Feed my Frankenstein

Är tillbaka efter en mysig resa till Göteborg med ett par vänner och lillplutten. Målet för resan var så klart Alice Cooper-spelningen på Liseberg. Galet mycket folk (tidningarna påstår att det var 22 000, men jag tror mer på en miljard jämt) och först var det helt omöjligt att se något alls. Dessutom hade Liseberg smakfullt placerat ett stort, jävla träd framför storbildsskärmen. Intelligent.

Nåväl, utöver alla förbenade småbarnsföräldrar som inte ens hade vett att utrusta sina knoddar med hörselskydd, medelålders gubbar och kärringar som inte var ett dugg intresserade utan bara tog upp plats och Lisebergs underskattning av hur mycket plats som hade varit lämpligt så var det en fantastisk spelning och en underbar show. Ljudet var sanslöst bra och självklart blev det skräckteater så att de flesta borde fått sina slika lystmäten stillade.

Det var också fantastiskt att äntligen få se en massa alternativmänniskor. Man är ju inte direkt bortskämd med det nu när man bor i lilla Kalmar, tyvärr. Jag gick omkring några timmar innan spelningen och njöt av fulla muggar.

Min lille plutt har alltså vid två månaders ålder varit på en spelning jag velat se under större delen av mitt liv, fashionabelt iförd rosa hörselskydd. Jag är stolt över honom.

Extra plus till det gäng med alternativare som fick syn på bebisen i selen på min mage när vi försökte ta oss ut från en lite väl trång plats med publikvimmel och bildade kedja för att bereda väg åt oss så vi kom ut. Väldigt rart av dem!

Det var också, som alltid, härligt att få träffa min fina syster och hennes familj. Allt som allt blev det en bra första resa med bebis.