Sen natt på klubben Nite Life. Många besläktade från staden närvarar på den ytterst exklusiva V.I.P.-avdelningen. Belysningen är dämpad. Musiken är just nu någon form av jazz. Sheriffen står som vanligt för sig själv och övervakar allt med bister uppsyn. Hennes trovärdighet hade bara sjunkit mer och mer för varje möte som varit och nu höll hon sig nästan konstant på sin kant. Toreadorledaren Hedda sitter i en bekväm soffa och skrattar klingande åt något hennes klanfrände säger. Två av klan Tremere står i ett hörn och samtalar lågmält. Den ene av dem verkar irriterad. Medlemmar ur andra klaner umgås, pratar, dansar. Man kan till och med se fursten sitta och betrakta tumultet med ett ögonbryn lyftat och en outgrundlig min.
Plötsligt stängs musiken av med ett knäpp och folk tystnar och ser sig omkring, genast oroade. Ett surrande i högtalarna visar att någonting har satts på och sedan kommer en ljudinspelning. Den ena rösten är oklart vem den tillhör, men den andra är definitivt tillhörande Vanessa Karg, sheriffen.
- Du kan inte ljuga längre, inte sant?
- Det är sant, svarar Vanessa med en röst som innehåller fruktan.
- Berätta om vem du är. Vem du är egentligen. Vad du gjorde innan du blev invigd.
- Jag... var... en... jägare.
Blickar utbyts mellan de besläktade i lokalen och alla samtal har stannat upp. Blickarna fästs uppåt, mot de högtalare som spelar upp den märkliga bekännelsen för dem. Om Vanessa kunde bli blekare så skulle hon vara det vid det här laget. I stället är hon sammanbiten och nävarna är hårt, hårt knutna. Fursten ser nästan... road ut.
Inspelningen fortsätter ännu en stund, under vilken Vanessas röst avslöjar att hon brukade vara en av de mest framgångsrika jägarna i landet, med inriktning på det jägarna brukar kalla "iglar". Iglar. Besläktade. Siffror på antalet hon förpassat vidare meddelas. Hennes löst låter mer och mer plågad, men den andra rösten fortsätter sitt förhör och av någon anledning verkar hon inte kunna låta bli att svara. När ett klick markerar slutet på inspelningen är det tyst i några sekunder och sedan tar Vanessa två steg fram mot fursten.
- Det är inte sant, ers nåd! Gå i god för mitt ord! men det är ingen order, utan en desperat bön. Fursten kvarhåller sitt roade uttryck i ansiktet och höjer sedan blicken till den tomma luften strax bredvid sheriffens vänstra axel. Så nickar han erkännande.
Ännu en röst utan kropp hörs nu, men inte ur högtalarna utan ur det tomma intet. En röst som får det att krypa i kroppen på alla de som hör. En röst som är torr och helt utan känsla. En röst tillhörande Gamle John.
- Vanessa... du har gjort mig mycket, mycket besviken.
Och sedan, mitt framför ögonen på allihop, försvinner Vanessa i tomma intet och det skrik hon uppger när hon försvinner klipps av helt tvärt.
Snart fortsätter musiken, men olusten hos församlingen är stor. Innan det är uppbrott för kvällen tar dock fursten till orda:
- Det tycks vara dags för Kalmar att få en ny sheriff...
Plötsligt stängs musiken av med ett knäpp och folk tystnar och ser sig omkring, genast oroade. Ett surrande i högtalarna visar att någonting har satts på och sedan kommer en ljudinspelning. Den ena rösten är oklart vem den tillhör, men den andra är definitivt tillhörande Vanessa Karg, sheriffen.
- Du kan inte ljuga längre, inte sant?
- Det är sant, svarar Vanessa med en röst som innehåller fruktan.
- Berätta om vem du är. Vem du är egentligen. Vad du gjorde innan du blev invigd.
- Jag... var... en... jägare.
Blickar utbyts mellan de besläktade i lokalen och alla samtal har stannat upp. Blickarna fästs uppåt, mot de högtalare som spelar upp den märkliga bekännelsen för dem. Om Vanessa kunde bli blekare så skulle hon vara det vid det här laget. I stället är hon sammanbiten och nävarna är hårt, hårt knutna. Fursten ser nästan... road ut.
Inspelningen fortsätter ännu en stund, under vilken Vanessas röst avslöjar att hon brukade vara en av de mest framgångsrika jägarna i landet, med inriktning på det jägarna brukar kalla "iglar". Iglar. Besläktade. Siffror på antalet hon förpassat vidare meddelas. Hennes löst låter mer och mer plågad, men den andra rösten fortsätter sitt förhör och av någon anledning verkar hon inte kunna låta bli att svara. När ett klick markerar slutet på inspelningen är det tyst i några sekunder och sedan tar Vanessa två steg fram mot fursten.
- Det är inte sant, ers nåd! Gå i god för mitt ord! men det är ingen order, utan en desperat bön. Fursten kvarhåller sitt roade uttryck i ansiktet och höjer sedan blicken till den tomma luften strax bredvid sheriffens vänstra axel. Så nickar han erkännande.
Ännu en röst utan kropp hörs nu, men inte ur högtalarna utan ur det tomma intet. En röst som får det att krypa i kroppen på alla de som hör. En röst som är torr och helt utan känsla. En röst tillhörande Gamle John.
- Vanessa... du har gjort mig mycket, mycket besviken.
Och sedan, mitt framför ögonen på allihop, försvinner Vanessa i tomma intet och det skrik hon uppger när hon försvinner klipps av helt tvärt.
Snart fortsätter musiken, men olusten hos församlingen är stor. Innan det är uppbrott för kvällen tar dock fursten till orda:
- Det tycks vara dags för Kalmar att få en ny sheriff...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar