Jag är dålig på att festa

Har jag någonsin varit bra på det? Jag vet inte. På min födelsedagsfest brukar det gå ganska bra, men annars känns det som om jag har ett så stort behov av mellanrum, tystnad, reflektion. Jag vill kunna koncentrera mig på en person en längre stund utan att utesluta andra.
Jag vet ingenting. Det är så svårt. Det var fest i kväll. Det kom underbara människor och de var snälla och trevliga och bara sådär... bra, helt enkelt. Ändock fann jag mig själv dra mig undan, distansera mig, hålla mig ur vägen långa stunder.
Jag vet inte varför. En stund in på en fest känns det som om jag faller handlöst och allting rasar omkring mig. Jag kan fortfarande trivas, även om jag sitter lite avsides och pratar med en person eller håller mig undan en stund. I kväll var det en till största delen bra fest, men jag var inte en bra värdinna.

Min folkskygghet tar nya grepp om strupen var och varannan dag. Jag vill inte gå ut. Jag vill gärna träffa folk, men när folk kommer hit blir jag osäker, rädd och drar mig undan. Sätter upp barriärer, håller mig på min kant. Jag låter folk titta in hos mig i glimtar, men blir väldigt lätt distraherad av något annat när det händer mycket omkring.
Så det jag försöker säga är kanske; tack för att ni kom. Jag hade roligt och hoppas att ni också hade det. Förlåt att jag försvann ungefär hela tiden. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag jobbar på att hantera det... eller för att använda en term som aldrig brukar komma från mig när det gäller folk (fast då är det folk i allmänhet och inte sådana jag tycker om), hur som helst, till er på festen: När det gäller er så är det faktiskt inte ni, det är jag.

En ny blänkare

Nytt kapitel ute igen!
http://www.kapitel1.se/yvonne-diana-undin/overklighet

Katjas sida - del II

Fyllot som baxas ut ur baksätet sover snarkande. Hans stank uppfyller hela världen när Katja mödosamt tar honom över axeln och börjar traska med honom uppför trapporna till lägenheten. Hon var tvungen att offra ännu mer blod för att orka och börjar känna en oro i kroppen. Det är som om allting hamnat lite snett, som om verkligheten inte har tillräckligt mycket prestanda för att kunna visualisera hennes världsbild.
Tobbe går framför henne. Hon kan se att hans hopkurade axlar skakar som av undertryckt gråt, men hon vet att det är kyla. Längtan efter kickarna. Längtan tillbaka. Hon önskade att han ville gå tillbaka, men han är mycket bestämd på den punkten och hon vill inte ge order. Inga order mer. De var vänner, inte sant? Hon behöver ingen slav eller tjänare, hon behöver bara Tobbes vänskap.
Han låser upp dörren. Det är mörkt i lägenheten och hon låter fyllot dimpa ned på soffan. Den kala glödlampan i taket tänds och ljuset får nästan Katja att rygga tillbaka litet.
Rösterna har börjat igen. De säger tusen olika saker. De pratar i munnen på varandra. Andarna är hungriga. De kräver blod. Blod som hon måste ge till dem. Det verkar dock inte som om de förstår vad hon är på väg att göra, i stället pratar de om Tobbe.
"Du måste göra det." säger de. "Du måste ge honom till oss. Ge Tobbe till oss. Till oss."
Hon skakar på huvudet, nästan vildsint och ställer sig i stället snett bakom sin blodstjänare. Han står med blicken vänd mot de svartmålade rutorna, som om han kunde se någonting där utanför.
- Tobbe.
En hand på hans axel, hon känner bara av den lätta vidröringen hur spänd han är och tar bort handen igen. Vill hjälpa. Kan hjälpa. Beslutsamt virar hon upp det blodiga bandaget om handleden och blottar två djupa, öppna sår.
- Tobbe. Drick.
Han tvekar inte länge, för lugnet som inga preparat längre får ge honom kan ges temporärt av Katjas blod. Lindring. Hon kan dock inte längre få av samma mynt tillbaka. Deras symbios är rubbad. Utbytespunkterna har förflyttats. Utan drogerna är han spänd och hon fullständigt utlämnad åt vansinnets mörka vatten.
Minnesbilder glimmar till hos Katja. Minnen av allt det blod hon offrat de senaste nätterna. Frågan om när hon senast åt och svaret att hon inte kunde minnas.
När det är över anländer stormen till lägenheten. Den röda dimman som sveper med sig allt i sin obarmhärtiga syndaflod.
Efteråt. Efteråt är väggarna fläckade med blod. Tobbe ligger orörlig i ett hörn av rummet. Fyllot sover inte längre. Han tigger och ber ordlöst med blödande läppar. Han har ett hål där han borde ha kött. Vad som fått verkligheten att återvända till Katja vet hon inte, men hon måste agera snabbt. Det sista av fyllots blod förtärs och stärker henne och sedan bryter hon mot reglerna. Han får tillbaka sitt blod blandat med hennes. Han förändras, förvandlas, man ser redan vansinnet lysa från hans ögonvitor. Katja gråter när hon rycker åt sig trumpinnen hon snattat när hon hälsade på Brujah i förra veckan. Bryter av spetsen. Ser till att han som tidigare bara var ett fyllo och nu är hennes barn håller sig stilla. Hans rödkantade ögon ser förvånade ut och hon skrattar nästan till i gråten. Det ser lustigt ut.
Uppmärksamheten riktas mot Tobbe i stället. Hon knäböjer vid honom, försöker se vad som är fel. Det dåliga samvetet hugger och hugger samtidigt som andarna fortsätter sina ändlösa uppmaningar.
"Nu är tiden. Ta honom nu. Ge honom till oss. Vi behöver honom. Nu har du någon annan. Ge honom till oss!"
De har missuppfattat alltihop. Hon märker att han andas och ger honom mer liv. Han läker fort. Världen har fått en intressant suddighet av alkoholen från den nye familjemedlemmen.
- Förlåt, säger Katja. Det är bara ett tomt ord. Ingenting som kan radera den ånger hon känner. Med avsikt ger hon Tobbe för mycket, låter honom svepas bort i ruset och smärtan från läkandet om vartannat.
Nu är det dags. Så mycket har rösterna rätt i. Nu är det dags. Hon gör förberedelserna nästan mekaniskt. Tidningsurklippen åker ned från väggen. Symboler ritas med tjock, svart märkpenna. Ett pentagram på golvet. Den nyblivne malkaven i mitten av det.
Katja sätter sig ned bredvid honom. Hon vet att han vet, att han är vaken. Att han undrar och tänker och känner, men att han inte kan röra sig. Det hon nu skall göra fyller henne med illamående och avsky inför sig själv, men hon måste. Andarna kommer göra något hemskt om hon inte ger dem av sitt blod, och han är av hennes blod nu. Hela hans liv förstört på bara några få timmar, stulet av henne. Hon är en livstjuv. Hon förtjänar inte att behaga andarna.
Tårarna rinner fortfarande när hon höjer kniven. Det är ingen offerdolk, utan en vanlig, sågtandad brödkniv med ockulta symboler ristade i träskaftet. Långsamt börjar hon mässa på ett språk hon knappt ens själv förstår. Bladet tränger in i halsgropen. Mer blod. Alltid blod. Blod överallt. Förtvivlat fortsätter hon att hugga. Hon hugger och hugger och kan känna hur hennes avkommas medvetande pockar mot hennes, undrar, skriker i panik, oförstående. Bort! Han måste bort! Hon börjar desperat att försöka sära huvudet från halsen med sin patetiska kniv. Hur lång tid det tar och om det lyckas mest på grund av hennes krafter som hon åter blir tvungen att förstärka är omöjligt att räkna ut. Någonstans i rummet kan hon höra snyftningar och ekon av snyftningar. Hon vet att hon själv gråter, men hon antar att Tobbe också gör det. Att han vet vad som händer nu. Att han vet hur hon faller, känner hennes mörker som omsluter allting.
När det är över är det över. Katja har brutit mot reglerna igen. Hennes hjärta slår som besatt. Andarna har tystnat. Endast den klibbiga värmen över hennes händer och ben är kvar.

Allt är Angels fel

Nu är den här. Den nya vampyrdiggar-generationen. Den som inte läser Anne Rice eller Dracula, utan nöjer sig med lättsmälta kioskromaner där emovampyrkillar har horder av små tonårskåta brudar efter sig.
Twilight var skrällen som förstörde allt. Twilight gjorde det plötsligt okej för småbrudar i alla åldrar att sitta och sukta efter polerade vaxdockor som med handryggen mot pannan gnäller om sitt hemska liv som gudomligheter. Twilight var det som snodde vampyrerna från oss riktiga fans och förvandlade dem till modeller för hårgelé och glittrande sexsymboler för Svensson.

Men var sjutton började det här? Var gick det snett egentligen? Jag säger att det gick snett den tionde mars 1997.
Det var nämligen det datumet som Angel för första gången sågs till i Buffy the Vampire Slayer. Han dök upp där med sin popfrilla och sin "tragisk hjältefigur"-stil och snodde åt sig både Buffys och legioner med tittares hjärtan. Han gnäller och är romantisk och suktar efter en skolflicka trots att de borde ha lika mycket gemensamt som en laptop från Alienware och den gamla 286:a på vilken jag skrev mina första vampyrnoveller. Han är förebilden för Twilight. Hell, strö lite glitter på honom och det kunde lika gärna ha varit han som satt i något jävla träd och suktade efter intetsägande Bella häromåret i stället.

Angel är en förrädare mot hela vampyrkulturen och som alla förrädare borde han vara i helvetets nionde krets tillsammans med Judas och CO, där han hör hemma.

I long for when the stars are right

Jag önskar att jag kunde längta efter något annat, men det tycks mig omöjligt. Ju mer jag ser av mänskligheten, desto mer tycker jag att de förtjänar Cthulhu. De förtjänar galenskap, mörker och slutlig förintelse.
Jag önskar att jag kunde se det på ett annat sätt. "Vore inte 'karma' en trevligare tanke?" sade en vän. Det är klart, men tyvärr så känns det som om Cthulhu ÄR karma. Visst, han förgör snälla människor också, men ärligt talat så är bra människor i minoritet. Bad things do happen to nice people.
De flesta av er har ingen aning om hur mycket jag önskar att jag inte vore så fylld av avsky. Avsky inför alla futtiga, idiotiska människor där ute. Önskan om deras långdragna och plågsamma slut. Hatet förtär mig och slutligen kommer jag tvivelsutan också att brinna för det.
Jag vill också tro på en kärna av något gott. Jag vill också kunna vara överseende och förlåtande och acceptera saker som de är, men jag kan inte. Kärnan är becksvart och de som blivit helgonförklarade har inte blivit det för att de är utan det inre mörkret, utan bara för att de mer aktivt och högljutt har kämpat mot det. Jag orkar inte kämpa. Jag accepterar mig själv som jag är, för jag lever i en värld som jag inte kan acceptera hur jag än försöker.

Snuttefilt

I dag tröstar jag mig med det här:

Helvetet bor i mitt huvud

Jag är inne i en riktigt dålig period just nu. Varje natt är mardrömmarna tillbaka. Varje natt gröper de ur stora slevar av min själ, tuggar och sväljer. De första timmarna på morgonen är jag ofta lite osäker på vad som egentligen är verkligt och efter en riktigt hemsk natt är dagen förstörd och ur fas.
Skräcken lurar bakom ena axeln, andas otydliga ord i örat.
Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Helvetet bor i mitt huvud och varje natt så faller jag. Portarna öppnas när ögonlocken stängs. På senaste tiden har det varit så intensivt att jag vaknat flera gånger per natt. Dagarna är ur fas. Världen känns skevare än vanligt och luften skaver. Jag upplever det som att världen laggar. Det är samma sak som när jag hade insomnia, förutom att jag sover, men känslan är likadan.
"Sök hjälp" säger välmenande röster, men det finns ingen hjälp att få.

Please allow me to introduce myself...

Som ni alla säkert vet så har jag fastnat i serien Suprnatural. Nyligen gjorde Lucifer entré. I och med detta så började jag fundera över tolkningar av djävulen i film och TV-serier och som följd av tankegångarna kommer nu min lista över

De fem bästa film-tolkningarna av Djävulen
(utan någon särskild ordning)

Den oberäknelige djävulen
God's Army - Viggo Mortensen

Det här är nog den första seriösa gestaltningen jag såg på film, förmodligen för att God's Army var den första film jag någonsin köpte. Viggos djävul dyker först upp sittande på en stenmur mitt i natten där han sitter uppflugen och plockar blombladen av en ros med utstuderade rörelser samtidigt som han eftertänksamt hånar huvudkaraktären.
Den här djävulen är oberäknelig, hetsig, ömsom smeksam och ömsom hotande. Växlar mellan att vara elegant och nästan vulgär i sina uttryck och rörelser. Han har dessutom ett ganska stort mått av vansinne som lyser igenom när man minst förväntar sig det.

Den burleska djävulen
Häxorna i Eastwick - Jack Nicholson

Det råder ingen tvekan om att Nicholson är det absolut mest självklara valet när det gäller att placera någon i rollen som djävul. Han är egentligen inte snygg, men vansinnigt charmig, samt att han utan svårighet spelar en mångfacetterad karaktär med oanade djup och ytlighet i en skön blandning.
Den här tolkningen är en av de bästa och mest underliga jag någonsin sett. Djävulen är fullständigt smaklös, vulgär, burlesk, fåfäng och nästan tragikomisk. Samtidigt är han livsfarlig och trots alla sina motbjudande nackdelar näst intill omöjlig att säga nej till.

Den blaserade djävulen
Constantine - Peter Stormare

Hur kommer det sig att nordiska skådespelare får rollen som djävul i Hollywood? Det är en intressant fråga, men oavsett verkar det vara ett lyckat koncept eftersom både Stormare och Mortensen har fått ta plats på min lista.
Stormares version av djävul anländer synnerligen episkt, i vit kostym och med nakna fötter som tjock, svart tjära droppar från. Han är illistig, ja det är nog det bästa ordet. Sofistikerad, men samtidigt en barbar, något som tycks vara ett genomgående tema i de allra flesta tolkningar av Satan. Stormares tolkning har dessutom någonting blasé över sig, vilket ger en ny och spännande vinkling. Det är som om han redan har sett allt som går att se och nu inte riktigt vet vad han skall göra härnäst annat än att per automatik spela vidare på sin givna roll i universum.

Den affärsmässige djävulen
Reaper - Ray Wise

Den här djävulen är en äldre, mycket solbränd herre i kostym. Han är mycket skämtsam och tycks se sig själv som en affärsman. Det som är lite läskigt och som gör just den här tolkningen speciell är med den nonchalans han leker med människoliv. När huvudpersonen i serien går honom emot kan han helt plötsligt utbrista någonting i stil med "Och där körde en hel buss med skolbarn in i en bergsvägg." med ett litet menande leende. Man vet aldrig om han skämtar eller om han verkligen får hemska saker att hända konstant. Man vet aldrig var man har honom.

Den frestande djävulen
Supernatural - Mark Pellegrino (bland andra)

Här handlar det mer om den fallne ängeln än djävulen, men tolkningen är mycket intressant. Medan de andra änglarna (de som inte fallit) använder hot och går över lik så använder Lucifer fagra ord och lockelser. Han nästlar sig in i hjärnan, han trycker på ömma punkter. Mjukt bearbetar han folk och spelar på deras känslor tills han får det han vill ha. Han vet deras innersta önskningar och begär och han kommer att använda det mot dem.

Ode till Hannas muffins

När mörkret sänker sig över vårt land

och ångesten knackar på min dörr

kaffekoppen darrar i min hand

och jag tänker på saker från förr

En gång i mitt liv fanns det liv och ljus

en gång fanns det lycka in i mitt hus

En gång - Ack minnet på mig tär

En gång fanns Hannas muffins här

Det känns som om det gått en eon

av nattsvart kaffe utan mumsig bit

och här sitter jag ännu som ett fån

och önskar mig Hannas muffins hit

(Om det är någonting här i världen som förtjänar ett ode så är det Hannas muffins)

Katter, katter, katter!

Mina två katter låg i soffan och sov hela förmiddagen, slängda lite hur som helst över varandra och helt otroligt luddiga.
Jag har så svårt för att inte ta upp katter när de är sådär söta. Jag vet att jag borde lämna dem ifred när de för en gångs skulle ligger stilla och håller klaffen, men det är nästan oemotståndligt att inte svepa upp dem i famnen och krama dem tills ögonen står ut ur sina hålor och de förskräckt piper efter luft på grund av min överväldigande kärlek.
Tänk vad underbart om man kunde ha katter överallt. Ett hav av katter. Katter på stolarna, katter på bokhyllan, katter i skåpet. Ett hav av katter på golvet, så man kunde ta av sig barbent och bara gå omkring och vada i en luddmjuk massa. En hel bataljon med katter i soffan, alla trötta och lata och mysiga, så man måste gräva sig ned i högen när man vill slänga sig ned och glo på TV en stund. Så många katter att när de börjar spinna så låter det så mycket att grannarna ringer störningsjouren. Man kan helt strunta i att ha ett täcke i sängen, i stället kan man ha katter som sover ovanpå en. Det skulle visserligen göra att sexlivet blir lite... speciellt, men "speciellt" måste ju inte betyda något negativt, inte sant?

Fast sedan övergår bilden till hur många gånger i timmen man måste rensa kattlådan och att det lik förbannat alltid kommer vara några dumma luddskallar som får för sig att kissa på skor eller i lådor eller bara skvätta lite hemtrevligt på saker och ting för att de har lust. Det kommer ligga bajs under alla mattor och i stekpannan kommer det finnas mer päls än mat till sist. De kommer inte att sova eller tassa omkring gulligt, utan också äta upp alla möjliga saker, riva sönder resten och fara omkring som en veritabel stormvind i alla rum, ivrigt och högljutt skrikande.

Nej, det kanske inte är världens bästa plan att ha en biljon katter hemma, men jävlar... ett helt hav... i teorin är det sjukt gosigt. Det största problemet i min dröm är dock inte kaoset eller avföringsproblemet, utan att jag inte skulle kunna lyfta upp och gosa med alla samtidigt. Därmed får det hela hålla sig på drömnivå.

Inga fula människor i min TV, tack!

En stor skillnad mellan svensk och amerikansk TV är att i den svenska är folk fula. Okej, kanske inte fula direkt då, men ordinära. Helt vanligt folk. Kanske är tanken att man då skall ha lättare att förlika sig med dem, men i stället gör det mig bara ointresserad. Om det gör mig ytlig, må så vara.

Om jag knäpper på min TV och skall lägga ned tid på att titta på några som helst program eller filmer så vill jag ha en redigerad verklighet, för ärligt talat är det ju faktiskt det jag betalar för (med min tid, tid är pengar, ni vet). Jag vill ha en historia och något som är intressant att ta in. Jag vill ha visuell såväl som fantasieggande njutning.

Vad är det med svensk TV-industri just nu för övrigt? Feta idioter som åker jorden runt och gör idiotiska saker med fläskiga flin i sina äckliga nyllen? Inavlade puckon som slåss över kläder på rea? Ordinära, fulla, trista, fula, tråkiga och förbannat korkade människor som gör absolut ingenting för att hålla oss sällskap? Hur i helvete kan det sälja? Är det ännu ett bevis på att de som tittar på skiten också är Ordinära, fulla, trista, fula, tråkiga och förbannat korkade människor? Ja, tyvärr. Ingen överraskning där direkt.

Den magiska teaterlådan skall vara magisk, inte ful och trist.
Vill jag ha ordinära människor som gör tråkiga saker så kan jag gå utanför dörren i stället. Då får jag i alla fall lite frisk luft på köpet... och jävlar vilken tydlig bildkvalitet!

Så kallade studier

Det här så kallade universitetet jag går på via distansstudier SUGER.

1. First Class. Vilken seriös skola använder egentligen First Class nuförtiden? Programmet är förlegat, krångligt, användarfientligt och har inte utvecklats ett skit på sisådär tio år. Allt annat inom tekniken går framåt, men First Class står still och stampar på samma jävla fläck.

2. Det är tänkt att jag den här hösten skall läsa både 1a (analys och introduktion) och SAMTIDIGT skriva en fucking jävla B-uppsats på ämnet. Parallellt.
Hur går det ihop? Få se nu. Jag ville gå litteraturkursen heltid på ett år. Jag kollade noga att den fanns här innan jag flyttade hit. Sedan pluggade jag upp mina betyg och medan jag gjorde det så flyttade de all litteratur till en helt annan stad. Suck.
Då hittade jag två halvtids litteraturkurser på distans som tillsammans skulle utgöra samma som kursen jag ville gå i första hand. Jag sökte och kom in. När jag började fick jag veta att eftersom första delen av kursen är samma i båda kurserna så blir jag och de andra som valt likadant tvungna att plugga analysen och introduktionen och skriva b-uppsatsen samtidigt för att det skall bli heltid. Det är lite som att man blir tillsagd att skriva en novell medan man fortfarande håller på att lära sig alfabetet.

3. Grupparbeten. Grupparbeten på distans måste vara ett påhitt bara för att förenkla för lärarna. Den första gruppen jag blev indelad i var icke-existerande. Jag mailade de båda andra gruppmedlemmarna och ingen av dem hade ens gjort den förra uppgiften och gick inte att få kontakt med. När jag hörde av mig till läraren sa han att jag fick göra uppgiften själv och sedan efter det blev jag tilldelad en ny grupp.
Den gruppen bestod av två tjejer och en kille som inte dykt upp. Han dök upp till sist. Den ena av tjejerna skrev sina arbeten och gav feedback, killen skrev en del och läraren föreslog att den andra tjejen skulle göra sammanställningen. Hon har inte varit inloggad sedan i förra månaden. Sammanställningen skulle vara inne i dag.

4. Den första uppgiften var instudering. Vi skrev svar på en massa instuderingsfrågor. Läraren svarar med ETT svar till alla där han skrev lite löst "Många skrev många bra saker och det och det är viktigt att belysa och alla är godkända".

GAAAAAAH!!!!
Skall det vara så här?
De här studierna är fan ett skämt.

Städning

Jag har ett underligt förhållande till städning. Om jag väl sätter igång så blir jag nitisk. Jag kan inte bara diska och dammsuga i köket, jag måste också omsortera skåpen till mer effektiv ordning, finskura hela kylskåpet, städa alla lådor och gärna putsa såväl skåpluckor som lister. Samma sak i alla andra rum.
Om jag väl har det fint och städat kan jag inte slappna av, inte helt. Jag måste hela tiden plocka för att underhålla det städade. Jag kan inte se en film framför TV:n medan jag käkar, utan måste pausa för att städa av, diska, torka disken, torka av bordet och dammsuga smulor från mattan.
Om jag däremot inte har det fint så bryr jag mig inte. Jag slänger saker till höger och vänster och hela lägenheten vältrar sig snart i en dekadent dräggpunkar-vibb. Saker som är äckliga för andra bryr jag mig inte om. Fimpar på golvet. Disk under bordet. Aska över bordet. Något kletigt på mattan. Vem bryr sig? Min inställning till en stökig lägenhet skulle förmodligen göra en del personer boende i knarkarkvartar i rivningshus avundsjuka.

På senare år har jag dock alltmer märkt att jag önskar mig ordning. Det skulle vara skönt att ha det fint omkring sig... om jag kunde lära mig att ha det lagom. Att underhålla lagom. Att inte bli besatt av det och sluta gå till ytterligheter.

Just nu för katterna och hunden ett gerillakrig mot städning här hemma. De kissar på saker, de kletar ned mattor med leriga tassar, de lämnar högar lite här och var - alla av olika anledningar. Hunden för att den är gammal och senildement, Murkla för att han hatar när det är stökigt och protesterar genom att bajsa på golvet (gärna under mattor) och Voldemort för att han är en könsmogen äckelkatt som fått för sig att revirmärka allt, helst flera gånger för att vara säker.

Jag blir tokig. Det är hopplöst att hålla en ordning, men jag börjar i alla fall finna viljan. Jag skall driva en kampanj mot olägenheten som är vår lägenhet just nu. Jag skall försöka att hålla modet uppe och inte ge upp.

Men fan vad det är svårt.

Blänkare

Nytt kapitel ute igen. Kan läsas här.

Den nya designen?

Så, vad tycker folk om den nya designen? Tips på förbättringar, bu eller bä?

För er som missat

För er som missat det har jag en blogg på engelska också... nu med ny, snygg design!

http://trueslytherin.blogspot.com/

Rädslan konsumerar oss

Rädslan är min största fiende. Rädslan är vad som låser mig och får mig att inte göra något av det som jag verkligen borde göra. Rädslan är det som får mig att i sömnen gnissla tänder så att garnityren sakta, men obönhörligt mals sönder. Rädsla för vad, frågar ni då? Rädsla i allmänhet. Rädsla för så många saker. Rädsla som inte har någon direkt förankring i verkligheten över huvud taget.
Jag tror att alla människor är rädda hela tiden, men jag tror också att jag är lite mer rädd än vad som borde vara nödvändigt eller naturligt.
Det måste finnas ett sätt att ta itu med rädslan på, att få perspektiv på något sätt. Jag blir rädd för helt vansinniga saker ibland. Just nu är jag rädd för att jag inte skall klara studierna. Visst, det är normalt. En normal människa skulle dock kontra den rädslan med att studera och därmed klara studierna. Jag däremot låser mig helt i skräcken och låter den äta upp all min initiativförmåga. Hur sunt är det egentligen? Det värsta är att jag vet att det händer, men samtidigt kan jag inte ta mig ur den onda cirkeln. Problemet med att vara lagom sjuk i huvudet är att man vet om att man är sjuk, men man kan inte göra någonting åt det. Hade jag varit mindre sjuk i huvudet så hade jag gjort något åt saken och om jag varit mer sjuk i huvudet så hade jag inte insett problemet, samt haft möjligheter till vård. Det duger minsann inte att vara lagom sjuk i huvudet.

Jag vet inte vad man skall göra åt rädsla. Jag vet inte om den hänger ihop med den oresonliga ilska jag alltid känner. Jag vet inte om det har att göra med mina mardrömmar eller om rädslan kom först. Hönan eller ägget?

Annorlunda Kalmar - 1

På väg hem en kväll missade jag bussen. Medan jag väntade på nästa buss bestämde jag mig för att gå ett par hållplatser för att fördriva tiden. När jag kom ut till hållplatsen som är mellan Ängö och Kullö stannade jag upp. Det var då tio minuter till bussen skulle komma och lika bra att stanna och vänta. Jag slog mig ned i busskuren. Efter en stund fick jag syn på en spindel som klättrade framför reklamaffischen vid kurens ena vägg. Eftersom spindeln var bakom glaset så tog jag fram kameran och gick närmare för att fotografera den. Snart fick jag se ännu en spindel av samma avsevärda storlek som kom klättrande någon decimeter bort från den förra och började fotografera även den.

Plötsligt såg jag någonting röra sig i ögonvrån och när jag vred på huvudet så såg jag hur ännu en spindel, bra mycket större och fetare än de bakom glaset hängde bredvid mig. Den här spindeln var svart och med en gigantisk bakdel. Eftersom jag är en räddhare när det kommer till spindlar skuttade jag förskräckt ut ur busskuren med blicken fästad vid den hängande spindeln.
Jag inser att det här inte lär ge mig något nobellpris i uppmärksamhet direkt, men först då såg jag att hela busskuren formligen kryllade av spindlar. Hela taket och alla sidor var täckta med sjok av spindelväv, i stil med det man ser i b-filmer när de försöker simulera en övergiven eller spöklik plats. Det var spindlar överallt. Jag försökte räkna dem, men när jag kom till över åttio stycken gav jag upp. Det satt spindlar i näten, de klättrade spindlar över glaset, bakom glaset, på metallen. De var precis överallt. De växlade i färg, men de som hängde från näten hade mycket fetare bakkroppar än de vid affischen och var svarta. Efter lite eftersökningar jag har lyckats specificera dem som Nuctenea Umbratica, Skuggspindlar.
Jag kontrollerade busshållplatsen tvärs över gatan och visserligen var det rätt många spindlar där också, men inte hälften så många som den där jag först upptäckte dem. Senare har jag även kontrollerat omgivande busshållplatser, men det var just den här första som var så nedlusad. Nu efter stormarna verkar mycket av näten ha blåst bort, men å andra sidan har jag inte vågat gå dit nattetid igen.

Varför just där? Varför så många? Är det fler som har sett något sådant här?

Ett lite suddigt exempel på hur jävla mycket nät det var där ute. Min kamera hanterar inte nattmörker särskilt bra, men några bilder lyckades bli okej i alla fall.

Först ser det ut att vara endast en spindel på den här bilden, men om du klickar på den får du upp en större version där du ser att sanningen är en helt annan...

Mer nät. Om det är någon spindelexpert som läser den här bloggen får du gärna berätta mer om vad sjutton spindlarna hade för sig. Samlade de ihop sina arméer för att ta över världen, eller ville de bara mumsa nattmalar så här på höstkanten?

Pumpor överallt!

Jag och Jennie åkte till Ölands konstnatt och skördefest. Det var pumpor överallt! Jag älskar pumpor. Jag älskar allt med pumpor, att äta, att titta på, att karva lyktor ur, att klappa på. Det finns verkligen ingenting negativt med pumpor förutom att de kostar en del i Sverige och är rätt svåra att få tag i när man kommer lite längre norrut.
Men det skall jag ändra på! Jag skall odla pumpor i Närke om det så blir det sista jag gör. Pumpor är bäst. Mer pumpor åt världen!