Gräs att gå på och jord under naglarna

Jag har börjat fundera på det här med barn och lägenhet. Jag vägrar att låta mina barn växa upp i en lägenhet. De första åren går bra, men sedan måste de ut på landet. När de är gamla nog att gå ut själva till lekplatsen och råka ut för elaka ungar är det dags att sticka. De skall aldrig bli som de där ungarna som pekar på mig som om jag vore ett freak bara för att jag går barfota och frågar varför jag inte har några skor på mig. De skall ha gräs under fötterna och jord under naglarna. De skall kunna springa i skogen och leka med djuren och tumla omkring på ängarna. De skall kunna gå ut utan att jag oroar mig för elaka människor. De skall bli fria och självständiga och få leka av hjärtans lust.

Helst skulle jag vilja hemskola dem också, men jag vet inte om det är möjligt i Sverige när det väl är dags. Jag vill att de skall lära sig saker från någon jag vet är kompetent och jag vill att de skall umgås med andra barn för att de vill, inte för att de blir ihopfösta i stora klasser.
Jag vill bespara dem frustrationen av okunniga lärare och elaka jävla ungar. Visst, som det sägs i Ronja Rövardotter "De måste lära sig att tas med det som är farligt", men de måste också vara redo för det innan det sker.

Det enda jag skulle vilja ändra med min uppväxt är skolan. Hemmet var min trygga hamn, min medelpunkt, mitt liv. Där lärde jag mig mer än jag någonsin fick lära mig i skolan i unga år. Där lekte jag, där trivdes jag, där fanns mina vänner djuren.
I skolan lärde jag mig att rubrik alltid skall ha understruket och punkt (!) och att ungar kan vara elaka jävla yngel som förtjänar att steglas. Det är vad jag vill bespara mina barn.