Väntan

Allt jag är nu är väntan. Klar med gymnasiet (äntligen) och väntar på besked om sommarkurserna. Det känns fortfarande overkligt och som om universitetsvärlden inte kommer att släppa in mig. Lite samma känsla som jag får på restaurang, att förr snarare än senare kommer det dyka upp någon bjässe till säkerhetsvakt och säga "Hördu, du hör inte hemma här. Stick."
Men jag vill höra hemma där. Jag vill studera. Jag vill lära mig saker. Jag vill bryta ytan och knacka hål på skalet. Jag vill ha allt. Som vanligt vill jag ha allt.

Har märkt mer asociala tendenser hos mig sedan jag flyttade hit. Trots att folk kommer hit för att prata och skratta och umgås så lämnar jag dem ofta för att slöspela saker på internet eller bara gömma mig i allmänhet. Det är inte det att jag inte tycker om folk här, det är bara det att jag sällan känner att jag har något att tillföra. Jag har blivit gnälligare också, räddare, drömmer mer mardrömmar, sover mindre. Vaknar tidigt. Väntar på att August skall vakna. Ständig väntan.

Och innan jag vet ett dugg om sommarstudierna kan jag inte heller få någon ekonomi, utan ekonomi så väntar man också på att det skall komma påminnelser i brevlådan. Det är en hemskt tärande väntan.

Det är ju det här som skall vara livet, men samtidigt är det som om jag väntar på något mer. Något större. Något mer omvälvande. Jag skulle ju bli något speciellt, i stället känns det lite som att jag har gett upp allt. Som om potentialen finns där, men att de är bortslösade på mig eftersom jag inte orkar, bara sjabblar bort allt.
Har lyckats sälja fler av mina smycken och har sammanlagt tre beställningar att ta itu med. Skall nog sätta mig lite med det i dag. En tavla har också börjat vakna i mitt huvud, men tavlor har jag ju aldrig lyckats sälja några och jag behöver så förtvivlat bekräftelsen (och pengarna).

Mest av allt saknar jag Alv. Det är ett helsike att vuxenlivet skall komma i vägen och störa, för jag önskar att hon var här. Långa promenader, tedrickande, prat prat, prat.

Jag är också överlycklig att Einar har flyttat ned hit till Kalmar. Jag har saknat honom så hemskt mycket och det är underbart att ha någon som känner mig så väl i faggorna.

Måste jobba på mitt förtroende. Mitt förtroende för allt. Mig själv, livet, August, Bamse, allt. Saker glider mellan fingrarna och jag får aldrig riktigt kontakt med någonting just nu. Känner mig vilse och många gånger skräckslagen, men jag förmodar att det är sviterna av att kasta sig ut i livet efter så många års paus.