självmord, överdos, mord, olyckor).

1997. Samma år som jag började lyssna på David Bowie och mina största idoler innan var Nordman, Queen och Bon Jovi. Jag hade inget som helst självförtroende och trodde att jag mådde skit, men det var innan de verkliga monstren vaknade, vilket jag senare fick erfara den hårda vägen. Jag skrev jämt på den tiden.

Vad minns jag av min gamla klass? Jag minns att jag var kär i Edis för att han såg ut som en alv och att Pierre var den förste kille som gick ut med mig. Efteråt talade han inte med mig på ett år eller sådär, eftersom han blev retad när det kom ut i skolan att han sett Batman Forever med mig. Jag minns Ritelius underfundiga skämt och Emanuel som tänkte låna ut Excalibur till mig. Jag minns S'mbats helt fantastiska teckningar och språkkunskaper, samt att vi brukade byta Magic-kort (Jag spelade inte, jag bara samlade för de fina bildernas skull). Jag minns Wessman och Myr-Jimmy, den senare brukade vi vänskapligt mobba för att han var så kort. Sista året insåg jag plötsligt att han vuxit om mig. Jag minns så många detaljer, men jag minns inte så många dåliga saker. Man förtränger dem tydligen med åren.

Jag undrar om någon kommer på klassfesten? Jag undrar om någon egentligen vill återse den gamla klassen?

Själv kommer jag gå av ren nyfikenhet.

Tio år. Herregud.

Otack är världens lön

Just nu har jag varit ganska otrevlig mot en Deathgamespelare. Svaret jag skrev till honom var dock betydligt trevligare än vad jag kommer att skriva här nu.
Spelaren i fråga är en av alla dessa lagvrängare som till varje pris försöker att komma undan genom att peka ut små detaljer i regelformuleringarna i stället för att gå efter vad som är rimligt. Jag har på senaste tiden varit på tok för upptagen för att bry mig om att svara.

Vad skickar då den lille snorvalpen? Jo, följande:

"From:	"Anonym DG:are"
To:	yvonne@deathgame.se
Subject:	Oförskämt!
Date:	Mon, 20 Aug 2007 12:42:50 +0200

helt sjukt att du inte har svarat på mitt mail! fattar inte hur du tänker, om du tänker! hur svårt kan det vara att svara egentligen..?! specielt när frågan är enkel, är ju bara att läsa i regelboken om handdukar!!
att du inte svarar ser jag som ett direkt hån mot både mig och [insert random nick], som just nu sitter och väntar på att få reda på om hans mord är gilltligt eller inte..! ta tag i ditt jobb som spelledare eller be någon annan ta över jobbet..."

1. Någon som inte vet hur man använder versaler skall inte komma och insinuera saker om andras hjärnaktiviteter.
2. Det är inte mitt jobb, det är något jag gör på min fritid. Du betalar inte för tjänsten, jag får inte betalt för den. Därmed prioriterar jag givetvis då och då viktigare saker. I den vuxna världen så måste man till exempel försöka kunna betala lite räkningar för överlevnad ibland (Ditt WoW-konto, räknas inte). Du kommer förstå det när du blir lite äldre.
3. Om frågan är så förbaskat enkel så kan du väl läsa själv i regelboken, eller är det på tok för komplicerat när meningarna börjar med stor bokstav, vilket leder till att du blir distraherad och inte vet vad du skall ta dig till?
4. Du får se det som precis vad du vill. Det var inget personligt hån i att jag inte svarade, men nu blir du hånad öppet i stället. Är det bättre? Känner du att du vann något på ditt lilla otrevliga mail? Kommer du som gammal att sätta upp anonyma lappar i tvättstugan med gnäll om att någon inte rensat luddfiltret på torkskåpet? Ja. Troligen.
5. Passar inte skorna, bär några andra. Du är mer utbytbar än vad jag är.
   

Miffo.

Stormens öga

Runt omkring mig faller mina vänner handlöst och jag tycks befinna mig i stormens öga. Jag är lugn. Allt är lugnt. Jag mår bra. Inga problem med mig själv för tillfället. Hakuna Matata.

Det är så konstigt att jag mår bättre än på många år samtidigt som alla andra tycks falla från sina spår och in i något slags mörker. Jag vågar inte följa efter, för jag vet att då faller jag precis som alla andra. Jag vet det.

Men jag kan inte blunda heller. Kan inte blunda när hon med ironisk stolthet nu meddelar att hon kan kräkas så att det inte hörs utanför badrumsdörren. Kan inte låta bli att lyssna när han berättar om mardrömmarna som uppträder under vaka. Kan inte låta bli att bry mig när hon förtvivlat konstaterar att hon inte längre kan skilja upp från ned. Vet inte vad jag skall ta mig till när de får tusen nya rakbladsbett, skriver spaltmeter av sorg och sälta, rasar, faller och träffar botten (bara för att börja gräva). Jag vet bara inte hur jag skall reagera. Hur långt jag kan engagera mig innan jag själv dras med igen.

De snurrar runt mig i virvelvinden och jag vet inte om jag klarar av att sträcka mig efter dem. Det är så lätt att dras med i vansinneskarusellen. Det är så svårt att stanna med fötterna på jorden (nåja). Det är så svårt.

För jag är fortfarande lugn innerst inne. Jag har en underlig betryggande känsla av att allt kommer att ordna sig till sist.

Frågan är om det kommer att ordna sig för dem också, eller bara för mig?

Möte med en karaktär

För ganska många år sedan började jag spela en karaktär som jag döpte till David Miro. Han hade ett ganska speciellt sätt och ett speciellt utseende. Bara ett par år senare var jag i Stockholm av någon anledning. Döm om min förvåning när jag plötsligt mötte karaktären på stan. Allt stämde. Det svarta, korta, rufsiga håret, ansiktet, leendet, smilgroparna, de nästan lysande gröna ögonen... till och med den urtvättade trance-tröjan, jeansen och kängorna med påmålade prästkragar stämde in. Jag stannade tvärt upp och stirrade. Vågade inte säga eller göra något. Det var något av det konstigaste jag varit med om och det leder mig till funderingen ifall andra av mina karaktärer vandrar omkring där ute. Kan jag plötsligt möta dem var som helst? Är de som jag spelat dem? Minns de?

Magic VS Pokémon

I dag konstaterade jag att jag ibland känner mig väldigt, väldigt gammal. Jag såg att Pokémon var på schemat för kommande NärCon.
Allt jag kan tänka på när jag ser Pokémonkort är småungar. Kanske tio år gamla, tolv som max, men då är de egentligen för gamla för att hålla på med något så äckligt. Reklamen riktar sig ju till småglin, likaså de tecknade serierna. Bara kommersiellt och utan själ. Bara äckliga bilder på äckliga varelser som svettas stora droppar och gör gulliga saker innan de slåss mot varandra...
Och för att inte tala om de elaka ungdjävlarna som serien handlar om. Barn (var fan är deras föräldrar?) som vandrar land och rike kring för att leta reda på sällsynta djur och sedan på grund av någon pervers böjelse tvinga in dem i pyttesmå bollar där de får bo tills de skall tvingas slåss mot varandra?
Det spelar ingen roll vad någon säger, det om något är ett bevis på att Pokémon är sjukt. SJUKT.
Oscar påpekade då helt plötsligt milt att det inte är småungar som spelar Pokémon längre... och ta mig tusan, det är sant! Småungarna har vuxit upp, men de har fortsatt spela Pokémon av någon outgrundlig anledning.

När JAG var ung så spelade man minsann Magic. Det är ett hederligt nördspel och inte något jäkla komersiellt jippo för att lura pengar av småglin (det är till för att lura pengar av lite äldre och aningen förståndigare människor). Det är ett fint, intelligent och smakfullt spel med snygga konstverk och underhållande och välvalda citat. Inga bjärta färger, här inte!

Oscar frågade vad som var skillnaden egentligen, att båda sortens kort kostar skjortan och att nördar spelar båda sorterna.

Så förutom ovanstående, inte särskilt inlindade argument kommer jag alltid fram till följande:
Magic är lika häftigt som Sauron och hans snubbar.
Pokémon är töntigare än den efterblivne snubben som spelar Legolas.

Punkt slut.

(Förlåt Tomb, Poemy och alla andra småglin som vuxit upp, fortsatt spela Pokémon och ändå blivit mina synnerligen uppskattade vänner trots allt)

Vansinnigt uppbokad

Den här helgen är rent vansinnigt uppbokat, så uppbokad att jag måste skriva ett blogginlägg för att reda upp en aning av kaoset som somliga påstår är mina tankar just nu.

I dag måste jag städa. Jag skall börja så snart jag slutat med att skriva det här. I morgon skall jag först och främst möta upp lite Deathgamevänner inför NärCon, sedan kanske glida omkring lite på konventet, om jag hinner. På kvällen är det bio (Simpsons!) med Jonte och efter det hämtar min mor upp mig och kör ut mig till landet. På lördag morgon kommer Tommy och hämtar upp mig och kör ut mig i skogen för fotografering. Dels har vi länge pratat om en fotosession och dels måste jag ha några referensbilder inför ett modelljobb som jag håller på att ro i hamn. Det kommer ge mig lite välbehövliga kronor, eftersom jag är pank och försäkringskassan inte behagar höra av sig alls. De djävlarna.

Hur som helst, på lördag kommer också mina svärföräldrar hit (därav städningen som måste utföras). De kommer att ha med sig vår nya säng och äntligen blir vi också av med den fördjävla soffan. Senare på kvällen måste jag dra till NärCon igen då jag skall arrangera ett litet lajv där. På Söndag skall jag träffa en tjej angående ett eventuellt caféjobb.

Sedan. Tänker jag. Slappna av. Eller rengöra mitt NES (om jag kan hitta det) och sedan spela i flera dagar.

Gah. Så här uppbokad har jag inte varit på länge. Det känns... härligt!

ME + 7H = LOVE

Torsdagen
Vi anlände trots absurt jävla många förseningar i god tid till Ulricehamn där vi först provianterade och sedan letade rätt på festivalområdet. Snart hade vi lokaliserat var vi skulle checka in och få våra fina, lila VIP-armband (även om jag fortfarande hävdar att de var rosa). Dessa armband gav oss tillträde till den renare delen av campingen, backstageområdet och sådant trevligt. Tälten sattes smidigt upp och alla var vid gott mod när det var dags för att gå och se det första uppträdandet vi kryssat för på schemat. Det var ingen mindre än Kjell Höglund, kompad av Johan Johansson.


Det blåste friskt och papprena med låttexter fladdrade i vinden, men över huvud taget var det mycket gemytligt och dessutom fick jag höra båda mina favoritlåtar, så jag var nöjd. En skön början på festivalen. Efter den spelningen gick vi och såg Viisa, vilket var ett tvåmansband med nyckelharpa, gitarr och fiol, samt då en av de mest skönsjungande kvinnor jag fått äran att lyssna till. Hon var dessutom strålande vacker att se på, och trots den bristfälliga ljudtekniken (någon snubbe skruvade på rattar under hela föreställningen) så var det ett minnesvärt framträdande med härliga folkmusikmelodier blandat med lite mer annorlunda tolkningar av annan musik.
Det som följde senare var ingenting som imponerade på mig. Lönnis var väl lite cool i sin bjärt färgade kostym, M.A.N. var mest skrattretande och Ninjaspark var jag för nykter för. Jag lider fortfarande av föreställningen att musik skall innehålla minst ett icke-elektroniskt instrument för att faktiskt räknas som musik. Old fashion gal'.
Efter det var det redan kväll och dags för Cirkus Miramar, ett utav de band som jag verkligen längtat efter att få se.

Och nog för att jag hade hoppats på att de skulle vara bra, men jag hade aldrig vågat tro att de skulle vara så fantastiska. Vinden blåste omkring röken under de skiftande lamporna och musiken växlade fantastiskt i tempo. De inledde med att deras skickliga livepoet Johan Lindblom steg fram och lät sina ord skölja över publiken... och sedan kom Mauritszon. En sådan dynamik och utstrålning har jag inte sett på scenen sedan Ziggy Stardusts dagar. Jag var förtrollad, fullkomligt bergtagen. Jag kände hur jag blev ett fjortonårigt litet fan som ville skrika rakt ut och bara få nudda vid hans klädnad.
Det som gjorde upplevelsen komplett var bandets helt fantastiska detaljrikedom och känsla för musiken. Små saker som plingade, klingade och lade till precis rätt touch där det behövdes.
Kort sagt var det en av de bästa spelningar jag sett i hela mitt liv, och jag har sett en del genom åren.
Näste man på scen att se var Johan Johansson. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom, men bestämde mig för att ge honom en chans. Till hans fördel måste man ju säga att jag aldrig hört någon använda så många nödrim och faktiskt få det att fungera. Dessutom vet vi nu ju alla att Holger är kvar. Det är betryggande att veta.
Resten av dagen innehöll lite zombiefilm och en del Singstar. Helt otroligt att Alv fick mig att ställa upp på det.

Fredagen
Vi vaknade av att arbetet på byggplatsen mitt emot campingen satte igång. Det var fruktansvärt, men inte mycket att göra åt direkt. Regnet var värre. Vi konstaterade att det regnat hela, förbannade natten och inte verkade det vilja sluta heller.
Hela dagen ömsom öste det ned och ömsom var det korta uppehåll och precis allt blev blött. Det bildades till och med nya sjöar. Fyra av dem fick egna namn. Dels var det den som syns här nedan, Loch Plask.

Förutom Loch Plask fanns det också Loch Plums (där Öltältet stod först), Loch Backstage (bakom scenen vid Loch Plask) och Loch Kipp som låg precis mellan våra tält. Loch Plask fick dock sätta livet till när det effektivt sögs bort vatten från gångvägarna och dränering med grus och slangar ordnades.
Eftersom Ronnys röst tydligen tagit livet av sig så blev tyvärr Dockteater of Doom +3 inställt. Jag kommer att kräva en re-check någon gång på den. I stället irrade vi iväg och köpte fina paraplyer i väntan på att Navid Modiri och Gudarna skulle dyka upp på scenen klockan tre.

Navid med sällskap verkade faktiskt lite slitna och trötta den här gången, dessutom känns det som om de passar bäst för små lokaler i stället för stora fält. Givetvis njöt jag dock av spelningen och dansade, trots att jag annars aldrig dansar nykter. Navid och Gudarna får helt enkelt vara mitt speciella undantag på den punkten.
Efter den spelningen har jag ingen aning om vad vi hade för oss förrän det var dags för teatersport. Det verkade skoj, så jag och Alv var med... även om mitt självförtroende vek i samband med att jag på skämt blev utbuad i samband med att jag äntligen vågade gå upp på scenen. Visst, det var inte illa ment, men det gjorde ont ändå. Alv var desto mer framstående och hon hoppade in i nästan allting och var verkligen i sitt esse.

Efter teatersporten bestämde jag mig för att prova på Poetry Slam medan Alv och Oscar tittade på Disharmoni och Einar gav upp och gick och lade sig en stund.
Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag hörde inte hemma där. Poetry Slam går uppenbarligen ut på att man skall vara någon slags hiphop-poet, gärna med något slags viktigt budskap. Man skall inte vara för personlig och tydligen var man duktig om man predikade om kristendom och såg ut som ett emo. Jag var så malplacerad att det var sjukt och blev totalt kuggad. Inte min grej. Helt klart. Nåväl, nu har jag lärt mig att aldrig gå i närheten av något sådant igen i alla fall. Jag trodde att det inte fanns några regler för hur dikterna skulle vara på en dylik "tävling", men uppenbarligen finns det osynliga regler som ingen brydde sig om att berätta om. Kanske förutsätter man att alla som inte vet lär sig det genom nederlag. Kultur suger. Det är precis som på alla skrivarcommunitys: alla vill bli lästa, ingen vill läsa.
Så hemskt stukad blev jag dock inte, det fanns det inte tid till, för snart var det dags för mitt eget framträdande. En kvarts flaska Kir senare var jag mäkta redo.

Precis som jag blivit instruerad (fast något försenad), anlände jag till incheckningen för att få träffa mina kobolder (artistvärdar, scenvärdar, något sådant). Gissa vad? Inga kobolder där. De som satt där berättade vad de hette och sa åt mig att gå och fråga runt efter dem, eller gå till scenen och vänta.

Gå och fråga efter mina kobolder? Pah. Det skulle aldrig falla mig in. Jag gick i alla fall till scenen och väntade. Gissa vad. Inga kobolder kom. Till slut kom det en lång kille med en massa blont hår som sa att han var ansvarig för scenen. Han såg till att högtalare och ljus blev påslaget och satt dessutom kvar och lyssnade under min föreställning. Jag utsåg honom till Överkobold och förbannade alla lägre stående kobolder hela vägen till backstageområdet där vi åt korv och drack nyponsoppa.
Det kan tänkas att vi frotterade oss med kändisar också, men jag känner ju ändå aldrig igen folk, så vad vet jag. Det var lyxigt att sitta inomhus i alla fall. Dessutom träffade jag en gammal chatbekant från Syskonskapet, vilket kändes lite otippat.

Resten av kvällen ägnades åt Singstar och filosofier om huruvida Ronny var ungefär som Sasquatch. Man såg honom liksom skymta förbi överallt, men han var svår att få med på kort eller fånga över huvud taget. En del sade sig ha pratat med honom, men ingen kunde bevisa något.

Lördagen

Vi vaknade av mer regn och visst uppehåll. Det var vad som satte normen för dagen. Först och främst snyltade vi saft backstage och såg Ninja Magic (!!!!) checka in, innan vi gav oss av till ett urmysigt café ett par mil bort. Man satt på små öar mitt ute i en fors med fiskodling (jättestora fiskar!) och vattenfall. Ljuvligt, helt klart ljuvligt.

När vi kom tillbaka till området kikade vi på det som var kvar av Albert Einstein Show. De var skickliga, men jag tror att det var lite för mycket verklighet för min smak.

Sedan drog vi iväg och provianterade igen. Innan det var dags för det härliga föredraget om Zelda!
Först höll en kille ett ganska utförligt föredrag om Zelda-spelen. Han var bra på att snacka och höll texten precis lagom lättsam för att man skulle kunna lyssna. Sedan kom ett par biffiga typer in med en kidnappad Link som man ställde lite frågor till. Exempelvis undrade man vad hans favoritöl hette. Han svar var att han föredrog "healingpotions". Naturligtvis. Mycket underhållande och en söt Link dessutom!

Sedan var det dags för det jag väntat på hela tiden!


Ninja Magic! Mina gudar! Jag stod och hoppade av lycka framför scenen. Hur kan man låta bli att avguda ett band där alla bär ninjamasker och sångaren kommer in med en brummande motorsåg på scenen? Att det dessutom fanns en fyrverkerisprutande gitarr, mer fyrverkerier och massor med eld gjorde ju knappast saken sämre och den sista låten "Way of Life" gjorde helt att det lilla mellanläget där lite saker gick sönder och skulle lagas minskade ned och försvann ur minnet. Efteråt var jag helt lycklig och kunde inte sluta le.
När vi fikat lite backstage så fixade jag Oscars hår.


Skrivarworkshop, Avatar och Hammerfall var liksom mest bara någon slags avrundning för mig. Det var trevligt att sitta och skriva lite med folk, Avatar var snygga och Hammerfall hade en söt snubbe i lackrock på scenen, men i övrigt har jag inte så mycket att säga om saken alls.

Nu så här efteråt kvarstår dock några frågor:

Vad bygger de för någonting?

Varför låtsas alltid Zegrod att han bara låtsas vara emo? Vi vet ju alla sanningen, inte sant?

Dessutom undrar jag verkligen var mina kobolder tog vägen, om Ninja Magics sångare hade en strumpa instoppad på lämpligt ställe eller om det var äkta vara, samt ifall det blir en festival nästa år?

Det var nämligen den bästa festivalen i mitt liv. Tack Ronny, vi avgudar dig hela högen.

Och blir det ingen mer festival så har vi ju alltid Holger... för Holger är kvar.

---

Lite mer:

Bäst på festivalen: Singstar-tältet, Cirkus Miramar och Ninja Magic. Helt klart underbart. Dessutom var det ett urtrevligt och vackert område och renhållningen var bättre än jag någonsin sett festivalmässigt. Mycket proffsigt på så vis.

Sämst på festivalen:
Att mina kobolder aldrig kom. Vädret. Så klart.

Saker som kunde varit bättre:
- Om man skrev skyltar med uppträdanden/dagar/tider för alla scener OCH tält.
- En chill-out-zon. Ett mysigt tält med golv och värme och filtar och kuddar och mjuk musik och ingenting annat speciellt alls. Bara ett mys-ställe där man kan sitta och snacka och värma sig.

Kan inte sova

Åter igen kan jag inte sova. Det är extra underligt eftersom jag somnade sött innan Oscar ens tänkt tanken, sedan väckte han mig och efter det var det kört. Gissa vem som ligger och sover djupt och mysigt i sängen bakom mig? Javisst, självklart. Själv sitter jag här.

Tänker på Sjuhäradsfestivalen hela tiden. Kallsvettas. Har skrivit hela manus nu under kvällen. Har raderat hälften och inte kommit på vad jag skall skriva i stället. Har bestämt mig för att inte ha något manus, för att bara ha ett manus och för att i stället för att faktiskt göra ett framträdande be Alv att hoppa upp på scenen och steppa i stället. Hon kan inte steppa, så det borde nog bli kul.

Eller också får jag ta mig i kragen, skriva ut allt vettigt material, stoppa ned det i en väska och ta med det till landet. Där ute brukar jag kunna rensa tankarna bättre än i den här ytterst belamrade lägenheten.

I morgon skall jag instruera Oscar om vad som händer när man väcker någon med sömnproblem som lyckats somna som omväxling.

Nu tänkte jag spela Worms tills ögonen börjar blöda. Det är också bra.

Snart är det dags för festival!

Nu är det en vecka kvar till Sjuhäradsfestivalen och jag längtar. Det blir jag, Oscar, Alv och Einar som åker bil ned.
Jag har knappt vågat glutta på schemat ens eftersom jag vet att det finns saker som kommer att krocka. Aldrig tidigare har jag sett fram emot så många saker på en och samma festival.
Helgen skall tillägnas mitt framträdande, för än så länge har jag bara lite lösa röda trådar som på något sätt måste bli en tröja, en bolero eller i alla fall en halsduk av ord.

Det finns biljetter kvar, köp och kom dit!

Ormar ogillar mig

Jag skröt ju glatt om att jag åter skulle åka till Öland Roots i år igen. Gissa vad, det blev inte av. Tydligen så är det inte bara vi två som segt tänkte att "ööh... det är ju bara några dagar kvar och det finns massor av biljetter kvar", bara för att i sista stund upptäcka att alla biljetterna var slut. Därmed konstaterat att flummare köper sina biljetter i sista stund.

I stället bestämde vi oss för att gå ut och vandra. Munkastigen verkade som en lagom tripp. Vi surfade genast in på min systers sida om Tiveden, läste all information där, köpte lite utrustning i form av sovsäck, liggunderlag och en stilig ryggsäck till mig och planerade vandringen. På lördagen bar det av. Klockan två stod vi vid Ramundeboda Kloster och insåg att kartorna där var slut. Lyckligtvis var vägen väl utmärkt, så vi vandrade iväg i alla fall. Första biten av färden gick bra, förutom att min nya ryggsäck gick sönder och fick lagas med knutar.
Det var omväxlande terräng och även om det fanns lite väl många vanliga vägar så var de stigar som fanns mycket trevliga och lättvandrade. Sedan mötte vi blåbärsriset och fastnade. Det var outsägligt mumsigt. Vid ett tillfälle halkade jag till och något stack till i benet, men jag fäste ingen jättenotis vid det. I stället blev det fler blåbär innan vi lullade vidare. Då märkte jag att benet kändes lite konstigt, men reflekterade inte närmare över det. När vi gått kanske sex, sju kilometer så började det regna. Det regnade och regnade och öste ned och vi ilade framåt för att hinna till det första vindskyddet för lite lä mot vädrets makter. Mitt ben gjorde bara ondare och ondare och till slut gick det knappt att lyfta det över huvud taget. Regnet tilltog. Allt var ren och rosa ångest. Så... slutligen... vindskyddet! Som. Var. UPPTAGET. Av en hel familj. Så där stod vi, blöta inpå bara kroppen, ont som fan i benet, runt en mils vandring bakom oss och ingenstans att ta vägen. Skamset blev det till att ringa efter min mor som fick komma och hämta oss.

Väl hemma insåg jag vad det var som gjort så ont. På benet fanns två omisskänneliga sår som förklarade all smärta. Huggormsbett. Igen. Jag får ett varje år. Det är fjärde året i rad och jag börjar tro att ormar verkligen hatar mig och har startat någon slags personlig vendetta. Lyckligtvis så är jag ju van nu och kan rutinen. Jag sov gott och vaknade med trötthet och ont i benet. Kunde knappt röra mig ordentligt och hade feber och yrsel till och från hela dagen. Mot kvällningen till så åkte vi ut till ett vindskydd vid en av mina favoritkvällar och tillbringade natten där. Vi grillade, fiskade, pratade och skrattade. Helt klart en lisa för själen. När jag vaknade i morse mådde jag prima igen och nu är vi hemma en sväng i lägenheten.... för i morgon bär det av på fler äventyr!

Vuxenlivet

Fullkomligt rätt!

Satan dog i dag

I dag dog Satan. När jag vaknade så låg han stilla på sidan i sin bur. Det såg ut som om han sov. Han sov inte. Han andades inte. Hans nya fru Belinda skrek och skrek. Nu har hon äntligen lugnat sig lite. Tillsammans satt vi jättelänge och jag klappade henne över ryggen så att hon skulle må lite bättre. Så att jag skulle må lite bättre.
Jag saknar Satan.
Ända sedan jag var sju år gammal och min då bästa vän Isabell hade ett svart marsvin så har jag själv velat ha ett. Jag minns inte vad han hette, men jag minns känslan av de små klorna som raspade mot armarna när han klättrade omkring.
Förra året bestämde jag mig slutligen för att skaffa ett marsvin. Ett eget marsvin. Jag hittade annonsen med Satan och bestämde mig för att han var allt jag ville ha. Ett charmtroll, ganska gammal redan då, lite skygg i början. Nu på senaste halvåret har han varit otroligt tam och inte skyggat för någonting. Som när han rymde ur betesburen för några veckor sedan och när mamma kom ut kom han glatt larvande mot henne utan en tanke på att springa sin väg. Satan tyckte om oss och vi tyckte om Satan.
Jag saknar honom. Jag trodde inte jag skulle göra det, men jag saknar honom otroligt mycket. I kväll blir det begravning ute hos mamma. Sedan måste jag hitta en ny vän åt Belinda som är ensam kvar.
Satan, du var det bästa marsvinet i världen.

Conspirare.se

Ziggy är tillbaka...

1997. Det var då jag först upptäckte Bowie och med honom en av mina tiders största ikoner, Ziggy Stardust.
Alv tvingade mig att titta på Labyrinth och det var så det började. Jag hade inte ens en CD-spelare, men jag önskade mig ingenting högre än skivan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Efter att ha uttalat min önskan för en god vän, Steamboat Willie även kallad, så anlände skivan till min stora lycka med posten.
Jag minns när jag lyssnade på den för första gången. Det var min andra egna CD-skiva någonsin och det fanns ingen spelare i huset, så jag fick lyssna på den hemma hos Alv i stället. Hon hade dessutom live-skivan och jag lyssnade tills öronen blödde. Snart nog fick jag en egen CD-spelare och Bowiesamlingen utvecklades. I dag anser jag att The Man Who Sold The World är ett av Bowies största genidrag, men själva Ziggyskivan kommer alltid att ha en speciell betydelse för mig.
Vi tecknade till och med Bowie och Ziggy. Åtskilliga teckningar som jag än i dag faktiskt är nöjd med. Om inte min scanner var trasig så skulle ni få se dem. Jag får ta och scanna in dem hemma hos Alv någon dag.

Jag såg äntligen Bowie när han var i Globen på sin Reality-tour. På TV ser man ofta att folk skriker på konserter, svimmar, hoppar och är helt upp i limningen av att se sin stora stjärna. Jag sa ingenting. Jag skrek ingenting. Jag svimmade inte. När sista inropet gick och de första tonerna av Ziggy Stardust svävade ut i den stora lokalen var jag ensam med musiken och det fanns ingen som kunde bryta sig in i min lyckobubbla. Jag bara stod där, uppfylld av en sakral känsla och med ett förundrat leende på läpparna. Ibland anar man Ziggy bakom Bowie. Helt går han nog aldrig bort när han väl besatt en kropp.

I går tittade jag på Ziggy Stardust-filmen och nu har jag äntligen beställt soundtracket. Äntligen efter tio år kommer det att vara mitt och tonerna kommer att uppfylla min lägenhet och själ.

I dag tänker jag vira fjäderboan om axlarna, sminka mig omsorgsfullt och sedan ha en Ziggy-konsert framför TV:n.
Vissa idoler dör aldrig, hur länge sedan det än var de stod på en scen.

---

Lite information:
Ziggy Stardust var den androgyna rymdvarelse med storhetsvansinne som David Bowie skapade på grund av att han själv var lite för blyg för att verkligen kunna leva ut på scenen. Bowie har under de många år som gått sedan dess haft ett antal andra alteregon, men inget lika framstående som Ziggy.
Bowie beskriver själv Ziggy så här:
""I fell for Ziggy too. It was quite easy to become obsessed night and day with the character. I became Ziggy Stardust. David Bowie went totally out the window. Everybody was convincing me that I was a Messiah, especially on that first American tour (late 1972). I got hopelessly lost in the fantasy."

För övrigt är Teenage Wildlife en av de bästa Bowiesidorna på nätet, även om The Ziggy Stardust Companion inte heller är helt fel.

Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd - Banana Phone...

Dagen har gått i nördighetens tecken. Först blev jag ledsen för att jag inte fick min utlovade cola, sedan sorterade jag mina tärningar. Efter det ringde min bror och ville leka. Det gick bra. I väntan på honom cyklade jag och köpte cola och sedan skapade jag en rollspelskaraktär som jag sedan spelade över en rollspelschat över nätet samtidigt som försökte få ordning på lite html på en sida jag jobbar med.
Einar kom fram och jag spelade en stund till och drack cola medan han läste Sandman. Under tiden lyssnade vi på Banana Phone.

När jag spelat klart så gick vi och köpte pizza, pratade rollspel och lajv och sedan gick vi hem och tittade på Anime. Vampire Hunter D, närmare bestämt. Jag skiter i att jag hatar anime. Jag är kär i honom. Det finns bra och dålig anime. Dålig anime är sådan där huvudkaraktärerna får stora svettdroppar och helt plötsligt kan krympa till knubbiga barn med stora munnar och ögon. Blä. Hur som helst. Efter det tittade vi på den svåraste Super Mario-modden i världen på You Tube. Nu i kväll har jag sett den två gånger eftersom Alv ville se den också.
Kvällen kommer att avslutas med Epic Movie och sedan läser jag nog lite i Liftarens Guide för att göra dagen komplett.
Och ja, jag äger tröjan på bilden.

Andas in, andas ut

Sedan praktikens slut har jag vistats hos min mor ute på landet. Träden vajar i vinden, solen kikar fram flera timmar ibland och jag har läst mig in i oändligheten. Jag har vandrat i skogen med en god vän, suttit och sett på solnedgången med en annan slik, plockat smultron med modershjärtat och pratat en hel natt med Alv. Jag har målat lite, tecknat lite och tänkte göra en liten skulptur innan den här kvällen är över.

Andas in, andas ut.

I morgon skall jag röja undan en plats för mitt altare och sedan börja den långa vägen till att ställa i ordning det. Vad är poängen med att ha det hemma där det ändå är trångt och överbelamrat? Här finns plats och luft jag kan andas.

Andas in, andas ut.

Jag är så trött hela tiden. Det är som om tröttheten sveper in mig i ett luddigt täcke och gör att jag inte kommer mig för det jag har tänkt mig. Helst skulle jag sova hela dagarna.
Faunen frågar enträget när jag kommer hem, men jag vill inte hem. Jag är redan hemma. Jag vill inte tillbaka till värmen och kaoset och den förbaskade soffan som inte vill lämna oss. Jag vill inte tillbaka till den dagliga ensamheten och oföretagsamheten och ickekreativiteten som kryper som äcklig sörja över min hud.

Andas in, andas ut.

Det är så svårt att finna en balans. Jag finner mig åter igen ligga i krig med större delen av världen, men världen kommer sällan hit ut. Den håller sig utanför gårdens gränser och dväljs i en osynlig dimma som döljer den helt från mig.
Jag vill inte tillbaka till onödiga gräl om saker som jag egentligen inte ens borde ta illa vid mig av, men jag vet inte hur man låter bli. Det är som om alla nerver ligger utanpå huden och skadas vid minsta vidröring.

Andas in, andas ut.
För helvete.