En av de största uppenbarelserna för mig under åren har varit följande: Jag behöver inte gilla alla.
Jag känner att det uttalandet kanske behöver en uppföljning. Jag växte upp i en liten håla. När man som barn bor i en liten håla får man några vänner och sedan håller man fast vid dem. Man klamrar sig fast vid dem som en nödställd vid en livboj, har massor med överseende, förlåter dem för allting. De gör samma sak tillbaka. Varför? Jo, för det finns inga andra. Man kan inte byta kompisar, för man får ta vad som står till buds eller vara ensam. Få ungar väljer att vara ensamma.
Därför blev jag förvånad när min värld blev större och jag insåg att man inte måste gilla alla. Man måste inte ha överseende och fortsätta umgås med folk som inte ger någonting, som man inte har något utbyte av. Det är bara att säga "Hejdå" och sluta höra av sig till personen. Faktum är att det inte ens krävs någon fjortisdramatisk "Ha ett bra liv, då!"-session, utan man kan bara helt lugnt sluta ringa och umgås med personen.
Vilken lättnad det var när jag insåg att det fanns valmöjligheter och fler människor i världen.
En sak som stör mig mycket är när handikappade får något slags "slipper ut ur alla tabbar"-kort bara för att de är handikappade. Under min tonår kände jag en kille som var döv. Alla flickor tyckte det var jätteroligt att skriva små lappar med honom och att få lära sig lite teckenspråk. Alla pratade om hur trevlig och charmig den här killen var. Nu i efterhand ser jag att han var en riktig bock. Jag minns när vi var tre tjejer som jämförde lappar en gång på en fest och insåg att han hade stött på alla tre med precis samma ord i precis samma ordning. Gjorde detta att folk slutade gilla honom? Nejdå. Han var ju döv.
En bekant berättade om en tjej som var personlig assistent till en brud i rullstol. Den bruden utnyttjade sin rullstol till fullo. Hon visste att hon kom undan med vad som helst för att hon var handikappad, så därför gjorde hon vad som helst och betedde sig som en riktigt bitch. Fast det kunde man ju inte säga, för hon satt ju i rullstol.
Här i Kalmar finns en brud som är ett ex till en god vän och som jag avskyr. Hon dyker alltid upp oinbjuden på alla fester, går omkring och klagar och gnäller och är allmänt jävla pissjobbig. Min vän vet att jag avskyr henne. Han säger ofta saker som "Men man måste ju ha överseende" "Hon har ju faktiskt en hjärnskada". Jo tack. Att bete sig som ett arsle är verkligen okej bara man har en hjärnskada. Varför måste man ha överseende? Det finns ingen som helst anledning för mig att ha överseende med henne, utan får hata henne hur mycket jag vill... och det tackar jag Universums Högre Makter för!
Jag känner att det uttalandet kanske behöver en uppföljning. Jag växte upp i en liten håla. När man som barn bor i en liten håla får man några vänner och sedan håller man fast vid dem. Man klamrar sig fast vid dem som en nödställd vid en livboj, har massor med överseende, förlåter dem för allting. De gör samma sak tillbaka. Varför? Jo, för det finns inga andra. Man kan inte byta kompisar, för man får ta vad som står till buds eller vara ensam. Få ungar väljer att vara ensamma.
Därför blev jag förvånad när min värld blev större och jag insåg att man inte måste gilla alla. Man måste inte ha överseende och fortsätta umgås med folk som inte ger någonting, som man inte har något utbyte av. Det är bara att säga "Hejdå" och sluta höra av sig till personen. Faktum är att det inte ens krävs någon fjortisdramatisk "Ha ett bra liv, då!"-session, utan man kan bara helt lugnt sluta ringa och umgås med personen.
Vilken lättnad det var när jag insåg att det fanns valmöjligheter och fler människor i världen.
En sak som stör mig mycket är när handikappade får något slags "slipper ut ur alla tabbar"-kort bara för att de är handikappade. Under min tonår kände jag en kille som var döv. Alla flickor tyckte det var jätteroligt att skriva små lappar med honom och att få lära sig lite teckenspråk. Alla pratade om hur trevlig och charmig den här killen var. Nu i efterhand ser jag att han var en riktig bock. Jag minns när vi var tre tjejer som jämförde lappar en gång på en fest och insåg att han hade stött på alla tre med precis samma ord i precis samma ordning. Gjorde detta att folk slutade gilla honom? Nejdå. Han var ju döv.
En bekant berättade om en tjej som var personlig assistent till en brud i rullstol. Den bruden utnyttjade sin rullstol till fullo. Hon visste att hon kom undan med vad som helst för att hon var handikappad, så därför gjorde hon vad som helst och betedde sig som en riktigt bitch. Fast det kunde man ju inte säga, för hon satt ju i rullstol.
Här i Kalmar finns en brud som är ett ex till en god vän och som jag avskyr. Hon dyker alltid upp oinbjuden på alla fester, går omkring och klagar och gnäller och är allmänt jävla pissjobbig. Min vän vet att jag avskyr henne. Han säger ofta saker som "Men man måste ju ha överseende" "Hon har ju faktiskt en hjärnskada". Jo tack. Att bete sig som ett arsle är verkligen okej bara man har en hjärnskada. Varför måste man ha överseende? Det finns ingen som helst anledning för mig att ha överseende med henne, utan får hata henne hur mycket jag vill... och det tackar jag Universums Högre Makter för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar