ME + 7H = LOVE

Torsdagen
Vi anlände trots absurt jävla många förseningar i god tid till Ulricehamn där vi först provianterade och sedan letade rätt på festivalområdet. Snart hade vi lokaliserat var vi skulle checka in och få våra fina, lila VIP-armband (även om jag fortfarande hävdar att de var rosa). Dessa armband gav oss tillträde till den renare delen av campingen, backstageområdet och sådant trevligt. Tälten sattes smidigt upp och alla var vid gott mod när det var dags för att gå och se det första uppträdandet vi kryssat för på schemat. Det var ingen mindre än Kjell Höglund, kompad av Johan Johansson.


Det blåste friskt och papprena med låttexter fladdrade i vinden, men över huvud taget var det mycket gemytligt och dessutom fick jag höra båda mina favoritlåtar, så jag var nöjd. En skön början på festivalen. Efter den spelningen gick vi och såg Viisa, vilket var ett tvåmansband med nyckelharpa, gitarr och fiol, samt då en av de mest skönsjungande kvinnor jag fått äran att lyssna till. Hon var dessutom strålande vacker att se på, och trots den bristfälliga ljudtekniken (någon snubbe skruvade på rattar under hela föreställningen) så var det ett minnesvärt framträdande med härliga folkmusikmelodier blandat med lite mer annorlunda tolkningar av annan musik.
Det som följde senare var ingenting som imponerade på mig. Lönnis var väl lite cool i sin bjärt färgade kostym, M.A.N. var mest skrattretande och Ninjaspark var jag för nykter för. Jag lider fortfarande av föreställningen att musik skall innehålla minst ett icke-elektroniskt instrument för att faktiskt räknas som musik. Old fashion gal'.
Efter det var det redan kväll och dags för Cirkus Miramar, ett utav de band som jag verkligen längtat efter att få se.

Och nog för att jag hade hoppats på att de skulle vara bra, men jag hade aldrig vågat tro att de skulle vara så fantastiska. Vinden blåste omkring röken under de skiftande lamporna och musiken växlade fantastiskt i tempo. De inledde med att deras skickliga livepoet Johan Lindblom steg fram och lät sina ord skölja över publiken... och sedan kom Mauritszon. En sådan dynamik och utstrålning har jag inte sett på scenen sedan Ziggy Stardusts dagar. Jag var förtrollad, fullkomligt bergtagen. Jag kände hur jag blev ett fjortonårigt litet fan som ville skrika rakt ut och bara få nudda vid hans klädnad.
Det som gjorde upplevelsen komplett var bandets helt fantastiska detaljrikedom och känsla för musiken. Små saker som plingade, klingade och lade till precis rätt touch där det behövdes.
Kort sagt var det en av de bästa spelningar jag sett i hela mitt liv, och jag har sett en del genom åren.
Näste man på scen att se var Johan Johansson. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom, men bestämde mig för att ge honom en chans. Till hans fördel måste man ju säga att jag aldrig hört någon använda så många nödrim och faktiskt få det att fungera. Dessutom vet vi nu ju alla att Holger är kvar. Det är betryggande att veta.
Resten av dagen innehöll lite zombiefilm och en del Singstar. Helt otroligt att Alv fick mig att ställa upp på det.

Fredagen
Vi vaknade av att arbetet på byggplatsen mitt emot campingen satte igång. Det var fruktansvärt, men inte mycket att göra åt direkt. Regnet var värre. Vi konstaterade att det regnat hela, förbannade natten och inte verkade det vilja sluta heller.
Hela dagen ömsom öste det ned och ömsom var det korta uppehåll och precis allt blev blött. Det bildades till och med nya sjöar. Fyra av dem fick egna namn. Dels var det den som syns här nedan, Loch Plask.

Förutom Loch Plask fanns det också Loch Plums (där Öltältet stod först), Loch Backstage (bakom scenen vid Loch Plask) och Loch Kipp som låg precis mellan våra tält. Loch Plask fick dock sätta livet till när det effektivt sögs bort vatten från gångvägarna och dränering med grus och slangar ordnades.
Eftersom Ronnys röst tydligen tagit livet av sig så blev tyvärr Dockteater of Doom +3 inställt. Jag kommer att kräva en re-check någon gång på den. I stället irrade vi iväg och köpte fina paraplyer i väntan på att Navid Modiri och Gudarna skulle dyka upp på scenen klockan tre.

Navid med sällskap verkade faktiskt lite slitna och trötta den här gången, dessutom känns det som om de passar bäst för små lokaler i stället för stora fält. Givetvis njöt jag dock av spelningen och dansade, trots att jag annars aldrig dansar nykter. Navid och Gudarna får helt enkelt vara mitt speciella undantag på den punkten.
Efter den spelningen har jag ingen aning om vad vi hade för oss förrän det var dags för teatersport. Det verkade skoj, så jag och Alv var med... även om mitt självförtroende vek i samband med att jag på skämt blev utbuad i samband med att jag äntligen vågade gå upp på scenen. Visst, det var inte illa ment, men det gjorde ont ändå. Alv var desto mer framstående och hon hoppade in i nästan allting och var verkligen i sitt esse.

Efter teatersporten bestämde jag mig för att prova på Poetry Slam medan Alv och Oscar tittade på Disharmoni och Einar gav upp och gick och lade sig en stund.
Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag hörde inte hemma där. Poetry Slam går uppenbarligen ut på att man skall vara någon slags hiphop-poet, gärna med något slags viktigt budskap. Man skall inte vara för personlig och tydligen var man duktig om man predikade om kristendom och såg ut som ett emo. Jag var så malplacerad att det var sjukt och blev totalt kuggad. Inte min grej. Helt klart. Nåväl, nu har jag lärt mig att aldrig gå i närheten av något sådant igen i alla fall. Jag trodde att det inte fanns några regler för hur dikterna skulle vara på en dylik "tävling", men uppenbarligen finns det osynliga regler som ingen brydde sig om att berätta om. Kanske förutsätter man att alla som inte vet lär sig det genom nederlag. Kultur suger. Det är precis som på alla skrivarcommunitys: alla vill bli lästa, ingen vill läsa.
Så hemskt stukad blev jag dock inte, det fanns det inte tid till, för snart var det dags för mitt eget framträdande. En kvarts flaska Kir senare var jag mäkta redo.

Precis som jag blivit instruerad (fast något försenad), anlände jag till incheckningen för att få träffa mina kobolder (artistvärdar, scenvärdar, något sådant). Gissa vad? Inga kobolder där. De som satt där berättade vad de hette och sa åt mig att gå och fråga runt efter dem, eller gå till scenen och vänta.

Gå och fråga efter mina kobolder? Pah. Det skulle aldrig falla mig in. Jag gick i alla fall till scenen och väntade. Gissa vad. Inga kobolder kom. Till slut kom det en lång kille med en massa blont hår som sa att han var ansvarig för scenen. Han såg till att högtalare och ljus blev påslaget och satt dessutom kvar och lyssnade under min föreställning. Jag utsåg honom till Överkobold och förbannade alla lägre stående kobolder hela vägen till backstageområdet där vi åt korv och drack nyponsoppa.
Det kan tänkas att vi frotterade oss med kändisar också, men jag känner ju ändå aldrig igen folk, så vad vet jag. Det var lyxigt att sitta inomhus i alla fall. Dessutom träffade jag en gammal chatbekant från Syskonskapet, vilket kändes lite otippat.

Resten av kvällen ägnades åt Singstar och filosofier om huruvida Ronny var ungefär som Sasquatch. Man såg honom liksom skymta förbi överallt, men han var svår att få med på kort eller fånga över huvud taget. En del sade sig ha pratat med honom, men ingen kunde bevisa något.

Lördagen

Vi vaknade av mer regn och visst uppehåll. Det var vad som satte normen för dagen. Först och främst snyltade vi saft backstage och såg Ninja Magic (!!!!) checka in, innan vi gav oss av till ett urmysigt café ett par mil bort. Man satt på små öar mitt ute i en fors med fiskodling (jättestora fiskar!) och vattenfall. Ljuvligt, helt klart ljuvligt.

När vi kom tillbaka till området kikade vi på det som var kvar av Albert Einstein Show. De var skickliga, men jag tror att det var lite för mycket verklighet för min smak.

Sedan drog vi iväg och provianterade igen. Innan det var dags för det härliga föredraget om Zelda!
Först höll en kille ett ganska utförligt föredrag om Zelda-spelen. Han var bra på att snacka och höll texten precis lagom lättsam för att man skulle kunna lyssna. Sedan kom ett par biffiga typer in med en kidnappad Link som man ställde lite frågor till. Exempelvis undrade man vad hans favoritöl hette. Han svar var att han föredrog "healingpotions". Naturligtvis. Mycket underhållande och en söt Link dessutom!

Sedan var det dags för det jag väntat på hela tiden!


Ninja Magic! Mina gudar! Jag stod och hoppade av lycka framför scenen. Hur kan man låta bli att avguda ett band där alla bär ninjamasker och sångaren kommer in med en brummande motorsåg på scenen? Att det dessutom fanns en fyrverkerisprutande gitarr, mer fyrverkerier och massor med eld gjorde ju knappast saken sämre och den sista låten "Way of Life" gjorde helt att det lilla mellanläget där lite saker gick sönder och skulle lagas minskade ned och försvann ur minnet. Efteråt var jag helt lycklig och kunde inte sluta le.
När vi fikat lite backstage så fixade jag Oscars hår.


Skrivarworkshop, Avatar och Hammerfall var liksom mest bara någon slags avrundning för mig. Det var trevligt att sitta och skriva lite med folk, Avatar var snygga och Hammerfall hade en söt snubbe i lackrock på scenen, men i övrigt har jag inte så mycket att säga om saken alls.

Nu så här efteråt kvarstår dock några frågor:

Vad bygger de för någonting?

Varför låtsas alltid Zegrod att han bara låtsas vara emo? Vi vet ju alla sanningen, inte sant?

Dessutom undrar jag verkligen var mina kobolder tog vägen, om Ninja Magics sångare hade en strumpa instoppad på lämpligt ställe eller om det var äkta vara, samt ifall det blir en festival nästa år?

Det var nämligen den bästa festivalen i mitt liv. Tack Ronny, vi avgudar dig hela högen.

Och blir det ingen mer festival så har vi ju alltid Holger... för Holger är kvar.

---

Lite mer:

Bäst på festivalen: Singstar-tältet, Cirkus Miramar och Ninja Magic. Helt klart underbart. Dessutom var det ett urtrevligt och vackert område och renhållningen var bättre än jag någonsin sett festivalmässigt. Mycket proffsigt på så vis.

Sämst på festivalen:
Att mina kobolder aldrig kom. Vädret. Så klart.

Saker som kunde varit bättre:
- Om man skrev skyltar med uppträdanden/dagar/tider för alla scener OCH tält.
- En chill-out-zon. Ett mysigt tält med golv och värme och filtar och kuddar och mjuk musik och ingenting annat speciellt alls. Bara ett mys-ställe där man kan sitta och snacka och värma sig.