Som flera redan vet var jag på husauktion i dag. Fastigheten som ligger granne med mammas skulle gå under klubban via kronofogden och jag och mamma var där. Det rucklet har jag dreglat över i tjugo år, så efter mycket omvägar hit och dit lyckades mamma få ett lån (som jag skulle betala av) hos Nordea.
Marknadsvärdet var 100 000. Vi bestämde oss för att max bjuda 130 000. Hushelvetet gick för 135 000 till någon annan så klart.
Jag trodde att jag skulle bryta ihop totalt om det gick så här, men lyckades faktiskt ta det riktigt lugnt. Det känns trist, men alla förändringar för det där stackars stället är förbättringar - även om det inte blir jag som får göra dem.
Det som känns bäst är väl att vi som alltid enades som en familj och gjorde vårt bästa för att få vad vi ville ha. Att det sedan inte lyckades - tja, det är sådant som händer.
Vad har hänt med mig? Har jag blivit en mer positiv människa?
Lurkar vidare på dina sidor, det känns som att jag läser din privata dagbok, lite förbjudet och snokigt men ändå kan jag inte låta bli.
SvaraRaderaLedsen för kåken, jag minns den och den var superfin. Men det finns en jävligt bra anledningen till att du inte fick den: då skulle du inte varit fri att ta det där andra stället, som är mer ditt, och som kommer dyka upp längs vägen.
Så tänker jag i varje fall, när jag går bet.
L.