Daonil, Metformin, Insulatard, Amaryl, Novorapid, Levemir. Sprutor och tabletter, tabletter och sprutor. Just nu är det fem sprutor om dagen och en liten tablett som ser ut som en snögubbe varje morgon. Jag är ständigt trött. Jag har huvudvärk. Alltid törstig. Alltid sugen på saker jag inte borde äta eller dricka.Jag borde röra på mig, men fötterna gör ont. Jag borde göra något åt att fötterna gör ont, men liktornsplåster är inte att rekommendera för diabetiker. Jag borde ha bättre skor, men bra skor kostar multum. Jag har fått stora fula märken över benen och ögonbottensförändringar. Hela magen är full av nålstick och låren likaså. Jag är ett jävla missfoster och förr eller senare kommer den här sjukdomen att med all säkerhet ta död på mig.
Efter mötet hos diabetessköterskan i dag så fick jag tydligt framlagt för mig att om jag inte skärper mig så är det "förr" som gäller. Att kroppen bara kommer att stå ut en viss tid och sedan kommer fötterna trilla av, njurarna stänga ned och synen gå och lägga sig.
Fast jag försöker. Jag försöker komma ihåg de läskiga sprutorna fem gånger om dagen, men det är så mycket. De är så många. Jag är nålrädd. Varje gång jag skall ta en spruta sitter jag och darrar på handen och tvekar, tvekar så förbannat länge. Tatueringar - inga problem. Självskadebeteende? Jodå, jag har vanan inne. Men fem sprutor om dagen som kan förlänga mitt liv många, många år? Det är läskigt och svårt.
Samtidigt ligger det en hinna mellan mig och verkligheten. En hinna jag minns från tonåren och som inte förvånar mig, men som dämpar fallet och påstår att det inte är så farligt. Att det inte händer mig. Det här är någon annan, inte jag. Den hinnan säger min sköterska beror på för högt socker. Alltså försöker sjukdomen döda mig, det lömska fanskapet.
Och överallt sitter feta WoW-nördar som får mig att se ut som en trådsmal pinne i jämförelse och lever på Jolt och Panpizza. Inte fan får DE diabetes. Nejdå.
Jag känner mig förrådd och min kropp är förrädaren.
Vad gör man med en förrädare man är beroende av?
Kan du inte se till att tjata fram en sådan där mojäng som sprutar in insulinet i kroppen då? Något de opererar in eller liknande.. Det måste ju finnas något alternativ istället för tabletter som inte fungerar och spruträdsla är ju en vanlig fobi så den borde de inte ens få fnysa åt.
SvaraRaderaUsch... =/
SvaraRaderaKänner igen det där på ngt sätt.
Jag får en hård klump i magen varje gång jag måste gå å lämna blodprov (typ en gång i månaden) TROTS att jag måste lämna det för att 1.) hålla koll på min sjukdom, 2.) fick min sjukdom av att sitta och sticka mig med nålar flera gånger om dagen...
Det mänskliga psyket är konstigt...
Hör av dig om du vill ses och fika någon dag!! *kram, kram*
googla lchf.
SvaraRadera