När världen rasar

När världen rasar är familjen det enda som finns kvar. Ingen annan står mig nära nog för att jag skall kunna ringa mitt i natten. Ingen som både förstår och skulle svara.

Jag är så trött just nu. Alltid trött. Pluggar i blindo. Ser knappt vad jag håller på med. Hjärtat slår för hårt i bröstkorgen. Känns som om jag skall kvävas. Svårt att andas. Jag hoppas att det släpper snart. Jag hoppas att min saknad släpper samtidigt.

Det är otroligt hur mycket av ens identitet som har lagts på andra människors kärlek. När den kärleken försvinner eller blir skakad i grunden så rasar universum. Mitt universum har rasat alldeles för mycket den senaste tiden.

I lördags natt var jag den ensammaste människan i hela världen.
Nu är jag inte längre det, men minnet värker.

Stolthet

Okej, nu tänker jag för första gången tillåta mig själv att vara stolt. Öppet stolt, alltså, inte bara lite i mitt hemligaste innersta där jag ibland kan gräva fram ett småleende.
Jag har kommit långt på bara några få år, längre än jag tidigare trodde att jag skulle göra innan döden. Det låter dramatiskt och det kanske det är också, men för exempelvis fem år sedan såg jag ingen framtid. Det gjorde jag inte heller för tio eller femton år sedan. Framtiden var något stort, diffust och främmande och den tillhörde inte mig, utan någon annan.

Det kom att förändras. Det förändrades när jag träffade Honom. Jag tror att det är vad som är äkta kärlek, i alla fall för mig. När en människa inte blir hela ens liv, utan bekräftar att man har ett liv. När man inte stoppar upp hela sin tillvaro på grund utav personen utan öppnar ögonen och kan se framtiden, utan rädsla. När man vågar gå framåt.

Utan rädsla? Javisst, jag är fortfarande rädd för massor av saker. Stora saker, små saker, löjliga saker och fullt förståeliga saker, men samtidigt vet jag att jag klarar av det. Jag kan hantera det. Jag kan hantera att inte bara överleva, utan också att leva.

Framstegsmässigt, vad har egentligen hänt? Jag har avslutat gymnasiet efter att ha haft utbildningen på paus i alldeles för många år. Jag hade gett upp, men sedan gav jag det ett försök till och lyckades faktiskt. Jag har nu pluggat på högskola och universitet i ett och ett halvt år. Jag har en lägenhet som jag trivs med. Jag har koll på min diabetes. Jag är gift. Det där med giftermål var så självklart på något sätt, för första gången i mitt liv fanns inget tvivel. Det var bara något fint som vi gjorde tillsammans eftersom vi ändå kommer att hänga ihop. Självklarheten är ny för mig, för tidigare har det alltid funnits osäkerhet och tvivel.
Jag har en god relation med min bror, min mor och min syster och vi pratar ofta och gärna. Jag har vänner som jag älskar och trivs med, oavsett tillfälliga dispyter.
Jag är gravid. Jag är naturligtvis livrädd, men samtidigt så är det dags nu. Det är lite "nu eller aldrig" över det. Nu först är jag stabil nog för att klara av det. Jag är inte för gammal, men vuxen nog, är inte det konstigt?

För samtidigt som jag har mina nojor och rädslor, mina bekymmer och mina tillkortakommanden så har jag också mina framsteg, mina styrkor, min framtidstro och en underlig känsla av att allt ordnar sig. Att jag ordnar det. Att allt faktiskt kommer att bli bra.

Det tycker jag nog att jag förtjänar att vara stolt över.

Allas vår favorit-lyckodrake!

Måste bara dela med mig av den här helt underbara versionen av lyckodraken!

Fler bilder finns på den skickliga konsthantverkerskan Irma Hoanis hemsida.

Mitt värsta och bästa sommarjobb

Min värsta och bästa sommarjobb var som köksa på ett ridläger. Alla som har haft någon som helst verklighetsbaserad kontakt med hästbranchen vet att där råder extrema minimilöner, löjlig övertid och ett vansinnigt volentärarbete för att få den att gå runt.

Jag tjänade mest av alla inhyrda på lägret. Efter skatt fick jag 6000 kronor då jag jobbat mina tre veckor. På dessa tre veckor hade jag en ledig dag, annars var det vardag som helg, från 07:00 till 23:00 som gällde, med andra ord 320 timmars arbetstid. Jag hade ensamt ansvar för 30 idrottares mathållning, inköp, tillagning och allt arbete i och kring köket. Diskmaskinen var trasig.
Klockan 07:00 skulle frukosten vara framdukad. Klockan 11:00 skulle lunchen vara framme. Ett mellanmål på eftermiddagen, sedan middag och till sist ett litet kvällsmål. Det var många gånger man inte var klar med disk och efterarbete förrän 23:30 på natten.
Tre eller fyra dagar lyckades jag byta till mig en ledig kväll. Det fungerade som så att jag då gick upp klockan 05:00, dukade fram frukost för första ridgruppen och diskade lite fort, följde sedan med som ledare på morgonens uteritt (givetvis med hästinfångning, ryktning och sadling innan, samt att hjälpa de som behövde hjälp med sitt) och var tillbaka till 08:30, lagom för att diska upp efter den andra gruppen som då fått fixa sin frukost själv. För detta belönades jag med att släppas efter att jag diskat efter middagen, ofta runt 19:30 och kunna ha kvällen fri till annat så ordnade de andra ledarna med kvällsmålet.
För det mesta var disken kvar när jag kom tillbaka inpå natten.

Utöver kökstjänsten så fick jag alltså planera matlistan och ordna inhandling, men fungerade också som en slags allt-i-allo. Jag lagade en trasig toalett, plåstrade om småskador, städade matsalen och hjälpte till med att sätta upp nya staket och sköta utfodring. Sista dagen firades med att städa alla de småstugor där lägerdeltagarna hade bott.

Och ständigt var lägerchefen på mig som en hök angående renligheten och att passa alla tider perfekt, och det fanns alltid lägerdeltagare som gnällde högljutt på maten (barn är SVÅRA att laga mat till) medan andra var ganska nöjda.

Ofta grät jag av trötthet, men i kudden så att jag inte störde de andra lägerledarna med vilka fyra jag delade ett rum som var ungefär lika stort som en garderob.

Så hur i hela friden kunde det här vara det bästa sommarjobb jag någonsin haft? Jag vet inte, kanske för att jag haft riktigt jävligt dåliga sommarjobb.

FANTASY!

Och ja, jag håller i rollspel på CalCon i år igen!

Tramseltuss

Ramses gör ännu inte riktigt skäl för sitt ståtliga namn, men visst blir allt bättre. Ett tag morrade han åt husse hela tiden, men det har han slutat med. Nu brukar han till och med komma ilande och glatt skuttandes välkomna honom hem efter jobbet.

Jag har också upptäckt att trots att Ramses är rädd för det mesta, inklusive mellanstora pinnar och sin egen skugga så är han inte ett uns skotträdd. Nyår gick med andra ord galant!

I dag var vi ute och gick med Linda och Gordon. Gordon är en irländsk setter som Ramses har bestämt sig för att sätta på plats en gång för alla. Förvånande nog gick det väldigt bra. Gordon är en timid herre i all sin skrangliga storhet.

Har även upptäckt att det går utmärkt att ha Ramses lös när vi är ute på landet. Han följer mig för det mesta hack i häl och kommer till och med när man ropar! Det är mest inomhus som han är lite tveksam till det där att lystra på matte och husse. Däremot äter han som en häst och mycket av den tidigare rädslan för omgivningarna är helt försvunnen.

Allt som allt är han en härlig liten fåntratt och för varje vecka blir han bättre och bättre!

Going to hell was easy, it's getting out that's hard

"Going to hell was easy, it's getting out that's hard" - The Bronx Casket Company

För det är ju lätt, inte sant? Det är lätt att förstöra, lätt att ha sönder, lätt att falla, lätt att stanna där nere i mörkret. Det som är svårt är att bygga upp, laga, klättra och skapa ljus i mörkret så man hittar ut. Det är därför man pratar om "den smala vägen". Det är därför lycka, glädje, kärlek och vänskap är eftersträvansvärt. Det är nämligen inga naturliga tillstånd som bara inträffar och håller i sig sådär rakt ur det blå. Inuti människan råder mörker naturligt, kanske är det därför som det känns så hemtamt?

Allting

Allting faller. Förr eller senare faller allt.
Ord är bara tomma, precis som de alltid varit.
Minnen är ingenting förutom ord.

Tre katter och en kattliknande sak

Jag hörde katterna diskutera häromdagen. De pratade om hunden. Hunden i fråga är ungefär lika stor som katterna, töntigare än den töntigaste tönt du kan tänka dig och en riktig lipsill. Han tror dessutom att han är en i gänget och tvättar sig glatt som en katt och försöker leka med katterna. De leker när de orkar.
- Alltså den där sjuuukt konstiga katten! sa Voldemort och himlade med ögonen. Han är så GRYMT störig.
- Ja, muttrade Murkla. Har ni sett hur han hänger efter matte jämt?
- Jag är faktiskt sjukt thöööt, inflikade Tonks eftertänksamt och fladdrade med ögonfransarna.
De andra såg kort på Tonks, nickade trött och återvände till samtalet.
- Fast det är ju liksom synd om honom, fortsatte Voldemort. Han är ju liksom... inte... helt...
- Inte riktigt riktig i huvudet, avslutade Murkla.
- Nej, just det.
- Och han är en så sjukt FUL katt också, fortsatte Murkla föraktfullt och halvslöt ögonen.
- Skitful. Jag undrar varför matte skaffade honom?
- Jag är mycket thööötare.
- Tyst Tonks. De vuxna pratar.
- Du är ju knappatht vuxen, Voldie!
- Det är jag som är ledaren här. Så det så. Dessutom, den där konstiga katten är så efterbliven att han inte ens kan använda lådan som vi andra!
Murkla öppnade ett öga.
De andra stirrade på Murkla en stund, rädda att de gjort bort sig. Deras blickar vandrade vidare till den nylagda högen bredvid badkaret och så tillbaka till Murkla igen. Han såg inte glad ut.
- Jag KAN faktiskt. Jag VILL bara inte. Det är SKILLNAD.

En bra dag

En bra dag innehåller min bror, en långpromenad, lagom mycket plugg, avsaknad av huvudvärk, en töntig tramseltuss till hund, en yeti, ett roligt klipp om jättekrabbor, ett samtal med en vän, ett varmt bad, upptäckten att ett helt kapitel om gothrock är vad jag skall plugga just nu, mumsig soppa, Chuck Norris, varma tofflor, en blommig klänning, mysiga katter, ett ordentligt avslut och långa samtal med mamman. I dag har det varit en bra dag.

Grave Encounters (2011)

I går ville jag och August se en skräckfilm. Vi bestämde oss för Grave Encounters. Handlingen är nämligen något jag väntat på under en längre tid. Det handlar nämligen om råmaterialet från inspelningen av en klassisk "ghost hunter"-show som helt logiskt heter Grave Encounters. Teamet låter sig bli inlåsta på ett övergivet mentalsjukhus med tvivelaktigt rykte och skall under natten dokumentera allt med den vanliga tekniska utrustningen.

Jag har sett väldigt många spökjägar-program. En del är bra (Taps!) andra (som den med den engelska jävla skrikande käringen) är riktigt vidrigt usla. Att jag sett många sådana gjorde dock sitt till när jag såg filmen eftersom allt kändes väldigt realistiskt. Särskilt verkligt kändes det när de tog med råmaterial som visade bland annat hur de mutade folk för att säga att de sett spöken i omgivningarna eller när mediet de hade med sig frågade om han fabulerat för mycket under senaste tagningen.

De riktiga spökerierna började väldigt subtilt och bra och det tog lång tid innan helvetet verkligen bröt loss. Det är gott om "jump-scenes" och finns så småningom en del riktigt läskiga effekter och några som är ganska B. Karaktärerna känns trovärdiga i sammanhanget och miljöerna är bra. Överlag är det ganska otroligt att man kan skapa så mycket stämning med såpass billiga medel.

Tyvärr drar de ut för mycket på filmen. När de flesta redan gått åt och de inte kommer ut ur huset och allt är jätteläskigt och det inte finns någon utväg och bla bla bla... ja, då känns det mest bara trist. Hade de varit lite bättre på att avväga filmens längd i förhållande till innehåll så hade den fått ett högre betyg, men nu ger jag den glatt tre döda kattungar!

Godhet

En människa som beskriver sig själv som god är i 99 fall av 100 bara självgod.

Abbonenten finns här lite då och då

Som några av er har märkt så har bloggen legat nere i några dagar. Det var dags att ladda om batterierna en aning. Jag finns åter igen inte på Facebook och jag vet inte när jag återvänder. Den här gången var det inte på grund av folk där som jag gick, utan för att jag har andra saker att göra.

Det är mycket som händer i mitt liv just nu i stil med mitt livs jobbigaste förlust sedan år 2000, graviditeten med allt vad det innebär och högar med studier. Jag håller mig uppe och väntar på Cthulhu. Mitt förslag är att ni gör detsamma.

Vampyr-Diarré

Vampire Diaries alltså. Jag ville tycka om den här serien, det ville jag verkligen. Jag försökte se första avsnittet flera gånger, men blev så vanvettigt uttråkad att jag stängde av. Nu har jag sett ett antal avsnitt och måste sluta mig till att det är något av det sämsta träck som någonsin nått ut på internationell TV.

Karaktärerna är lama och trista. De flesta killar ser ungefär likadana ut och klär sig ungefär likadant vilket gör att det är omöjligt att skilja det ena spetstandade hårgelémongot från det andra. För övrigt är det också omöjligt att skilja vampyrerna från människorna eftersom de tidigare inte skiljer sig från de senare på något sätt utseendemässigt. De är inte blekare, har inte spetsiga tänder som syns och beter sig som hormonstinna tonårsidioter oavsett hur många hundra år de är.

Faktum är att själva vampyr-idén är fullkomligt meningslös i sammanhanget. Serien handlar som vanligt om en liten trist skolflicka som några övernaturliga varelser kärar ned sig i och gör vad som helst för utan någon särskild anledning. Visst, hon är rätt snygg, men det är ju alla andra personer i serien också, så jag vet inte vad det skulle göra för skillnad.
Haha. För övrigt har hon en dubbelgångare. När samma skådis har lockigt hår så är hon en ond, ond vampyr och när hon har rakt hår så är hon meningslösa lilla människoflickan Elena. Det är knappt att de ids byta kläder på henne mellan scenerna.
Oavsett... själva vampyrgrejen läggs det knappt någon vikt vid. Det är ett tonårsdrama, ingenting annat. Vampyrerna hade lika gärna kunnat vara knarkare i stället. "VA? Är du ihop med HONOM? Men... alltså... vet du inte att han inte går att lita på? Han är farlig! Han är en... knarkare!"

Sedan har vi ringarna. Gudar vad jag har skrattat åt de här ringarna. Utöver ringar som låter vampyrer gå i solljus utan att skadas (fråga mig inte hur DET fungerar) så finns det alltså en ring som gör att man inte kan dödas av övernaturliga orsaker. Ja, ni läste rätt. Sug på det en stund för att verkligen låta det sjunka in hur urbota töntigt det är. Exakt hur reglerna är har jag inte riktigt förstått, men det verkar vara så att om en vampyr sliter dig i små bitar så helas du och återuppstår om du har den här ringen... fast om en människa sliter dig i bitar så dör du. Något sådant. Hur töntigt får det bli? Hur kan NÅGON över femton års ålder ta den här serien seriöst?

I dag kom droppen som fick bägaren att rinna över och det här inlägget att skapas. En vampyr berättar för en annan vampyr att han måste tillåta sig själv att känna ångest för att kunna känna kärlek... för att... en vampyr KÄNNER mycket MER än en människa! Hell yeah. Vi har alltså borderline-emo-vampyrer med tonårsproblem och för mycket hårgelé som trånar efter en töntig brud för att hon spelas av samma töntiga brud som spelar deras elaka och taskiga vampyrväninna.

Var fan är Buffy när man behöver henne?

Undersöker speglar för att hitta en väg ut

Jag borde förmodligen skriva någonting här, men jag vet inte vad jag skall skriva. Helt plötsligt känns alla känslor för privata och alla vardagshändelser obeskrivliga.
Jag har inga tankar.
Jag har för många tankar.

Jag låter dagarna försvinna så fort de kan och håller samtidigt fast i dem med näbbar och klor.