Ormar ogillar mig

Jag skröt ju glatt om att jag åter skulle åka till Öland Roots i år igen. Gissa vad, det blev inte av. Tydligen så är det inte bara vi två som segt tänkte att "ööh... det är ju bara några dagar kvar och det finns massor av biljetter kvar", bara för att i sista stund upptäcka att alla biljetterna var slut. Därmed konstaterat att flummare köper sina biljetter i sista stund.

I stället bestämde vi oss för att gå ut och vandra. Munkastigen verkade som en lagom tripp. Vi surfade genast in på min systers sida om Tiveden, läste all information där, köpte lite utrustning i form av sovsäck, liggunderlag och en stilig ryggsäck till mig och planerade vandringen. På lördagen bar det av. Klockan två stod vi vid Ramundeboda Kloster och insåg att kartorna där var slut. Lyckligtvis var vägen väl utmärkt, så vi vandrade iväg i alla fall. Första biten av färden gick bra, förutom att min nya ryggsäck gick sönder och fick lagas med knutar.
Det var omväxlande terräng och även om det fanns lite väl många vanliga vägar så var de stigar som fanns mycket trevliga och lättvandrade. Sedan mötte vi blåbärsriset och fastnade. Det var outsägligt mumsigt. Vid ett tillfälle halkade jag till och något stack till i benet, men jag fäste ingen jättenotis vid det. I stället blev det fler blåbär innan vi lullade vidare. Då märkte jag att benet kändes lite konstigt, men reflekterade inte närmare över det. När vi gått kanske sex, sju kilometer så började det regna. Det regnade och regnade och öste ned och vi ilade framåt för att hinna till det första vindskyddet för lite lä mot vädrets makter. Mitt ben gjorde bara ondare och ondare och till slut gick det knappt att lyfta det över huvud taget. Regnet tilltog. Allt var ren och rosa ångest. Så... slutligen... vindskyddet! Som. Var. UPPTAGET. Av en hel familj. Så där stod vi, blöta inpå bara kroppen, ont som fan i benet, runt en mils vandring bakom oss och ingenstans att ta vägen. Skamset blev det till att ringa efter min mor som fick komma och hämta oss.

Väl hemma insåg jag vad det var som gjort så ont. På benet fanns två omisskänneliga sår som förklarade all smärta. Huggormsbett. Igen. Jag får ett varje år. Det är fjärde året i rad och jag börjar tro att ormar verkligen hatar mig och har startat någon slags personlig vendetta. Lyckligtvis så är jag ju van nu och kan rutinen. Jag sov gott och vaknade med trötthet och ont i benet. Kunde knappt röra mig ordentligt och hade feber och yrsel till och från hela dagen. Mot kvällningen till så åkte vi ut till ett vindskydd vid en av mina favoritkvällar och tillbringade natten där. Vi grillade, fiskade, pratade och skrattade. Helt klart en lisa för själen. När jag vaknade i morse mådde jag prima igen och nu är vi hemma en sväng i lägenheten.... för i morgon bär det av på fler äventyr!