Plugg-LAN blir nog ingen hit

Tänk dig åtta stationära datorer uppställda på övervåningen i universitetsbiblioteket. Borden har ställts i en hästsko-form och åtta ögonpar är som klistrade vid skärmarna. Desperation och sömnbrist ligger i luften. Plötsligt börjar en av de åtta fnittra lite hysteriskt.
- Alltså, kolla på sidan åtta i Den modernistiska poesins levnadsvärld, citatet där. Fy fan vad trist!
Ett mummel av jakande röster följer. Det är verkligen skittrist.
- Hur långt har ni kommit på uppsatsen? frågar plötsligt en annan.
- Jag skall just levla till sidan sju, upplyser någon stolt.
- Jag är bara på level ett. Jag förstår fan ingenting. Vad går den här questen ut på egentligen?
En halvtrött diskussion uppstår, men ingen verkar särskilt intresserad egentligen och ungefär hälften verkar bara skriva ordbajs med olika synonymer kring ämnet utan att ha en aning om vad det handlar om i grund och botten. En av personerna har börjat nicka till och utan förvarning så dunsar huvudet tungt ned på tangentbordet och blir liggande. Det upptäcks väldigt snabbt och för en halv minut blir det en febril aktivitet kring datorerna.
- Fan! Han är nere! Vi måste göra något!
- Helare till dator tre! Helare till dator tre!
- Okej, jag ger honom av mitt kaffe.
Personen vid dator tre får kaffe och rätar sig lite groggy upp på sin stol. Håglösheten strömmar ut från varje cell i hans kropp.
- Jag vill inte mer... jag vill... döööö..... gnäller han och håller så hårt i termosmuggen att knogarna vitnar.
- Fort! Han tappar health levels snabbt!
Någon agerar snabbt och skickar den stackars uppgivne en rolig youtube-länk. Det blir tyst i några minuter och sedan så rätar den nedslagne på sig en aning och vågar sig på ett försiktigt leende. De andra utbyter menande blickar. Puh. Det var nära ögat.

Det känns som mitt fel

Jag har inte ringt veterinären och bokat tid än. Jag ringde för att fråga lite om priser och procedur, men mer än så blev det inte.
De senaste dagarna känns det som om Bamse har varit mer närvarande och frågorna börjar infinna sig och surra i huvudet. Tänk om jag gett honom mat för sällan? Tänk om jag inte klappat honom nog? Tänk om jag inte gett honom nog med uppmärksamhet? Borde jag gå ut med honom oftare? Borde jag borsta hans päls mer? Borde jag? Har jag gjort fel? Är det mitt fel att han tynar bort och försvinner alltmer från de levande? Han tassar ofta bara omkring i lägenheten som en stelbent vålnad och tittar på välbekanta saker och personer som om de vore utomjordiska och fullständigt oförståeliga.
Samtidigt vet jag ju att han magrar av för att han är gammal, att han skyggar undan från klappar, att han inte vill gå ut längre, att han inte tycker om att bli borstad som han gjorde förr. Jag vet det, men undrar om det är mitt fel. Om jag kunde ha gjort något annorlunda, bättre.
Får alla de här skuldkänslorna i min situation? Att faktiskt ringa och boka tid känns näst intill omöjligt. Det är ju faktiskt hans liv vi pratar om, men samtidigt ett liv som inte längre är vad man brukar kalla ett liv.
Jag känner mig som världens sämsta människa. Världens värsta människa. Det är som att bestämma över liv eller död när det gäller en släkting som inte mår bra, en familjemedlem. Det är en bisarr situation. Onaturlig.
Men jag vet, jag måste ringa. Jag måste. Jag vet bara inte hur man gör.

WoW med Valle är ännu dummare

WoW är många gånger ganska dumt. WoW med Valle är ännu dummare.

I går släpade han med mig till min första dungeon. Ett otal gånger fick han rädda livhanken på mig när jag lyckades göra dumma saker. I grottan hittade jag en fin blomma och den sparade jag eftersom jag tänkte ge den som tack.
Efteråt väntade vi på nästa dungeon som skulle utforskas och Valle hade tråkigt vilket resulterade i att han plockade av sin karaktär merparten av kläderna, vrålade "Naked time!" och hoppade utför ett stup. Det är svårt att vara känslosam och ge bort blommor när någon gör på det viset. Lyckligtvis hämtade han sig efter en stund så att jag kunde genomföra min uppskattande gest.

WoW är roligt, men med Valle är det ännu roligare.

Stunderna som räknas

"Ett ögonblick är allt som behövs för att skapa ett minne för livet. Det är de ögonblicken, de stunderna som etsar sig fast för alltid. Stunderna som räknas, samlade på en plats med Viasat guld."

Den reklamen gör mig galen varenda gång jag ser den. Den får mig att vilja söka upp alla ansvariga och slå dem hårt. Visst, det finns bra filmer, men inte fan är "stunderna som räknas" stunder man tillbringar framför en TV-ruta. Jag är nu inte helt hundra, men jag tror de haft en liknande reklam tidigare som stört mig. Det var något om den fantastiska bildkvalitén som nästan gjorde saker och ting verkliga. Tja, om man går ut i verkligheten så är saker ännu mer verkliga. Bildkvalitén på verkligheten är helt sjukt bra, och flerdimensionell dessutom. Samt gratis.


Jag blir så förbannat trött på reklamer som på något sätt skall glorifiera att sitta som en hösäck framför den magiska teaterlådan. Visst, jag tycker att TV har sin charm, men jag vill för den sakens skull inte påstå att den skulle vara mer intressant än verkligheten. Stunderna som räknas hittar man inte på TV, om man skall hitta stunder som räknas och som inte hör ihop med verkligheten så hittar man dem som bäst i böcker. Bildkvalitén i mitt huvud är jäkligt bra, för att inte tala om att alla skådisar är sjukt duktiga och ser precis ut som jag vill att de skall se ut.

En annan reklam jag hatar är den från Telenor där det till tonerna av låten "Technologic" visas en massa människor som bara sitter vid datorer och håller på med mobiler. Visst, man kunde testa sitt "mobila beteende" och den skulle väl föreställa kritisk på någon nivå, men faktum kvarstår: Deras slogan till reklamfilmen var "Vi älskar obegränsad kommunikation". Det var reklamfilm. För ett mobilföretag.
Var gång jag såg reklamen ville jag slå sönder datorn med en slägga, kasta mobilen i toaletten och springa till skogs. Kanske inte riktigt den reaktion de var ute efter, inte sant?

En del säger att all reklam som folk reagerar över är bra, eftersom reklamen då sprids vidare med mun-mot-mun metoden. Jag påstår annorlunda, men kanske fungerar inte alla som jag. Jag vägrar att köpa någonting som jag sett usel eller irriterande reklam om. Aldrig någonsin Telenor eller Viasat för min del, alltså.

Det är dags nu

Uråldrig Bamse halvslumrar på köksgolvet.

Det här är svårt att skriva. Det är dags nu. Jag vet det. I morgon måste jag ringa veterinären och boka tid. Bamse är snart 15 år gammal och härifrån fortsätter det bara utför.

Jag fick Bamse när han var sex år gammal, så vi har fått många fina år tillsammans. Jag hade inte råd att köpa en hund, så i en ren chansning satte jag upp lappar som löd "Hund önskas. Jag har inte råd att köpa en, men jag har råd att hålla med en. Har du en hund som behöver ett bra hem? Hör av dig." Jag fick tre svar, Bamse var den första hund jag tittade på och den första hund som var min. Han älskade mig från första stund. Han förstod att jag var hans matte från då och för alltid.

Jag som hade hoppats på någon oönskad byracke-valp fick alltså i stället en väluppfostrad rashund med stor personlighet och mycket kärlek. Bamse var alltid så sjukt positiv inför allt utom bad och pizzabud. Han hatade att bada. Hans långa, mjuka päls blev tung av vattnet och det kändes förmodligen mycket obehagligt. Varför han avskydde pizzabud vet jag inte, men även efter att han slutade skälla på allt och alla så skällde han alltid mycket på just pizzabud, ofta innan de ens ringt på dörren. Han var också mycket tveksam inför män med helskägg. Kanske trodde han att de var konstiga, muterade hundar som kom för att konkurrera om hans matte.

I skogen och allrahelst på lajv trivdes Bamse bäst. Han fluffade glatt över stock och sten och bekantade sig med allt och alla. På de lajv där jag tagit med honom är det få som minns mig, men alla minns den lilla vita fluffbollen som tiggde mat och larvade omkring i sin egen lycka. Bamse var mycket folkkär och älskade när det hände saker omkring honom. Det lyste ur hans ögon och svansen vippade av och an.

Och som han älskade mig. Han stod inte ut med att jag var ledsen. Närhelst jag grät så kom han rusande och buffade på mig och försökte klättra upp i mitt knä för att trösta. Han var inte heller någon aggressiv hund, men han visste när hans matte kände olust. Minns en gång då jag hälsade på en ny bekantskap. Bamse låg vid ytterdörren. Bekantskapen i fråga lade handen på mitt ben och jag sa ingenting, jag bara flyttade hans hand. Bamse måste ha känt något i luften, för i nästa sekund satt han hos mig och morrade varnande åt killen.

Nu är det många år sedan Bamse hörde någonting. De sista åren av sitt liv har han fått tillbringa i lugn och ro, utan att bli störd av omvärldens alla ljud som det tidigare var tvunget att undersöka. Han ser inte så bra längre och för det mesta är saker och ting jobbiga. Bamse som brukade älska att gå ut hatar det nu och maskar ordentligt så fort det är dags för promenad. Han kan inte gå i trappor mer än några få steg och alltför ofta står han bara där och stirrar oförstående på mig, som om han inte vet vem jag är.
I julas följde han med till mammas gård. Där levd han upp en hel del och var gärna ute i flera timmar och trippade, om än något stelbent, lyckligt genom snön. Här hemma växlar han mellan att på darriga ben stolpa framåt eller runt i cirkel och stundtals leva upp och skutta som en unghund. Dessa stunder varar dock aldrig länge.

En klok människa sa en gång "att ta hand om ett djur innebär också att veta när det är dags att låta dem gå" och jag antar att det är sant, även om det är så svårt att ta till sig. Just nu när jag skrev det här tog jag en paus och spolade av Bamse i badkaret eftersom han hade kissat på golvet och sedan halkat i det, såsom det anstår en uråldrig herre. Efter badet hoppade han runt mina ben och för ett ögonblick lyste ögonen igen. Jag vet inte hur många fler gånger det kommer att hända, för det inträffar alltmer sällan. Det är dags nu. Dags att ringa veterinären, även om jag inte vet hur jag skall klara av det samtalet.

Bamse på västkusten.

 

Poserar i snön.

Vilar trött på en kudde.

Lycklig!

På promenad vid östkusten.

Har hittat en pinne!

Jag och Bamse i Varbergaskogen.

Vinterhunden.

Jag och Bamse vid havet.

På väg till veterinären för tandvård.

Bedjande ögon.

I blåsten vid kusten.

Hemma och glad.

Spökhund på klippa.

Kramas med Alv.

Skrattar i bilen.

Lite tjock utanför mammas hus.

Nyklippt och sovande.

Vitt är det nya svarta.

Dungeons & Dragons

Bilden ovan får representera hur det kändes att för första gången spela gamla Dungeons and Dragons från 1983. När vi efter att ha blivit paralyserade oräkneliga gånger av den tentakelbeprydda masken som vaktade utanför porten råkade vi på tre kobolder bakom porten i fråga. Vår cleric dog i första stridsrundan. De återstående två krigarna gick ned på ett respektive två HP ungefär lika snabbt och sedan tröttnade de och gick hem.
Jag är lite osäker på vad jag verkligen tycker om det här spelet. Det enda jag med säkerhet vet är att om vi någon gång skall testa att spela nyare versioner av Dungeons and Dragons så tänker jag i alla fall inte spela bard. För det är dåligt... har jag hört.

Fezten

Det är sant. Jag fyller 30 år och fezten behöver tveklöst dig.

Kolla själv: http://fezten.blogspot.com

En känga i baken

Eller helst av allt vill jag ha två kängor på fötterna. Det där med kängor är för mig en känslig historia. Jag hade en gång ett par kängor som jag älskade högre än allt annat. De var grönflammiga och alldeles fantastiskt ingådda. Perfekta. Sedan gick de sönder i sömmarna vid hälen och stod i min garderob i flera år innan jag slängde dem, eftersom jag insåg att jag aldrig skulle komma iväg med dem till skomakaren. Det här är förmodligen något av det dummaste jag gjort. Jag saknar de kängorna varenda, jävla dag. Jag har aldrig någonsin kunnat hitta några som ens liknar dem.
En gång köpte jag ett par underground-kängor av en vän. De står fortfarande i min garderob. De är fullkomligt omöjliga att få bekväma. De är klumpiga, jobbiga, stela och skaver på flera olika sätt vad jag än gör med dem. Alla knep har gått bet, att gå in dem har gått bet, allt är förgäves. De bara står där och samlar damm och är irriterande.
Nu har jag hittat mina drömkängor. De ser ut så här:

Det dumma är att jag inte hittat några återförsäljare i Sverige och det innebär att jag måste beställa dem från Spanien. Eftersom min skostorlek de senaste tio åren av någon anledning ändrats från 41-42 till 39-40 så är jag även osäker på vilken storlek jag skall köpa. Jag köper inte kängor jag inte provat för en tusenlapp, hur snygga de än må vara.

Men jag behöver verkligen kängor. Antar att det inte finns en enda affär som säljer vettiga kängor i den här hålan (det finns det i väldigt få hålor, tror inte ens det finns någon i Örebro, vilket ändå är en betydligt större håla än Kalmar). Jag har pengar nu. Jag behöver kängor. Jag har ingenstans att köpa dem. Fan också. Någon som har några goda råd att dela med sig av?

Det är någon vid dörren

Det är någon vid dörren. Det är jag. Likt en övergiven hund vankar jag av och an i lägenheten och stannar då och då till vid dörren eller fönstret för att spana.
Maken spelar in en demo. De har pysslat med det i två veckor snart. Han är borta hela kvällen och halva natten och jag får ingenting gjort. Jag har en oro i magen som vägrar att lämna mig ifred. Jag kan inte koppla av när lägenheten är så tom och tyst. Jag kan inte koppla av när jag inte vet när han kommer hem. Jag kan inte få någonting gjort heller, jag bara finns till och försöker hålla mig från att ringa och tjata. Gnata. Jag är så trött på det här. Jag är så trött på mig själv. Jag är så trött på att inte trivas i mitt eget sällskap och att ha blivit så beroende av att ha någon i närheten. Einar brukar komma över nu på kvällarna. Det är bra, för utan honom hade jag börjat tänka på tok för mycket och börjar jag tänka så blir jag ledsen eller stressad eller bara alldeles svart i huvudet och tung inuti.
Samtidigt vet jag inte vem han kommer vara när han kommer hem och det ökar spänningen inuti. Ibland är han min make, men ibland är han någon annan som jag inte känner igen och inte vet hur jag skall förhålla mig till.
Hur skall jag få någonting gjort över huvud taget? Jag vet inte. Jag måste lära mig att handskas med svärtan och oron. Handskas med mig själv. Handskas med Den Andre.
Det är någon vid dörren igen, men det är bara jag.

Helgons forum

Tänk dig att du arrangerar en black metal-festival. Tänk dig att det dyker upp hundra personer (för enkelhetens skull). Tänk dig att det dyker upp tio personer som gillar black metal, tjugo personer som är vagt intresserade och sjuttio hippies som varken gillar musiken, tycker om budskapen eller förstår texterna. Dessa hippies är dessutom bara där för att diskutera, klaga, tjafsa och försöka omvända alla till sitt eget budskap.
Precis så är helgons forum för Övernaturligt och Övrig tro.

Nam nam, sade spindeln

Efter att ha hamnat på sjukhuset på grund av ett fjälligt monster bestämde sig Tony för att det var dags att rensa upp i Arkham. Han hade en lyckad karriär som prisjägare bakom sig och tänkte låta den hjälpa honom att ta ned så många monster som möjligt. Till sin hjälp hade han ett par handklovar och en piska. Piskan var han lite osäker på varför han bestämt sig för att använda, eftersom den trots allt var ganska värdelös, men den var ändå allt han hade i vapenväg.
Tony började resa omkring och undersöka problemen i Arkham, lyckligt ovetande om att den gigantiska Atlach-Nacha stadigt närmade sig från okända dimensioner. Till sin hjälp hade han en gangster, en bonddräng och en gravgrävare.
Det gick inte så bra för någon.
Tony insåg snabbt sin piskas tillkortakommanden och förirrade sig i magins vidunderliga vansinne. När Atlach-Nacha stod för dörren hade alla panik, utom gravgrävaren som förvandlats till en deep one och glatt larvade omkring i Innsmouth till ingen nytta. Trots kastandet av oräkneliga formler och offrandet av ett stort nummer allierade så var det dödsdömt från början. Jättemonsterspindeln mumsade glatt i sig samtliga, och fick bara ett ytligt sår att slicka efteråt.

Första gången jag spelade Arkham Horror. Även om det var helt vanvettigt svårt så vill jag ha mer. Jag måste ha mer. Ge mig mer!

Kvinnor VS varulvar

Kvinnor borde få längre tid på sig att studera, för kvinnor är sämre än män. Vill ni veta varför? Okej, jag skall tala om för er varför:
En vecka i månaden förvandlas kvinnor till monster. Det enda liknande fenomen jag kan komma på som går att applicera på män är lycantropi. Då är de visserligen också monster en gång i månaden, men bara på nätterna och bara en till tre futtiga nätter (beroende på vilken folktro man går efter). Det är fan orättvisa om något, för som monster är det svårt att plugga, vara social, sköta om sig själv, sköta om sitt liv... Ja, det är näst intill omöjligt att ens existera.

En gång i månaden ansätts man av olidliga jävla smärtor och humöret djupdyker. Efter en fullkomligt lyckad dag i goda vänners lag så går humörmätaren gått upp på "Livet är Nästan Uthärdligt", men inte mer. Efter att ha gömt sig i sängen, tittat på filmer och serier som får en att gråta (vilket i det här läget är allt från Big Fish till Simpsons-avsnitt), ätit massor med choklad och haft en snäll make som klappat en på huvudet och varit rar så går humörmätaren upp till "Livet är Nästan Uthärdligt". Det spelar ingen roll vad man gör, mätaren stannar där. Den kommer inte längre upp. Däremot kan den komma bra mycket längre ner än så.

Man känner sig så förbannat skör. Så jävla vek. Alla motgångar blir oöverstigliga hinder. All medvind blir omärklig. Jag vill grina och döda folk hela tiden, men om jag verkligen FICK döda folk så skulle jag förmodligen gråta hela tiden också eftersom det är så sorgligt. Samtidigt hatar jag att känna mig vek. Det enda jag hatar mer än att känna mig vek är att göra det när jag är ensam hemma klockan ett på natten och maken är i studion och spelar in. Ingen är hemma och kan tala om för mig att det är okej att vara en mes. Katterna ignorerar mig. Hunden tittar tomt framför sig. Minuterna tickar långsamt framåt.

Jag vill få saker gjorda, allt i den goda "gör saker och få energi"-andan som jag börjat försöka adoptera. Det går inte. Att över huvud taget vara vaken är att röra sig i sicksack över ett minfält. Jag har ingen aning om ifall jag kommer att störta ned i bäcksvart ångest om en minut. Det är inte otroligt.

Förmodligen är det här desto svårare eftersom jag har en lång historia av ångest, paranoia, humörsvängningar och aggressionsproblem. Det är liksom så tryggt att glömma att det är dumma hormoner som leker Counter-Strike med mina känslor. Det är så hemtamt att bara kasta sig handlöst ned i malströmmen av "Duger inte", "Klarar inte", "Kan inte", "Måste, men är värdelös", "Det är mitt fel", "De hatar mig egentligen" och så vidare i all oändlighet. Varje månad är jag så rädd att jag skall sugas ned så djupt att jag inte tar mig upp när hormonerna väl tröttnat på leken och lagt sig till ro för några veckors vila igen.

Att man till råge på allt skall känna sig ful också... och varför? Varför? Jo, för att man som kvinna skall ha den underbara möjligheten att få uppleva naturens fantastiska under såsom foglossning (då "bäckenringens broskfogar under hormonernas inverkan mjukas upp och bäckenringens ben därmed lossar från varandra", med andra ord "skelettet spontant börjar gå sönder"), bära omkring på en annan människa i nio, jävla månader, få svullna tuttar som något litet monster dessutom skall gnaga på och för att inte tala om dessutom med all trolighet också uppleva det härliga faktumet att de flesta kvinnor faktiskt spricker då goblinen tränger sig ut ur magen. Spricker, gott folk, som i "går sönder". Jepp. Naturen har verkligen fixat det där bra för kvinnorna. Gud hatar kvinnor. "Upplev smärta, era svekfulla luder. SMÄRTA!".

Jag vill hellre vara en manlig varulv, när som helst.

Lajvpåse

 

Jag har gjort en lajvpåse. Jag är stolt, även om det känns som lite slöseri att de snyggaste stygn jag någonsin gjort står att finna på insidan av den. Ja, Alv, du är välkommen att kontrollera vid tillfälle. =)

Sammanfattande lista för 2010

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag gick ut gymnasiet, började på universitetet och gifte mig.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag ger bara nyårslöften som jag kan hålla. Tror jag lovade att färga håret svart igen någon gång under året och det har jag ju gjort också.

3. Vilka länder besökte du?
 Narnia, Midgård och en hel hög andra. Fantasiländer är alltid de trevligaste.

4. Bästa resemålet?
Teleborgs slott för bröllopsresan var helt klart höjdpunkten!

5. Vad var din största framgång 2010?
Att äntligen slutföra gymnasiet och sedan börja på universitetet, måste jag nog påstå.

6. Största misstaget?
Att jag inte satte igång lite mer seriöst med plugget direkt på hösten, utan sköt upp en massa. Vanligt misstag från min sida.

7. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ingenting allvarligt.

8. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
31 juli. Dock inte för att det var Harry Potters födelsedag, utan för att då förenades slutligen två dödsätares hjärtan i äktenskap.

9. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Carry on wayward son med Kansas och alla låtar med Robert Johnson.

10. Vilket program har varit det bästa på tv?
Supernatural!

11. Vilken var årets bästa film?
Svårt att säga, har sett många bra filmer. Draktämjaren var helt klart myspysig.

12. Vilken kändis var du mest sugen på?
Sam Eliott så klart. Jävlar, vad charmig han är!

13. Vilken var din bästa månad?
Kan nog inte bara välja en rakt av.

14. Bästa stället du var på/vid?
Ensam med August på Teleborgs slott mitt i natten.

15. Vad spenderade du mest pengar på?
Utöver mat var det böcker, som vanligt.

16. Vilket var ditt bästa inköp?
Mitt bästa inköp kan jag inte avgöra, men den bästa investeringen var helt klart att kastrera Voldemort!

17. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Om det bara varit en sak som gjort mig riktigt glad under hela året så hade jag varit betydligt mer sorglig än vad jag är.

18. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Få se nu, blev publicerad på flera ställen, gifte mig, klarade plugget... gladare skulle jag påstå.

19. Vad önskar du att du gjort mer?
Skött om mig själv.

20. Vad önskar du att du gjort mindre?
Spelat meningslösa datorspel. Missförstå mig rätt, det är inte fel att spela meningsfulla datorspel, men att spela spel bara för sakens skull fast man inte ens gillar dem är fan puckat tidsslöseri!

21. Hur tillbringade du julen?
I Huset som Gud glömde med make, mamma, broder, Johanna, hennes sämre hälft och Bamse. Massor med Cthulhu mythos-julsånger, brädspel, rollspel och umgänge med finaste Alv.

22. Blev du kär i år?
Nästan varje dag när jag fick syn på min yeti. Kryptozoologer är lite enkelspåriga på det viset.

23. Bästa boken du läste i år?
Allihop, praktiskt taget. Särskilt glad är jag dock inte över en bok, utan över att jag läste Medea. Vansinnigt medryckande.

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Det får jag alltid.

25. Något du önskade dig men inte fick?
En magisk flygdrake med tillhörande vaktzombier?

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Skall man komma ihåg sådant? Jag är för gammal för att minnas saker och ting.

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer aktivering från min sida.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Som vanligt en salig blandning av häxa, magi, dödsätare, svartrockare, punkare, glamrockare och bohem.

29. Vad fick dig att må bra?
Den där tidigare nämnda yetin bland annat.

30. Är det något du saknat år 2010 som du vill ha år 2011?
Jag vill ha mer energi och livslust, och jag tänker inte ge mig förrän jag fångat båda delarna!

Livslust måste man leva för att få uppleva

"Hur många dagar har jag lämnat att försvinna, när jag förbannat att de fanns?" - Nordman


Jag har kommit till en insikt som jag tror är väldigt nyttig. Det senaste halvåret har jag känt hur orken liksom har flytt ifrån mig. Jag har omsorgsfullt gömt mig bakom en stängd ytterdörr och i desperation klagat högljutt över att jag inte orkar, inte förstår, inte klarar av. Ju mer jag suttit och väntat på att energin skall komma tillbaka, desto mindre energi har jag fått.
Häromdagen insåg jag att energi inte bara kommer flygande från ingenstans. Energi är någonting man måste jaga ned och fånga - varje dag. Livslust är något man måste leva för att få uppleva.
Hur många gånger har ni inte hört mig gnälla om skolarbetet? Jag förstår inte längre vad jag gnäller om? Det är fortfarande inte enkelt, men det kommer att lossna. Jag vet det. Vet ni hur jag vet det? Jo, för det här är någonting jag verkligen vill göra. Jag vill studera. Jag har alltid älskat att lära mig saker, att veta saker, att använda mitt eget huvud och mitt eget förstånd. När jag nu satt ett "måste" framför det är det lätt att glömma bort att det också är ett "vill", framför allt ett "vill". Jag måste inte studera. Jag vill studera. Det är en sjukt viktig skillnad.
Jag har även bestämt mig för att börja söka upp folk igen, göra saker, ta minst en promenad om dagen. Jag måste våga öppna dörren och gå ut i snön, om så bara för två minuters promenad till min brors lägenhet. Alla dessa projekt jag har kommer inte att slutföra sig själva. Jag har velat jobba på dem, men inte haft ork till dem. Jag har fortfarande inte ork, lusten är liksom stel av rost och inkletad i någon slags gråbrun svampaktig tungsinthet. Det är ingen idé att jag sitter här och väntar på att den sörjan skall falla bort av sig själv. Mögel och rost blir bara värre med tiden om man låter dem härja fritt.
Nej, jag skall putsa bort den där rosten, olja gångjärnen och tvätta bort svamparna. Det är dags att sluta vänta och ta tag i livet som faktiskt finns precis där, bara en armlängd bort och inte alls omöjligt att hitta.

Kryptozoologi.se har fått nytt liv

När det var dags att betala .se-adressen så orkade jag inte. Det kändes meningslöst, jobbigt och krångligt. En stor del av anledningen var att jag satt på en wordpressbaserad plattform som verkligen inte fungerade. Då och då trillade det in ett mail om att kommenteringsfunktionen inte fungerade, eller en undran om när nästa inlägg skulle dyka upp. Problemet i sig var nog mest att jag kände en press om att skriva bra och häpnadsväckande.
Nu har jag åter igen betalat adressen kryptozoologi.se, och jag har flyttat hit till blogspot, eftersom det aldrig krånglat och alla mina andra bloggar ligger här. Skönt med någonting överskådligt. Jag ser dessutom till att uppdatera hellre ofta än långrandigt. Ni kan med andra ord räkna med en hel del kortare artiklar om intressanta saker på den sidan. Kommentera ofta och gärna, för det är vad som gör det intressant att ens fortsätta!

Date with Dream

Jag sover sällan bra eller mycket. Vissa dagar har det där vänt sig totalt. I dag vill jag bara sova. Jag slumrar till hela tiden. Jag sover ett par timmar här, några minuter där. Jag har försökt att bli piggare, men det går inte. Dream har mig ständigt i sitt grepp, viskar i mitt öra, smeker mig över håret. Jag skulle plugga i dag, jag skulle städa, jag skulle göra någonting. I stället finner jag mig halvvaken och halvsovande medan dagen passerar och förvandlas till morgondag.