- Vaffö har du inga skoooor?
- För att jag inte vill!
Jag har alltid gått barfota "från att tjälen går ur marken till första frosten" brukar jag raljera. Visst händer det att man kan råka se mig med skodon på fötterna, men det är större chans att se mig utan.
Jag älskar att gå barfota. Jag älskar tryggheten i närkontakt med det jag går på. Det känns mer säkert. Det känns mer jordat.
Jag springer fortare, klättrar bättre och dansar lättare utan skor. Utan skor spelar det ingen roll ifall det regnar eller solen skiner. Överflödesvärme försvinner genom fötterna och de torkar snabbt när man vadad i strandkanten eller hoppat i vattenpölar.
Mina läkare säger att jag inte får gå barfota. Att jag som diabetiker hux flux kan tappa känseln i fötterna och få infekterade sår utan att ens märka det och sedan så trillar fötterna utan pardon av.
Jag tror att jag skulle märka det. Varje sekund utan skor njuter jag av varenda kvadratcentimeter jag vidrör med fotsulorna. Om en bit plötsligt slutade att kännas så skulle det märkligt nog kännas.
Dessutom rör jag mig mer om jag är barfota. Rörelse är också viktigt för en diabetiker, ja för människor överlag antar jag. Med fötter på skorna känner jag mig instängd och stympad, redan innan mina fötter trillat av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar